Förintelsen och starten

[Lundmanus]

Annars förbjud man väl en bok nyligen ("Judefrågan"?) med motiveringen att den utgjorde hets mot folkgrupp.

[Lindir]

Ett problematiskt tema angående antisemitism är väl svårigheten att kunna fastställa när man överskider gränsen från att vara kritisk inställd till staten Israel och dess befolkning (eller judendomen i sig) till att bli antisemitisk eller hysa antisemitiska åsikter?

Någon som vet var denna "gråzon" torde börja och sluta enligt svensk lag?

Visst finns det gränsfall, och visst finns det tendenser i vulgärdebatten att alltför snabbt och automatiskt dra till med etiketten antisemitism. De hela kompliceras dock av att antisemitiska strömningar i flera fall gått över till att kritisera judarna kollektivt i form av staten Israel, att kritiker av staten Israel i många fall använder gammal antisemitisk retorik och symbolik, osv.

Att det finns goda grunder för att kritisera högerregimens politik i Israel står väl klart för de flesta, utom för judiska extremister, judar skrämda från vettet av palestinsk terrorism, fundamentalistiskt bibeltrogna protestanter samt, lustigt nog, vissa högerextremistiska grupper i väst, som dels gärna vill skaka av sig en del av sitt arv, framför allt de föga PR-mässiga naziassociationerna, och dels har en tendens att uppskatta hårdföra regimer som vet att bruka våld mot sina motståndare (speciellt om motståndarna är muslimer, som i hög grad är det nya hatobjektet på modet). Sverigedemokraterna har t ex valt att, till skillnad från den beskare tvillingen Nationaldemokraterna, stödja Israels högerpolitik.

Alltför ofta övergår sådan kritik från kritik mot den förda politiken till kritik mot judarna som etnisk eller religiös grupp, mot Israels rätt att existera och mot det judiska folkets rätt att överhuvudtaget kalla sig ett folk, och därmed ha moralisk/folkrättslig rätt att ha en egen stat. Dessa övertramp förekommer i såväl extremhöger- som vänsterkretsar. Om detta inte är antisemitism (vilket skiftar från fall till fall) så är det iallafall inne i "gråzonen" - fast man kan knappast bli dömd för Israelkritik i Sverige ...

Huruvida någons åsikter är antisemitiska kan bara avgöras från fall till fall. Att det fortfarande finns en utbredd antisemitism trots den nya innehatismen antimuslimism, råder det ingen tvekan om. Det finns åtskilliga hatsidor på Internet, judar trakasseras i både tal, skrift och handling, konspirationsteorierna frodas. Bland annat tycks den (business as usual) vara utbredd i Ryssland och Österrike, växande i Frankrike och Tyskland.

Enligt lagen om hets mot folkgrupp är det syftet bakom orden man sprider som är avgörande, inte i första hand själva orden. Det är naturligtvis svårt att bevisa, men det är väl också avsiktligt - det är inte meningen att var och varannan frispråkig Israelkritiker ska dömas.

Så här ser lagtexten ut:

8 § Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Lag (1988:835).

Där finns inga klara preciseringar om var gränserna går. Praxis är dock som sagt ganska hård, för att inte (alltför mycket) krocka med yttrande- och tryckfriheten.

Den som vill studera några aktuella rättsfall kan göra detta här.

OFF TOPIC:
Personligen tycker jag att lagen "hets mot folkgrupp" är en riktig odemokratisk lag, eftersom den lagen inte gäller för alla svenska medborgare, utan bara för en viss del av denna. Att "vara lika inför lagen" är väl en av demokratins viktigare stöttepelare, eller hur?

På vilket sätt menar du att den inte gäller för alla svenska medborgare?

[Andreas Wien]

Lindir,

Tackar dig för ditt svar.

På vilket sätt menar du att den inte gäller för alla svenska medborgare?

Jag har ofta hört påstaenden från alla möjliga (och omöjliga håll) att nedlåtande utal och diskrimierade handlingar mot bla kristna (protestanter), hetrosexuella etc inte kan stämplas som "hets mot folkgrupp", eftersom dessa grupper är i en majoritet i samhället. Men om en hetrosexuell man skulle nekas att dricka en öl pa en "gay-bar" med anledningen "att hetrosexuella killar inte är önskvärda" eller om man skulle nekas inträde till en afrikansk klubb pga av sin (vita) hudfärg (har faktiskt hänt mig). Är inte dessa handlingar då diskriminerande och faller inom ramen för "hets mot folkgrupp", även om folkgruppen är i en majoritet i samhället?

Sedan har vi en del obehagliga ord från diverse ungdomsgäng såsom "svennefi**a", "svenneho*a" mm som är "acceptabla", men skulle man ge tillbaka med samma mynt (svartska**efi**a), sa stämplas det som "hets mot folkgrupp". Eller gör man skillnad pa händelse och händelse?

Om två gäng står och munkäftar med varandra, så är det ömsesidigt, men om man blir nedslagen av ett ungdomsgäng av den "andra generationen" i Fittja pga att man är en "sve**ejävel" av ett så klassas detta bara som misshandel, men inte som en rasistiskt motiverad händelse, eller som hets mot folkgrupp, eller vad säger lagen i detta avseende?

Vad händer när en grupp svenskar och serber misshandlar en kosovoalban? Fälls den ena gruppen för misshandel och den andra för hets mot folkgrupp?

Vad händer om shiamuslimer och sunnimuslimer, kurder och turkar, turkar och greker, albaner och serber etc drabbar samman pa sergelstorg?

Lindir du verkar ha koll pa detta och jag skulle vara tacksam om du kunde hjälpa mig...

Intressant tema dock!

Nu skall jag ta och kolla på rättsfallen. Tackar dig för dessa.

Mvh Andreas Wien[/quote]

[Andreas Wien]

Saja, nu har jag gatt igenom texterna. Intressant läsning och solklara fall. Jag skall ta och skriva ett mail och fraga hur det ligger till med mina funderingar här ovan.

Mvh Andreas Wien

[Lindir]

Andreas,

För det första måste vi skilja på de olika brotten/lagarna. Brottsbalken innefattar fyra olika lagar som kan tillämpas på rasistiska brott. De är lagen om ärekränkning (brottsbalkens 5:e kapitel), lagen om hets mot folkgrupp (ingår i brottsbalkens 16:e kap, "Om brott mot allmän ordning"), lagen om olaga diskriminering (samma kapitel) och tilläggslagen om kränkande motiv (brottsbalkens 29:e kap, "Om straffmätning och påföljdseftergift"). Alla dessa lagar är avsedda att skydda minoriteter av olika slag, men det står inte omnämnt att "svenskar", "protestanter", "heterosexuella" el dyl skulle vara undantagna.

... att nedlåtande utal och diskrimierade handlingar mot bla kristna (protestanter), hetrosexuella etc inte kan stämplas som "hets mot folkgrupp", eftersom dessa grupper är i en majoritet i samhället.

Homosexuella omfattas inte heller av lagen om hets mot folkgrupp. Än så länge.

Men om en hetrosexuell man skulle nekas att dricka en öl pa en "gay-bar" med anledningen "att hetrosexuella killar inte är önskvärda" eller om man skulle nekas inträde till en afrikansk klubb pga av sin (vita) hudfärg (har faktiskt hänt mig). Är inte dessa handlingar då diskriminerande och faller inom ramen för "hets mot folkgrupp", även om folkgruppen är i en majoritet i samhället?

Snarare "olaga diskriminering": 9 § En näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra, skall dömas för olaga diskriminering till böter eller fängelse i högst ett år. (ur BrB kap 16)

Sedan har vi en del obehagliga ord från diverse ungdomsgäng såsom "svennefi**a", "svenneho*a" mm som är "acceptabla", men skulle man ge tillbaka med samma mynt (svartska**efi**a), sa stämplas det som "hets mot folkgrupp". Eller gör man skillnad pa händelse och händelse?

Jag tvivlar starkt på att rättspraxis i en sådan situation skulle göra åtskillnad mellan de två grupperna. Som jag skrev tidigare är syftet bakom handlingen centralt i denna lagstiftning.

Om två gäng står och munkäftar med varandra, så är det ömsesidigt, men om man blir nedslagen av ett ungdomsgäng av den "andra generationen" i Fittja pga att man är en "sve**ejävel" av ett så klassas detta bara som misshandel, men inte som en rasistiskt motiverad händelse, eller som hets mot folkgrupp, eller vad säger lagen i detta avseende?

Som sagt får man gå till de bakomliggande motiven. En grupp rasister kan ha som syfte att systematiskt rensa ut genom att mörda eller driva sina offer ut ur landet för att "återställa" rasrenheten. Det omvända är nog knappast troligt. Lagtexten säger dock helt enkelt:2 § Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas, [...] 7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. (ur BrB kap 29, "Om straffmätning och påföljdseftergift")

Vad händer när en grupp svenskar och serber misshandlar en kosovoalban? Fälls den ena gruppen för misshandel och den andra för hets mot folkgrupp?

Vad händer om shiamuslimer och sunnimuslimer, kurder och turkar, turkar och greker, albaner och serber etc drabbar samman pa sergelstorg?

För den händelse man gör åtskillnad på offrets etnicitet, etc, för att skydda minoriteter snarare än majoriteten (lagar som skyddar majoriteten mot minoriteterna har vi ju däremot i många diktaturer ...) gör den åtminstone inte åtskillnad på gärningsmannens etnicitet, etc. Allas likhet inför lagen gäller naturligtvis undantagslöst. Den i särklass mest kände personen i Sverige som åtalats för hets mot folkgrupp är ju heller inte någon svensk, utan den marockanske judehataren Ahmed Rami, grundare av Radio Islam.

[Mats]

Per Ahlmark skrev på DN:s ledarsida (27:e september) om just detta ämne.


Åter drabbas Europa av hatet mot judarna

För tre år sen kunde vi läsa en svensk idéhistorisk avhandling på högsta internationella nivå. När Henrik Bachner vid Lunds universitet doktorerade på "Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945" (Natur & Kultur 1999) gjorde han i ett slag analysen av judehatet lika tydlig och intelligent som de bästa böckerna utgivna i USA, Tyskland, England och Israel.

Därför är det en viktig händelse när Bachner nu återkommer med en essä om svensk antisemitism under de båda senaste åren. I Judisk Krönikas färska temanummer om det "nya" judehatet granskar han perioden efter utbrottet av den andra intifadan i Mellersta Östern. Bachner belyser bagatelliseringen, rättfärdigandet och förnekandet av antisemitismen.

Och vad han slås av i vårt lands debatt sedan hösten 2000 (liksom i flera andra EU-länder) är framför allt tre slag av antijudiska stereotyper, myter eller paralleller.

Först och nästan automatiskt infinner sig urgamla kristna fördomar. Bilden av judisk oförsonlighet och hat ställs mot kristendomens vilja till förlåtelse och kärlek. Medier beskriver ofta israelisk politik såsom präglad av "gammaltestamentlig hämndlystnad - öga för öga, tand för tand". Judarna är Kristusmördare.

Nu ser vi hur också icke-kristna skribenter, medvetet eller ej, dras till samma fördomar. Aftonbladet låter en anti-israelisk ledare få rubriken "Den korsfäste Arafat". La Stampa i Italien går ett steg längre. Ett skräckfyllt Jesusbarn i en teckning ser en israelisk stridsvagn och utbrister: "De kommer väl inte för att döda mig igen?"

Den andra byggstenen i antijudisk ideologi är talet om judarnas enorma makt och inflytande, inte minst över ekonomi och medier. Trots stormen av kritik mot Israel påstår en rad skribenter att judarna i olika länder lyckas tysta sina motståndare. I England kan man gå till vänstertidskriften New Statesman och i Tyskland till kretsen kring fridemokraternas förre vice ordförande Möllemann för att höra insinuationer om judiska lobbygrupper som styr medierna.

I Sverige påstår till exempel Herman Lindqvist, Jan Guillou och Gunnar Fredriksson (alla i Aftonbladet) att protester mot antisemitiska utfall har till syfte att skrämma Israels kritiker. Tre av sex svenska korrespondenter i Israel är judar, klagar ett tv-program utan att granska dessa journalisters arbete, därför får vi inte veta sanningen om Mellersta Östern.

Förre utrikesministern Sten Andersson (s) påstår att "den judiska lobbyn" hindrade Göran Persson att inbjuda arabiska diktaturer till Förintelse-konferensen. Och den högerextrema tidningen Salt angriper statsministern för att agera efter önskemål från "mäktiga krafter".

Det tredje temat som Bachner analyserar är analogierna mellan Israel och Nazi-Tyskland. Det var Sovjet-propagandan för trettio år sen som spred denna groteska parallell över världen. Nu återkommer den bland de mest omdömeslösa. Nobelpristagaren och stalinisten José Saramago påstod i Ramallah att Israels handlande är "ett brott jämförbart med Auschwitz"; det belyser judendomens monstruösa doktriner.

Också i Sverige öppnar en rad tidningar sina spalter för inlägg som jämställer Israels politik med Förintelsen. Jenin är detsamma som Treblinka. Liksom Hitlers massdödade judar söker nu Israel uppnå den "slutgiltiga lösningen" av den palestinska frågan. Sverker Åström likställer Israels ockupation med nazisternas.

Det här blir både en trivialisering av nazismen och en demonisering av Israel.

Naturligtvis har vi samma rätt att belysa och fördöma israeliska aktioner som när vi energiskt granskar andra länder. Henrik Bachner slog utförligt fast den självklarheten i sin avhandling och upprepar den nu. Men han betonar att antisemitiska perspektiv och formuleringar i debatten om Israel har blivit extremt obehagliga.

Forskning och debatt om den "nya" antisemitismen är nödvändig för att visa hur flexibel antijudisk agitation kan vara. För mig är den viktigaste lärdomen att antisemiter i skilda århundraden alltid har försökt attackera det som varit centrum för judarnas existens. Länge var den judiska religionen det främsta angreppsmålet. Men när begreppet "ras" blev populärt påstod man att judarna var en "ond ras" som måste bekämpas.

Nu när den judiska staten har blivit centrum för miljoner judars känsla av skydd och identitet beskriver man Israel och sionismen som illasinnade och hatfulla. Andra folks nationella känslor godtas eller prisas, men över judarnas nationella rörelse haglar förbannelserna.

Som vanligt i antisemiters världsbild har judarna inte rätt till det som är självklart för andra grupper. I dag är det därför den kollektiva juden, Israel, som ofta angrips i första hand. Sådana attacker kan därefter utlösa kampanjer mot enskilda judar och judiska institutioner. Det är den processen vi nu bevittnat i bland annat Europa under den värsta antisemitiska vågen efter 1945.

De vidrigaste antisemiterna för sextio år sen var de som sökte göra världen Judenrein, fri från judar. I dag tycks de farligaste antisemiterna vara de människor och krafter som vill göra världen Judenstaatrein, fri från en judisk stat.

Per Ahlmark är författare, fd vice statsminister och fristående kolumnist i Dagens Nyheter

[Scout]

Intressant fråga. Verkar (tyvärr får jag väl säga) vara så att alla bestämmer sin definition. Många antisemiter kallar (alla vad jag förstår) judar för sionister, själva blir de anti-sionister -( nazister pratarockså gärna om vi styrs av ZOG o s v)., blir lite svårt att verka trovärdigt om man läser Sion Vises protokoll o d yl. Likaså är det fullt möjligt att bli beskylld för att vara antisemit om man kritiserar staten Israels agerande (eller sionismen som sådan - fast då ifrågasätter man ju i princip Israels rätt att existera ?). Mycket minerat område, blir nog svårt att nå enighet om dessa begrepp, åtminstone bland de berörda parterna i Mellanöstern t e x. Antiisraeliska demonstrationer i Sverige har väl mer en gång innehållit antisemitiska slagord. I princip finns det inget hinder för att vara jude och motståndare till sionismen (finns oxå i verkligheten , har för mig att både en forskare vid namn Finkelstein och Noah Chomsky också är kritiska til sionismen(samt hur Förintelsen enligt deras mening utnyttjas för dagspolitiska syften. Angående Bachner (som jag inte läst , bara snabbt kollat igenom - intressant bok ) vet dock att det ocks v ar lite liv i luckan om Marx och antisemitismen , vet att Werner Schmidt, historiker vid Södertörns högskola kritiserade Bachner för en del av hans resonemang kring detta. Minns inte vad det gick ut på riktigt, om Marx enligt B. hatade sig själv såhan blev antisemit p g a detta?

Kan tillägga att jag redan postat detta inlägg när fick syn på det om Bachner ,jag borde kanske ändra (och stryka)men hinner inte just nu.

[Andreas Wien]

Tackar dig Lindir för att du tog dig tid och förklarade för mig hur det ligger till.

Tackar även dig Mats för DN-artikeln.

Andreas Wien

[Lindir]

I princip finns det inget hinder för att vara jude och motståndare till sionismen (finns oxå i verkligheten , har för mig att både en forskare vid namn Finkelstein och Noah Chomsky också är kritiska til sionismen(samt hur Förintelsen enligt deras mening utnyttjas för dagspolitiska syften.

Inte bara i princip. Det finns mängder av judar som inte är sionister, även utan att gå till extremfall som Chomsky och Finkelstein. Bland annat är de ultraortodoxa emot, medan de ortodoxa i stor utsträckning har ställt sig bakom om inte sionismen så åtminstone staten Israel. Under sionismens första sekel (fram till början av 70-talet eller så) var de flesta religiösa judar emot den sekulära ideologin sionismen. Det ligger således inte i religionen judendom att man måste vara sionist.

Det ligger mycket politik i detta. En kort tillbakablick visar att Israel ursprungligen var en socialistisk stat som grundades med stöd av Sovjet och dess satelliter, och med endast motvilligt stöd från USA som ville slippa ta emot judarna själva. Israel hade ett stort och entusiastiskt stöd från den svenska vänstern också. Sedan skedde en omsvängning, och efter sexdagarskriget 1967 försköts positionerna så att snart Sovjetblocket (och med dem den svenska vänstern) hamnade på motståndarsidan, medan USA som bekant mer och mer blev huvudstödjare.

Parallellt med detta ändrades också de politiska förhållandena i Israel. Från att ha varit en icke-religiös socialistisk stat med högeroppositionen i klar minoritet fick under 70-talet högern allt större stöd, samtidigt som hårdföra ortodoxa partier fick ökat inflytande genom att bli vågmästare i knesset. De ändrade politiska förhållandena berodde bland annat på att de tidiga europeiska invandrarna som vuxit upp i ett västerland med parlamentarisk traditioner i hög grad röstade vänster, medan från 70-talet invandring av orientaliska judar från arabiska diktaturer/forna kolonier utan demokratiska traditioner alltmer började dominera. Dessa hade betydligt mer höger-/religiös profil. De senaste 20 åren har israelerna i stort sett konsekvent röstat vänster när det varit lugnt på terrorfronten och fredsförhandlingar varit igång, men höger så fort den palestinska terrorn satt fart och skrämt israelerna till att höja garden (vänster-högerskalan i Israel har mest med inställningen till fredsprocessen att göra, mer än ideologi ...).

[Scout]

Hmm..kunde nog tecknat en fullständigare bild båda herrarna är väl tämligen extrema ,såg förresten om debatten mellan Bachner och Göran Rosenberg - http://www.historisktidskrift.nu/inneha ... -4/dsh.htm

[Mandolinmannen]

Herr sturmge.. någonting ditåt ja.
åk till lägret och känn lukten över döden som sitter kvar i väggarna. Det är en mäktig upplevelse, det kan jag lova. Åk tåg från Krakow (PLASOW) till Oswiciem eller hur det nu bokstaveras. Och du , ät den där grillade kycklingen i kiosken på stationen, den kan jag starkt rekommendera....
M V H
mandolinmannen

[Fläsket]

"Judelobby" och "Sionistlobby" har jag sett nu ett par gånger i tråden. Har vi verkligen en sådan i Sverige? Det är ju inte som att vi har särskilt många judar i Sverige. ( 15000-20000).

Inte heller är de särskilt inflytelserika som jag fattat det. De få judar jag känner är massivt förankrade i medelklassens lite futtiga TV3-värld.

[E_Vogel]

"Judelobby" och "Sionistlobby" har jag sett nu ett par gånger i tråden. Har vi verkligen en sådan i Sverige? Det är ju inte som att vi har särskilt många judar i Sverige. ( 15000-20000).

Oavsett hur man räknar torde större delen av de svenska sionisterna vara frikyrkligt kristna snarare än judar.

[Fläsket]

Är Alf Svensson sionist?!

[Ingmar]

Det är ju en känslig diskussion det här med sionism och religiös lobbyism, etc. Men låt oss för Guds skull hålla isär pro-israelism och sionism. Sionism är det judiska folkets egna nationalistiska rörelse. Den anser att det judiska folket är av Gud sanktionerat "Eretz Israel", Israels land, d.v.s. Palestina. Pro-israelism är ju att stödja staten Israels existens (och i viss mån att försvara dess handlingar?).

Alf Svensson och Sivert Öholm må vara pro-israeliska, men de är knappast sionister. (Sen ser nog många kristna fundamentalister hellre att judarna bebor Palestina, som ju också har många för kristendomen viktiga funktioner, än att muslimerna gör det.) Likaså finns det många judar, jag känner själv två, som inte är sionister men väl pro-israeliska.


mvh ingmar