Quiz: Andra världskriget

[patrik blom]

Tack, Varjag!

Winston Churchill fick ju Nobelpriset i litteratur 1953, främst för sitt historiska författarskap som inte minst gällde andra världskriget, men också för sina retoriska förmågor som bl a fick britterna att se sin kanske mörkaste stund som "their finest hour" och kämpa vidare. Inofficiellt var väl litteraturpriset också en hyllning till krigsledaren Churchill och nog också till det brittiska folk som kämpat under hans ledarskap.

Jag har tillgång till ett autentiskt radioinslag, förmodligen från Dagens Eko, i vilket den legendariske Londonrapportören Alf Martin beskriver Churchills reaktion, och i någon mån det brittiska folkets reaktion, och som återges in extenso nedan. Med undantag för ett ord, som jag utelämnat och som jag frågar om.

Min fråga gäller vad Churchill ansåg vara "stort" i eller med Sverige, och som i nedanstående text markeras med "..... att hälsa Sveriges kung och folk och att uttrycka min varma sympati och känsla för Sverige, dess historia och dess stora …… VAD DÅ?"

Och nu har Alf Martin ordet, ur svenska radiomottagare en höstdag 1953:

"Jag kommer direkt från en pressmottagning som premiårministern och nobelpristagaren sir Winston Churchill har anordnat och jag pratar direkt från anteckningsblocket, och därför blir det hela möjligen impressionistiskt men kanske inte riktigt så sammanhängande.

Sir Winston ger egentligen aldrig pressintervjuer. Det har ju sagts att han lever i historien, han skapar historia och han skriver historia, och man kanske inte ska förtänka honom för att han låter pressens otaliga uttolkare skriva sina ”Vad är det?” om hans ord och handlingar.

Men i dag gjorde han ett av de få undantagen. Även så hade vi journalister ett drygt besvär med att få ett samtal. I går var jag uppe i Downing street 10, det gamla sotsvarta tegelhuset som ser så blygsamt ut där det ligger inklämt mellan Whitehalls pampiga regeringspalats men som är det brittiska samväldets nervcentrum, för där har premiärministern sina ämbetslokaler, där sammanträder brittiska kabinettet och där är premiärministerns Londonbostad.

Igår blev det emellertid inte mer än ett förberedande samtal med sekreterarna, och så med Churchills rödbruna pudel Rufus, som är ett till härstamningen mycket aristokratiskt djur men som på ett förekommande och älskvärt sätt lät sig krafsas bakom öronen.

Churchill är tydligen glad och lycklig över att han har fått nobelpriset. Han log med hela ansiktet när han med ambassadör Gunnar Hägglöf vid sin sida kom ut till journalisterna där vi satt och väntade i mottagningsrummet utanför kabinettssalen. Han hade då ett långt kabinettsmöte bakom sig, och han medgav inga frågor.

I stället talade han om hur stolt och lycklig han var över att mottaga denna stora internationella utmärkelse. Och så plirade han ett tag över glasögonen och då förstod man att han hade en kvickhet på tungan. Och mycket riktigt.

Jag vågar inte försöka tävla med Kipling och Shaw, som också fått nobelpriset, sa han, men jag kände bägge personligen. Och fast mina tankar var mer i överensstämmelse med Kiplings än Bernard Shaws, så hade Kipling inte så höga tankar om mig, medan Shaw däremot ofta uttryckte sig i de mest smickrande ordalag om mig.

Och så började han tala om inbjudan till Stockholm, som han aldrig hade sett men som han hade hört så mycket om. Hur händelserna och mina plikter utvecklar sig vet jag inte, sa han, men jag skulle vilja ta tillfället i akt att personligen till Svenska akademin framföra mitt tack, att hälsa Sveriges kung och folk och att uttrycka min varma sympati och känsla för Sverige, dess historia och dess stora …… VAD DÅ?

Och så var den lilla mottagningen över. Premiärministern och ambassadören gick ut i dörren till 10 Downing street och blev fotograferade. En folkskara hade samlats vid Downing street och applåderna brakade lös när kamerorna blixtrade.

Med en förbindlighet som tillhör en äldre generation tog sir Winston farväl. Vi har setts förut, sa han när han skakade hand med mig, och det hade vi, men det var senast under valkampanjen 1951. Och Churchill har ju under sina många valkampanjer följts av många tusen journalister och det hade verkligen varit förlåtligt om en man vid hans ålder glömmer ett ansikte bland så ofantligt många. Så inte kan man säga att åldern har gnagt så hårt på hans blick och hans minne.

Att Nobelpriset gått till Churchill är något som brittiska folket verkligen tycker om. För det är som om under senare år människan Churchill kommit dem närmre.

Det är sant att Churchill aldrig förfallit till övermänniskolater, men under kriget var han, trots besök i bombstäder och förläggningar, något av den där fältherrefiguren man ser på 1600- och 1700-talsmålningar. Han liksom fyller hela tavlan, och borta i bakgrunden ser man, i ofantligt mycket mindre format, arméer och brinnande städer.

Men under fredens år har han kommit gemene man närmre. Och bara det att han gör ansatser att mildra det kalla kriget har gjort honom till den personligen mest avhållne premiärministern på många år.

Historien och litteraturhistorien avgör vad som kommer att leva för alltid av denna mäktiga hjärnas väldiga utflöde i handling och ord. För dem som nu lever i England tror jag att några av hans krigstal för alltid har trängt in i folkmedvetandet ungefär lika djupt som den gamla engelska bibelöversättningens mest pregnanta verser.

Och så är det detta att han försöker nå ett annat tlllstånd än det kalla kriget. Mannen som talade om blod, svett och tårar, och om hur britterna skulle ha kämpat på stränderna, på gatorna och i bergen, den mannen har också sagt att mänskligheten borde kunna hitta på något nyttigare än att slita och spränga varandra i stycken. Antingen de som nu har makten hittar på något nyttigare eller inte gör det, så är det Churchill som har präglat orden och de har värmt hela folkets hjärta.

Och när Churchill nu fått litteraturpriset tror jag man kan säga att detta Svenska akademins val är mera populärt än både Kiplings och Shaws litteraturpris."

[patrik blom]

Ledtråd: Churchill nämnde inte Sveriges stora skogar, sjöar, älvar, järnmalmsgruvor, författare, uppfinnare eller industrialister. Utan ... ????

[gunship]

Feghet?

Nej men pga ämnet kanske han sade författare - inte för att jag kommer på någon kandidat, men det kanske är det kluriga med frågan?

[patrik blom]

Nej, han sa som du mycket riktigt påpekar inte feghet. Av det vi vet om vad Churchill ansåg om Sverige under andra världskriget hade han ingen anledning att säga det heller. Och han sa inte författare som kollektiv eller någon enskild författare.

[patrik blom]

En ledtråd till:

Själva det ord som Churchill nämnde efter "dess stora ..." är inte motsatsen till feghet, men Churchills avsikt var sannolikt att implicera - bl a - motsatsen till feghet.

[patrik blom]

" ... jag skulle vilja ta tillfället i akt att personligen till Svenska akademin framföra mitt tack, att hälsa Sveriges kung och folk och att uttrycka min varma sympati och känsla för Sverige, dess historia OCH DESS STORA KRIGARE" var vad Churchill sa till pressen och radion I glädjen över att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Kabinettsekreteraren under kriget och anglofilen Erik Boheman har beskrivit hur han vid ett diplomatiskt besök i London av Churchill blev hembjuden till The Chequers över en weekend (tillsammans med flera andra prominenta gäster). Han fick då veta att Churchill ansåg att Karl XII var historiens skickligaste fältherre, överlägsen både Alexander den store och Napoleon. Middagsbordet gjordes i all hast om till slaget vid Narva, där saltströare, såssnipor, blomdekorationer m m fick representera individuella svenska regementen, vars namn, slagställning och rörelser Churchill kände i detalj. Boheman var smålänning och råkade känna till vad Smålands ryttare haft för sig under slaget, och kunde konstatera att Churchill beskrev detta korrekt. Andra svenska "stora krigare" som Churchill kan ha syftat på kan väl ha varit Gustav II Adolf och hans generaler och Karl X Gustav.

Gunship framför - och förkastar - hypotesen att Churchill med sin formulering ville göra någon hänsyftning på Sveriges agerande under andra världskriget. Om Churchill ville säga något i den vägen så var det nog att Sveriges "historia och dess stora krigare" var det som levde kvar i hans minne, inte vad som hände 1939-45.

Gunship kom närmast och får gärna ställa nästa fråga!

[gunship]

Kul fråga, tack tack!

Jag har dock fullt upp närmasta veckan och lämnar därför frågan fri!

[varjag]

Lite av en ''doldis'' -

en Obergruppenfuhrer i SS.jpg (53.85 KiB) Visad 685 gånger

- men inte ens född i Tyskland och till en ''halvsvensk'' mor gjorde han en strålande
karriär i nazist-riket.
Högt skolad, talade fyra språk flytande - vem var han?

Varjag

[patrik blom]

Det är ju Walter Darré, riksbondeledaren som drabbades av en svårartad sträckning i hälsenan när han skulle erövra ett idrottsligt guldmärke, vilket jag nämnde nyligen, inte helt allvarligt (övriga delar av frågan var förstås seriösa). Jaså var hans mor "halvsvensk"?

[varjag]

Det är ju Walter Darré, riksbondeledaren som drabbades av en svårartad sträckning i hälsenan när han skulle erövra ett idrottsligt guldmärke, vilket jag nämnde nyligen, inte helt allvarligt (övriga delar av frågan var förstås seriösa). Jaså var hans mor "halvsvensk"?

Och den klarade patrik med första skottet - snyggt! Och jodå - mamman Emilia Lagergren var halvsvenska.....

https://en.wikipedia.org/wiki/Richard_W ... Darr%C3%A9

Din tur, Varjag

[patrik blom]

Tack, Varjag!

Då tar jag andaktsfullt fram Stockholms-Tidningen av den 4 maj 1945, som var en fredag, som innehåller flera tänkvärda informationer. En av dagens huvudnyheter är att riksminister Speer hållit ett radiotal till tyska folket från Köpenhamn, vilket får både tidningen och svenska Radiotjänst att förmoda att Dönitz regering gått i exil i Danmark. Speers budskap är att kriget är förlorat men att tyskarna måste fortsätta att arbeta hårt, med att reparera och återuppbygga allt som förstörts under striderna.

I en stor artikel ”Från St.-T:s Londonredaktör HUGO BJÖRK” finns en överraskande uppgift som jag frågar om. Under mellanrubriken ”V-dag i början av nästa vecka” står bl a:

”Churchill väntas avge en kort deklaration i underhuset på fredagsförmiddagen, innan ledamöterna far på weekend. Men först på måndagen eller tisdagen tror man att krigets slut skall meddelas världen. Engelsmännen vill inte gärna att det ska infalla under weekenden … ”

Men varför? När man läser förklaringen, som jag aldrig hade hört talas om tidigare, inser man att det mycket sannolikt förhåller sig så.

Frågan är alltså varför britterna, eller många britter, inte önskade att freden skulle komma så snart som möjligt, under den instundande weekenden, utan hellre lite senare.

P.S. Stockholms-Tidningen var Sveriges största morgontidning fram till några år in på 40-talet. Under andra världskriget gick Dagens Nyheter, som i allt väsentligt stödde samlingsregeringens politik, förbi och blev nr 1. När ovanstående publicerades var St-T Sveriges upplagemässigt näst största morgontidning. D.S.

[tommyjonason]

4 maj kapitulerade tyskarna i Europa med avtal som skrevs på Lueneburg hed med Montgomery och von Friedeburg. Detta omfattade större delen av Europa, men tyskarna höll fortfarande stora områden som Norge, Danmark, Böhmen-Mähren, Bayern, Nordfrisiska öarna, Breslau, kanalöarna. Det var alltså lite jobb kvar innan det blev klart. Kanske Churchill ville invänta det innan man förklarade att nu var det slut på eländet. I Europa.

[patrik blom]

Mycket klarläggande Tommy, och jag inser att jag kanske klippte av citatet ur S-T lite för tidigt. Så här fortsätter det: "Engelsmännen vill inte gärna att det (krigsslutet, min anm) skall infalla under weekenden, då många därigenom går miste om ..... " VAD DÅ?

[varjag]

En ''ledig dag'' - fick inte infalla på helgen, Varjag

[Amund]

Morgontidningarna gavs väl inte ut på söndagar..? i så fall skulle nyheten kanske inte få samma nyhetseffekt..?