Ett annat problem som kan dyka upp är ju att veteranen i fråga fortfarande är nazist.
Hur tacklar man det?
Kontakt med krigsveteraner från 2vk?
Jag är stolt att kunna meddela att jag tjänstgjort med Harry Järv som chef på Kungl.biblioteket. Den mannen var inte rädd för någonting. Han hade vad man kan kalla för naturlig pondus. Jag förstår att han måste varit en eminent officer.
För er som inte känner till honom kan jag berätta att han var chef för en fjärrspaningspatrull under fortsärtningskriget och förlorade ena benet då han trampade på en rysk mina långt bakom fiendens linjer på Svirfronten. Han räddades trots protester(!) av sina trogna mannar.
En gång då han och jag stod och tittade på en europakarta pekade han plötsligt på trakterna av Karelen och sa på klingande finlands-svenska: Där ligger mitt ben!
Han berättade vidare om hur hans trupp en gång kommit tillbaka från ett särskilt farligt uppdrag som t.o.m. omnämts i Mannerheims dagliga rapport. Dagen efter hade han blixttransporterats bakåt i linjerna och tillsammans med andra stridande officerare blivit formligen uttskälld av en hög officers-stropp som själv med säkerhet aldrig deltagit i några strider. De luggslitna veteranerna fick av stroppen kritik för... bristande disciplin!!! Efteråt sade många ur "publiken": Det var antagligen det farligaste den mannen gjort! Smockan måste ha hängt i luften.
Jämför detta med Rokkas öde i "Okänd soldat" av Väinö Linna.
För er som inte känner till honom kan jag berätta att han var chef för en fjärrspaningspatrull under fortsärtningskriget och förlorade ena benet då han trampade på en rysk mina långt bakom fiendens linjer på Svirfronten. Han räddades trots protester(!) av sina trogna mannar.
En gång då han och jag stod och tittade på en europakarta pekade han plötsligt på trakterna av Karelen och sa på klingande finlands-svenska: Där ligger mitt ben!
Han berättade vidare om hur hans trupp en gång kommit tillbaka från ett särskilt farligt uppdrag som t.o.m. omnämts i Mannerheims dagliga rapport. Dagen efter hade han blixttransporterats bakåt i linjerna och tillsammans med andra stridande officerare blivit formligen uttskälld av en hög officers-stropp som själv med säkerhet aldrig deltagit i några strider. De luggslitna veteranerna fick av stroppen kritik för... bristande disciplin!!! Efteråt sade många ur "publiken": Det var antagligen det farligaste den mannen gjort! Smockan måste ha hängt i luften.
Jämför detta med Rokkas öde i "Okänd soldat" av Väinö Linna.
Bra fråga. Samma sak som med folk från Röda armén som fortfarande är ''röda''; Tro inte på allt de säger om sina hjältemodiga bravader, utan ta allt med en stor nypa salt.Ett annat problem som kan dyka upp är ju att veteranen i fråga fortfarande är nazist.
Hur tacklar man det?
Annars tror jag att jag skulle låta dem vara, det är en sak när folk i min ålder blir extremister och aldrig har sett följderna av totalitära regimers maktspel, men har man sett det med egna ögon och kämpat i ett krig för det, och uthärdat både hunger, rädsla och livsfara så vete fan om man inte har rätt till att ha en egen åsikt...
Om inte annat så är det väl ändå tämligen omöjligt att få en sådan person att tänka om, om inte ens ett världskrigs hemskheter kan få dem att ändra sina värderingar.
Mvh Andreas