Vilka källor hänvisar du till avseende detta påstående?Kapten_Gars skrev:Svenska förband hade länge lägre stridsvärde än definska förbanded, de var utbildade på för kort tid, på ett felaktigt sätt och taktiken man utbildades i början av kriget felaktig .
Svensk försvar 1941-1945
-
Kapten_Gars
- Medlem
- Inlägg: 3112
- Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
- Ort: Göteborg
Jag tackar så mycket för källhänvisningen.Kapten_Gars skrev:Bla från Brunkeberg till Nordanvind, Douglas memoarer mfl. Den svenska armens undermålighet är etablerad bortom allt tviviel i källorna.
Jag har kontrollerat vad Nelson faktiskt skrivit i "Från Brunkeberg..." och även Douglas memoarer (vilka tillsammans med reglementen f.ö. är Nelsons huvudkälla till avsnittet om 30-talets armé).
Jag tänker inte polemisera, utan jag nöjer mig f.n. med att bedömningen av den svenska armén i mycket ligger i betraktarens ögon, då liksom nu.
I stället tänker jag återvända till de hypotetiska huvudfrågeställningar denna tråd cirkulerat kring nämligen den svenska försvarsförmågan i händelse av en sovjetiskt eller tyskt angrepp på Sverige.
När jag studerat VK 2 ur perspektivet vilka generella faktorer som dominerar och vilka lärdomar, grundantaganden eller slutsatser som kan dras ur krigsförloppet, återkommer alltid några:
Dels är det stridens grundelement: eld, rörlighet och skydd dels folkviljans betydelse för kampvilja och motståndskraft och dels geografiska förhållanden.
Jag har valt att utlämna den politiska viljan då den förvisso kunde starta, kulkasta och i bland avvärja förlopp, men alltsom oftast inte ensamt kunde överkomma de övriga. (Något förenklat uttryckt: Hitler startade förvisso VK 2 (satte snöbollen i rörelse), men hans fälttåg vanns och förlorades av de tyska stridskrafterna (med eld, rörelse och skydd) burna av den tyska folkviljan.)
Utan att föra några längre resonemang menar jag att det är tämligen enkelt att härleda såväl nederlag som seger ur dessa faktorer.
Med dessa som grund tänkte jag föra några resonemang kring Sveriges möjligheter under perioden.
Jag börjar med geografiska faktorer.
Sveriges geografiska läge torde vara välkänt för de flesta, men jag tänkte ta resonemanget ett steg längre.
Sverige är till ytan ett av europas större länder (1574 km från norr till söder, 499 km brett på bredaste stället). Sverige är i mycket en ö med mycket lång kust (ca 2500 km, landgränsen mot Norge 1657 km och mot Finland 536 km).
1939 saknade Sverige landgräns mot en potentiell motståndare. En potentiell motståndares bästa uppmarchområde mot Sverige vore från Norge, men terräng och infrastruktur var där till försvararens fördel. Sveriges achilleshäl var den långa kusten med ett flertal större och mindre hamnar samt vissa områden vilka var gynsamma för landstigning. En sjöburen angripare hade stora möjligheter mot Sverige. Sårbarhetsmässigt liknade Sverige därmed Norge, men också Finland. De geografiska styrkorna respektive svagheterna var likartade. En avgörande skillnad visavi Norge var dock att ett sjöburet anfall i princip var omöjligt under perioden december till april (pg av isläget i Östersjön).
Landet var glest befolkat och med stora ödeområden av svårframkomlig vildmark. Ett flertal större vattendrag försvårade framryckning (framför allt utefter norrlandskusten) men kunde särskillt vintertid underlätta transporter och framkomlighet.
Terrängen var till stor del småbruten med omfattande stora skogsområden av svårframkomlig barrskog. I den södra mer tätbefolkade delen av landet fanns 4 större sammanhängande slättområden (skåne, väst- och östgöta slätterna samt mälardalen). Vägnätet var till stor del undermåligt. I princip saknade all landsväg permanent beläggning. Vägarna var smala, slingrande, grusvägar med mötesplatser, de många vägbroarna hade begränsad bärighet. Motorvägar saknades helt. I skogsområdena (ödemarken) anlades under trettiotalet vissa skogsvägar som nödhjälpasarbeten, men till stora delar var Sverige väglöst land.
Landets inrikes transportväsende bars upp av ett omfattande järnvägsnät av god europeisk klass. Dock var de flesta banorna enkelspåriga och de många vattendragen gjorde enstaka banor sårbara. Möjligheten att leda om trafiken var dock god, tillgång på lokomotiv och vagnar var god med omfatttande egen tillverkning av god klass. Stora delar av spårtrafiken var elektrifierad vilket gav flexibilitet. De tyngre godstransporterna skedde genom den omfattande handelsflottan. Sverige förfogade över såväl en av världens 10 största oceangående flottor som en synnerligen omfattande kustsjöfart. Ett flertal goda hamnar åtrerfanns längs hela kusten och på de större sjöarna.
1939 hade Sverige ca 6,5 milj innevånare, huvuddelen av dessa bodde i mindre tätorter och på landsbygden (i huvudsak friliggande gårdar). Stockholm hade ca 600 000 innevånare, Göteborg 250 000, Malmö 150 000. Övriga städer och tätorter hade som mest 70 000 innevånare. Huvuddelen (80%) av befolkningen var bosatt söder om Dalälven. De flesta tätorter låg vid kusten (hamnar) eller i anslutning till vattendrag. Undantagen utgjordes av bebyggelse på slättlandskapen.
Framkomlighetsmässigt liknade Sverige Finland till lands och Norge vid kusten. Slätterna påminnde om Danmark eller jordbruksområden i europa. Framkomlighet mötte överlag svåra hinder i terrräng, vegitation, vattendrag och vägnät. På slätterna var däremot framkomligheten god. Samtidigt var landet sårbart för anfall över havet i likhet med Norge, sårbarheten därvidlag var dock något mindre.
Sammanfattningsvis var Sverige sårbart för koordinerade angrepp från havet, men förflyttning av tyngre förband till lands försvårades av terräng och infrastruktur. Sverige kan sägas vara mindre sårbart än Norge, men mer så än Finland. Dock var Sveriges initiala utgångsläge mer gynsamt.
Befolkning och folkvilja:
Befolkningen var i allt väsentligt etniskt homogen. Betydande minoriteter saknades helt. Befolkningen ökade men i långsam takt, åldersläget var gynsamt. Emmigration och immigration var relativt låg. Befolkningen var väl- men inte högutbildad. Folkhälsan var god med en god medellivslängd. Sverige låg dock efter länder som Tyskland, Schweiz, Nederländerna. Inkomst per capita var naturligtvis också högre i de flesta västeuropiska länder. Svensken var dock inte längre fattig även om många lantarbetare mfl fortfarande slet ont. Danmark var det rikaste landet i norden med Sverige som två. Norge och Finland låg klart efter. Huvudnäring vad gäller antal sysselsatta var alltjämt jord- och skogsbruk (ca 30-35%) men industri och bergsbruk var i paritet. Sverige varr sedan 1800 talets slut en omfattande råvaruexportör (skog, papper, järnmalm), men höll också på att förvandlas till en industrination inriktad på export. Värdet på den svenska exporten var störst i norden och den svenska industrin var på väg att bli störst i norden.
I ett europiskt perspektiv var den svenska industrin synnerligen diversifierad och modern (för ett litet land), men saknade natruligtvis volymmässig tyngd. Sverige var för sin industriproduktion importberoende av framför allt bränsle (kol men även olja) samt vissa specialmetaller (legerings mm) samt gummi. Sverige kund dock föda sin egen befolkning.
Sverige var ett hierarkiskt klassamhälle, i huvudsak hade dock maktväxlingen från över- till arbetarklass skett utan nationell splittring och förbittring. Detta gjorde Sverige nära nog unikt i europa. Den icke revolutionära, folkhemsbyggande socialdemokrati som innehade regeringsmakten bars upp av en fungerande, stabil, demokrati. Den svenska linjen att "bygga Sverige" skedde i samförstånd mellan stat, fack och kapital, var därigenom oomtvistad och den ökade levnadsstandarden kom alla till del varför ingen ville avbryta ett framgångsprojekt. Utrikesäventyr sågs som hot mot detta. Kyrksamheten var fortfarande omfattande och det snabbt växande, frivilliga föreningslivet var synnerligen starkt, kanske det starkaste i europa, den natioenlla sammanhållningen, förmågan och viljan att hjälpa varandra manifesteras därmed och var mycket omfattande.
Sammanfattningsvis höll svensken på att höja sin levnadsstandard. Han hade mycket att kämpa för och allt mer att förlora.
Sammanhållning och folkhälsa var god, utbildningsnivån likaså. Någon egentlig splittring inom folket saknades. Så länge den politiska makten levererade hade den massivt stöd av en uppoffrande befolkning. Hot uppfattas som kommande utifrån , inför detta sluter sig svensakarna samman.
I Finland levde minnet av inbördeskriget starkt, Lapporörelsen var ytterligare ett tecken på de mycket kraftiga spänningarna i det finska samhället. Tron på stå utanför och undgå att dras in i storpolitiken saknades, men inställningen till detta var orubblighet. Den gemensamma räddslan för den forne utländske ockupanten förenade.
I Norge var utvecklingen lugnare, men befolkningen åtnjöt inte på samma sätt som i Sverige ett ökat välstånd klyftorna var större och sammanhållningen svagare, tron på stå utanför och undgå att dras in i storpolitiken var närmast total och gränsade till önsketänkande.
Jag påstår att den svenska folkviljan i händelse av krig med kraft skulle stött militärt motstånd. Detta i likhet med Finland. Å andra sidan fanns risken att folkviljan kunde brytas före krigsutbrottet eller straxt därefter i likhet med Danmark och Norge.
Jag hyser dock den uppfattningen att det svenska samhället skulle burit kriget minst lika bra som det finska om det fått tid, endast ett snabbt avgörande militärt nederlag skulle kunna bryta folkviljan. Avspärrning, inringning och hot gjorde det inte.
Militära förutsättningar - Förutsättningar för eld, rörelse och skydd.
(Det har skrivits mycket om VK 2 avseende svenska förhållanden mina rsonemang och beskrivningar bygger i huvudsak på följande källmaterial:
Vad gäller vapen, numerär och organisation: , Grenanders "Arméns eldkraft 39-95", Hugemark & Huldt & Böhme "Stormserien", Wangel "Sveriges militära beredskap 1939-45", Nelson "Från Brunkeberg" Diverse regementshistoriska verk mm.
Vad gäller komparativa data: "Finland i krig", "9 april" av Tammelander-Zetterling , "9 april 1940" av Björnsson, "Stormserien", A & H aktuella artiklar, MHT aktuella artiklar, "Arméer flottor och flyg I-IV", Marinkalendrar, Jane´s och samtida uppslagsverk mm.
Vad gäller politiska och strategiska bedömningar: förutom nämnda, SUAV serien, hugemark "Neutralitet och beredskap"
Vad gäller personliga minnen och värderingar: utöver tidigare nämnda, Artéus "Svenska officersprofiler" samt Meomarer & biografier om bla Jung, Ehrensvärd, Douglas, Ljungdahl, H:son Ericsson, Bjugren, Burman mfl.)
En försvarsmakt byggs upp av flera delar. Hur den är utrustad, organiserad, rekryterad , tränad, ledd, och samt vilken doktrin den anammar är några av de viktigaste beståndsdelarna och har stor del i hur den presterar.
Det finns på Skalman redan omfattande trådar om den svenska krigsmaktens utrustning och upprustning. Jag nöjer mig med att konstatera att 1939 så motsvarade den svenska militära utrustningen vid de lägre arméförbanden i stort den vid jämförbara enheter i utlandet. Svenska förband hade överlag mer och bättre utrustning än sina nordiska grannar.
Vad gäller marinstridskrafter var Sverige både till numerär och kvalité mycket bättre än samtliga nordiska grannar. De svenska sjöstridskrafterna var numerärt större och mer kapabla än övriga nordiska staters tillsammans. De svenska ubåtarna och jagarna höll god internationell klass och mineringsförmågan var god. De tyngre artillerfartygen kunde spela en stor roll i såväl avvärjande av landstigning som understöd för arméförbanden. Allvarligare svagheter fanns avseende minröjningsförmågan. Kustartilleriet var otillräckligt utbyggt och till del felaktigt grupperat vilket emellertid höll på att förändras. Det finska torde dock ha varit något bättre initialt. Det norska och danska sannolikt sämre.
Det svenska flygvapnet var också avsevärt större och bättre än grannländernas, där egentligen endast Finland förfogade över effektiva flygplan för samtliga uppgifter. Inget nordiskt land förfogade dock över fullt moderna flygplantyper även om situationen var bättre för Sverige och Finland. Sveriges luftbevaknings och luftvärnsorganisation var också den väsentligt överlägsen grannländernas, Finland undantaget.
(Det har skrivits mycket om VK 2 avseende svenska förhållanden mina rsonemang och beskrivningar bygger i huvudsak på följande källmaterial:
Vad gäller vapen, numerär och organisation: , Grenanders "Arméns eldkraft 39-95", Hugemark & Huldt & Böhme "Stormserien", Wangel "Sveriges militära beredskap 1939-45", Nelson "Från Brunkeberg" Diverse regementshistoriska verk mm.
Vad gäller komparativa data: "Finland i krig", "9 april" av Tammelander-Zetterling , "9 april 1940" av Björnsson, "Stormserien", A & H aktuella artiklar, MHT aktuella artiklar, "Arméer flottor och flyg I-IV", Marinkalendrar, Jane´s och samtida uppslagsverk mm.
Vad gäller politiska och strategiska bedömningar: förutom nämnda, SUAV serien, hugemark "Neutralitet och beredskap"
Vad gäller personliga minnen och värderingar: utöver tidigare nämnda, Artéus "Svenska officersprofiler" samt Meomarer & biografier om bla Jung, Ehrensvärd, Douglas, Ljungdahl, H:son Ericsson, Bjugren, Burman mfl.)
En försvarsmakt byggs upp av flera delar. Hur den är utrustad, organiserad, rekryterad , tränad, ledd, och samt vilken doktrin den anammar är några av de viktigaste beståndsdelarna och har stor del i hur den presterar.
Det finns på Skalman redan omfattande trådar om den svenska krigsmaktens utrustning och upprustning. Jag nöjer mig med att konstatera att 1939 så motsvarade den svenska militära utrustningen vid de lägre arméförbanden i stort den vid jämförbara enheter i utlandet. Svenska förband hade överlag mer och bättre utrustning än sina nordiska grannar.
Vad gäller marinstridskrafter var Sverige både till numerär och kvalité mycket bättre än samtliga nordiska grannar. De svenska sjöstridskrafterna var numerärt större och mer kapabla än övriga nordiska staters tillsammans. De svenska ubåtarna och jagarna höll god internationell klass och mineringsförmågan var god. De tyngre artillerfartygen kunde spela en stor roll i såväl avvärjande av landstigning som understöd för arméförbanden. Allvarligare svagheter fanns avseende minröjningsförmågan. Kustartilleriet var otillräckligt utbyggt och till del felaktigt grupperat vilket emellertid höll på att förändras. Det finska torde dock ha varit något bättre initialt. Det norska och danska sannolikt sämre.
Det svenska flygvapnet var också avsevärt större och bättre än grannländernas, där egentligen endast Finland förfogade över effektiva flygplan för samtliga uppgifter. Inget nordiskt land förfogade dock över fullt moderna flygplantyper även om situationen var bättre för Sverige och Finland. Sveriges luftbevaknings och luftvärnsorganisation var också den väsentligt överlägsen grannländernas, Finland undantaget.
Jag fortsätter mitt resonemang, värt att notera är att vad jag beskriver är situationen kring 1939-40.
I det fall Sverige angripits över landgränsen skulle emellertid de svenska sjöstridskrafterna, oaktat kvalité, knappast kunnat påverka krigsförloppet på ett avgörande sätt. Ett anfall över havet är dock en helt annan sak.
Erfarenheterna från Finlands kamp ger vid handen att mot en sovjetisk motståndare kunde det kvantitativt och kvalitativt bättre (än det finska) svenska flygvapnet gjort sig gällande på så sätt att sovjetiska flyganfall sannolikt inte kunnat påverka striderna på ett avgörande sätt. Ett sovjetiskt anfall skulle dock knappast vara beroende av hur väl det egna flyget lyckades. Det svenska flygets offensiva förmåga mot sovjetiska markförband framstår också som starkt begränsad.
Vid ett tyskt anfall skulle dock insatserna av tyskt flyg vara av yttersta betydelse för de tyska möjligheterna. Fälttågen mot Norge och i europa belyser detta klart. Det tyska flygets förkrossande kvantitativa och kvalitativa överlägsenhet gentemot det svenska framstår som självklar, men det tyska flygets förmåga att verka står i direkt proportion till tillgängliga baser! Detta i likhet med anfallet mot Norge. I avsaknad av baser i Danmark, Finland och Norge blir det tyska flyget initialt avsevärt begränsat. Med baseringsfrågan löst torde tyskt flyg ha nedkämpat det svenska flygvapnet inom 1 vecka. Under denna tid skulle dessutom de svenska kommunikationsnätet ha förrötts, dem svenska operativa rörligheten skulle därmed ha kringskurits så svårt att förband vilka fortfarande stått på slätter eller vid kusten snabbt kunnats inringats och tvingats till kapitulation också av numerärt underlägsna tyska förband
Vilken förmåga hade då de svenska arméstridskrafterna gentemot en sovjetisk eller tysk motståndare? Som tidigare nämnts så skilde sig inte de facto utrustning och organisation på lägre nivå (upp till regemente) nämvärt mellan de flesta arméer vid denna tid.
Vad gäller utrustning och organisation på högre nivå (division) framträder dock en stor svensk svaghet. Det svenska artilleriet var till numerär och kvalité väsentligen sämre än sina tyska och sovjetiska motsvarigheter.
De finska erfarenheterna lägger stor vikt vid artilleriets betydelse och det finska artilleriet var vid krigsutbrottet bättre än det svenska. Inte heller det finska var dock i paritet varken med det sovjetiska eller tyska åtminstone inte till antal.
En annan svensk svaghet var numerären och kvalitén på de svenska pansarförbanden. Att notera är dock att de finska var ännu svagare och denna diskrepans gällde också pansarvärnsförmågan. I Finland hade det sovjetiska pansarhotet i den finska skogen allvarligt underskattats, men detta till trots lyckades finska förband ändå till stor del neutralisera den ryska pansarförmågan. För Sverige framstår problemet som än större med de stora slätterna som gynsam för pansar. För att nå dessa med pansar krävdes dock ett sjöburet anfall.
Oaktat de svenska och finska förbandens tillkortakommanden vad gäller utrustning och organisation så framstår utbildning och ledning kanske ändå som potentiellt avgörande, framför allt mot bakgrund av de finska erfarenheterna.
Studerar man de finska förbandens utbildning och ledning framkommer förvisso att alla finska värnpliktiga sedan 20-talets utbildats minst ett år och dessutom erhållit vinterutbildning, men att utbildningen till stor del bestod av formella moment alltså fjärran från den bild armén visade i strid. Större sammansatta förbandövningar var likaså sällsynta. Den finska officerskåren stammade i huvudsak från de sk jägarna vilka inpräglat ett "preussiskt" synsätt på utbildningen. Det fanns få finska officerare med lång erfarenhet och erfarenhaet av större operationer (Mannerheim det lysande undantaget). Den finska militära traditionen och utbildningarna nyskapades efter VK I och erfarenheterna från detta krig och frihetskriget.
Något större nytänkande vad gäller vapen och stridsmedel visades inte. jmf synen på pansar och pansarvärn!
Den svenska armén å sin sida led av kategoriklyvningen vilken innebar att stora delar av tillgängliga årsklasser var helt outbildade. Detta påverkade i och för sig inte de tillgängliga förbanden utan snarare möjligheten till expansion. Vad värre var att för flera av de utbildade årsklasserna hade utbildningstidens varit så kort som 140 dagar! Huvvuddelen av armén saknade dessutom vinterutbildning. Vad gäller den utbildning som hanns med lades stor tonvikt vid formella moment (i likhet med finska) och individuell skjutskicklighet (i likhet med Norge). De svenska trupperna saknade därmed till stor del basal "fältvana". Vad gäller ledning så hade befälskårerna drabbats kraftigt av 1925 år nedskärningar. Vakans- och ålderslläget i krigsorganisationen var dock inte så allvarligt (expansionen skulle dock snabbt ändra på detta) jämfört med t.ex. Norges. Den svenska militära traditionen var obruten och det fanns ett flertal olika utbildningsanstalter vilket söjde för att åtminstone befälens teoretiska skolning var bred och tillräcklig. I likhet med Finland hade dock alltför få högre och sammansatta förbandsövningar genomförts. Det högsta svenska befälet stammade emellertid från tiden före 1925 och hade därifrån värdefulla erfanheter. Det fanns också ett betydande antal svenska officerare som tjänstgjort i Finland under frihetskriget och därifrån tagit med sig erfarenheter. De yngre svenska befälen höll dessutom på att få genomslag i det doktrinära tänkandet med tidsenliga idéer om utveckling och taktik. Det svenska utbildningreglementena hade dock inte
ändrat sig lika radikalt, men skilde sig knappast i negativ mening åt från motsvarande utländska.
Sammanfattningsvis menar jag att den svenska och finska armén i mycket liknade varandra. Det finska artilleriet var bättre, truppen var bättre men framför allt längre utbildad. Finskt pansar, pansarvärn och luftvärn var dock svagare.
I strid visade sig finnarna snabbt överlägsna den sovjetiska armén. Framför allt förmågan till improvisation och rörlig strid var mycket bättre. Kombinationen av fältvana värnpliktiga och yngre befäl gynnade sannolikt detta. Otillräcklig numerär och ovana att leda stora förband gjorde sannolikt också sitt till - Nöden är uppfinningarnas moder. Att entydigt slå fast att de finska förbanden var "fantastiskt bra utbildade" framstår dock inte som särkilt sanningsenligt, snarare var det så att de i allmänhet mer komplexa sovjetiska förbandnen var betydligt svårarare att få effektiva framför allt utan bra utbildning - mao den sovjetisk utbildningen var helt otillräcklig mot uppgiften.
Sovjetunionen lärde sig dock också och Finland förlorade vinterkriget. Stridserfarenheterna var dock ovärdeliga och togs verkligen till vara. Tillsammans med mer och bättre utrustning blev den finska armén möjligen världskrigets skickligaste i försvarstrid i varje fall i sin terräng och klimatttyp.
De svenska förbanden skulle i motsvarande situation ha haft större svårigheter. Det är sannolikt att ett svenskt försvar skulle skett enligt mer "konventionella" metoder med fältarbeten, skyttegravar etc. Insatserna den svenska frivilligkåren gjorde påvisade dock att svenskarna mycket snabbt tog till sig de finska erfarenheterna, improvisationer och kringgång skulle prövats av lämplig förbandsenheter t.ex. kvalleri och jägare. Å andra sidan skulle möjligen den svenska förmågan vad gäller användning av högre enheter också ha kunnat påverka. Sammanfattningsvis skulle svenska förband sannolikt ha erfarit större förluster och ha tillfogat motståndaren mindre än de finska förbanden, men jag tror inte att de svenska förbanden skulle varit lättare att besegra, den sovjetiska oförmågan var densamma.
Ställd mot tysk trupp blir situationen mer komplicerad. De tyska trupper som invaderade Danmark och Norge framstår på intet sätt som oövervinnerliga. Avgörandet ligger snarare i det tyska tempot. Utnyttjandet av flyg för understöd och strategiska transporter med spetsförband mot infallsportar framstår som fälttågsvinnande. De norska förband som slogs
gjorde i allmänhet en insats efter vad som kunnat förväntas. De svenska och finska förbanden var betydligt bättre än de norska och skulle sannolikt gjort ekvationen mer oviss, möjligen skulle de finska förbanden t.o.m. helt kunnat hejda de tyska anfallen i Norge. Skulle å andra sidan de norska förbanden varit mobiliserade och stått i ställning är det sannolikt att det tyska anfallet till stora delar misslyckats redan i landstigningsfasen.
Sammanfattningsvis: En motståndare som relativt fritt kunnat utnyttja eld och rörelse skulle sannolikt kunnat överflygla såväl finska som svenska förband. Den nordiska terrängen gjorde detta svårt i Finland, där dessutom försvararen hade "skyddet på sin sida". I Norge framstår situationen som helt omvänd. I fallet Sverige blir bilden mer komplicerad.
Såväl finsk som norsk styrka respektive svaghet. Bättre och större armé än Norge men initialt kanske sämre men större än Finland. God motståndsvilja fanns i Sverige men hur länge i ett "Norgefall"? Ett sovjetiskt anfall över landgränsen i norrland framstår som fullt möjligt att avvärja 1939-40. Ett tyskt strategiskt överfall från sjösidan sommaren 1940 - knappast med bara landstridskrafter - om inte beredskapen varit mycket hög. Ett begränsat tyskt anfall över syd- och västkusten våren 1940 efter att fälttåget i Norge kört fast? Möjligen.
Jag återkommer med mina resonemang kring situationen 1941-44.
I det fall Sverige angripits över landgränsen skulle emellertid de svenska sjöstridskrafterna, oaktat kvalité, knappast kunnat påverka krigsförloppet på ett avgörande sätt. Ett anfall över havet är dock en helt annan sak.
Erfarenheterna från Finlands kamp ger vid handen att mot en sovjetisk motståndare kunde det kvantitativt och kvalitativt bättre (än det finska) svenska flygvapnet gjort sig gällande på så sätt att sovjetiska flyganfall sannolikt inte kunnat påverka striderna på ett avgörande sätt. Ett sovjetiskt anfall skulle dock knappast vara beroende av hur väl det egna flyget lyckades. Det svenska flygets offensiva förmåga mot sovjetiska markförband framstår också som starkt begränsad.
Vid ett tyskt anfall skulle dock insatserna av tyskt flyg vara av yttersta betydelse för de tyska möjligheterna. Fälttågen mot Norge och i europa belyser detta klart. Det tyska flygets förkrossande kvantitativa och kvalitativa överlägsenhet gentemot det svenska framstår som självklar, men det tyska flygets förmåga att verka står i direkt proportion till tillgängliga baser! Detta i likhet med anfallet mot Norge. I avsaknad av baser i Danmark, Finland och Norge blir det tyska flyget initialt avsevärt begränsat. Med baseringsfrågan löst torde tyskt flyg ha nedkämpat det svenska flygvapnet inom 1 vecka. Under denna tid skulle dessutom de svenska kommunikationsnätet ha förrötts, dem svenska operativa rörligheten skulle därmed ha kringskurits så svårt att förband vilka fortfarande stått på slätter eller vid kusten snabbt kunnats inringats och tvingats till kapitulation också av numerärt underlägsna tyska förband
Vilken förmåga hade då de svenska arméstridskrafterna gentemot en sovjetisk eller tysk motståndare? Som tidigare nämnts så skilde sig inte de facto utrustning och organisation på lägre nivå (upp till regemente) nämvärt mellan de flesta arméer vid denna tid.
Vad gäller utrustning och organisation på högre nivå (division) framträder dock en stor svensk svaghet. Det svenska artilleriet var till numerär och kvalité väsentligen sämre än sina tyska och sovjetiska motsvarigheter.
De finska erfarenheterna lägger stor vikt vid artilleriets betydelse och det finska artilleriet var vid krigsutbrottet bättre än det svenska. Inte heller det finska var dock i paritet varken med det sovjetiska eller tyska åtminstone inte till antal.
En annan svensk svaghet var numerären och kvalitén på de svenska pansarförbanden. Att notera är dock att de finska var ännu svagare och denna diskrepans gällde också pansarvärnsförmågan. I Finland hade det sovjetiska pansarhotet i den finska skogen allvarligt underskattats, men detta till trots lyckades finska förband ändå till stor del neutralisera den ryska pansarförmågan. För Sverige framstår problemet som än större med de stora slätterna som gynsam för pansar. För att nå dessa med pansar krävdes dock ett sjöburet anfall.
Oaktat de svenska och finska förbandens tillkortakommanden vad gäller utrustning och organisation så framstår utbildning och ledning kanske ändå som potentiellt avgörande, framför allt mot bakgrund av de finska erfarenheterna.
Studerar man de finska förbandens utbildning och ledning framkommer förvisso att alla finska värnpliktiga sedan 20-talets utbildats minst ett år och dessutom erhållit vinterutbildning, men att utbildningen till stor del bestod av formella moment alltså fjärran från den bild armén visade i strid. Större sammansatta förbandövningar var likaså sällsynta. Den finska officerskåren stammade i huvudsak från de sk jägarna vilka inpräglat ett "preussiskt" synsätt på utbildningen. Det fanns få finska officerare med lång erfarenhet och erfarenhaet av större operationer (Mannerheim det lysande undantaget). Den finska militära traditionen och utbildningarna nyskapades efter VK I och erfarenheterna från detta krig och frihetskriget.
Något större nytänkande vad gäller vapen och stridsmedel visades inte. jmf synen på pansar och pansarvärn!
Den svenska armén å sin sida led av kategoriklyvningen vilken innebar att stora delar av tillgängliga årsklasser var helt outbildade. Detta påverkade i och för sig inte de tillgängliga förbanden utan snarare möjligheten till expansion. Vad värre var att för flera av de utbildade årsklasserna hade utbildningstidens varit så kort som 140 dagar! Huvvuddelen av armén saknade dessutom vinterutbildning. Vad gäller den utbildning som hanns med lades stor tonvikt vid formella moment (i likhet med finska) och individuell skjutskicklighet (i likhet med Norge). De svenska trupperna saknade därmed till stor del basal "fältvana". Vad gäller ledning så hade befälskårerna drabbats kraftigt av 1925 år nedskärningar. Vakans- och ålderslläget i krigsorganisationen var dock inte så allvarligt (expansionen skulle dock snabbt ändra på detta) jämfört med t.ex. Norges. Den svenska militära traditionen var obruten och det fanns ett flertal olika utbildningsanstalter vilket söjde för att åtminstone befälens teoretiska skolning var bred och tillräcklig. I likhet med Finland hade dock alltför få högre och sammansatta förbandsövningar genomförts. Det högsta svenska befälet stammade emellertid från tiden före 1925 och hade därifrån värdefulla erfanheter. Det fanns också ett betydande antal svenska officerare som tjänstgjort i Finland under frihetskriget och därifrån tagit med sig erfarenheter. De yngre svenska befälen höll dessutom på att få genomslag i det doktrinära tänkandet med tidsenliga idéer om utveckling och taktik. Det svenska utbildningreglementena hade dock inte
ändrat sig lika radikalt, men skilde sig knappast i negativ mening åt från motsvarande utländska.
Sammanfattningsvis menar jag att den svenska och finska armén i mycket liknade varandra. Det finska artilleriet var bättre, truppen var bättre men framför allt längre utbildad. Finskt pansar, pansarvärn och luftvärn var dock svagare.
I strid visade sig finnarna snabbt överlägsna den sovjetiska armén. Framför allt förmågan till improvisation och rörlig strid var mycket bättre. Kombinationen av fältvana värnpliktiga och yngre befäl gynnade sannolikt detta. Otillräcklig numerär och ovana att leda stora förband gjorde sannolikt också sitt till - Nöden är uppfinningarnas moder. Att entydigt slå fast att de finska förbanden var "fantastiskt bra utbildade" framstår dock inte som särkilt sanningsenligt, snarare var det så att de i allmänhet mer komplexa sovjetiska förbandnen var betydligt svårarare att få effektiva framför allt utan bra utbildning - mao den sovjetisk utbildningen var helt otillräcklig mot uppgiften.
Sovjetunionen lärde sig dock också och Finland förlorade vinterkriget. Stridserfarenheterna var dock ovärdeliga och togs verkligen till vara. Tillsammans med mer och bättre utrustning blev den finska armén möjligen världskrigets skickligaste i försvarstrid i varje fall i sin terräng och klimatttyp.
De svenska förbanden skulle i motsvarande situation ha haft större svårigheter. Det är sannolikt att ett svenskt försvar skulle skett enligt mer "konventionella" metoder med fältarbeten, skyttegravar etc. Insatserna den svenska frivilligkåren gjorde påvisade dock att svenskarna mycket snabbt tog till sig de finska erfarenheterna, improvisationer och kringgång skulle prövats av lämplig förbandsenheter t.ex. kvalleri och jägare. Å andra sidan skulle möjligen den svenska förmågan vad gäller användning av högre enheter också ha kunnat påverka. Sammanfattningsvis skulle svenska förband sannolikt ha erfarit större förluster och ha tillfogat motståndaren mindre än de finska förbanden, men jag tror inte att de svenska förbanden skulle varit lättare att besegra, den sovjetiska oförmågan var densamma.
Ställd mot tysk trupp blir situationen mer komplicerad. De tyska trupper som invaderade Danmark och Norge framstår på intet sätt som oövervinnerliga. Avgörandet ligger snarare i det tyska tempot. Utnyttjandet av flyg för understöd och strategiska transporter med spetsförband mot infallsportar framstår som fälttågsvinnande. De norska förband som slogs
gjorde i allmänhet en insats efter vad som kunnat förväntas. De svenska och finska förbanden var betydligt bättre än de norska och skulle sannolikt gjort ekvationen mer oviss, möjligen skulle de finska förbanden t.o.m. helt kunnat hejda de tyska anfallen i Norge. Skulle å andra sidan de norska förbanden varit mobiliserade och stått i ställning är det sannolikt att det tyska anfallet till stora delar misslyckats redan i landstigningsfasen.
Sammanfattningsvis: En motståndare som relativt fritt kunnat utnyttja eld och rörelse skulle sannolikt kunnat överflygla såväl finska som svenska förband. Den nordiska terrängen gjorde detta svårt i Finland, där dessutom försvararen hade "skyddet på sin sida". I Norge framstår situationen som helt omvänd. I fallet Sverige blir bilden mer komplicerad.
Såväl finsk som norsk styrka respektive svaghet. Bättre och större armé än Norge men initialt kanske sämre men större än Finland. God motståndsvilja fanns i Sverige men hur länge i ett "Norgefall"? Ett sovjetiskt anfall över landgränsen i norrland framstår som fullt möjligt att avvärja 1939-40. Ett tyskt strategiskt överfall från sjösidan sommaren 1940 - knappast med bara landstridskrafter - om inte beredskapen varit mycket hög. Ett begränsat tyskt anfall över syd- och västkusten våren 1940 efter att fälttåget i Norge kört fast? Möjligen.
Jag återkommer med mina resonemang kring situationen 1941-44.
-
Ragnar Svedje
- Medlem
- Inlägg: 1157
- Blev medlem: 30 mars 2005, 14:00
- Ort: Stavanger
M Y C K E T intressant läsning, stort tack!FNP skrev: Ställd mot tysk trupp blir situationen mer komplicerad. De tyska trupper som invaderade Danmark och Norge framstår på intet sätt som oövervinnerliga. Avgörandet ligger snarare i det tyska tempot. Utnyttjandet av flyg för understöd och strategiska transporter med spetsförband mot infallsportar framstår som fälttågsvinnande. De norska förband som slogs gjorde i allmänhet en insats efter vad som kunnat förväntas. De svenska och finska förbanden var betydligt bättre än de norska och skulle sannolikt gjort ekvationen mer oviss, möjligen skulle de finska förbanden t.o.m. helt kunnat hejda de tyska anfallen i Norge. Skulle å andra sidan de norska förbanden varit mobiliserade och stått i ställning är det sannolikt att det tyska anfallet till stora delar misslyckats redan i landstigningsfasen.
Jag tror att svenskarna i regel tror att vår militära kapacitet var bättre än den var, tyskarna var nog tuffare och hårdare ända ner på soldatnivå. Dessutom undrar jag om inte regeringen i likhet med Danmark hade lagt ner vapnen direkt vid en tysk invasion.
När det gäller Norge kunde jag inte instämma mer, Norge förlorade inte pga någon övermäktig fiende anföll utan istället för att de inte visade beslutsamhet och handlingskraft i någon större utsträckning. Dessutom togs de på sängen och hade ÖB bara två dagar tidigare beordrat givakt så skulle Norges fasta kustförsvar krävt stor tribut av tyska skepp! Dessutom hade Oslo försvarats på ett helt annat sätt än nu.
För att ytterligare kasta lite ljus över situationen 1939-40 följer här vissa nyckeltal vad gäller utrustning, organisation mm.
Sverige("1937 års krigsorganisation")
Linjeförband:(ca 217 000)
2 armékårstaber
5 Infanterifördelningar (vardera 22 000 man, 24 75 mm kan M/02, 12 105 mm haub M/10, 8 150 mm haub M/06)
kårförband motsvarande ytterligare 1 fördelning
1 motoriserad kavalleribrigad
1 stridsvagnsbataljon
Diverse kårförband mm
Garnison för Bodens fästning
Gotlands trupper
Landstorm:(ca 155 000)
Utrustning totalt:
320 75 mm kan M/02
132 105 mm haub M/10
12 105 mm kan M/17
48 105 mm kan M/34
54 150 mm haub M/06
28 150 mm haub M/39
ca 150 84 mm kan M/81 & 84
48 strv M/37
16 strv M/38
32 pansarbil M/31
ca 570 000 gevär
ca 8200 kulsprutegevär
+ 2000 kulsprutor
ca 800 kpistar
ca 40 000 pistoler
ca 100 37 mm pvkan
154 40 mm lvkan
76 75 mm lvkan
ca 10 000 lastbilar
Finland
Fältarmén:(ca 340 000)
4 armékårstaber
9 infanteridivisoner (vardera 14 000 man, 24 76 mm kan, 12 122 mm haub)
1 kavalleribrigad
Diverse kårförband mm
3 ersättningsdivisoner (saknade bl a artilleri)
Hemmatrupper (111 300)
Utrustning totalt:
12 75 mm kan
294 76 mm kan
11 107 mm kan
72 122 mm haub
13 150 mm haub
20 152 mm haub
174 pjäser 80-155 mm med stel lavett
ca 255 000 gevär
ca 2400 kulsprutor
ca 4000 kulsprutegevär
ca 4100 kpistar
ca 18 000 pistoler
112 37 mm pvkan
360 81 mm grk
34 20 mm lvkan
53 40 mm lvkan
63 75 mm lvkan
60 000 hästar
6000 lastbilar
Sovjetunionen
5 mekaniserade kårer
30 kavalleri divisoner
108 infanteridivisoner (17 500 man, 38 76 mm kan, 40 122 & 152 mm haubits, 10 pansarbilar, 40 strv)
80 reserv divisoner
Tyskland
5 pansardivisoner
4 lätta divisoner
3 bergs divisoner
90 infanteridivisoner (51 aktiva, 17 reserv, 20 lantvärn, 14 ersättning)
7 Luftwaffe divisoner (1 fallskärm)
Infanteridivison (17 200 man , 20 75 mm kan, 36 105 mm haubits, 14 150 mm haubits, 3 pansarbilar)
4800 105 mm haub
2000 150 mm haub
3200 stridsvagnar
11200 37 mm pvpjäser
6700 lätta (20 & 37 mm )lvpjäser
2600 tunga (88 & 105 mm) lvpjäser
Regementets eldkraft
Svenskt Tyskt Sovjetiskt Finskt
Ksp 38 36-57 76 36
Grk 15 12-18 6 4
Pvkan 0 0-12 6 0
Fältkan 0 6-8 6 0
Sverige("1937 års krigsorganisation")
Linjeförband:(ca 217 000)
2 armékårstaber
5 Infanterifördelningar (vardera 22 000 man, 24 75 mm kan M/02, 12 105 mm haub M/10, 8 150 mm haub M/06)
kårförband motsvarande ytterligare 1 fördelning
1 motoriserad kavalleribrigad
1 stridsvagnsbataljon
Diverse kårförband mm
Garnison för Bodens fästning
Gotlands trupper
Landstorm:(ca 155 000)
Utrustning totalt:
320 75 mm kan M/02
132 105 mm haub M/10
12 105 mm kan M/17
48 105 mm kan M/34
54 150 mm haub M/06
28 150 mm haub M/39
ca 150 84 mm kan M/81 & 84
48 strv M/37
16 strv M/38
32 pansarbil M/31
ca 570 000 gevär
ca 8200 kulsprutegevär
+ 2000 kulsprutor
ca 800 kpistar
ca 40 000 pistoler
ca 100 37 mm pvkan
154 40 mm lvkan
76 75 mm lvkan
ca 10 000 lastbilar
Finland
Fältarmén:(ca 340 000)
4 armékårstaber
9 infanteridivisoner (vardera 14 000 man, 24 76 mm kan, 12 122 mm haub)
1 kavalleribrigad
Diverse kårförband mm
3 ersättningsdivisoner (saknade bl a artilleri)
Hemmatrupper (111 300)
Utrustning totalt:
12 75 mm kan
294 76 mm kan
11 107 mm kan
72 122 mm haub
13 150 mm haub
20 152 mm haub
174 pjäser 80-155 mm med stel lavett
ca 255 000 gevär
ca 2400 kulsprutor
ca 4000 kulsprutegevär
ca 4100 kpistar
ca 18 000 pistoler
112 37 mm pvkan
360 81 mm grk
34 20 mm lvkan
53 40 mm lvkan
63 75 mm lvkan
60 000 hästar
6000 lastbilar
Sovjetunionen
5 mekaniserade kårer
30 kavalleri divisoner
108 infanteridivisoner (17 500 man, 38 76 mm kan, 40 122 & 152 mm haubits, 10 pansarbilar, 40 strv)
80 reserv divisoner
Tyskland
5 pansardivisoner
4 lätta divisoner
3 bergs divisoner
90 infanteridivisoner (51 aktiva, 17 reserv, 20 lantvärn, 14 ersättning)
7 Luftwaffe divisoner (1 fallskärm)
Infanteridivison (17 200 man , 20 75 mm kan, 36 105 mm haubits, 14 150 mm haubits, 3 pansarbilar)
4800 105 mm haub
2000 150 mm haub
3200 stridsvagnar
11200 37 mm pvpjäser
6700 lätta (20 & 37 mm )lvpjäser
2600 tunga (88 & 105 mm) lvpjäser
Regementets eldkraft
Svenskt Tyskt Sovjetiskt Finskt
Ksp 38 36-57 76 36
Grk 15 12-18 6 4
Pvkan 0 0-12 6 0
Fältkan 0 6-8 6 0
-
Kapten_Gars
- Medlem
- Inlägg: 3112
- Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
- Ort: Göteborg
Mycket intressant välskrivet, återkommer med kommentarer. Vill dock redan nu påpeka att din siffor för det tyska regementet inte riktigt stämmer, tex hade ett infanteriregmente i 1. Welle hade 130 kulsprutor och 45 grantkastare dvs markant mer än de 57 ksp och 18 grks du tar upp i listan. Nu var långt ifrån alla regmenten så väl beväpnade, de som sattes upp som del av senare "Welle" sakande en (hel) del tunga vapen och hade äldre och lättare artilleri. Några Luftwaffe markstridförband förutom fallskärmsjägarna i 7. Flieger-Division fanns ej, de övriga divsionerna var flygförband.
Kort kommentar avseende källor:
Siffrorna avseende De tyska, ryska och svenska regementena härör från Wangel s 36. (ksp avser sannolikt endast vapen på trefotslavett motsv.)
De förband som avsattes för "Weserübung" var enligt följande:
3.bergsjägardivisionen (reguljär division)
69.infanteridivisionen (reguljär reservdivision)
163.,181., 196.infanteridivisonerna (organiserade januari 1940 7:e(?) Welle)
214.infanteridivisionen (fd Lantweher)
Att de 4 sistnämndas utrustning skulle nå upp till I Welles framstår som föga sannolikt, men någon här kanske sitter på de exakta siffrorna?
Luftwaffe divisioner Wangel s 21 (Avser sannolikt luftvärnsförband)
Siffrorna avseende De tyska, ryska och svenska regementena härör från Wangel s 36. (ksp avser sannolikt endast vapen på trefotslavett motsv.)
De förband som avsattes för "Weserübung" var enligt följande:
3.bergsjägardivisionen (reguljär division)
69.infanteridivisionen (reguljär reservdivision)
163.,181., 196.infanteridivisonerna (organiserade januari 1940 7:e(?) Welle)
214.infanteridivisionen (fd Lantweher)
Att de 4 sistnämndas utrustning skulle nå upp till I Welles framstår som föga sannolikt, men någon här kanske sitter på de exakta siffrorna?
Luftwaffe divisioner Wangel s 21 (Avser sannolikt luftvärnsförband)
-
Kapten_Gars
- Medlem
- Inlägg: 3112
- Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
- Ort: Göteborg
3. bergsjägardivsionerna var ur 1. Welle, 69. infanteridiv ur 2. Welle, 214. ID ur 3. Welle resten som du säger ur 7.e Welle.
En 7. Welle division såg ut så här http://niehorster.orbat.com/011_germany ... welle.html
Alternativt utmärkta Norawy 1940 http://hem.fyristorg.com/robertm/norge/ ... rence.html , specifikt http://hem.fyristorg.com/robertm/norge/ ... y_org.html
Ett tyskt 7. Welle regemente hade fortfarande 36 tunga ksp och 108 lätta ksp, det är värt att påpeka att mina siffror för ett 1. Welle regemente gäller 1939, 1940 var de bättre beväpnade. Den stora skillanden var att i allmänhet så var det endast 1. Welle förbanden som fick grantkastare 1939-1940, det skiljde också i antal och kaliber på infanterikanonerna.
Vid ett angrepp våren-sommaren 1940 så hade tyskarna antagligen använt sig av en balnd av förband ur olika Welles precis som i Norge. Det fanns förband ur 1.-4. Welle tillgängliga i OKW/OKH reserven och man kunde vid behov fört över ytterlgiare högkvalitativa förband ifrån armegrupp A eller B. Ett par 1. Welle divsioner med understöd av mindre välutrustade förband ur senare Welle var mer än vad det svenska försvaret hade kunnat hanskas med.
En 7. Welle division såg ut så här http://niehorster.orbat.com/011_germany ... welle.html
Alternativt utmärkta Norawy 1940 http://hem.fyristorg.com/robertm/norge/ ... rence.html , specifikt http://hem.fyristorg.com/robertm/norge/ ... y_org.html
Ett tyskt 7. Welle regemente hade fortfarande 36 tunga ksp och 108 lätta ksp, det är värt att påpeka att mina siffror för ett 1. Welle regemente gäller 1939, 1940 var de bättre beväpnade. Den stora skillanden var att i allmänhet så var det endast 1. Welle förbanden som fick grantkastare 1939-1940, det skiljde också i antal och kaliber på infanterikanonerna.
Vid ett angrepp våren-sommaren 1940 så hade tyskarna antagligen använt sig av en balnd av förband ur olika Welles precis som i Norge. Det fanns förband ur 1.-4. Welle tillgängliga i OKW/OKH reserven och man kunde vid behov fört över ytterlgiare högkvalitativa förband ifrån armegrupp A eller B. Ett par 1. Welle divsioner med understöd av mindre välutrustade förband ur senare Welle var mer än vad det svenska försvaret hade kunnat hanskas med.
Sveriges situation 1940-41
Efter Norges fall framstod Sveriges politiska och militärstrategiska läge som det sämsta någonsin. Endast det faktum att Finland inte ockuperats lyste upp situationen något. I övrigt kunde en makt (Tyskland) nu utnyttja samtliga svenska strategiska nackdelar fullt ut. I efterhand framstår leveransen av de 60 J 9:orna kanske som den enda signifikanta förbättringen av Sveriges militära situation under denna tid.
Vad gäller de svenska stridskrafterna så var flyget forfarande svagt, beställningar i utlandet och av den inhemska industrin skulle emellertid sakta höja kvalitén och från 1942 också kvantiteten. Förlusten av de i USA beställda flygplanen var dock kännbar på kort sikt, men inte ens om samtliga dessa levererats skulle situationen ha förbättrats radikalt i något krigsfall. Det tyska flygvapnet var alldeles för överlägset men det sovjetiska knappast heller förbättrat förrän 1942-43.
Vad gäller marinstridskrafter skedde stora och avgörande förändringar och förbättringar av kustartilleriet redan 1940-41. Tillsammans med en hög "lägsta beredskap" på kustartilleriförbanden gjordes ett strategiskt överfall á la Norge bitvis i stort omöjligt. Skulle svenska hamnar tas måste detta ske genom strid med de svenska sjöfrontsförbanden, vilka nu i många fall låg så till att endast flygbombning och beskjutning från havet framstod som realistiska bekämpningsmetoder. Krigserfarenheterna från VK 2 påvisade att dessa krävde mycket stora insatser. Minlinjer, spärrfartyg och förberedd förstörelse av hamnar gjorde situationen än vanskligare. Landstigning över öppen kust krävde specialtonnage (vilket i stor utsträckning saknades) och gynnsamma väderförhållanden. Endast mot Skånes och Halland kuster framstod mindre sådana företag som möjliga och endast med lättare stridsvagnar. Också försvaret av kustlinjen byggdes ut och rörligt kustartilleri anskaffades.
De svenska sjöstridskrafterna växte kontinuerligt med ett allvarligt avbräck 1941 då 3 jagare förlorades. Antalet ubåtar, jagare och mototorpedbåtar ökade för varje år. Att ryska sjöstridskrafter på något avgörande sätt kunnat understödja ett sovjetiskt anfall på Sverige under 1940, även från baser i Finland framstår som mindre sannolikt mot bakgrund av det sovjetiska marina uppträdandet under vinterkriget.
Sovjetisk ubåtskrigföring kunde dock ha stört eller avbrutit de svenska förbindelserna med Tyskland vilket dock knappast Tydskland skulle tillåtit. Intressantast framstår Ålandsproblematiken. Ett sovjetiskt genombrott gentemot Finland kunde tvingat den svenska regeringen att agera för att preventivt skydda Åland. Detta kunde lett till krig mellan ett segerrikt Sovjetunoinen och Sverige. Likaså skulle ett Sovjet ockuperat Åland ha fungerat både som språngbräda och huvudanfallsriktning vid ett eventuellt sovjetiskt anfall mot Sverige. Det är dock inte sannolikt att man från sovjetisk sida lyckats med någon form av överskeppning från Åland mot det svenska fastlandet.
Den sammantagna svenska marina förmågan gentemot en betydligt skickligare och djärvare (än den sovjetiska) tysk motståndare blir dock mer avhängig tillgängliga tunga tyska marina resurser och från 1940 blir tillgängligheten på dessa successivt sämre pga av strategiska överväganden i kriget mot Storbritannien och förluster. En liknande numerär problematik erfar sedan också Luftwaffe efter anfallet mot Sovjetunionen.
Materiellt sett utrustas den svenska armén 1939-45 med i princip allt som som finns till salu utomlands och allt som den svenska industrin förmår producera. Dessa leveranser börjar dock inte få genomslag förrän 1941-42. Ändamålsenlig utrustning i tillräcklig mängd finns inte förrän 1944.
Paradoxalt nog innebär också det totala strategiska utlämnadet till tyskt godtycke också ett visst lugn för Sverige. Med kriget i väst och öst avslutat och utan uttalade krav gentemot Sverige deeskalerade spänningen i Skandinavien något.
Under denna tid genofördes ett hektiskt förändringsarbete inom den svenska armén. I stor drag gick detta ut på en fördubbling av fältarméns operativa förband till 10 fördelningar och flera motoriserade, pansrade och cykelburna brigader (sedemera endast pansar och cykel)
samt understödsförband till dessa.
Dessutom förstärkning av lokalförsvarsförbanden och skapandet av ett hemvärn. Vidare skapandet av en decentraliserad, redundant, flexibel mobiliseringsorganisation med anpassad beredskap - Hela rikets värnkraft skulle kunna mobiliseras. För att genomföra denna expansion krävdes efterutbildning av flera hundratusen värnpliktiga, rekrytering och utbildning av flera tusen nya befäl och officerare, samt en kraftigt utökad förbandsövningsverksamhet. Att allt detta genomfördes sammtidigt innebar naturligtvis att de disponibla förbanden förmåga tidvis nedgick. Den långa tiden i beredskap innebar dock också att fältvana och samövning uppnåddes. Visserligen tappade t.ex. en fördelning ca 5000 man & 20 artilleripjäser i total styrka mellan 1940 och 41, men soldaterna erhöll erfoderlig fältvana och varierad övning.
Olämpligt befäl sållades bort och lämpligt vaskades fram. Fältarbeten och befästningar höjde försvarsförmågan.
Att man på svensk sida insåg svårigheten i sin situation är fullt klart. Den planeringsverksamhet som under 1940-41 gjordes upp för ett krig med Tyskland kom snabbt fram till att en väg till allierad hjälp måste öppnas så snabbt som möjligt annars var situationen hopplös. När den svenska numerären ökats utformades därför flera alternativ vilka innebar en offensiv mot Norge. Att genom rörelse söka komma fienden "in på livet" framstod som mer framkomligt än att låta sig utmanövreras i egna befästningar. Realismen i detta kan naturligtvis allvarligt ifrågasättas, men mot bakgrund av erfarenheterna på kontinenten kanske ändå inte
resonemanget var felaktigt. Framför allt ett framträngande mot Trondheim eller Narvik framstår som strategiskt konsekvent, framför allt om tyska stridskrafter kunde bindas i Osloområdet. Vad gäller ett sovjetiskt anfall mot Norbotten fanns där alltid möjligheten att ta upp försvaret inne på finskt territorium i förhoppning om att Tyskland åtminstone inte skulle göra gemensam sak med Sovjet.
Tyvärr innebar denna tid också att de bägge potentiella motståndarna också fördubblades numerärt, höjde den materiella kvalitén och utbildningsstatusen. Dessutom hade stridsvana förvärvats. Sverige kom därför knappast närmare sina motståndare under 1940-41, snarare tvärtom.
Efter Norges fall framstod Sveriges politiska och militärstrategiska läge som det sämsta någonsin. Endast det faktum att Finland inte ockuperats lyste upp situationen något. I övrigt kunde en makt (Tyskland) nu utnyttja samtliga svenska strategiska nackdelar fullt ut. I efterhand framstår leveransen av de 60 J 9:orna kanske som den enda signifikanta förbättringen av Sveriges militära situation under denna tid.
Vad gäller de svenska stridskrafterna så var flyget forfarande svagt, beställningar i utlandet och av den inhemska industrin skulle emellertid sakta höja kvalitén och från 1942 också kvantiteten. Förlusten av de i USA beställda flygplanen var dock kännbar på kort sikt, men inte ens om samtliga dessa levererats skulle situationen ha förbättrats radikalt i något krigsfall. Det tyska flygvapnet var alldeles för överlägset men det sovjetiska knappast heller förbättrat förrän 1942-43.
Vad gäller marinstridskrafter skedde stora och avgörande förändringar och förbättringar av kustartilleriet redan 1940-41. Tillsammans med en hög "lägsta beredskap" på kustartilleriförbanden gjordes ett strategiskt överfall á la Norge bitvis i stort omöjligt. Skulle svenska hamnar tas måste detta ske genom strid med de svenska sjöfrontsförbanden, vilka nu i många fall låg så till att endast flygbombning och beskjutning från havet framstod som realistiska bekämpningsmetoder. Krigserfarenheterna från VK 2 påvisade att dessa krävde mycket stora insatser. Minlinjer, spärrfartyg och förberedd förstörelse av hamnar gjorde situationen än vanskligare. Landstigning över öppen kust krävde specialtonnage (vilket i stor utsträckning saknades) och gynnsamma väderförhållanden. Endast mot Skånes och Halland kuster framstod mindre sådana företag som möjliga och endast med lättare stridsvagnar. Också försvaret av kustlinjen byggdes ut och rörligt kustartilleri anskaffades.
De svenska sjöstridskrafterna växte kontinuerligt med ett allvarligt avbräck 1941 då 3 jagare förlorades. Antalet ubåtar, jagare och mototorpedbåtar ökade för varje år. Att ryska sjöstridskrafter på något avgörande sätt kunnat understödja ett sovjetiskt anfall på Sverige under 1940, även från baser i Finland framstår som mindre sannolikt mot bakgrund av det sovjetiska marina uppträdandet under vinterkriget.
Sovjetisk ubåtskrigföring kunde dock ha stört eller avbrutit de svenska förbindelserna med Tyskland vilket dock knappast Tydskland skulle tillåtit. Intressantast framstår Ålandsproblematiken. Ett sovjetiskt genombrott gentemot Finland kunde tvingat den svenska regeringen att agera för att preventivt skydda Åland. Detta kunde lett till krig mellan ett segerrikt Sovjetunoinen och Sverige. Likaså skulle ett Sovjet ockuperat Åland ha fungerat både som språngbräda och huvudanfallsriktning vid ett eventuellt sovjetiskt anfall mot Sverige. Det är dock inte sannolikt att man från sovjetisk sida lyckats med någon form av överskeppning från Åland mot det svenska fastlandet.
Den sammantagna svenska marina förmågan gentemot en betydligt skickligare och djärvare (än den sovjetiska) tysk motståndare blir dock mer avhängig tillgängliga tunga tyska marina resurser och från 1940 blir tillgängligheten på dessa successivt sämre pga av strategiska överväganden i kriget mot Storbritannien och förluster. En liknande numerär problematik erfar sedan också Luftwaffe efter anfallet mot Sovjetunionen.
Materiellt sett utrustas den svenska armén 1939-45 med i princip allt som som finns till salu utomlands och allt som den svenska industrin förmår producera. Dessa leveranser börjar dock inte få genomslag förrän 1941-42. Ändamålsenlig utrustning i tillräcklig mängd finns inte förrän 1944.
Paradoxalt nog innebär också det totala strategiska utlämnadet till tyskt godtycke också ett visst lugn för Sverige. Med kriget i väst och öst avslutat och utan uttalade krav gentemot Sverige deeskalerade spänningen i Skandinavien något.
Under denna tid genofördes ett hektiskt förändringsarbete inom den svenska armén. I stor drag gick detta ut på en fördubbling av fältarméns operativa förband till 10 fördelningar och flera motoriserade, pansrade och cykelburna brigader (sedemera endast pansar och cykel)
samt understödsförband till dessa.
Dessutom förstärkning av lokalförsvarsförbanden och skapandet av ett hemvärn. Vidare skapandet av en decentraliserad, redundant, flexibel mobiliseringsorganisation med anpassad beredskap - Hela rikets värnkraft skulle kunna mobiliseras. För att genomföra denna expansion krävdes efterutbildning av flera hundratusen värnpliktiga, rekrytering och utbildning av flera tusen nya befäl och officerare, samt en kraftigt utökad förbandsövningsverksamhet. Att allt detta genomfördes sammtidigt innebar naturligtvis att de disponibla förbanden förmåga tidvis nedgick. Den långa tiden i beredskap innebar dock också att fältvana och samövning uppnåddes. Visserligen tappade t.ex. en fördelning ca 5000 man & 20 artilleripjäser i total styrka mellan 1940 och 41, men soldaterna erhöll erfoderlig fältvana och varierad övning.
Olämpligt befäl sållades bort och lämpligt vaskades fram. Fältarbeten och befästningar höjde försvarsförmågan.
Att man på svensk sida insåg svårigheten i sin situation är fullt klart. Den planeringsverksamhet som under 1940-41 gjordes upp för ett krig med Tyskland kom snabbt fram till att en väg till allierad hjälp måste öppnas så snabbt som möjligt annars var situationen hopplös. När den svenska numerären ökats utformades därför flera alternativ vilka innebar en offensiv mot Norge. Att genom rörelse söka komma fienden "in på livet" framstod som mer framkomligt än att låta sig utmanövreras i egna befästningar. Realismen i detta kan naturligtvis allvarligt ifrågasättas, men mot bakgrund av erfarenheterna på kontinenten kanske ändå inte
resonemanget var felaktigt. Framför allt ett framträngande mot Trondheim eller Narvik framstår som strategiskt konsekvent, framför allt om tyska stridskrafter kunde bindas i Osloområdet. Vad gäller ett sovjetiskt anfall mot Norbotten fanns där alltid möjligheten att ta upp försvaret inne på finskt territorium i förhoppning om att Tyskland åtminstone inte skulle göra gemensam sak med Sovjet.
Tyvärr innebar denna tid också att de bägge potentiella motståndarna också fördubblades numerärt, höjde den materiella kvalitén och utbildningsstatusen. Dessutom hade stridsvana förvärvats. Sverige kom därför knappast närmare sina motståndare under 1940-41, snarare tvärtom.
[quote="Kapten_Gars"]
Ett tyskt 7. Welle regemente hade fortfarande 36 tunga ksp och 108 lätta ksp, det är värt att påpeka att mina siffror för ett 1. Welle regemente gäller 1939, 1940 var de bättre beväpnade. Den stora skillanden var att i allmänhet så var det endast 1. Welle förbanden som fick grantkastare 1939-1940, det skiljde också i antal och kaliber på infanterikanonerna.
Jag konstaterar att Wangel uppenbarligen räknar endast de "tunga" ksp och då framstår siffrorna 36-57 som logiska.
Wangel listar alltså inte lätta ksp eller kg.
Ingen av hemsidorna menar heller att regementena inte skulle varit fullt urustade med ksp utan alltså enbart haft brister avseende granatkastare och infanterikanoner. Utmärkt! Då var det i princip klarlagt.
Lite trist att några samtida sttyrkeuppifter i detalj inte verkar föreligga på nätet ännu, men som kalenderbitare kan man ju hoppas på framtida forskarinsatser.
Ett tyskt 7. Welle regemente hade fortfarande 36 tunga ksp och 108 lätta ksp, det är värt att påpeka att mina siffror för ett 1. Welle regemente gäller 1939, 1940 var de bättre beväpnade. Den stora skillanden var att i allmänhet så var det endast 1. Welle förbanden som fick grantkastare 1939-1940, det skiljde också i antal och kaliber på infanterikanonerna.
Jag konstaterar att Wangel uppenbarligen räknar endast de "tunga" ksp och då framstår siffrorna 36-57 som logiska.
Wangel listar alltså inte lätta ksp eller kg.
Ingen av hemsidorna menar heller att regementena inte skulle varit fullt urustade med ksp utan alltså enbart haft brister avseende granatkastare och infanterikanoner. Utmärkt! Då var det i princip klarlagt.
Lite trist att några samtida sttyrkeuppifter i detalj inte verkar föreligga på nätet ännu, men som kalenderbitare kan man ju hoppas på framtida forskarinsatser.
-
Kapten_Gars
- Medlem
- Inlägg: 3112
- Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
- Ort: Göteborg
Det fanns inga luftvärnsdivisioner 1939-1940, de enda divsionsförband som finns upptagan i Luftwaffes slagordngn är de 7 Flieger-Divisionen av vilka endast en var ett markstridsförband (7. Flieger-Division, senare 1. Fallschirmjäger-Division) resten var flygförband även om 6. Flieger-Divsions stab blev kärnan i II. Flakkorps när den bildades. Wangel har nog missförsått källorn aoch blandat ihop Flieger-Divsionen med de mycket senare Luftwaffe-Feld-Divisionen.FNP skrev:
Luftwaffe divisioner Wangel s 21 (Avser sannolikt luftvärnsförband)
Vad gällde den tyska beväpning så är det av viss vikt att komma ihåg att typen av kulsprutor kunde variera rejält, en rad förband fick nöja sig med erövrad polsk och tjeckisk materiel medans förband i 1. Welle hade MG34 i båda rollerna. Men som vanligt med tyska förband så fanns det sällan någon 100% enhetlig standard utan varje enhet hade sina egna små variationer.
Att Wangel inte räknar de lätta kulsprutorna är ju direkt missvisande då tyskarna iaf på pappret använde samma vapen i båda rollerna. Det är en stor skillnad på ett kg som svenska m/37 och en (lätt) ksp som MG34 och en betydande del av den tyska eldkraften "göms undan" på det sättet.