Så här skriver Sebastian Haffner i sin "En tysk mans historia - Minnen 1914-1933" (skriven 1939):
"Varken förr eller senare har den tyska republiken frambringat en politiker med en sådan verkan på massornas och ungdomens fantasi. Stresemann och Brüning, som var verksamma under längre tid och som genom sin politik i viss mening satte sin prägel på två korta perioder i historien, hade aldrig samma magi som personer. Den ende som i detta avseende möjligen kan jämföras med Rathenau är Hitler, fast med ett förbehåll: Kring honom har det nu länge funnits så mycket medvetet styrd publicitet att det knappast längre går att skilja personens äkta verkan från skådespeleriet.
Under Rathenaus tid uppträdde politikerna ännu inte som stjärnor och Rathenau själv gjorde absolut ingenting för att glänsa. Han är det starkaste exempel jag har upplevt på den hemlighetsfulla process som äger rum när en "stor man" framträder i den offentliga sfären: en plötslig kontakt med massan genom alla barriärer; folk börjar allmänt vädra och lystra, en plötslig spänning märks, det ointressanta blir intressant; det är som om man inte "kommer förbi honom", man kan inte låta bli att häftigt ta parti; en legend växer fram, personlighetskult, kärlek, hat. Allt detta sker ofrivilligt och oundvikligt, nästan omedvetet. Det är magnetens verkan i en hög med järnfilspån - precis lika oförnuftig, precis lika oundviklig, precis lika oförklarlig."
Rathenau var en ledande industriman och en framstående politisk-filosofisk skriftställare. Före första världskriget var han en av de få som såg vart det barkade hän, och uttalade sig med profetisk klarsynthet mot rustningshetsen. Ett av hans stora förslag var en tullunion mellan Europas stora makter som skulle kunna kyla ner de ansträngda relationerna - precis det som sedermera äntligen genomfördes efter två förödande världskrig, och som mycket riktigt bevarat freden i Europa ända till dags dato.
När kriget ändå bröt ut gjorde han stora insatser för Tyskland genom att administrera råvaruanskaffningen till krigsmakten.
Efter kriget anslöt han sig till de vänsterliberala DDP (Tyska Demokratiska Partiet), och var en ledande kraft för att söka samarbete med grannländerna, sköta fullgörandet av Versaillesvilloren, men samtidigt arbeta för att påtala dess orimlighet och uppnå mildrande av villkoren.
1921 blev han återuppbyggnadsminister och 1922 utrikesminister. Efter mindre än ett halvår som utrikesminister blev han den 24 juni 1922 mördad på öppen gata med fem skott av två unga män, båda tillhörande både "Völkischen Schutz- und Trutzbundes" och "Organisation Consul". Jag citerar Haffner igen:
"Rathenau åkte vid en bestämd tid varje morgon i en öppen bil från sitt hus i Grunewald till Wilhelmstrasse. En morgon väntade nu en annan bil på den lugna villagatan, körde bakom ministerns bil, körde om den - och just under själva omkörningen avfyrade dess passagerare, tre unga män, alla samtidigt och på mycket nära håll sina revolvrar mot offrets huvud och bröst. Sedan därifrån med gasen i botten." (Jaså, där stod det att de var tre - nåja, det var väl kanske en som körde och två som sköt ...)
Huvudanledningen var att han var jude, och då hjälpte det inte att vara stor tysk patriot.
Enligt vad jag läst var detta det 344:e politiska mordet utfört av nazistiska och dem närstående grupper (redan 1922!). Man kan ju spekulera i vad som hänt med historien om denne karismatiske, demokratiske, samarbetsinriktade och duglige politiker fått överleva litet längre. Kanske hade detta hindrat det politiska (naturligtvis av nazisterna framprovocerade) vacuum som fick folket att i brist på karismatiska demokrater vända sig alltmer åt den framväxande nazismen. Kanske hade vi därigenom rentav sluppit det andra världskriget, en av mänsklighetens största, och samtidigt mest svårförklarliga, katastrofer, med industriella dödsläger och allt ...