Jaha, då var vi där igen:
Sveriges regering hade en skyldighet att hålla det svenska folket borta från krig. Precis som den Holländska, Belgiska, Danska och Norska regeringarna hade rätt att hålla dessas folk borta från att hamna i krig. Och det var precis som de gjorde. Danmark, Norge, Luxemburg Holland och Belgien ställde sig utanför kriget och neutralt precis som Sverige (Vilket man glömmer bort) vid krigsutbrottet och hade med stor sannolikhet fortsatt vara så om inte Tyskland invaderat dem och ockuperat dem. Danmark t.ex. gjorde inte något direkt heroiskt motstånd. (Senare dansk historisk forskning visar också att Danmark inte var så oskyldigt och samarbeten, som planer om unioner med Nazityskland, förekom under den danska ockupationen)
Sverige, Portugal, Schwitze hade turen att inte bli ockuperade som de andra nationerna och genom vissa eftergifter lyckades de hålla sina folk borta från kriget. På samma sätt resonerade landet på andra sidan Atlanten, USA, dessa gick först in i kriget december 1941 då Hitler förklarade dem krig. Då var fortfarande en majoritet emot krig med Tyskland. (De struntade i Polen) Tittar man sen militärt på vilken kapacitet Sverige hade så hade vi inte kunnat göra mer än att försvara vårt land i några veckor, det var inte tal om att anfalla tyska ställningar i Norge...
Trots detta ställde Sverige upp för frihet och detta i Finland, ditt skickade man vapen och mycket annat som togs från vårt eget försvar som hade behövts för att skydda Sverige om Tyskland hade bestämt sig för att anfalla Sverige.
Man kan alltid vara efterklok och tala om för folk och regeringar hur dessa skulle ha handlat under en viss tidsperiod av historien när man sitter med facit i handen. Även om nu Sverige gjorde vissa eftergifter för den nazistiska staten, så som att låta den tyska armén få transportera tyska trupper över svenska järnvägar till Norge (Transiteringen under perioden 1940-43), sälja järnmalm till den tyska krigsindustrin eller i början av kriget förneka judar från Tyskland att resa in i landet.
Så gjorde Sverige många positiva saker under kriget som man lätt glömmer bort. Sverige var ett av de länder som tog emot mest judar under perioden, genom att ta emot hela den dansk-judiska befolkningen (7000), man delade ut svenska skyddspass till ungerska judar 1944 och på så sätt räddade man tiotusentals ungerska judar.
Man hade även ett ansvar gentemot sin egen befolkning, där många hade farit illa om landet hade kommit i krig med Nazityskland, speciellt landets kommunister och judiska befolkning. Allt detta skulle ha varit omöjligt om inte den svenska staten hållit sig neutral och gjort vissa eftergifter för att just hålla sig neutral i kriget.
Man kan inte heller föreställa sig i vilken sits Sverige befann sig den 18 juni 1940, när man beslutade att låta tyska trupper få transporteras på svenska järnvägar. Våra Nordiska grannar Danmark och Norge hade blivit ockuperade, det då starka Frankrike höll på att bli krossat och nästan halva Europa låg under Tredje rikets fötter eller intressesfär. Hitlers dröm om ett tusenårs rike styrt från huvudstaden Germania höll på att gå i lås. Endast England såg ut att vara de enda landet som såg ut att stå emot Tyskland i Europa. Sovjet hade en icke-angreppspakt med Tyskland och USA var fientligt inställt till att gå med i krig i Europa mot Tyskland.
Summa över de människor som berördes av att Sverige höll sig utanför kriget: 43.000 balter, 6.653 svenska judar, 900 norska judar, 7.000 danska judar, 20 000 danska och norska motståndsmän, 27 000 människor som räddades via de vita bussarna, 30.000 - 100 000 ungerska judar som räddades av Raoul Wallenbergs svenska skyddspass, 400 tyska socialdemokrater. För vad hade hänt om Sverige gått med i kriget, jo då hade mellan 100 000 – 200 000 människor varit döda. (För att inte sedan förglöma de svenskar som dött i ett krig mellan Sverige och Tyskland om inte Sverige gjort sina eftergifter.)
Sverige gjorde även andra insattser, man skjött medvetet för lågt eller för lång åt sidan när allierade bombflygplan passerade svenskt luftrum, de som skötts ner fick en bra behandling, man överförde även information till de allierade som man fått fram efter man knäckt kommunikationskoden mellan tyska trupepr i Norge och Tyskland och man gav även en massa matrieal från den V-2 raket som kraschade i Sveirge till britterna.
Man kan också fråga sig om de Svenska järngruvorna verkligen var så viktiga för tysk industri under kriget. Svaret på detta skulle vara ja, tills Tyskland sommaren 1940 ockuperade Frankrike med dess järngruvor. Även efter det att Tyskland anfallit Sovjetunionen 1941 och erövrat det rika Ukraina, så stärkte Tyskland sin tillgång på järn till den tyska industrin. Man producerade även själv järnmalm, som dock var höghaltigt. Poängen är dock att Tyskland hade klarat sig utan Sveriges låghaltiga malm, men detta hade blivit dyrare osv.
Det var snarare bensinen som var Tysklands stora flaskhals. Efter det att Tyskland gått i krig med Sovjet, så var det endast de Rumänska oljefälten och de syntetiska fabrikerna under IG Farben som såg till så Tyskland kunde fortsätta kriget. Det var först 1944, då Rumänien hamnade under sovjetisk ockupation och de allierade tillslut började bomba de syntetiska fabrikerna, istället för tyska städer, som det gick neråt för Tysklands industri. Visst är det så att Sveirge gjorde en massa dumheter under kriget, men i det stora hela gjorde man något bra, man höll det svenska folket från kriget, man var en fredad zon för 100 tusentals flyktingar och mycket annat.
Utomlands är bedömningarna av den svenska krigspolitiken heller inte så kritiska som vissa debattörer här hemma vill få det till. För att citera den f.d österrikiske presidenten, som fick en fristad i Sverige undan Gestapo, intervjuad i programmet "Sverige och Tredje Riket":
Hur såg ni på politiken under kriget, när den fördes?
- Den var flexibel. När tyskarna var segerrika förde man en intelligent neutralitetspolitik: en politik som tog hänsyn till krisläget. Efter Stalingrad skärptes den.
(...)
Har ni ändrat uppfattning om dåtidens svenska politik?
- Tvärtom! Jag hörde inte till de som kritiserade politiken eftersom jag förstod läget. Politiken var riktig, det har ju också visat sig senare.
I Svenska Dagbladet av söndagen den 25:e oktober (kulturdelen) intervjuas en av världens ledande auktoriteter på andra världskriget, den amerikanske historikern John Lukacs. I en intressant artikel kritiserar han bl.a dagens "mediala skall" mot de neutrala staterna:
"- Varför ställs länder som Schweiz och Sverige vid skampålen just nu? Man behöver inte gilla affärsbankernas hantering av det judiska guldet efter kriget, men för det första var det inte bara judiskt guld som Nazityskland betalade sina skulder med, för det andra gjorde det tyskarna mera skada än nytta eftersom de inte fick de krediter de begärde eller betala i mark som de annars hade velat. "Naziguldet" gjorde det svårare, inte lättare för tyskarna att finansiera sin krigföring. Hur kan en seriös historiker undgå att se det?"
"- På det hela taget var den svenska, liksom den schweiziska, hållningen under kriget klok, ja mer än så. Visst fanns det en tyskvänlighet i den traditionella eliten, men den var historiskt betingad och dessutom begriplig om man tänker på hotet från Ryssland, verkligt eller ej. I första världskriget hade Sverige starkt lutat åt axelmakterna. Svensk kultur var nära knuten till den tyska. Desto mera anmärkningsvärd är regeringens ståndaktighet mot Hitlertyskland och opinionens avståndstagande från nazismen. Här finns ingenting av feghet, här talades mycket klarspråk. Svensk neutralitet låg i de allierades intresse och de respekterade den."
"- Sveriges avvisande hållning, bortsett från påtvungna avsteg från neutraliteten i krigets början, är faktiskt ägnad att förvåna. Vid en tysk seger skulle Sverige inte ha utplånats som nation. Hitler och Göring hade en positiv syn på Sverige. Dess instutitioner skulle ha behållits också om landet reellt blivit ett lydrike, en modellstat med monarkin, det kommunala självstyret intakt. Ändå står Sverige utanför, ändå är majoriteten kompakt mot Tyskland. Det är det som räknas. Inget land gav frivilligt upp sin självständighet. Inte heller Sverige."
Källa: Sammanfattning
