En annan sak som marinsoldaten berättade för mej var att han kunde inte förstå uppståndelsen över vietnamkriget.
De skulle bara veta vad vi gjorde med japanerna, menade han!
Kontakt med krigsveteraner från 2vk?
-
Christer Bergström
- Medlem
- Inlägg: 260
- Blev medlem: 17 december 2005, 18:17
- Ort: Sverige
- Kontakt:
Ja, jag har väl träffat några hundra pilotveteraner genom åren. Något särskilt du undrade apropå möten med veteraner?
Med vänliga hälsningar
Christer Bergström
http://www.bergstrombooks.elknet.pl/and ... kriget.htm
http://www.bergstrombooks.elknet.pl/
Med vänliga hälsningar
Christer Bergström
http://www.bergstrombooks.elknet.pl/and ... kriget.htm
http://www.bergstrombooks.elknet.pl/
-
Legoknekten
- Medlem
- Inlägg: 72
- Blev medlem: 15 november 2003, 08:16
- Ort: OEF
Nej, inget särskilt. Men ofta har de någon intessant historia att berätta.Christer Bergström skrev:Ja, jag har väl träffat några hundra pilotveteraner genom åren. Något särskilt du undrade apropå möten med veteraner?
Med vänliga hälsningar
Christer Bergström
http://www.bergstrombooks.elknet.pl/and ... kriget.htm
http://www.bergstrombooks.elknet.pl/
Allierade:
Pappas kusin flög bombplan (B29) mot Japan. Sårades svår i krigets slutskede och blev dekorerad. Släkten stolthet.
Vi ungar (60-talet)ville alltid känna på splitterrester som stack ut som små bulor här och var på kroppen.
Var alltid lika spännande att hör på diverse historier om hans hjältedåd. Det var först i vuxen ålder jag insåg att mycket var överdrifter.
Men spännande var det!
En annan av pappas kusiner(?) stupade i Italien. Hans mor kom aldrig över detta utan upprepade till sin död sitt mantra "Rosewelt killed my son Harry)
Båda var svenskättlingar
Tyskland:
Familien har haft gott om vänner som upplevde kriget på tyskarna sida. Alla mycket unga. Som tonåriga soldater, barn etc.
De flesta nämde aldrig kriget. Några få lite grann. Exempel:
Tonårssoldat: Inkallades som 16-åring(?) i krigets slutskede och sattes efter några veckor marsch träning in mot amerikaner i norra Frankrike.
Förbandet överflyglades av överlägsna motoriserade amerikaner och kapitulerade utan strid. Efter en tid som krigsfånge hos jänkarna överlämnades han till fransmännen där han sattes i slavarbete tills han frigavs 1949.
Närde sedan dess alltid ett stort hat mot franmänn. Kom till Sverige på 50-talet.
Barn: Flydde med sin mamma och syskon från östra delarna av Tyskland i slutskedet. Kom med ett rödakorståg med sårade som sedan blev beskjutet av brittiskt jaktflyg utanför Hamburg. Mamman och ett av syskona dog av sina skador. Kom till Sveriga genom nått hjälpprogram i slutet på 40-talet.
Pappas kusin flög bombplan (B29) mot Japan. Sårades svår i krigets slutskede och blev dekorerad. Släkten stolthet.
Vi ungar (60-talet)ville alltid känna på splitterrester som stack ut som små bulor här och var på kroppen.
Var alltid lika spännande att hör på diverse historier om hans hjältedåd. Det var först i vuxen ålder jag insåg att mycket var överdrifter.
Men spännande var det!
En annan av pappas kusiner(?) stupade i Italien. Hans mor kom aldrig över detta utan upprepade till sin död sitt mantra "Rosewelt killed my son Harry)
Båda var svenskättlingar
Tyskland:
Familien har haft gott om vänner som upplevde kriget på tyskarna sida. Alla mycket unga. Som tonåriga soldater, barn etc.
De flesta nämde aldrig kriget. Några få lite grann. Exempel:
Tonårssoldat: Inkallades som 16-åring(?) i krigets slutskede och sattes efter några veckor marsch träning in mot amerikaner i norra Frankrike.
Förbandet överflyglades av överlägsna motoriserade amerikaner och kapitulerade utan strid. Efter en tid som krigsfånge hos jänkarna överlämnades han till fransmännen där han sattes i slavarbete tills han frigavs 1949.
Närde sedan dess alltid ett stort hat mot franmänn. Kom till Sverige på 50-talet.
Barn: Flydde med sin mamma och syskon från östra delarna av Tyskland i slutskedet. Kom med ett rödakorståg med sårade som sedan blev beskjutet av brittiskt jaktflyg utanför Hamburg. Mamman och ett av syskona dog av sina skador. Kom till Sveriga genom nått hjälpprogram i slutet på 40-talet.
DET HÄR SLÅR ALLA !!!!
INGEN SLÅR MIG !!!
jag har skakat hand och pratat med en tysk soldat som var med och överlevde Stalingrad
he he he slå det om ni kan !!!
jag har skakat hand och pratat med en tysk soldat som var med och överlevde Stalingrad
he he he slå det om ni kan !!!
När jag började att arbeta på 80-talet så var det inte ovanligt att det fanns en hel del farbröder på verkstäderna som kallades tex, Finska-Nisse, Spanien-Lasse osv.
Att de hade fått sina smeknamn pga de var frivilliga kom snart fram. De 4st jag pratade med berättade ingenting ens på direkt förfrågan.
Det enda svar jag fick en gång var:
-Det kan du inte ens föreställa dig!
Att de hade fått sina smeknamn pga de var frivilliga kom snart fram. De 4st jag pratade med berättade ingenting ens på direkt förfrågan.
Det enda svar jag fick en gång var:
-Det kan du inte ens föreställa dig!
Re: DET HÄR SLÅR ALLA !!!!
Jag var inte medveten om att det här var en tävling, och om det nu är det, så kan du ju titta på Christer Bergströms inlägg en bit upp.D_29 skrev:INGEN SLÅR MIG !!!
jag har skakat hand och pratat med en tysk soldat som var med och överlevde Stalingrad
he he he slå det om ni kan !!!
nedrans det var elakt
-
Harald Tandlös
- Medlem
- Inlägg: 37
- Blev medlem: 12 februari 2006, 10:16
- Ort: Bertrange (Luxembourg)
Ja snacka om slumpens skördar, men jag träffade faktiskt en veteran från fälttåget i Ryssland i bastun i huset jag bodde i i Düsseldorf för ett par år sedan. Han hade varit läkare på ett fältsjukhus, men jag kom mig aldrig för att fråga om detaljerPer-Erik Larsson skrev:Jag vet inte om jag har något råd att ge dej.Richard F skrev:Har själv funderat på att ta kontakt med veteraner, dock vet jag ej vart man skall börja.
De jag har träffat har varit då jag rest.
Marinkåristen var min värdfamilj i USA:s farfar.
Gebirgsjaegern är en granne till min fars sommarställe i Spanien.
Jag vet inte, men det verkar vara ganska mycket "hysch-pysch" i de här kretsarna, och jag tror, i alla fall när det gäller w-ss veteraner att man får skriva många gånger innan man får svar. Man måste vara "betrodd" och gärna rekommenderad av någon.
Jag kan ha fel, men många vill inte bli kontaktade av nynazister, ej heller av diverse antagonister.
Jag skulle tro att störst chans har man om man tar kontakt med någon som skrivit en bok- enklast då kanske genom förlaget.
Jag lyssnade och frågade inte så mycket, inte en om vilket hans förband varit.
Man får komma ihåg att vara försiktig när man talar om kriget med veteraner, ofta tycker de att det är kul att deras berättelse intresserar någon, men samtidigt får man tänka på vad man säger. Det är ju inte precis någon rolig upplevelse de har varit med om. Själv har jag bara träffat en släkting från USA som deltog i kriget, men då var jag bara en liten, liten grabb och visste knappt att det hade varit ett andra världskrig. Han dog förresten för ett par år sedan i Kalifornien.
Mvh Andreas
Mvh Andreas
Också träffat en Stalingradveteran. Var på "Nord-Railtågluff" sommaren 1987. Passerade Flensburg i norra Tyskland. Vid ett fyrtorn/vattentorn eller liknande utanför staden arbetade en bruten liten man med att sälja biljetter. Vi började att prata med honom. Visade sig att han blivit tillfångatagen vid Stalingrad. Blivit släppt redan 1949 pga hälsoskäl. Vid vår fråga hur fångenskapen varit svarade han bara med den mest sorgsna blick jag sett: "- Es gab kein Sontag". Fri översättning "det fanns inga lediga dagar". Den blicken kan jag fortfarande se framför mig.
Annars är förmodligen bästa sättet att träffa veteraner att resa till Tyskland eller Österrike. Man kan utgå från att alla män över ca 77 år är veteraner i någon mening. 77-åringarna var 16 år 1945 och blev säkert inkallade allihopa tex som Flakskyttar. De som idag är minst 81 år var ju 20 vid krigsslutet och kan knappast ha undgått inkallelse och har förmodligen har minst 2 års frontvana. Så ännu finns det många år som man kan träffa riktiga soldater. VKI veteraner börjar bli sällsynta dock.
Grejen är att frapperande många man träffar har varit "sjukvårdare" eller flugit "transportplan".... men tar man det varligt brukar de äkta upplevelserna komma fram. Minns också att vi delade rum med en tysk veteran på vandrarhemmet i Bergen. När min kompis gick och duschade öppnade han sig totaltoch berättade om sina ockupationsår i Norge. När kompisen kom tillbaka efter 30 min bröts den magiska stämningen direkt och det var dödfött att fortsätta. Idag hade jag sms:at kompisen att "håll dig borta närmaste timmen"....
Annars är förmodligen bästa sättet att träffa veteraner att resa till Tyskland eller Österrike. Man kan utgå från att alla män över ca 77 år är veteraner i någon mening. 77-åringarna var 16 år 1945 och blev säkert inkallade allihopa tex som Flakskyttar. De som idag är minst 81 år var ju 20 vid krigsslutet och kan knappast ha undgått inkallelse och har förmodligen har minst 2 års frontvana. Så ännu finns det många år som man kan träffa riktiga soldater. VKI veteraner börjar bli sällsynta dock.
Grejen är att frapperande många man träffar har varit "sjukvårdare" eller flugit "transportplan".... men tar man det varligt brukar de äkta upplevelserna komma fram. Minns också att vi delade rum med en tysk veteran på vandrarhemmet i Bergen. När min kompis gick och duschade öppnade han sig totaltoch berättade om sina ockupationsår i Norge. När kompisen kom tillbaka efter 30 min bröts den magiska stämningen direkt och det var dödfött att fortsätta. Idag hade jag sms:at kompisen att "håll dig borta närmaste timmen"....
Man bör också ha i åtanke att de berättelser man får höra, speciellt långt efteråt, inte skall tas som en absolut sanning.
Veteraner minns ofta fel, la inte märke till detaljer som vi idag är intresserade, hade inte överblick av situationen, överdriver sin egen roll i en situation. Detta inte med vilje, det bara blir så allt för ofta.
Istället bör vi se veteranernas berättelse som en del i det hela och kritisera deras berättelser(inte veteranerna själva och inte i person) på samma sätt som andra källor. Det dyker ibland upp kommentarer som: En veterand jag träffade sa att det var så.... osv. Ofta finns ingen annan bevisning.
Veteraner minns ofta fel, la inte märke till detaljer som vi idag är intresserade, hade inte överblick av situationen, överdriver sin egen roll i en situation. Detta inte med vilje, det bara blir så allt för ofta.
Istället bör vi se veteranernas berättelse som en del i det hela och kritisera deras berättelser(inte veteranerna själva och inte i person) på samma sätt som andra källor. Det dyker ibland upp kommentarer som: En veterand jag träffade sa att det var så.... osv. Ofta finns ingen annan bevisning.