Tysk/preussisk adel och motståndet mot nazismen

[Psilander]

Ju mer man studerar vilka som vågade göra motstånd mot Hitler och hans anhang ser man att de gamla tyska/ preussiska överklassen (adeln) efter inledande lojalitet (säkerligen av plikttrogen lojalitet mot statschefen inpräntat från barnsben och Hitlers inledande löften om ett starkt Tyskland) så är det där oppositionen växer, det är också där man vågar organisera en kupp (med von Stauffenberg som huvudrollsinnehavare).

Ofta tar ju kommunisterna och Stalin tagit åt sig äran att besegra Hitler men det är sällan som den tyska oppositionen diskuteras. Snarare förskte man radera ut Preussen under DDR/ Polen/ Sovjetunionen i rädsla för de starka traditionerna från Preussen som därmed utgjorde samma hot mot kommunistregimen som nazismen...

[Probstner]

Snarare förskte man radera ut Preussen under DDR

Enligt min erfarenhet hade DDR snarast en ambivalent hållning till det preussiska arvet. Jag har intrycket att man mycket mer aktivt anknöt till Preussen i olika sammanhang än vad fallet var i Förbundsrepubliken. Det var ju viktigt för DDR att vara ett lika "riktigt" Tyskland som Förbundsrepubliken.

Erkänner villigt att jag inte undersökt saken vetenskapligt, det handlar mer om ett samlat intryck av texter från DDR-tiden som jag har läst. Plus rent ytliga observationer som blåsorkestrar med pickelhuvor, Folkarméns uniformer, bilder av skulpturer på Fredrik den store i bildverk etc.

/ Probstner

[Psilander]

Jag tänkte mer på hur kulturarvet behandlades efter kriget bland annat så sprängdes ju (i tillsammans med Sovjet?) både de presussiska kungarnas begravninigskyrka, Garnisonskyrkan i Potsdam och det Kungliga slottet i Berlin under 60-talet.I risk för att de skulle bli kultplatse?. Kan iofs tänla mig att sådana saker styrdes rätt hårt från Sovjet och DDR regimen inte riktigt visste vad de ville om saken. Den hårda linjen mot Preussen kan nog ha varit en linje från Moskva snarare än DDR

[Mathias Forsberg]

Den rättfärdige förrädaren

Nära nazisternas maktpolitiska centrum befann sig en man som planerade för ett postnazistiskt Tyskland på kristen grund. Kärnan i Helmuth von Moltke budskap, som ledde till döden i krigets slutskede, var det gyllene budet om att älska sin nästa såsom sig själv.

Fyra månader före krigsslutet, den 9 och 10 januari 1945, utspelade sig i Berlin en rättegång, som inte enbart satte punkt för några motståndsmäns liv, utan förmodligen också har få motstycken vad gäller ödesmättad symbolik.

Den ägde rum i Volksgerichthof, folkdomstolen, på Bellevue-Straße 15. Inför rätta stod några av deltagarna i den så kallade Kreisau-kretsen – bland andra Helmuth von Moltke, som grundat och var något av motor i den här kristna intellektuella motståndsgruppen.

Rättens ordförande var den beryktade Roland Freisler, bekant som hårdför och som själva sinnebilden för nazistiska domare.

Rättegången kom snart att bli en tribunal mot bekännande kristna och deras kyrkor – just i egenskap av kristna – något som också betonas av Günter Brakelmann i hans intressanta och detaljrika biografi Helmuth James von Moltke. 1907–1945 (C H Beck, 432 s). Det rör sig om en tänkvärd och sällan hörd aspekt på det här annars så skärskådade mörka avsnittet av historien. Författaren är professor emeritus i kristen socialetik och historia vid Ruhr-Universität Bochum, en av de främsta kännarna av Kreisau-kretsen och har skrivit flera böcker om den och annat tyskt motstånd under naziåren.

Von Moltkes och medarbetarnas brott var bland annat Defätismus, att i nederlagsanda ha diskuterat och planerat en alternativ samhällsordning på kristen grund. Summa summarum högförräderi, i regimens ögon.

Kreisau-kretsen hade kommit till på kvällen den 16 januari 1940, på en middag hemma hos Peter Yorck von Wartenburg, på Hortensienstraße 50 i Berlin-Lichterfelde. Han och von Moltke hade liknande bakgrund: båda var jurister, och kom från gamla preussiska adelsfamiljer. Von Moltke hade nyligen fått en tjänst som folkrättsjurist inom krigsmakten, på Oberkommando der Wehrmacht.

Ja, han var släkt med generalfältmarskalken von Moltke från preussisk-österrikiska krigets dagar: den gamle Helmuth var Urgroßonkel, gammel-gammel-onkel, till den nye – som dessutom var född, och sedermera själv blev herre, på släktgodset Kreisau i Schlesien. Gamle von Moltke ligger också begravd där. Släktskapet kom att få en viss så att säga ironisk betydelse.

Från början var den lilla motståndsgruppen också något av en greve-krets – vars medlemmar satt på höga poster i samhället. Så småningom breddades den, och kom enkelt uttryckt att bestå av protestanter och katoliker, liberaler och socialdemokrater, som enades i humanistisk-kristen opposition mot den totalitära naziideologin.

Moltke skrev vid den här tiden en text om de ”små gemenskaperna”, som han såg som nödvändiga för människans ansvarskänsla. Massmänniskan känner sig inte delaktig i det som sker. Redan här fanns några av de väsentliga grundtankarna, men det skulle ta tre och ett halvt år för Kreisau-kretsen att slutgiltigt utforma sina ”Grundsätze für die Neuordnung”, principer för nyordningen efter det nazistiska herraväldet. Det var just vad det handlade om: att enas om en ”positiv statslära”, och hur ett efter-nationalsocialistiskt Tyskland skulle se ut. Allt medan ”ondskan firade triumfer” som Moltke skrev i ett brev medan den nazistiska västoffensiven pågick som värst, sommaren 1940. På Moltkes förslag skulle en sådan statslära ha rättfärdighet som sitt främsta kriterium, och i samtal och brevväxling under förberedelseåret definierade han också sin syn på staten. I tre punkter sammanfattade han till att börja med vad den inte ska göra, i radikal opposition mot det rådande diktatoriska systemet: att den inte har i uppgift att behärska människor och tygla dem med våld eller hot om våld, inte har i uppgift att göra människor till vilda djur eller maskiner, och inte heller är ämnad att fordra ovillkorlig lydnad och blind tilltro.

Ledord för en rättfärdig stat är medborgerlig trygghet, säkerhet och frihet – storheter som vi mer eller mindre närmast tar för givna idag – och den bör främja bruket av det mänskliga förnuftet och sörja för att individen får utveckla sina förmågor, påpekar von Moltke.

I oktober 1940 författade han sin första stora redogörelse över statslärans grundvalar, ”Über die Grundlagen der Staatslehre”, inspirerad av läsning av bland annat Goethes bildningsroman ”Wilhelm Meister”, av Kant, Spinoza och Voltaire. Här skrev han exempelvis om den ”naturliga ordningen”, vars främsta kännetecken är die Freiheit och som har som förutsättning och mål en människovärdig gemenskap.

Den andra politiska promemoria som Moltke lade fram för vännerna i motståndskretsen, i april 1941, handlar om historien och framtiden. Han såg den nationalsocialistiska staten som bara en yttersta konsekvens av den moderna, perverterade och sekulära nationalstaten. Kärnan för en nystart borde vara ”känslan av att vara bunden till värden, som inte är av denna världen”, menade han, och bygga på det gyllene budet att älska din nästa så som dig själv. Realpolitiskt krävde han ett slut på maktpolitiken, slut på nationalismen, slut på rastänkandet och slut på statens våld mot den enskilde. Här står också att läsa om Moltkes förhoppningar om ”beredskap för självrannsakan och botgöring” efter krigsslutet. Och om hans framsynta tankar om europeiskt samarbete. Fundamentet för europeisk identitet är den gemensamma kristna och humanistiska traditionen, poängterar han.

Han formulerar också hur hans och gruppens visioner ska omvandlas i praktisk politik och förvaltning. Gruppen skissar även en modell för ett ekonomiskt system, ett slags blandform mellan liberalkapitalism och socialism, och influerat av bland annat den katolska socialläran; då hade också jesuitpatern och filosofen Alfred Delp anslutit sig till kretsen.

Alla Kreisau-texter utgår från principerna om den enskilda personens frihet och en rättvis social ordning. Både von Moltke och die Kreisauer vände sig med tiden allt mer till religionen: den kristna tron blev allt mer uttalat utgångspunkt för det intellektuella motståndsarbetet, i ekumenisk anda. Moltke själv var protestant. I ett förord till ”Grundsätze für die Neuordnung” står exempelvis att ”kristendomen är grunden för den etiska och religiösa förnyelsen” och ”för övervinnandet av hat och lögn”.

Att själva utföra en kupp mot naziregimen hade medlemmarna i Kreisau-kretsen varken planer på eller möjligheter till. In i det längsta hoppades de på aktioner från den militära oppositionen – som ingick i kretsens kontaktnät. Det andra de hoppades på var ett snart slut på kriget – med tysk förlust. I kretsen var för övrigt meningarna delade om huruvida ett attentat mot Führern var moraliskt försvarbart; von Moltke hörde till dem som var betänksamma. Bland annat för att han inte tyckte att man skulle använda sig av samma metoder som den tyranniska regimen.

Sedan förgrundsgestalten von Moltke häktats av Gestapo i januari 1944 splittrades Kreisau-kretsen. Yorck von Wartenburg och några till fortsatte att samarbeta för sitt gemensamma mål, men sällade sig så småningom till kretsen av sammansvurna kring Claus von Stauffenberg. Nästan allihop fick betala med sitt liv för det misslyckade attentatsförsöket den 20 juli.

Det är fascinerande att läsa om hur Helmuth von Moltke ända tills han greps på sitt kontor, på utrikestjänsten vid Oberkommando der Wehrmacht, lyckades leva sitt slitsamma dubbelliv så länge och så nära maktpolitikens centrum – och med tiden rentav fara på subversiva resor i tjänsten som folkrättsexpert. Resor som förde honom till bland annat de tyskockuperade länderna, Norge inräknat – där von Molkte förde långa samtal med exempelvis biskop Berggrav – och ett par gånger till Sverige och Stockholm. Här hade han kontakter med bland annat Sigtunastiftelsen och med Svenska Dagbladets huvudredaktör Ivar Anderson. Von Moltke hade för den delen också engelska och amerikanska förbindelser, med journalister, diplomater och andra nyckelpersoner.

I sin tjänst som krigsförvaltningsråd hade han i uppgift att formulera folkrättsliga expertutlåtanden, som hade med krigföringen att göra. Som man kunde ana spelade den lilla folkrättsgruppens råd i själva verket ”inte någon särskild roll” för beslutsfattandet. Men för von Moltke kändes uppgiften ändå meningsfull till en början; hans mål var att i kaos försvara några öar av folkrättslig normalitet. Han räddade också liv: ett antal internerade polska soldater undkom exempelvis koncentrationsläger och tvångsarbete tack vare von Moltkes enträgna ansträngningar.

Åren närmast före kriget hade han som advokat i Berlin utnyttjat luckor i lagar och förordningar till att ge råd och hjälp till allt mer rättslösa judiska klienter. Samtidigt som han förtvivlade över den ”förstörelse av rätten” som pågick i det nazistiska Tyskland – och som höll på att göra advokatyrket överflödigt. En tid övervägde han och hustrun Freya att emigrera. En känsla av plikt att stanna och göra motstånd inifrån höll honom kvar. Kanske ett preussiskt drag? Under alla år bjöd hur som helst den ärofulla glansen från Moltkes gamle släkting och namne, den preussiske generalfältmarskalken, både släktgodset Kreisau och dess herre på visst beskydd. Det schlesiska lilla slottet kunde fungera ostört som träffpunkt för motståndsgruppen. Det var i ett Gestapo-protokoll från augusti 1944 den först kom att kallas Kreisau-kretsen. Gruppens alla dokument och promemorior uppdagades icke: de låg väl gömda på Kreisau, som aldrig genomsöktes.

Idag är Kreisau kursgård och plats för möten över nationsgränser, i tysk-polskt samarbete.

När Helmuth von Moltke greps anklagades han först enbart för att ha förvarnat en bekant om att denne bevakades av Gestapo. Först i svepet efter det misslyckade 20-juli-attentatet avslöjades kretsen, under förhör. Så småningom även Helmuth von Moltke och hans ledarroll i den ”defaitistiska” gruppen. Han satt i koncentrationslägret Ravensbrück men blev nu förflyttad till Tegelfängelset i Berlin.

Att läsa om den summariska rättegången ger obehagliga inblickar i den totalitära terrorapparaten och i hur tongångarna gick i nazijustisen. De anklagade hånades, domare Freisler bröt ut i ständiga sarkasmer. Exempelvis om det skamliga i att ta emot besök av en jesuit på Kreisau – Alfred Delp, rannsakad vid samma rättegång – eftersom jesuiter ”hör till Tysklands farligaste fiender”. Och: ”bara på en punkt är kristendomen och vi lika: vi fordrar hela människan!”.

Kanske tänkte Moltke under det rättsliga och allegoriska skådespelet någon gång också på hur han i yngre dagar själv avstått från domarbanan, för att slippa gå med i nazipartiet.

Hans brev från tiden är klarsynta och drabbande. Till hustrun Freya skrev han bland annat om att fokuseringen på det andliga, kyrkliga och etiska – sedan rättsproceduren inte kunnat binda de anklagade vid något konkret – hade en stor fördel: de skulle avrättas för något de faktiskt gjort. Det kunde han acceptera. Allt han gjort och inte gjort fick en djupare mening. Han hade ”gått som en stilla såningsman över fältet”. Han skulle dö ”som martyr”.

Dödsdomen föll den 11 januari. I domslutet stod att han skulle vara ”för evigt ärelös”. Helmuth von Moltke hängdes i Plötzenseefängelset den 23 januari 1945.

[Richard J]

Jag tänkte mer på hur kulturarvet behandlades efter kriget bland annat så sprängdes ju (i tillsammans med Sovjet?) både de presussiska kungarnas begravninigskyrka, Garnisonskyrkan i Potsdam och det Kungliga slottet i Berlin under 60-talet.I risk för att de skulle bli kultplatse?. Kan iofs tänla mig att sådana saker styrdes rätt hårt från Sovjet och DDR regimen inte riktigt visste vad de ville om saken. Den hårda linjen mot Preussen kan nog ha varit en linje från Moskva snarare än DDR

Jag har fått uppfattningen att man i DDR var överlag mer respektfull för sin historia än vad som var fallet med deras kamrater i Sovjetunionen, även om det finns symboliska undantag som Berliner Stadtschloss. Väldigt många äldre byggnader som skadades under kriget i både Öst-Berlin och Potsdam restaurerades under den senare hälften av DDR-tiden.

Tråden tycks av dess skapare tagit en anti-kommunistisk vändning...

[Psilander]

Tråden tycks av dess skapare tagit en anti-kommunistisk vändning...

Det blir så lätt så Bara vi håller oss till historiska fakta och inte blir alltför politiska så går det nog bra.Jag vill snarare diskutera likheter och skillnader i oppositionen mot fascismen och kommunismen i gamla Preussen.

dvs
1. Utvecklingen av oppositionen inom den "gamla" överklassen i Tyskland.
2. Eventuella jämförelser mellan oppositionen mot Hitler och den mot kommunismen i forna östeuropa framförallt gamla Preussen dvs Polen och Tyskland.

Det jag kan skönja är också kyrkans roll i det hela, en stor del av den oppositionen mot fascismen och socialismen samlas ju kring kyrkan, se både von Moltkes rörelse i Tyskland under vk2(bra artikel citerad från SVD) och även hur Johannes Paulus II:s påverkan av Polen under kalla krigets.

[varjag]

Utvecklingen av oppositionen inom den "gamla" överklassen i Tyskland.

Min uppfattning är att den gamla överklassen med sin strikt nationalistiska världssyn - ganska entusiastiskt omfattade Hitlerregimen och såg positivt på Tysklands maktutvidgning. T.o.m. den senare helgonförklarade Stauffenberg, lär ju 1939-40 ha betraktat nazistpolitiken i Polen och utnyttjandet av polackerna som 'arbetskraft' - som en naturlig del av Tysklands 'rätt' kolonisera och dominera landamären i öster. Det var först när Hitlers krig började gå galet - som några få (för de var verkligen få) av dessa 'med von - framför sina namn', började se sig om efter sätt att göra av med Hitler.

De allra flesta 'von's' hade militära grader och befattningar - och det var helt naturligt att, då attentatsmöjligheterna var så små - de högre befattningshavarna i armén var de enda som kunde koka ihop en komplott. Armén - var ju de f.d. junkrarnas hemvist par preference - och vi bör komma ihåg att 20:e juli-attentatet mot Hitler kom från armén. Flygvapnet och flottan var knappast inblandade.

Nazistregimens reaktion, skickade de flesta oppositionella bums tillbaka under jorden - eller till galgen.
Den gamla sanningen om en 'absolut stat' besannades. Den absoluta staten - är absolut.

jämförelser mellan oppositionen mot Hitler och den mot kommunismen i forna östeuropa

Fanns det någon?
Den kommunistiska staten var ännu 'absolutare' än någonsin nazisternas.

'20:e juli'-attentatet mot Hitler - resulterade i omkring 5000 arresteringar och 200 avrättningar.
Kan någon föreställa sig - det blodbad som hade drabbat Sovjetunionen - om en bomb hade briserat i Stalins högkvarter
Varjag

[Daniel L]

Här är en amerikansk artikel om Freya von Moltke som jag hittade sparat på min dator. Kanske kan den vara av intresse.

mvh/ Daniel

[Psilander]

Nazism och nationalism skall väl inte blandas ihop, även om nationalismen är en viktig del av nazismen. Det kanske tydligaste skillnaden gör väl gamle kejsaren i exil i Holland, han stöder nazismens mål att återställa Tysklands styrka, men tar helt avstånd från antisemtiska liksom de kulturfientligadelarna.

Vad jag tycker mig se är att oppositionen växer inom de konservativaidealen, framförallt korset dvs kyrkan av humanistiska skäl samt svärdet dvs de högre armékretsarna när de inser att "domedagen är nära", dessa ideal var starka inom gamla Preussen. Nazisterna förlorade stödet hos rojalisterna när man insåg att de inte kunde vara till stöd för att restaurera monarkin vilket man hoppats på-

[Martin Lundvall]

jämförelser mellan oppositionen mot Hitler och den mot kommunismen i forna östeuropa

Fanns det någon?
Den kommunistiska staten var ännu 'absolutare' än någonsin nazisternas.

Visst fanns det. Det racker att titta pa Polen, Pragvaren, Berlin, Budapest med flera. I Sovjetunionen finns det gott om andra exempel kanske inte lika blodiga som attentatet mot Hitler men likval manga.
Det blir val lite fel att jamfora da systemet i Ost och centraleuropa existerade sa mycket longre an nazismen i Tyskalnd, men i absoluta tal finns det fler exempel i Sovjetstaterna an det finns i Tyskland. I relativa tal vet jag inte och vagar inte gissa.

/Martin