Angående korkskallen som nyligen gjorde ett litet gästspel här i forumet med diverse revisionistiskt trams: vad har egentligen revsionismen för historia? När började man ifrågasätta förintelsen och vilka var det som gjorde det? Gamla nazister eller nya? Var det nazifans eller den "äkta varan"? Var någonstans uppstod denna osmakliga rörelse?
osv, osv?
reivsionismens historia
Re: reivsionismens historia
Ta inte upp diskussionen igen då, den stängdes utav en anledning.hangatyr skrev:Angående korkskallen som nyligen gjorde ett litet gästspel här i forumet med diverse revisionistiskt trams: vad har egentligen revsionismen för historia? När började man ifrågasätta förintelsen och vilka var det som gjorde det? Gamla nazister eller nya? Var det nazifans eller den "äkta varan"? Var någonstans uppstod denna osmakliga rörelse?
osv, osv?
Mvh
Ostmark
Ostmark
Revisionismens kallor?
En intressant fraaga Hangatyr stallt.
Sjalv tror jag att det borjade hos 'den akta varan' - aven om det var svaart att skilja agnar fraan vete under de forsta efterkrigsaaren.
'Nynassarna' under den beteckningen - uppenbarade sig val inte egentligen forran omkring 1955, eller i alla fall termen. Men vad jag kan
paaminna mig sa borjade ju 'ursakterna' och vinklingarna redan under
och strax efter Nurnberg och det utvecklades val aatminstone tre
'skolor' i facket. Dom som erkande att 'det hade hant', dom som paastod
att Nurnberg overdrev allt in absurdum och 'erkande' det Mindre Holocaust
som tydligen t.ex. Irving har havdat i maanga aar.
Den 'tredje skolan' - smaamyste och viskade om 'Det Ofullbordade'.....
Blaanekandet till gaskamrarna fraan, aven initierade tyskar, blev kanske
den fokusering som i alltmera raffinerade och vetenskapliga former
sedan dess har kannetecknat revisionisterna som med vad som ofta
forefaller vara sakliga argument - forsoker nedtona sanningen - vilken
den nu egentligen var.
Skall bli spannande att se flera inlagg i fraagan.
Sjalv tror jag att det borjade hos 'den akta varan' - aven om det var svaart att skilja agnar fraan vete under de forsta efterkrigsaaren.
'Nynassarna' under den beteckningen - uppenbarade sig val inte egentligen forran omkring 1955, eller i alla fall termen. Men vad jag kan
paaminna mig sa borjade ju 'ursakterna' och vinklingarna redan under
och strax efter Nurnberg och det utvecklades val aatminstone tre
'skolor' i facket. Dom som erkande att 'det hade hant', dom som paastod
att Nurnberg overdrev allt in absurdum och 'erkande' det Mindre Holocaust
som tydligen t.ex. Irving har havdat i maanga aar.
Den 'tredje skolan' - smaamyste och viskade om 'Det Ofullbordade'.....
Blaanekandet till gaskamrarna fraan, aven initierade tyskar, blev kanske
den fokusering som i alltmera raffinerade och vetenskapliga former
sedan dess har kannetecknat revisionisterna som med vad som ofta
forefaller vara sakliga argument - forsoker nedtona sanningen - vilken
den nu egentligen var.
Skall bli spannande att se flera inlagg i fraagan.
sanningen kanske
En av människans försvarsmetoder är förnekelse att glömma eller förneka nåt dåligt. Det är samma sak med förnekelsen av förintelsen som det det berömda knivhugget i ryggen när Tysklands kejsardöme föll efter första världskriget. Man tycker det är bekvämast att förneka en svår och förmodligen riktig sak och skylla på förrädare eller judepropaganda.
Att göra upp med sitt lands förflutna är inte lätt och inte ens om den godan viljan finns hos flertalet kan man vara säker på att det inte återupprepas igen.
Att göra upp med sitt lands förflutna är inte lätt och inte ens om den godan viljan finns hos flertalet kan man vara säker på att det inte återupprepas igen.
Re: reivsionismens historia
lugn och fin, JAg är inte revisionist, jag vill endast veta lite om dess historia.Ostmark skrev:Ta inte upp diskussionen igen då, den stängdes utav en anledning.hangatyr skrev:Angående korkskallen som nyligen gjorde ett litet gästspel här i forumet med diverse revisionistiskt trams: vad har egentligen revsionismen för historia? När började man ifrågasätta förintelsen och vilka var det som gjorde det? Gamla nazister eller nya? Var det nazifans eller den "äkta varan"? Var någonstans uppstod denna osmakliga rörelse?
osv, osv?
Den första förintelserevisionismen har sina rötter redan i en tidigare revisionism, nämligen en amerikansk kampanj för att framställa Tyskland som ett helt oskyldigt offer för första världskrigets utbrott. Den är viktig också eftersom det var därifrån revisionisterna tog just ordet revisionism. Den ledande personen, Harry Elmer Barnes, var i gång igen så fort andra världskriget var slut. Han hade för övrigt ekonomiskt stöd från både bilfabrikanten Henry Ford (som också hade låtit ge ut Sions Vises Protokoll före kriget) och Charles Lindbergh. Barnes försökte bl a visa att Hitler var oskyldig till kriget - i själva verket var det engelsk och polsk aggression som låg bakom. Sedan gick han längre och längre mot förintelseförnekelse.
Dock var han inte först med detta, utan det var i stället troligen en skotsk politiker som redan hösten 1945 gav ut pamfletten The Truth About the Jews, där han hävdade att förintelsen var en judisk uppfinning och att judarna kontrollerade Englands regering.
Nästa märkesman var den franske fascisten Maurice Bardèche, som 1947 började attackera allierad krigspropaganda och i stället skyllde kriget på judarna, och ansåg att de fick skylla sig själva för att de stödde Versaillestraktaten. Ganska snart började han också hävda att uppgifterna om koncentrationslägren till vissa delar var falsk, och att dösdfallen där berodde på svält och sjukdomar. Han var också den förste som hävdade att inga judar blev gasade, och att gaskamrarna bara användes för desinfektion.
Näste man, och den förste som fick större betydelse, var också fransman, nämligen kommunisten Paul Rassinier. Han hade själv suttit som politisk fånge i koncentrationsläger, närmare bestämt Buchenwald, och gav 1948 ut boken Le Passage de la Ligne, där han vill visa att rapporterna från lägren var överdrivna, och att det inte var SS, utan de judiska lägerledningarna som var de onda. Hans mest kända bok är Le Drame des Juifs europeens, där han hävdar att gaskammarmyten bara är en sionistisk propagandamyt, "den mest makabra lögnen någonsin". Naturligtvis hänvisar han till sin egen erfarenhet som lägerfånge, och intygar att det inte alls fanns några gaskammare där. Och det gjorde det ju inte heller i Buchenwald, som ju inte var ett av förintelselägren, så så långt har han ju rätt ... Han fick ett antal efterföljare i den franska vänstern, där exempelvis trotskisterna hävdade att förintelsen var en stalinistisk propagandagrej. Han var också en av dem som påverkade den senare berömde fascistiske revisionisten Faurrison (som 1978 gav ut Es gab keine Gaskammern, och som fick PR-hjälp av ett annat gammalt bekant vänsterorakel, Noam Chomsky, som i förordet gick i god för hans pålitlighet).
Den engelske pro-nazisten Austin J App hävdade 1949 i ett brev till Time att 1 1/2 miljon judar dött under kriget. Senare skrev han en av revisionisternas viktigaste böcker, The Six Million Swindle. Blackmailing the Germany People for Hard Marks with Fabricated Corpses (1973).
Även i Tyskland och Österrike fanns tidiga revisionister, och de var ofta, till skillnad från ovan nämnda, själva gamla nazister, som ville rentvå Hitler från all skuld och glorifiera den tyske soldatens insatser under kriget. En av de första böckerna var Auch du warst dabei av Peter Kleist, fd medhjälpare till von Ribbentrop. Hans budskap är att Versaillesfördraget var orsak till allt nazisterna gjorde och att judarna hjälpte västmakterna att krossa Tyskland för att det blivit för välmående och framgångsrikt.
En av de första i Österrike var SS-medlemmen Erich Kernmayr (Erich Kern), efter kriget verksam i diverse högerextremistiska organisationer. Österrikaren Franz Scheidl beskrev i Geschichte der Verfemung der Deutschen hela kriget som ett krig mellan tyskar och judar, där judarna var skyldiga till alla tyskarnas grymheter mot dem. Några massmord nämner för säkerhets skull inte alls ...
Under 50- och 60-talen hände inte så värst mycket nytt - de nyplanterade mytbildningarna odlades vidare av små nazistiska och antisemitiska grupper, mest på extremhögerkanten, men som sagt även påextremvänsterhåll. Vid slutet av 60-talet hade ideerna spritt sig i extremhögerkretsar i Europa och USA.
1974 kom så en skrift av Richard Harwood från engelska nynazistiska National Front ut - Did Six Million Really Die? The Truth at Last. På tio år hade denna spridits i en miljon exemplar i 40 olika länder, vilket väl får beteckna revisionismens genombrott.
Ännu mer betydelsefull för revisionisterna blev det första vetenskapsliknande verket i genren, The Hoax of the Twentieth Century av den vetenskapligt meriterade Arthur R Butz (dock inte historiker utan lärare i teknik och datavetenskap ...). I mycket byggde han vidare på den förnekelselitteratur (i pamflettform) som växt fram, men han gav det den "gedigna" framtoning som påkar fram mot Irving &co. Han erkände att vissa judar dödats av nazisterna, men inte i närheten så många som den etablerade forskningen hävdat. Vidare förnekar han utrotningsplanen och hävdar existensen av en sionistisk propagandakonspiration. Problemet att ingen av de anklagade i vid Nürnbergrättegången förekade förintelsen avfärdar han med att de listiga advokaterna vid rättegången hade lurat i dem att de skulle få lägre straff om de erkände "lögnen".
Sedan är vi framme på David Irving (som först erkände förintelsen, men därefter glidit mer och mer mot förnekelse), Institute for Historical Review (IHR - grundat av nynazisten Willis Carto, långvarig medlem i Ku Klux Klan, 1978) och div pseudoveteskapliga "bevis"-rapporter som Leuchterrapporten, Zündels massproduktion av förnekelsepropaganda, Faurrison, osv.
På senare år har denna historiesyn vunnit anhängare inte minst i arabvärlden (där man välkomnar allt som går att använda som propaganda mot Israel och judarna), delar av den övriga muslimska världen och t o m Japan, så numera gäller det inte bara isolerade vitmaktgrupper, ny-nazister och spridda kommunister.
Dock var han inte först med detta, utan det var i stället troligen en skotsk politiker som redan hösten 1945 gav ut pamfletten The Truth About the Jews, där han hävdade att förintelsen var en judisk uppfinning och att judarna kontrollerade Englands regering.
Nästa märkesman var den franske fascisten Maurice Bardèche, som 1947 började attackera allierad krigspropaganda och i stället skyllde kriget på judarna, och ansåg att de fick skylla sig själva för att de stödde Versaillestraktaten. Ganska snart började han också hävda att uppgifterna om koncentrationslägren till vissa delar var falsk, och att dösdfallen där berodde på svält och sjukdomar. Han var också den förste som hävdade att inga judar blev gasade, och att gaskamrarna bara användes för desinfektion.
Näste man, och den förste som fick större betydelse, var också fransman, nämligen kommunisten Paul Rassinier. Han hade själv suttit som politisk fånge i koncentrationsläger, närmare bestämt Buchenwald, och gav 1948 ut boken Le Passage de la Ligne, där han vill visa att rapporterna från lägren var överdrivna, och att det inte var SS, utan de judiska lägerledningarna som var de onda. Hans mest kända bok är Le Drame des Juifs europeens, där han hävdar att gaskammarmyten bara är en sionistisk propagandamyt, "den mest makabra lögnen någonsin". Naturligtvis hänvisar han till sin egen erfarenhet som lägerfånge, och intygar att det inte alls fanns några gaskammare där. Och det gjorde det ju inte heller i Buchenwald, som ju inte var ett av förintelselägren, så så långt har han ju rätt ... Han fick ett antal efterföljare i den franska vänstern, där exempelvis trotskisterna hävdade att förintelsen var en stalinistisk propagandagrej. Han var också en av dem som påverkade den senare berömde fascistiske revisionisten Faurrison (som 1978 gav ut Es gab keine Gaskammern, och som fick PR-hjälp av ett annat gammalt bekant vänsterorakel, Noam Chomsky, som i förordet gick i god för hans pålitlighet).
Den engelske pro-nazisten Austin J App hävdade 1949 i ett brev till Time att 1 1/2 miljon judar dött under kriget. Senare skrev han en av revisionisternas viktigaste böcker, The Six Million Swindle. Blackmailing the Germany People for Hard Marks with Fabricated Corpses (1973).
Även i Tyskland och Österrike fanns tidiga revisionister, och de var ofta, till skillnad från ovan nämnda, själva gamla nazister, som ville rentvå Hitler från all skuld och glorifiera den tyske soldatens insatser under kriget. En av de första böckerna var Auch du warst dabei av Peter Kleist, fd medhjälpare till von Ribbentrop. Hans budskap är att Versaillesfördraget var orsak till allt nazisterna gjorde och att judarna hjälpte västmakterna att krossa Tyskland för att det blivit för välmående och framgångsrikt.
En av de första i Österrike var SS-medlemmen Erich Kernmayr (Erich Kern), efter kriget verksam i diverse högerextremistiska organisationer. Österrikaren Franz Scheidl beskrev i Geschichte der Verfemung der Deutschen hela kriget som ett krig mellan tyskar och judar, där judarna var skyldiga till alla tyskarnas grymheter mot dem. Några massmord nämner för säkerhets skull inte alls ...
Under 50- och 60-talen hände inte så värst mycket nytt - de nyplanterade mytbildningarna odlades vidare av små nazistiska och antisemitiska grupper, mest på extremhögerkanten, men som sagt även påextremvänsterhåll. Vid slutet av 60-talet hade ideerna spritt sig i extremhögerkretsar i Europa och USA.
1974 kom så en skrift av Richard Harwood från engelska nynazistiska National Front ut - Did Six Million Really Die? The Truth at Last. På tio år hade denna spridits i en miljon exemplar i 40 olika länder, vilket väl får beteckna revisionismens genombrott.
Ännu mer betydelsefull för revisionisterna blev det första vetenskapsliknande verket i genren, The Hoax of the Twentieth Century av den vetenskapligt meriterade Arthur R Butz (dock inte historiker utan lärare i teknik och datavetenskap ...). I mycket byggde han vidare på den förnekelselitteratur (i pamflettform) som växt fram, men han gav det den "gedigna" framtoning som påkar fram mot Irving &co. Han erkände att vissa judar dödats av nazisterna, men inte i närheten så många som den etablerade forskningen hävdat. Vidare förnekar han utrotningsplanen och hävdar existensen av en sionistisk propagandakonspiration. Problemet att ingen av de anklagade i vid Nürnbergrättegången förekade förintelsen avfärdar han med att de listiga advokaterna vid rättegången hade lurat i dem att de skulle få lägre straff om de erkände "lögnen".
Sedan är vi framme på David Irving (som först erkände förintelsen, men därefter glidit mer och mer mot förnekelse), Institute for Historical Review (IHR - grundat av nynazisten Willis Carto, långvarig medlem i Ku Klux Klan, 1978) och div pseudoveteskapliga "bevis"-rapporter som Leuchterrapporten, Zündels massproduktion av förnekelsepropaganda, Faurrison, osv.
På senare år har denna historiesyn vunnit anhängare inte minst i arabvärlden (där man välkomnar allt som går att använda som propaganda mot Israel och judarna), delar av den övriga muslimska världen och t o m Japan, så numera gäller det inte bara isolerade vitmaktgrupper, ny-nazister och spridda kommunister.
Tack Lindir!
Tackar så mycket för den utförliga redogörelsen. Mycket intressant även detta om Fords inblandning i antisemistisk propaganda. Lustigt att man så tidigt efter kriget försöker flrneka förintelsen, så tidigt som slutet av 40talet, så ju dessa fruktansvärda händelser måste ha varit i minnet på långt fler personer än idag.
Har du någon källa som du tagit detta ur, eller är det direkt ur minnet? vore intressant i så fall att läsa den bok du tagit denna information ur!
Har du någon källa som du tagit detta ur, eller är det direkt ur minnet? vore intressant i så fall att läsa den bok du tagit denna information ur!
-
Andreas Wien
- Medlem
- Inlägg: 758
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:09
- Ort: Wien, Österrike
-
Johan Elisson
- Medlem
- Inlägg: 3530
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:58
- Ort: Rikets värn i väst.
-
Olof Larsson
- Medlem
- Inlägg: 1739
- Blev medlem: 25 mars 2002, 19:08
- Ort: Östergötland
Jag kan ju ta en släkting till mig som exempel.
Min farmorsfar hade Hitlers porträtt på väggen i sitt sovrum
(han var inte nazist, utan han beundrade snarare Hitler för hans kamp mot kommunismen)
och till skillnad mot många andra svenskar tog han ej
"ner det efter Stalingrad för att ersätta det med Churchills."
Han ansåg efter kriget att koncentrationslägren var amerikansk propaganda.
Min farmorsfar hade Hitlers porträtt på väggen i sitt sovrum
(han var inte nazist, utan han beundrade snarare Hitler för hans kamp mot kommunismen)
och till skillnad mot många andra svenskar tog han ej
"ner det efter Stalingrad för att ersätta det med Churchills."
Han ansåg efter kriget att koncentrationslägren var amerikansk propaganda.
Re: Tack Lindir!
Det mesta jag nämnde tror jag finns på dessa fyra sidor:hangatyr skrev:Har du någon källa som du tagit detta ur, eller är det direkt ur minnet? vore intressant i så fall att läsa den bok du tagit denna information ur!
http://homepages.ius.edu/RVEST/HolocaustDenial.html (med bra bibliografi)
http://www.mtsu.edu/~baustin/revision.htm
http://ourworld.compuserve.com/homepage ... locast.htm
http://www.doew.at/information/mitarbei ... onism.html
Den ledande boken är annars Deborah E Lipstadt: Denying the Holocaust (New York: The Free Press, 1993), även om somliga kritiserar henne för att vara för känslomässigt engagerad. Hon är ju som bekant den som stod emot David Irving i den senaste revisionisträttegången. Om den finns det ett antal böcker - den enda jag känner till som inte är skriven av någon av parterna i målet är D D Guttenplan: Förintelsen inför rätta (.doc pocket 2001). Den är mycket läsvärd om man vill få inblick i modern revisionism och motståndet mot den. Förutom att själva rättegången också är mycket spännande ...
Det finns också en svensk bok om revisionismens historia, nämligen Stéphane Bruchfeld: Förnekandet av förintelsen (1995), men jag har inte läst den, så jag vet inte hur bra den är. Antagligen får man en viss inblick i den svenska revisionismen (ledande namn Claes Lantz, Ditlieb Clüver-Felderer och Ahmed Rami), vilket förstås kan vara intressant. De svenska revisionisterna, framförallt Felderer och Rami (Radio Islam), har varit mycket aktiva i den internationella revisionismen och andra nynazistiska sammanhang.
Ja, men observera att han inte var inblandad i själva förintelseförnekelsen. Huruvida han blivit det om han hade levt längre än till 1947 är ju däremot en annan fråga ...hangatyr skrev:Mycket intressant även detta om Fords inblandning i antisemistisk propaganda.
Det är kanske inte en slump att de väntade med de stora kampanjerna tills det började tunnas ut litet bland överlevarleden. Det är ju dessutom lättare att avfärda gamla judegummor och -gubbar när de är litet till åren och mer på avstånd från sina minnen, så att man kan kasta sig på eventuella brister i detaljminnet, framhäva olikheter i minnet av halvsekelgamla händelser, och skylla likheterna i vittnesbörden på att "myten" är allmänt spridd. Man kan ju fråga sig vad som händer när överlevarna/vittnena är helt utdöda - det har ju trots allt snart gått 60 år.hangatyr skrev:Lustigt att man så tidigt efter kriget försöker förneka förintelsen, så tidigt som slutet av 40talet, så ju dessa fruktansvärda händelser måste ha varit i minnet på långt fler personer än idag.