Quiz: Andra världskriget

[patrik blom]

Telavåg?

[CvD]

Rätt, det är Telavåg, Norges motsvarighet till Lidice och Oradour-sur-Glane.
Tyskarna upptäcker i april 1942 att två män från Kompani Linge gömmer sig i byn och när de försöker att arrestera männen uppkommer skottväxling där två Gestapomän och en av Lingemännen dödas och den andra Lingemannen tas till fånga.
Terboven bestämmer sig för att statuera exempel, byn bränns ner, byggnader sprängs, under Terbovens egna ögon medan männen förs bort till Sachenhausen, där 31 av 72 dör. Utöver dessa har några redan förts bort för att torteras och sedan avrättas. Kvinnorna, barnen och åldringarna interneras.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Telav%C3%A5g
http://forskning.no/andre-verdenskrig-k ... ble-utsatt

Patrik ställer nästa fråga.
/CvD

[patrik blom]

Tackar!

Jag var tyvärr upptagen med annat i går e.m. men jag försöker med denna fråga med anknytning till Norge:

Tvärtemot vad de flesta tror sa Sverige "nej" till betydligt fler tyska krav under kriget än man sa "ja". Vid åtminstone ett tillfälle bedömde den svenska regeringen, eller åtminstone statsminister Per Albin Hansson, på mycket goda grunder att dess "nej" skulle leda till krig, dvs till ett tyskt militärt angrepp. Man sa ändå nej.

Från tysk synpunkt var den situation som föranledde kraven synnerligen prekär. Ett militärt bakslag hotade, som skulle rycka bort en pusselbit i den uttänkta tyska strategin för krigets fortsättning, och som även skulle skada Hitlers personliga prestige, och drabba en av hans gunstlingar inom krigsmakten.

Vid det tillfälle jag tänker på berördes Norge. Sveriges relationer till Norge var före kriget inte lika goda som relationerna till Danmark och Finland. I vissa konservativa svenska kretsar fanns ett kvardröjande missnöje med norrmännens agerande vid unionsupplösningen. Men viktigare var att det norska Arbeiderpartiet hade varit ett kommunistiskt parti ända fram till mitten av 30-talet. En hörnsten i Sveriges goda relationer till Danmark och Finland var att de ledande politikerna och fackliga ledarna i dessa länder var socialdemokrater, som hyste stort förtroende för varandra och i flera fall även vänskapsband. Norge låg lite efter vad gäller odlandet av sådana kontakter.

Men ”broderland” och ”broderfolk” var Norge och norrmännen givetvis. När Sverige sa nej till de tyska krav jag tänker på här motiverades detta bl a med att ett ja var otänkbart med hänsyn till svenska folkets hederskänslor gentemot det norska broderfolket. Det motiverades givetvis också med att de tyska kraven stred mot neutralitetens principer men det tror jag inte hade hindrat tyskarna från att gå till aktion.

Däremot tror jag att det nazistiska ledarskapet och inte minst Hitler var imponerade och attraherade av att de små nordiska - och enligt tyskarna ariska - folken betraktade varandra som ”broderfolk” och att Sverige – synbarligen - hellre gick i krig mot den fruktansvärda tyska krigsmaskinen än handlade i strid med svenska folkets hederskänslor gentemot det norska broderfolket.

Jag tror att Hitler m fl såg fram mot den dag då Tyskland kunde inbjuda sig självt att inta platsen som storebror i denna brödraskara,och därför drog sig i det längsta för att rasera det tankegods som broderskapet byggde på.

Till den svenska regeringens lättnad anföll tyskarna inte. Några veckor senare hade läget förändrats och de tyska krav som jag tänker på hade blivit överspelade, men det kunde rimligtvis ingen veta när de framställdes, och avslogs.

Och nu är frågan: När hände detta, och vilka tyska krav på Sverige, som avslogs av Sverige, föranleder dessa tankar?

[Stellan Bojerud]

Strax före de allierades tillbakadragande från Norge våren 1940. Tyskarna begärde transitering till Narvik. Sverige gick endast med på humanitär hjälp.

[patrik blom]

Beklagar dröjsmålet. Jag fick mer att göra än jag hade räknat med, men det ser ut att lossna nu.

Stellan har givetvis rätt - det är den episoden jag syftar på. Men om någon vill veta varför ett krigsutbrott var nära och varför "broderfolk"-argumentet förefaller vara det enda som hindrade tyskarna att slå till, så kommer här min förklaring.

I mitten av maj 1940 var de tyska styrkorna i Narviksområdet, under befäl av en av Hitlers absoluta favoriter, den österrikiske bergsjägaren Eduard Dietl, illa ute. De allierade; britter, franska främlingslegionärer, polacker och norrmän, var numerärt överlägsna - om jag minns rätt ca 25.000 man mot tyskarnas ca 5.000 - och de hade artilleriunderstöd från Royal Navy. Tyskarna hade tvingats retirera upp i fjällen längs gränsen till Sverige, och de led brist på det mesta. Livsmedel och en del annat kunde i viss utsträckning levereras per flyg, och Sverige tillät transport av sjukvårdsutrustning och sjukvårdspersonal på Malmbanan, men nu började tyskarna få ont om vapen och ammunition.

Det fanns då ingen väg mellan Sverige och Norge vid Riksgränsen, bara järnväg. Denna järnväg, dvs Malmbanan, var enda möjligheten att få fram tillräckliga kvantiteter vapen och ammunition till de tyska trupperna i Narviksområdet. Den tyska regeringen krävde den 16 maj att Sverige skulle upplåta Malmbanan för transporter av vapen, särskilt fältartilleri, och ammunition, och Sverige sa nej direkt - bl a med argumentet att det var otänkbart med hänsyn till svenska folkets hederskänslor gentemot det norska broderfolket.

Det innebar att Dietl och hans män, när ammunitionen var slut, hade att välja mellan att kapitulera till de allierade eller att gå över gränsen till Sverige och låta sig interneras där. Båda alternativen uppfattades som förnedrande av den i övrigt segerrika tyska krigsmakten, och som en oacceptabel prestigeförlust för Hitler, som hade beslutat om att och hur Narvik skulle anfallas.

Sedan förändrades läget överraskande snabbt, även för tyskarna, p g a sammanbrottet för de allierade på västfronten. Omkring den 1 juni hade Dunkerque-evakueringen börjat. Men fram till dess var det något som hindrade tyskarna att med militära medel tvinga fram det beslut från Sveriges sida som man hade krävt. Och det var knappast hänsynen till neutralitetens principer, ej heller till Sveriges militära förmåga.

Stellan ställer nästa fråga.

[Stellan Bojerud]

Minnessten over stor krigsman.jpg (11.82 KiB) Visad 501 gånger

Tack. En minnessten. Vem? Var? (det räcker med land).

[patrik blom]

P.S. Så här blir tankegången i mitt föregående inlägg mer komplett:

"... Omkring den 1 juni hade Dunkerque-evakueringen börjat. De allierade trupperna i Narvik behövdes då bättre på annat håll, och de lämnade Norge den 7 juni."

[Stellan Bojerud]

Ja det är ett fall som Marne 1914. Trupperna som skulle segra satt och åkte tåg. I detta fall var segern vid Narvik vunnen, men de allierade åkte hem och satt i sina transportfartyg då världshistorien avgjordes och de kunde inte medverka varken här eller där.

[patrik blom]

Ja, Narvik evakuerades för sent. Man kommer osökt att tänka på Hitler som vid reträtter brukade vilja "hålla territorium" in absurdum, men i det här fallet var det nog den norska ledningen som ville hålla sig kvar på norsk jord så länge som möjligt, snarare än britterna. Norska kungahuset och regeringen lämnade ju Norge med de brittiska trupperna.

[patrik blom]

P.S. Glöm inte att Stellan har ställt en fråga för ett par inlägg sedan!

[Stellan Bojerud]

LEDTRÅD: Minnesstenen har samband med Narvik 1940.

[CvD]

Polen? Något med de polska podhaletrupperna, dvs polska bergstrupper, att göra?

[Stellan Bojerud]

Nej, det handlar om en person. Han dog under tragiska omständigheter 1942.

[Stellan Bojerud]

Han dog i Canada. Självmord.

[CvD]

Då låter det som den norske generalen Fleischer.