Inlägg
av Marcus Svernvik » 23 maj 2003, 18:28
Taget från boken Slaget om Normandie 1944 kapitel 9 (operation epsom)
Operation Epsoms huvudanfall startade med gott mod och stridsmoral på topp morgonen den 26 juni, men de positiva förtecknen varade inte länge. Operationen utvecklades snabbt till en rörlig stridsvagnsstrid, delvis beroende på att tyskarna i samma sektor själva utförde en offensiv mot oss just dessa dagar. Överraskningen blev stor för bägge parter då vi möttes. Sammanstötningen blev fruktansvärt rörig, och inte det minsta präglad av planering. Eftersom Monty var en planeringens man antar jag att han var skakad, även om han sin vana trogen inte visade mycket av detta. Målet med operation Epsom var att etablera ett brohuvud vid floden Odon, men om tyskarna visade sig svikta i sitt försvar skulle vi utnyttja vår rörelseenergi till att med en omfattande rörelse rakt österut inta Caen. Så var planen.
Hela Normandieoperationen avgjordes av vem som var i besittning av Caen, som är den enda staden av betydelse i hela denna denna del av Frankrike och grundbulten i det tyska försvaret av Normandie. Inte mindre än tolv landsvägar och flera järnvägar passerar genom staden, och om tyskarna kunde hålla Caen, skulle de ha ryggen fri i sina försök att driva ut oss i havet. Men om vi kunde ta staden var det fritt fram att fortsätta in i Frankrike och vidare mot själva Tyskland.
Operation Epsom, som på den brittiska sidan engagerade tre hela divisioner, skulle i verkligheten satts igång någon vecka innan den 26 juni. Men stormen som knäckte den amerikanska Mulberryhamnen vid St. Laurent och skadade den brittiska vid Arromanches spräckte tidsschemat. Det gick helt enkelt inte att i tid föra fram divisionernas män, stridsvagnar, ammunition och drivmedel. För det var inte småsaker som skulle sättas in i operationen. Förutom den 15. skotska och den 11. pansardivisionen deltog också den 43. Wessex-divisionen. Planen var att slå mot 6 km av fronten mellan flygplatsen Carpiquet och den lilla staden Rauray och därefter fortsätta mot floden Odon som kantades av täta skogar som vi antog ännu inte hunnit befästas ordentligt av tyskarna.
Efter kraftig stormeld av både fartygsartilleri och 700 fältartilleripjäser satte sig kl 07.30 drygt 60.000 män med 600 stridsvagnar i rörelse, och i början såg det mesta bra ut. Den 8. kårens stridsvagnar lyckades bryta igenom de tyska förposterna, men snart blev vi varse att verkan av våra artilleriförberedelser hade överskattats. Antingen förde tyskarna fram förstärkningar så snart kanonerna tystnat, eller så hade deras infanteri lyckats ta bra skydd under spärrelden.
Motelden från de skickligt gömda tyskarna blev fruktansvärd. De alltid effektiva kulsprutorna MG42 skördade snart de första offren bland våra infanterister, strax efter slogs samma kulsprutenästen ut. I det stadium Normandieslaget nu hunnit fram till var det smutsig, gnetig utnötning av fienden som gällde. Inga stora hjälteepos, utan en oändlig serie små och medelstora slagsmål med dueller mellan stridsvagnar och mellan infanterister. Framgången räknades i om man lyckades orsaka fienden större förluster än det egna förbandets. Här handlade det inte om att slippa sårade och stupade, utan att ta egna förluster men orsaka fler sårade och stupade på den tyska sidan, eftersom vi på ständigt kunde fylla på med friska trupper bakifrån. Detta kunde tyskarna inte göra även om de velat. Hela Normandie var om inte avspärrat så åtminstone svårt isolerat. Järnvägar och broar var utslagna, landsvägstransporter dagtid praktiskt taget omöjliga.
Själv deltog jag som rapportör i den 49. divisionen som kom igång tidigare än huvudanfallet. Vår start, som skedde i mörker och tät dimma kl. 04.15 den 25 juni, stöddes av den 8. pansarbrigaden. Rörelsen framåt höll i sig ända fram till eftermiddagen då de främsta förbanden nådde höjderna vid Tessel Bretteville. Jag ingick med en spaningsstridsvagn i en patrull som skulle ta sig igenom skogen söderut för att senare förena oss med huvudstyrkan. Till vänster om oss förstod vi att andra brittiska förband stötte på starkt motstånd kring Fontenay och att rörelsen där avstannat. Men det lossnade för dem framåt kvällen, och vid 21-tiden kunde en djärv pansarframstöt säkra Fontenay åt oss.
Under dagen hade vi stött på en del motstånd av spridda enheter ur den 12. SS pansardivisionen "Hitlerjugend", och Panzer Lehr, men på kvällen var det lugnt. På morgonen den 26 attackerade vi Rauray från höjderna vid Tessel Bretteville, men detta företag fick vi snart ge upp. Motståndet från de tyska elitförbanden var för starkt, och inte heller var terrängen särskilt lämpad för stridsvagnskrigföring. Istället lät vi våra stridsvagnar anfalla åt vänster, alltså österut där det också uppträdde motstånd. Plötsligt, inte långt ifrån mig, gjorde en kompakt salva av tyskarnas vrålande Nebelwerfers mos av en grupp brittiska infanterister där de hamnade rakt under trettiosex krevader. Varje pjäs hade sex eldrör, och de agerade ofta i förband med sex pjäser. Här fick jag verkligen pröva vad jag gick för, som färsk reservofficer utan större erfarenhet av strid.
Under natten tog sig också den 8. pansarbrigaden tillsammans med infanteri fram till Rauray. Då dagen grydde fortsatte den nu hårdnande striden där fienden flera gånger anföll med stridsvagnar från söder och från sydväst. Men vi lyckades hålla ställningarna, och den 28 juni intog vi Bretteville som var starkt försvarad av infanteri med väl grupperade pansarvärnskanoner.
Denna framgång varade inte länge, utan en motattack från 2. SS pansardivisionen återtog byn innan dagens slut. Med nästan oupphörliga insatser från tyskt pansar, och ofta mycket korta avstånd mellan de stridande infan-teristerna, var detta en för oss mycket krävande krigföring som skördade många offer och slet ned våra stridsvagnar och annan rullande materiel.
Före kriget arbetade jag i Cambridge på en licentiatavhandling om resultatet av Versaillesfreden, och ironiskt nog fick jag nu själv som reservlöjtnant skörda frukterna av detta olyckliga avslut av Det Stora Kriget. Här i fredsfördraget fanns nämligen en av orsakerna till varför de tyska soldaterna slogs bättre än vi britter väntade oss. För tyskarna var utan tvivel överlägsna i vissa situationer, och detta hade bestämda orsaker. Deras kompanibefäl kunde utveckla större självständighet i striden än våra, och alla befäl med några års erfarenhet på nacken var närmast av elitkaraktär.
Detta har sin upprinnelse i den tyska krigsmaktens historia efter första världskriget. Versaillesfördraget stipulerade storleken 100.000 man för den tyska arméns del, en oerhörd krympning från första världskrigets miljonarméer. För att åren 1919 till 1934 bli antagen till denna yrkesarmé fordrades mycket bra meriter. Det civila samhället var skakigt med först en förödande inflation, sedan en förlamande depression. Att då ha jobb, och i det militaristiska Tyskland ett militärt jobb, var att dra en vinstlott. Dessa hundra tusen välmeriterade och motiverade militärer tillbringade dessutom tiden mellan 1933 och 1939 i en ständig träning för anfallskrig. För de miljonarméer Hitler satte upp hade han nu hundratusen skickliga instruktörer, och senare frontbefäl!
Nu 1944 hade visserligen många ur denna armé stupat eller på andra sätt lämnat tjänsten. Men denna armés kärna, och känsla, hade naturligtvis bevarats i många stycken. En ur jorden stampad armé som den 2. brittiska, med värnpliktiga utan egen stridserfarenhet, hade förstås svårt att mäta sig med tyskarnas vältrimmade men nu ärrade styrkor. När båda sidor var jämstarka vann i regel tyskarna, eftersom de oftast hade större stridsvana och inte sällan en fanatism som gick utanpå det mesta. Om detta berodde på nazisternas elva år vid makten eller på ett nedärvt preusseri ska jag låta vara osagt, för jag är ingen sociolog. Kanske slåss man bättre med ryggen mot väggen. Men att tyskarna i allmänhet var bättre på att slåss än de allierade är det ingen tvekan om. Våra befälhavare från toppen och på trupp gjorde ständiga missbedömningar som grundades i underskattning av tyskarnas stridsförmåga. Personliga tyckanden som att tyskarna slogs för en sjuk sak, antaganden om att att att tysken bara längtade efter att sträcka nävarna i vädret då kriget snart höll på att ta slut var dålig grund för bedömningar. Hade vi i tid fått veta vilka mängder av soldater och befäl som faktiskt arkebuserades för fanflykt, kunde våra beräkningar kanske varit mer realistiska.
Detta var förstås en bidragande orsak, även om den inte var den viktigaste, till den tyska soldatens kampvilja även när han hade oddsen emot sig.
Fortsättningen av operation Epsom då? Vi britter nådde efter några dagar fram till höjd 112, men utan att kunna erövra den. Trist, för denna höjd behärskade hela området sydöst om Caen. Den 1 juli avbröts operation Epsom, eller Odonoffensiven som den ibland kallas. Förlustsiffrorna för den 2. brittiska armén var säkert en starkt bidragande orsak därtill. Tillsammans med kanadensarna hade vi nu sedan D-dagen 3.356 stupade och 5.527 saknade. Visserligen var många av de senare krigsfångar eller hade på andra sätt kommit från sina förband. Men bortåt sex tusen stupade, till vilka kom flottans och flygets inte obetydliga förluster var en hård verklighet. Medräknade i dessa siffor är inte heller de nära sexton tusen sårade, av vilka många fått men för livet.
Målet att ta Caen slog fel. Tyvärr var det som alltid mest misslyckanden som märktes på hemmafronten och inom brohuvudet. Förståeligt, eftersom Monty knappast kunde gå omkring och skrika: "Jag har lyckats dra Fritzarnas pansar från jänkarna så att de kan bryta sig ut om några veckor!" Offensiven pågick i fem blodiga dagar, och den territoriella vinsten var inte särskilt stor. För att göra en lång historia kort: vi lyckades inte komma igenom tyskarnas djupförsvar, utan slog våra pannor blodiga i försöket. Men tagen mark var tagen, och trycket på tyskarna var konstant högt. Vi byggde upp oss för nästa slag om staden Caen.
Montgomery blev mycket kritiserad för det relativa misslyckandet, att man alltså inte kunnat ta Caen. Men denna kritik är frukten av ett kortsiktig tänkande. Montys framgång borde räknas i antalet tyska pansardivisioner som nöttes ner, inte i att britterna åter misslyckades med att ta Caen, som ju skulle tagits redan under D-dagen. Montgomery som själv hade upplevt den brittiska arméns fruktansvärda förluster under Första världskriget, som den för övrigt ännu inte hämtat sig från, var fast besluten att inte upprepa något liknande. Detta var troligen huvudorsaken till att operationen blåstes av.
--------------------------------------------------------------------------------
Dags för lite semester, skämtade vi med varann då beskedet alldeles efter den 6 juni kom att vi i den 9. SS pansardivisionen tillsammans med vår systerdivision den 10. SS pansardivisionen skulle föras över till Frankrike från Polen. Våra klara order från führern var att driva britterna tillbaka i havet. Vi var de professionella, och vi skulle naturligtvis fullfölja jobbet, även om britterna kanske skulle spjärna emot en smula.
Vi var ärrade efter att ha stoppat Röda Arméns offensiv vid Tarnapol, men det ingick så att säga i kalkylen. Nu hade vi kommit till området kring Noyes, en typisk liten fransk ort längs järnvägen Caen - Villiers-Bocage. Skillnaden mellan östfronten och Frankrike var himmelsvid både vad gällde förläggning och förplägnad. Men det hade tagit sin lilla tid att komma hit. Egentligen skulle överföringen av våra bägge divisioner som brukligt ha skett med järnväg. Ilastningen i Polen den 12 juni gick planenligt. En viss vana att åka tåg i Europa hade divisionen skaffat sig. Ibland känns det som att en pansardivision är rena reseverksamheten.
Jag var frivillig som alla soldater i Waffen SS, och hade tillhört förbandet sedan strax före det ryska fälttåget. Vem jag är och var jag kommer ifrån kan göra detsamma, men den 10. SS har varit min fasta punkt sedan jag slutade skolan. Yrke: pansarsoldat. Framtid: oviss. Antingen järnkors eller träkors.
Efter fyra dagar hade vi kommit till Lothringen, men där var det stopp. Järnvägslinjerna därifrån till fronten var för skadade för att kunna användas till tung trafik. Istället fick de bägge pansardivisionerna föras närmare 650 kilometer på landsväg! Ett oerhört företag, och inte bara med tanke på all drivmedel som gick åt. Eller det slitage som vi utsatte våra halvbandsfordon för. Fast det problematiska var att uppbåda de trailers som kunde frakta våra stridsvagnar, mest Panzer IV som vardera vägde cirka tjugofyra ton ton, plus andra bandfordon som stormartilleri och pansarvärnsvagnar. För de bägge divisionerna rörde det sig om kring tusen vagnar, som vardera behövde en trailer och ett dragfordon!
Nå, vi kom fram till stridsområdet på kvällen den 25 juni, vilket var i sista minuten. På morgonen den 26, då vi höll på att gruppera oss för det anfall som planerades i riktning mot Bayeux, anföll britterna. Hoppsan!
Det var också för vårt befäl uppenbarligen en överraskning, men så är det ofta. Förstärkta med ett regemente från den 1. SS pansardivisionen inväntade vi så morgonen.
Planen att tillsammans med en rad andra pansarförband i ett omfattande anfall återerövra Bayeux gällde fortfarande på morgonen den 27 juni. Helst skulle vi stöta ända ner till kusten, men detta scenario ändrades under förmiddagen snabbt. Istället för att genomföra den planerade offensiven tvingades vi övergå till försvarsstrid, vilket för en pansardivision är enklare sagt än gjort. Vår taktik är ju att i 30-40 kilometers fart slå oss igenom förband som förvirrats och gjorts rädda av vår massiva rörelseenergi.
Nu vände britterna på steken, och deras artillerield gjorde tillsammans med deras alltid närvarande attackflyg det i praktiken omöjligt för oss att gruppera. Vi kunde inte ens hindra britterna från att ta Rauray eller att komma över floden Odon. Antagligen på grund av slarv missade våra styrkor att spränga en bro över Odon, och underlättade för britterna att svärma över floden strax norr om Gavrus.
Som vid alla pansarstrider är det svårt, för att inte säga omöjligt, att i efterhand reda ut vad som egentligen hände, och själv har jag bara mina upplevelser från den del av slaget jag själv deltog i längst ner i sydväst. Men jag vet att från vår sida var två hela pansardivisioner direkt engagerade, och dessutom var delar av ytterligare fem pansardivisioner inblandade. En veritabel pansararmé mot fienden, äntligen! Själva var vi i den 9. SS pansardivisionen bara delvis insatta, eftersom vi i början av slaget utgjorde strategisk reserv.
Det blev ingen semester. Trots att vi från höga positioner ofta kunde skapa goda taktiska lägen, och trots att flera av våra pansarförband var utrustade med såväl Panther- som Tigerstridsvagnar hade vi svårt att göra oss gällande mot britterna, vars stridsförmåga vi innan inte haft mycket till övers för. Förhållandet att vi själva samtidigt startade en offensiv var olyckligt, och fick till följd att vi råkade osedvanligt illa ut. Delar av den 12. SS pansardivisionen var uppställda vid Rauray den 26 juni och skulle precis anfalla då attackplanen slog till. Flera dussin stridsvagnar blev lätta mål för raketanfall från Tempests och Spitfires. Divisionen hade redan före detta ont om infanteri, och i attackplansanfallen slogs också kommunikationen i spillror. Varje stridsvagn fick kämpa på egen hand. De delvis skogiga områden som striden fördes i blev nu ett hinder för våra stridsvagnar, eftersom de inte kunde utnyttja sin bättre skottvidd i de trånga lägen som uppstod.
Alltefter det striden fortsatte, steg röken mot himlen från brinnande brittiska och tyska stridsvagnar. Vi kunde se att fienden hade fler av den varan, även om de oftast var av klenare typ. Vi anade också att de kunde föra fram obegränsat med ersättningsvagnar istället för dem som brann på sluttningarna. Tillsammans med nya besättningar från både det brittiska imperiet och USA. När någon av våra vagnar brann var det något som inte kunde ersättas i detta krig. Inte heller de killar som stektes därinne.
Sakta men säkert fick britterna övertaget. Det kostade dem hela tiden. Men likafullt fick de övertaget.
Så här tolkade jag utvecklingen då vår sista möjlighet till en större pansaroffensiv mot det brittiska brohuvudet gick oss ur händerna:
Den 27 juni reducerades vår planerade offensiv till ett motanfall, eftersom fienden redan satt igång ett anfall som mönstrade betydligt större styrkor än dem vi själva satt in. Den 28 juni slogs vårt motanfall tillbaka med stora förluster för bägge parter. Den 29 juni gav vi britterna en tredje motattack, nu med hela styrkan av de 9. och 10. SS pansardivisionerna. Också detta motanfall slogs tillbaka, mycket beroende på att fiendens attackplan lyckades fördröja insättandet av våra pansarförband. Slutsumman blev att vi inte lyckades hindra britternas avancemang, och den enda trösten var att vi hejdade dem före höjd 112 som var av stor strategisk betydelse.
Men hur kunde det gå så snett för oss? Efteråt fick jag höra om det fatala och försmädliga: en av våra officerare hade tillfångatagits, och med sig haft både karta och egna noteringar om general Haussers plan för pansaroffensiven mot britterna.
Nu var det slut med förvirrade och överraskade tyskar, och även de främst placerade statiska tyska divisionerna av sämre kvalitet var slut i butiken. Våra styrkor hade visserligen smält samman, men återstoden hade en högre halt av av stridsvana förband som från östfronten var vana vid fördröjningsstrider och utan tankar på att ge upp. Här, bakom det kustförsvar som fienden nyss hade nedkämpat, fanns också våra redan i förväg utbyggda försvarslinjer. Och vi hade nu också haft några veckor på oss att både förstärka de gamla befästningslinjerna i anslutning till Caen och bygga nya värn. Just försvarslinjer var något vi var bra på, och vi hade inte legat på latsidan. Fast jag kan inte påstå att jag längtade efter en plats i den yttersta försvarslinjen, där överlevnadschanserna vid ett anfall inte var särskilt stora. Och jag slapp naturligtvis eftersom jag som förplägnadsansvarig skulle sörja för utspisningen av hela min bataljon. Hemma i Hannover var jag utlärd kock vid en av de större restaurangerna. För att erhålla mästarbrev hade jag förstås varit gesäll. Ingen i bataljonen visste att jag i själva verket bott i Bristol i över ett år före Hitlers maktövertagande. Praktiserade som smörgåsnisse, vilket kunde gå för sig då vi gesäller kunde vandra över hela Europa och alltid hade kost och logi bland andra gesäller i samma yrke. Gud, vad jag längtar efter en sådan tid igen!
Vårt igelkottsförsvar bakom invasionskusten bestod av tre bälten med befästa värn som sträckte sig bakåt från sextio till hundra kilometer, ett formidabelt djup. Vårt djupförsvar i Normandie följde samma mönster som bakom resten av hela Atlantvallen, och jag antar att det såg ungefärligen likadant ut på de andra fronterna.
Det främsta försvarsbältet var stridsposterna, en serie främre värn. Dessa byggdes mindre än en kilometer från de mest framskjutna allierade positionerna och sträcker sig 7-800 meter bakåt. Vid ett större anfall, som det den 26 juni, betraktar vi stridsposterna som förlorade. Trots detta förväntas bemanningen göra motstånd in i det sista för att hindra fienden så mycket det går. Om anfallet förlöper så snabbt att man plötsligt befinner sig bakom fienden gällde det att beskjuta den bakifrån. Alla lokala möjligheter som hålvägar, bocage, bondgårdar uppförda av sten och bygator fogas in i denna yttre gördel. De olika befästa värnen förbinds med skyttegravar, både för att föra in nya besättningar då de föregående slagits ut, och för att underlätta eventuell reträtt. Fast ordern uppifrån führern var alltmer: slåss till sista patronen!
Vi ägnade veckor åt att förstärka stridsposterna, och det var väl nedlagd tid. Stor möda lades på en labyrintliknande uppbyggnad som skulle göra det svårt för angriparna att uppfatta om alla våra försvarare hade drivits ut eller oskadliggjorts. På olika platser kunde en föråldrad eller skadad stridsvagn eller stormkanonvagn grävas ned för att fungera som ett kanontorn. Fast det var förstås kulsprutor som var huvudvapnet längst fram. MG 42, vars skjutriktningar var noga utprovade och röjda. Till de terrängavsnitt framför stödjepunkterna som vi antog skulle fungera som anfallslinjer, förberedde vi platser så att våra fältkanoner eller granatkastare kunde föras fram och snabbt komma till skott. Kamouflage av dessa främsta ställningar, som sträckte sig 7-800 meter bakåt, drevs till en konst, och det kunde till och med vara svårt för våra matleveranser att hitta fram om de ombesörjdes av ny personal! Jag höll på att glömma mineringarna, som var avsedda för såväl personal som fordon och som i allmänhet fanns i rikliga mängder. Det skulle kosta att tränga igenom vår yttersta gördel!
Nästa försvarsbälte låg ungefär två kilometer bakom de yttre stridsposterna, och kunde kallas de framflyttade positionerna. De omgärdades av omfattande taggtrådshinder och minfält. Här placerade vi huvuddelen av de truppstyrkor som avdelats för sektorn tillsammans med stridsvagnar, självrörligt artilleri och granatkastare. Uppgiften för denna besättning var att motstå fiendens attack på plats, eller på given order gå till motattack. Ett oavvisligt krav var att aldrig retirera, vad som än hände.
Det tredje försvarsbältet upprättades ungefär fem kilometer bakom de yttersta utposterna och inkluderade helst viktiga delar av höglänt terräng. Denna behövdes för artilleriobservatörerna som hade att täcka hela befästningssystemets behov av eldledning. Genom att kasta fram förstärkningar på de kritiska platserna kunde udden tas av även kraftiga attacker. Det tredje försvarsbältet var vårt försvarssystems huvudposition, och den var till sin karaktär mycket rörligare än de två yttre gördlarna. Här samlades alla tillgängliga reserver och mer specialiserad och viktig specialutrustning som till exempel Tigerstridsvagnar och Nebelwerferbatterier.
Det var från de höga höjderna i huvudpositionerna som vi lyckades knäcka fiendens anfallsplaner den 26 juni. Den oerhört kraftiga spärrelden från både fältartilleri och fartygsartilleri gav klara signaler om vilka sektorer som britternas anfall skulle rikta sig emot. Där slogs också både stridsposter och delar av de framflyttade positionerna ut. Men då kanonarna tystnat och britterna startat sin framryckning omdisponerade vi vårt försvar så att de värst drabbade sektorerna förstärktes med reserverna från huvudpositionerna och från de sektorer mot vilka vi antog att fienden skulle anfalla med endast mindre styrkor.
Det kändes som om fiendens offensiv denna gång aldrig lyckades fullfölja sina avsikter, och själv är jag övertygad om att vi hade vårt igelkottsförsvar att tacka för den saken.
--------------------------------------------------------------------------------
När operation Epsom avbröts den 1 juli var höjd 112 i tyskarnas händer. Men eftersom denna mjukt sluttande kulle hade stor strategisk betydelse, var det angeläget för oss britter att ta den. Så just den striden fortsatte, och fortsatte. Jag har varit på platsen åtskilliga gånger sedan dess, vilat vid korsets fot, vandrat runt i stenmonumentet bredvid med kompassriktningar till de viktigaste punkterna i landskapet runtomkring. Varje gång rullar de där dagarna i den vackra månaden juli upp innanför mina ögon. Det är inga vackra syner, utan brinnande stridsvagnar och stupade kamrater. Uppdraget att erövra kullen gick först till den 43. Wessexdivisionen, ett av våra elitförband. Mitt förband. Anfallet startade med kraftig artillerield tidigt den 10 juli, följt av infanteri stött av stridsvagnar. Gud vet hur många stridsvagnar tyskarna satte in. Efter två dagars mycket hårda strider hade Wessexdivisionen förlorat två tusen man och ett stort antal stridsvagnar utan att ha löst uppgiften. Vi var tillbaka på ruta ett.
Stridsvagnsbesättningar är naturligt nog mest rädda för pansarvärnskanoner och andra stridsvagnar. De tyska stridsvagnarnas besättningar hade förstås också våra attackplan att hata. Vi infanterister hade vårt egna hatobjekt, och det hette MG 42, tyskarnas högeffektiva kulspruta som bara vägde 11 kilo men sköt 1400 skott per minut. Ljudet påminde om det som uppstod då ett tygstycke revs isär, och de små rackarns kulorna sprayades samtidigt mot oss oskyddade infanterister som en lätt dusch, fast dödlig. De tyska soldater som skötte denna kulspruta kunde oftast sina saker, och de höll igång sitt vapen tills deras ställning slogs ut, antingen med eldkastare eller på närhåll med en välplacerad sprängladdning. Att slå ut en kulspruteställning på lite längre distans var ingen lätt sak, man måste komma ganska nära och helst själv vara i skydd.
De brittiska infanteristerna gick i början av Operation Epsom lugnt emot de tyska linjerna, övertygade om att att spärrelden raderat ut tyskarnas kulspruteställningar, men föll som käglor då de plötsligt befann sig i korselden från alldeles intakta, flankerande MG 42 på mindre än en halv kilometers avstånd. Denna tyska kulspruta var fruktansvärd effektiv på avstånd upp till en kilometer. Men räckvidden var betydligt längre, fast då var det mest tur - eller otur - med träffarna. Beroende på vilken sida om mynningen man befann sig.
Jag vet faktiskt inte vad jag skrev?
