Hitler ligger lågt och avvaktar

[überjunge]

När man diskuterar alternativa utgångar på olika event under vv2 brukar en invasion av brittiska öarna komma upp som förslag. I fallet Brittiska öarna frågar jag mig oftare, vad var det som fick Hitler att nöja sig med status quo? (Jag ser Bombningarna av Engelska städer som en prestigestyrd handling.) Påverkades han av sina militära rådgivare eller insåg han själv hopplösheten i en invasion? Vad jag förstår var han ivrig när det gälde resurser, olja, malm etc. Brittiska öarna hade ju inget sånt att erbjuda. Vidare hade han siktet på lebensraum i öster.

Visade han prov på militär geialitet när han inte gick över sundet eller var det andra mål som fick naziregimen att ta sitt förnuft till fånga?

[-vils-]

Till att börja med skulle (som diskuterat här tidigare) en invasionsflotta blivit helt sönderbombad om man inte skaffade sig luftherravälde först, vilket vi ju vet hur det gick med det försöket.. Så jag tror detta var huvudskälet att SeaLion inte blev av. Att Britterna var en nagel i ögat på Tyskarna är väl känt, Hitler hoppades ju på separatfred antagligen med England efter Dunkerque, men Churchills personliga hat mot Hitler satte stopp för detta

[von Adler]

Jag tror även att seriösare delar av både Heer och Kriegsmarine insåg att man nog kunde få i land kanske 50-100 000 man, men det skulle vara desto svårare att underhålla dessa. Den flotta av småbåtar och pråmar man skulle använda skulle nog kunna landsätta trupper, eftersom brittiska flottan höll sig från kanalhamnarna, men en tysk pansardivision behöver minst 400 ton underhåll PER DAG, en motoriserad division c:a 350 ton. Om man inte har tillgång till vattenkällor lokalt behöver man ytterligare c:a 30-50 ton vatten per månad levererat, per division.

Det räcker med att en jagare "buzzar" flottan av pråmar och hälften av dem sjunker. Det räcker med lite krabbigt väder också. Hur ska man då få i land underhållet?

[Morgan]

Luftherrervälde hade man fått om man bara hade hållit sig till taktiken att bekämpa RAFs flygfält och mål av betydelse för RAFs förmåga att kunna fortsätta sin försvarsstrid, huvudsakligen radaranläggningarna. Man var på väg att besegra RAF: Deras piloter blev allt mer uttröttade, de fick allt svårare att hitta ett oskadat flygfält. osv.

Som någon har påpekat i en annat tråd, hade Luftwaffe i det här läget fått totalt luftherrarvälde hade de kunnat härja fritt i Sydengland och då hade förutsättningarna att kunna genomföra en invasion sett annorlunda ut. Samtidigt var ju Royal Navy bättre utrustad än Kriegsmarine och om jag minns riktigt så hade tyskarna ont om pansarbrytande bomber för att t.ex. kunna bekämpa framför allt de tyngre fartygen i Royal Navy.

Jag tror däremot att man på sikt hade kunnat tvinga britterna till åtminstone ett vapenstillestånd om man hade fortsatt med taktiken man hade från början.

Morgan

[von Adler]

Jag tror inte tyskarna hade kunnat nå luftherravälde även om de fortsatt att operera mot RAF. Mot slutet av kampanjen hade tyskarna bara kring 275 jaktplan i tjänst, medan britterna klarade att hålla c:a 700 jaktplan i tjänst under hela Slaget om Storbritannien. Britterna tillförde nya piloter och plan i högre takt och förlorade framförallt mycket förre piloter (en nedskjuten tysk över England var en förlorad pilot, en Brittisk kunde ofta återvända till sitt förband samma dag). Dessutom hade britterna hela tiden möjligheten att vila sina förband genom att rotera dem mot förband norröver, på baser som låg utanför det tyska jaktflygets räckvidd.

De kunde även, om pressen blivit för stor, helt enkelt flyttat allt flyg utanför tyska jaktplanens räckvidd, utan att behöva överge sydengland ellerför att överge det och spara styrkorna tills när tyskarna väl kom över kanalen och då börja trotsa tyskarnas luftherravälde igem.

Jag tror det är svårt för tyskarna att vinna Slaget om Storbritannien under de förhållanden som rådde.

[Morgan]

En orsak till att de kunde ersätta flytplansförluster snabbare än tyskarna var att britterna koncentrerade sig på ett fåtal pålitliga flygplansmodeller, huvudsakligen Spitfire och Hurricane, medan tyskarna hela tiden utvecklade nya flygplanstyper, samtidigt som man så snabbt som möjligt försökte ersätta de nedskjutna flygplanen. Sedan kan jag också tänka mig att "den berömda tyska noggrannheten" gjorde att det tog längre tid att tillverka varje flygplan. Britterna var, så vitt jag vet, inte lika noga med att varje flygplan skulle vara perfekt, huvudsaken var att det gick att flyga och att det kunde skjuta ner tyska plan utan att riskera pilotens liv.

Sen borde väl också tyskarna ha haft en längre leveranstid på sina flygplan, eftersom de var tvungna att producera flygplanen i Tyskland och sedan leverara dem till flygförband, som fanns i ockupperade länder långt borta. Britterna hade inte så långa leveranssträckor och producerade i stort sett allt i flygplanväg i samma land. De hade inte heller problem med motsåndsrörelser som t.ex. kunde sabotera järnvägslinjer och därmed försena t.ex. bränsletransporter.

Huvudproblemet var dock den korta aktionstiden för Me 109E, 20 minuter totalt över England, ännu kortare om den tvingades till luftstrid. Mot slutet av Slaget om Storbritannien införde tyskarna en Me 109E-modell (E-7) som hade möjlighet att bära en fälltank under flygkroppen, men istället valde man att sätta in dem som jaktbombare, vilket torde ha slösat upp det värdefulla bränslet ännu snabbare. Om man hade satt in E-7an snabbare och försett den med fälltankar på 300 liter (samma som satt under F-, G- och K-modellerna) så hade man nog haft en större chans att åtminstone besegra RAF, för även om britterna utbildade fler piloter så gick även många av dessa gröngölingar åt snabbare i strid än veteranerna. Samma sak för tyskarna, men där hade man fördelen att ha en störra kärna med veteranpiloter (varav många hade vässat sina tänder i under Spanska Inbördeskriget). Samtidigt, som du också är inne lite på, von Adler, så använde sig tyskarna inte av något roteringssystem, utan piloterna fick flyga tills de antingen stupade eller sårades så svårt att de inte kunde sättas in längre, eller tills dess att kriget tog slut. De brittiska piloterna hade iallafall möjligheten att vila ut sig emellanåt, vilket borde ha gjort att en brittisk pilot, förutsatt att han överlevde striderna, måste ha "hållit" längre än en tysk, även om dessa överlag vann betydligt fler stridssegrar.

Morgan

[von Adler]

Sabotage och motstånd var inte direkt något verkligt hot i juli-september 1940, i alla fall har jag aldrig hört något om att det skall ha påverkat de tyska flygförbandens förmåga att utföra uppdrag över och på andra sidan av kanalen.

Tyskarna byggde bara ett jaktplan - Bf 109E - under den här perioden, utveckligen av nya plan stör väl inte produktionen av existerande plan? Britterna utvecklade mycket under den här tiden också, framförallt inom motorområdet.

Britterna hade det bättre sambandssystemet, bättre rotationsmöjligheter som de använde bättre, lyckades producera mer plan och hålla dem i luften bättre. Tyskarna förlorade mycket fler plan än britterna, så britternas segrar överlag måste ha varit fler (om man räknar in segrar mot bombare).