Andra världskrigets bäste general?

[G:son]

Marttinen blev tyvärr aldrig general, Mannerheim befordrade honom till den genom tiderna yngste översten i Finland, när han rapporterade att Tienhaara håller. Senare blev han överste också i U.S. Army.

/G:son

[Stefan]

Ingen officer är bättre än de order som denne får, vilket också gäller generaler.

Ah, javisst. I en blixt får jag en tanke på Vlasov. Ja ni vet "avfällingen". Tydligen en alldeles utmärkt general som gjorde mycket bra ifrån sig i början av kriget. Ledde bl.a. ett par framgångsrika motstötar. Men en dylik taktik kräver ju rörlighet. Dvs, vid behov skall man kunna dra sig tillbaka. Men detta var även Stalins tidiga dagar som generalissimus, och Vlasov fick order att stanna kvar där han var, inne i motstötsområdet.... Så försvann DEN armén... Sedan fick Vlasov öva sina ledarskapstalanger även på andra fält än bara det öppna slagets.

[von Adler]

En bra general kan strida med det han har, en superb general kan vinna med det han har.

Ta t.ex. Montgomery, vilken jag anser vara en bra general. Han passade det brittiska sättet att utrusta sina trupper, bygga upp inför ett anfall och nöta ner fienden när det var enda alternativet. En bra general, men inte en superb.

På samma sätt tycker jag om Patton. Han bemästrade den aggressiva offensiva rörliga krigföringen, men i statisk krigföring var han medelmåttig, och i riktig defensiv strid testades han aldrig. Bra, men inte superb.

Manstein vill jag framhålla. Jag vet att det är klyschigt, men det finns faktiskt flera skäl. Han visade sig vara en mästare både taktiskt, operationellt och strategiskt. Hans plan för invasionen av Frankrike var mästerlig. Hans befäl på östfronten utmärkt - både av mobile och mindre mobila styrkor. Hans strider på Krim, både defensiva och offensiva och slutgiltiga erövrande av Sevastopol efter en lång och hård belägring visar att han hade god förmåga till statiska strider också. Att han var en mästare på både offensiv och defensiv rörlig krigföring med mekaniserade förband vet de flesta redan. Hans enda fel var väl kanske att han var en renodlad landkrabba och inte insåg att Engelska Kanalen inte är en bred flod. Inte en bra general, en suberb!

[Kraxpelax]

Jag instämmer i huvudsak med von Adler och nämner åter den läraktige Vatutin som på sluttampen gav von Manstein en ruggig match i fråga om operativ färdighet.

[Kraxpelax]

Värst vad tyst det blev. Jag vil nu bara framhålla general Patton, som av allt att döma måste anses mycket stor. Man skall inte minst beakta senioren Pattons betydelse för den snabba uppryckningen i Afrika 1943, efter den bedrövlige Fredendall och dennes debacle vid Kasserine, som ingav Rommel ett djupt förakt som snabbt fick revideras. Ett förbisett namn är f ö britten lord Alanbrooke.

[varjag]

Bara för att hålla en intressant tråd vid liv - vill jag dra en lans för Douglas MacArthur. Utan några exemplariska segrar i kriget, då han efter en svag början på Filippinerna - kommenderade oövervinnerliga resurser, så kom hans största insats efter kriget. Han vann freden - i Japan! Som ÖB för de allierade ockupationstrupperna i Japan och statsmannalika åtgärder på den posten, förvandlade han 'kamikazerna' till hänförda beundrare. Och lade grunden för det demokratiska Japan vi lever med idag. Värt att minnas, Varjag

[von Adler]

Men Japan hade väl en liberal demokratisk tradition från 1880-talet och fram tills att staten kidnappades av 'hökar'? MacArthur skapade ingenting egentligen?

[G:son]

Men Japan hade väl en liberal demokratisk tradition från 1880-talet och fram tills att staten kidnappades av 'hökar'? MacArthur skapade ingenting egentligen?

Nja, man genomförde ytterst försiktiga reformer i en liberal riktning, men någon liberal traditon skapades knappast, kejsaren var fortfarande en envåldshärskare, av gudomlig härkomst, och förblev så fram till slutet av andra världskriget.

When finally granted by the emperor as a sign of his sharing his authority and giving rights and liberties to his subjects, the 1889 Constitution of the Empire of Japan (the Meiji Constitution) provided for the Imperial Diet (Teikoku Gikai), composed of a popularly elected House of Representatives with a very limited franchise of male citizens who were over 25 years of age and paid 15 yen in national taxes, about 1 % of the population, and the House of Peers, composed of nobility and imperial appointees; and a cabinet responsible to the emperor and independent of the legislature. The Diet could approve government legislation and initiate laws, make representations to the government, and submit petitions to the emperor. Nevertheless, in spite of these institutional changes, sovereignty still resided in the emperor on the basis of his divine ancestry.
The new constitution specified a form of government that was still authoritarian in character, with the emperor holding the ultimate power and only minimal concessions made to popular rights and parliamentary mechanisms. Party participation was recognized as part of the political process. The Meiji Constitution was to last as the fundamental law until 1947.

http://en.wikipedia.org/wiki/Meiji_period

G:son

[perfetto]

Rommel var väl inte den bäste strategen, om jag förstått de samtida officerare som beskrivit honom, utan mer honorerad som en intuitiv och handlingssnabb ledartyp i rörelse och överraskningsmoment.
En stor egenskap var just att han fann snabba lösningar mitt under brinnande strid, vad jag förstått. Alltså en lysande handlingskraftig soldat snarare än en strateg.

[Krook]

Rommel var väl inte den bäste strategen, om jag förstått de samtida officerare som beskrivit honom, utan mer honorerad som en intuitiv och handlingssnabb ledartyp i rörelse och överraskningsmoment.
En stor egenskap var just att han fann snabba lösningar mitt under brinnande strid, vad jag förstått. Alltså en lysande handlingskraftig soldat snarare än en strateg.

Ja, den beskrivningen stämmer bra in på Rommel, tycker jag efter vad jag har läst om honom. Han var grym i terrängen men bedömt sämre vid planeringsbordet. Annars hade han nog anammat en annan logistisk lösning i Nordafrika. Men det kanske han inte kunde? Vad hade han för orderläge egentligen?

[Hans]

Bäste general är lite vagt men som redan har berörts så måste man se runt omständigheterna.

Jag pratar om Rommel. Självfallet var han inte ansvarig för de logistiska svårigheterna. Att han inte fick tillräckligt med underhåll och utrustning för att ta Suezkanalen är knappast hans fel. Det beslutet eller de omständigheterna låg över hans beslutsförmåga. Att han gjorde hyfsat väl med vad han hade kan nog knappast någon ta ifrån honom.

Att krig vinns med resurser och inte med generaler torde vara solklart.

En hyfsad general med resurser är betydligt bättre än en jättebra utan. Få undantag.

MVH

Hans

[Kraxpelax]

Varjag har absolut rätt, McArthur var stor, jag har dock inte närmare studerat honom. En annan general som förtjänar hedersomdöme är Theodor Busse, nionde armens chef framför Berlin. Han vred om näsan på Zjukov ganska bra vid Seelow och gav i fortsättningen Konjev åtskillig huvudvärk. Den desperata utbrytningen från Halbe kan med fog räknas som den största enskilda tyska prestationen överhuvud taget under detta krig. Konjev uttalar sig mycket respektfullt om just Busse. Busse personligen var en klassiskt sträng auktoritär generalstyp med rätt primitiva hedersbegrepp, men kriga, det kunde han.

[varjag]

Hans skrev (om Rommel)...'Att han gjorde hyfsat väl med vad han hade kan nog knappast någon ta ifrån honom'

Var det inte någon brittisk general som sade om honom att; 'det skickligaste Rommel gjorde i Afrika - det var reträtten...'

Han talade om det sega försvaret under hela återtåget till Tunisien, Varjag

[Kraxpelax]

Kasserine, som sagt var! Särskilt intresse förtjänar de taktiska meningsskiljaktigheterna mellan Rommel och von Rundstedt i försvaret av Frankrike, alltså den gamla trätan om skalförsvar eller djupförsvar (jfr Rokossoviskij/Vatutin vid Kursk). Rommels huvudskäl att avvisa djupförsvaret synes ha varit förväntat allierat luftherravälde, som skulle ha försvårat framsändande av reserver och därmed gett låg elasticitet. Rundstedt, som av någon anledning hade storslaget rykte hos de västallierade, gjorde vidare en fatal felbedömning då han förutsåg landstigning vid Pas de Calais. von Rundstedt hade en egen mycket delegerande ledarstil, han angav de stora dragen och lade sig inte i detaljerna.

von Rundstedt tycks ha varit en stram opolitisk lojalist, som satt i hedersdomstolen vid rättegången mot Stauffenbergkuppens män. Det gjorde även Guderian, vars självständighet inte alls uteslöt lojalitet och på så sätt framstår som en tysk motsvarighet till Rokossovskij.

Kontroversen stelt/elastiskt försvar har flera intressanta paralleller under kriget. Model, som just anses ha varit en lysande taktiker, föredrog stelt försvar med spridd frontlinje framför elastiskt försvar uppbyggt kring styrkepunkter, vilket grundade Hitlers sympati. Detta med stöd i erfarenheter från den sovjetiska motoffensiven vintern -41. Vid Kursk möttes han framgångsrikt med sin egen metodik av Rokossovskij, som fick in en "fullträff" med sin inledande artillerikampanj, som slog ut hälften av Models batterier och därmed bidrog till att den senare inte satte in hela sin styrka med en gång, vilket gjorde Centralfrontens uppgift lättare. Model var på många sätt en intressant och originell herre, hans närmast underställda hatade honom, men hos manskapet synes han ha varit ganska populär!

Så var det nordfinnen Alpo K. Marttinen som vad jag vet tjänstgorde som divisionschef på slutet, det är väl generalmajor? Under slutkriget mot tyskarna var han stabschef, det är egentligen general, så hur är det egentligen med denne unge mans grader. Han lär ha varit mycket brutal, något av en "Karjula", men samtidigt var han nära lierad med den humanistiskt lagde krigshjälten Harry Järv, som han gjorde till sin upplysningsofficer vid Tienhaara. Järv säger sedan inte ett ont ord om Marttinen, men slungar sitt anatema över finlandssvenska pacifister, för vilka just Marttinen är den Övermåttan Gräslige. Omdiskuterat är de finska avrättningarna i det desperata läget mot slutet. Harry Järv intar i efterhand en mycket balanserad position härom, något Marttinen knappast gjorde då det begav sig. Vid Tienhaara lär han ha skuttat omkring i granatregnet hejvilt gastandes JAG VILL SE MERA BLOD! JAG VILL SE MERA BLOD! - Onekligen en hårding! En av Andra Världskrigets intressanta personligheter är han onekligen, jag har för mig att han var troende, nämare bestämt laestadian! Det är inte kristlighet av gängse typ.

(Marttinen och generalstabschefen Walden rekommenderade Järv för Mannerheimkorset men icke så, kanske Mannerheim ansåg Järv väl omilitärisk i sin framtoning.)

[varjag]

En annan kandidat borde vara den japanske generalen Tomoyuki Yamashita. Hans största framgång var ju invasionen i - och erövringen av - Malaya. Vilket hans 30 000 mannar klarade av på mindre än 2½ månad då Singapore föll och japanerna tog omkring 125 000 fångar....britter, australier och indier. Det var det Brittiska Imperiets värsta nederlag någonsin. Varefter han 'förvisades' till en reträttpost i Manchukuo som tack för segern..... 1944 behövdes hans talanger igen och han gavs överkommandot i försvaret av Filippinerna. Ett otacksamt jobb vid den tiden som han bara innehaft ngn vecka - när MacArthur invaderade Leyte i oktober 1944. Hans HQ var i Manila på Luzon, som invaderades den 6:e januari 1945. Med segt försvar under reträtter lyckades han i stort sett hålla ihop resterna av sin 14:e Armé på centrala Luzon - och kapitulerade först den 2:a september 1945, ett par veckor efter att Japan slängt in handduken. Han hade då cirka 50 000 man kvar.

Han är kontroversiell då han dömdes - och hängdes som krigsförbrytare, dels för brott begångna i Malaya, dels för den s.k. Manila-massakern. Han hade haft befäl över trupper som begått krigsförbrytelserna.....men dödsdomen var kontroversiell då Yamashita kunde frias på en del anklagelsepunkter.
Han tycks ha varit lite av en Amiral Yamamoto i arméuniform...kritiserade beslutet att ta krig med USA och ivrade för att göra slut på kriget i Kina.

Domstolens beslut har i rättslärda kretsat kommit att kallas 'Yamashita Standard'. Och Yamashita Standard - stack upp sitt fula huvud 23 år senare!
Nämligen efter My Lai-massakern i Vietnam 1968. Om man applicerat 'Yamashita Standard' till det fallet - skulle USA ha hängt General Westmoreland, deras ÖB i Vietnam

Varjag