AJ 37 och dess jaktförmåga

[Mr.JR]

Vad motiverade att ge AJ 37 jaktförmåga? Det verkar ju inte funnits så mycket utrymme för annat än just attack inom attackflyget på den tid det begav sig. Att förse attackdivsionerna med egen eskort? Försvar av egna flygbaser?

[kblomster]

Jag har inga definitiva svar men om man kollar i TAA61 så sägs det ju redan där, 1961 med A 32, att attackflyget skall kunna anfalla transportflyg och helikoptrar i samband med luftlandsättning. Så det är nog en rimlig utgångspunkt. Liknande antydningar finns i SFI:erna, som har exempel på anfall mot transportflyg med diverse vapen. Vad man sedan hade för sekundära tankar kan jag inte säga. Tror dock mer på självskydd än på försvar av egna baser dock. Några som helst försök till jakteskort av egna attackföretag förekom mig veterligen inte på 60-talet och troligen inte under hela kalla kriget. Sådana resurser fanns helt enkelt inte och dessutom hade E1 helt egna ordervägar som var skiljda med i princip vattentäta skott från resten av FV.

[Viktor Lima]

Även om jaktviggens förmåga vida översteg J35 Drakens så insåg man tidigt att det planerade antalet beställda flygplan inte skulle kunna ersätta befintlig jaktplansflotta fullt ut. Detta kompenserades genom att behålla ett antal modifierade J35 under lång tid samtidigt som AJ37 och SF/SH 37 gavs förmåga att verka i luftförsvaret. Detta kunde lösgöra jaktflygplan från mindre kvalificerade uppgifter som bekämpning av transportflygplan, dåtidens mindre kvalificerade bombplan tex TU-16. Det möjliggjorde också användning av attackflygförbanden i incidentberedskap i fredstid. Vidare räknade man med att konflikten med Sovjetunionen skulle inledas med en förbekämpningsfas (dagar-veckor) där det svenska luftförsvaret skulle slås ut innan sjöburen/luftburen/landburen invasion genomfördes. Under Lansentiden hade strategin varit att spara attackplanen under denna fas. Genom införandet av attackviggen som faktiskt hade viss jaktförmåga genom RB24, akankapslar med stöd av stridsledning från marken planerade man istället att en högre utsträckning använda denna resurs i luftförsvaret istället för att ha den på backen i väntan på invasionsflottan. Exakt användning berodde på när man bedömde att invasionsflottan skulle komma i tiden. Detta skulle varit ett avgörande strategiskt övervägande med stor betydelse för rikets överlevnad.

[Mr.JR]

Tror dock mer på självskydd än på försvar av egna baser dock. Några som helst försök till jakteskort av egna attackföretag förekom mig veterligen inte på 60-talet och troligen inte under hela kalla kriget. Sådana resurser fanns helt enkelt inte och dessutom hade E1 helt egna ordervägar som var skiljda med i princip vattentäta skott från resten av FV.

Det var det jag var ute efter, att E1 skulle sköta jakteskort på egen hand av den anledningen du nämner. Även om AJ 37 inte var jättevasst i jaktrollen (?) så kan det åtminstone haft en avskräckande effekt? D.v.s. om den svenska attacken kunde bita ifrån sig lär det väl ha påverkat hur ryssen gått till väga med den egna jakten.

Även om jaktviggens förmåga vida översteg J35 Drakens så insåg man tidigt att det planerade antalet beställda flygplan inte skulle kunna ersätta befintlig jaktplansflotta fullt ut. Detta kompenserades genom att behålla ett antal modifierade J35 under lång tid samtidigt som AJ37 och SF/SH 37 gavs förmåga att verka i luftförsvaret. Detta kunde lösgöra jaktflygplan från mindre kvalificerade uppgifter som bekämpning av transportflygplan, dåtidens mindre kvalificerade bombplan tex TU-16. Det möjliggjorde också användning av attackflygförbanden i incidentberedskap i fredstid. Vidare räknade man med att konflikten med Sovjetunionen skulle inledas med en förbekämpningsfas (dagar-veckor) där det svenska luftförsvaret skulle slås ut innan sjöburen/luftburen/landburen invasion genomfördes. Under Lansentiden hade strategin varit att spara attackplanen under denna fas. Genom införandet av attackviggen som faktiskt hade viss jaktförmåga genom RB24, akankapslar med stöd av stridsledning från marken planerade man istället att en högre utsträckning använda denna resurs i luftförsvaret istället för att ha den på backen i väntan på invasionsflottan. Exakt användning berodde på när man bedömde att invasionsflottan skulle komma i tiden. Detta skulle varit ett avgörande strategiskt övervägande med stor betydelse för rikets överlevnad.

Intressant. Det intryck jag fått är att den svenska attacken inte skulle utsättas för några som helst onödiga risker fören anfallet mot invasionsflottan var genomfört.