Officerstidningen och professionella soldater

[Lasse O]

Det var en intressant artikel i det aktuella numret i Officerstidningen:
Anthony King skriver om infanteritaktik och hur sammanhållning inom gruppen och plutonen skiljer sig mellan värnpliktiga och professionella.

Sammanfattningsvis fokuserar han på enhetens kollektiva handlande men ser också att i värnpliktsarmén måste finnas föregångsmän som oberoende av grad och befattning är beredda att ta initiativet och föra gruppen och plutonen framåt mot målet. Det blir då ett kollektivt handlande som gör att enheten kan lösa uppgiften.
I svåra fall ålåg det gruppchef, plutonchefen eller t o m kompanichefen att bryta dödläget och jaga fram sina soldater.
Om kollektivt handlande uteblir plötsligt återstår av organisationen inte mer än materiella resurser och spridda individer, helt oförmögna att agera som förband.

1900-talets massarméer förlitade sig på att grupperna var homogena i fråga om ras, sexuella preferenser samt kön. Avvikelser från normen uppfattades som ett hot, både bland tyskar och amerikaner. Principen var då att lika barn leka bäst och att en soldat av en annan ras skulle sprida motsättningar i gruppen.
Kings tes är att den professionella soldaten tenderar att bortse från allt sådant utan litar mer på hur professionell stridskamraten är.

Relationerna i en professionell yrkesgrupp är alltså enligt King i grunden väsensskilda från massarméns dito. Villkoret för acceptans blir ett bevisat militärt kunnande och inte att man har rätt bakgrund
Man behöver inte känna varandra särskilt väl, bara man respekterar och litar på den andres militära kunnande.
Det professionella försvaret kännetecknas av drill där individuella och gruppfärdigheter drillas på detaljnivå.

Detta hade vi aldrig tid med på den tiden när vi under några veckor övade den svenska massarmén mot kriget.

[Hans]

Vilken officerstidning? Och kan du inte scanna eller länka?

MVH

Hans

[ola]

Vilken officerstidning? Och kan du inte scanna eller länka?

MVH

Hans

https://www.officersforbundet.se/global ... ot1_16.pdf

Det är denna Hans , varsegod

Mvh Ola

[Lasse O]

Något jag missade när jag återgav Kings artikel var det här som nästan var det viktigaste:

"Om kollektivet inte fungerade i strid ställdes hoppet till en backup-lösning: individuella initiativ. The Combat Soldier ger en rad exempel på hur individuellt hjältemod fått kompensera för kollektiv inaktivitet. Officerare förväntades personligen deltaga i anfall och gjorde det inte sällan, till och med bataljon- eller högre chefer. Officerares individuella insatser tillmättes stort professionellt och symboliskt värde, och även en rad underofficerare och meniga soldater medaljerades för individuella initiativ i strid."

Den typen av personligt hjältemod förutsattes på den tiden länge vara den drivkraft som avgjorde vem som skulle vinna eller bli tvåa.

[Lasse O]

Så här i efterhand kan jag hålla med King i mycket. Inför vår debut som värnpliktiga beredskapssoldater 1983 med särskild inriktning mot ubåtsskydd så uttryckte något högre fredsbefäl till oss att vår viktigaste uppgift var att "ta Spetsnaz levande".

Något senare fick vi oss en drastisk genomgång som innebar att Spetsnaz inte lät sig tas levande utan vid behov var det 7,62/10 prj som gällde men denne som höll genomgången har jag aldrig senare stött på. Det var i alla fall en bister typ som hävdade att de grupper vi eventuellt skulle möta var professionella på en nivå vi inte ens kunde föreställa oss.

[Hans]

varsegod

Tackar

MVH

Hans

[Lasse O]

Tackar också Ola för länken och som jag borde tänkt på själv.

Tycker att alla anhängare av värnpliktsarmén åtminstone borde överväga författarens slutsatser att en under några år väl utbildad och drillad trupp soldater är effektivare i strid än motsvarande mängd civila med 7,5 månaders utbildning varav många inte ens känner varandra sedan tidigare (erfarenheter från KFÖ).

Vem vill vi ha som stridskamrat när det börjar skjutas? Den professionelle kspskytten eller den värnpliktige som kanske är mer hemma på IKEAS kontor än i skyttevärnet?

[Bjernevik]

Tycker att alla anhängare av värnpliktsarmén åtminstone borde överväga författarens slutsatser att en under några år väl utbildad och drillad trupp soldater är effektivare i strid än motsvarande mängd civila med 7,5 månaders utbildning varav många inte ens känner varandra sedan tidigare (erfarenheter från KFÖ).

Fast såvida inte den anställda gruppen är effektivare än ett kompani 7,5-månaders så vinner nog värnpliktsanhängarna i alla fall. Och idag får du nog problem att hitta en enda grupp av anställda som har utbildats och drillats tillsammans under några år med tanke på den personalomsättning som råder.

Vem vill vi ha som stridskamrat när det börjar skjutas? Den professionelle kspskytten eller den värnpliktige som kanske är mer hemma på IKEAS kontor än i skyttevärnet?

Att anställda soldater blir bättre med tiden än värnpliktiga är det nog ingen som förnekat. Problemet är numerären... Ett större antal förband med tillräckligt bra utbildade värnpliktiga torde vara bättre än enstaka förband med anställda soldater.

[Lasse O]

Att anställda soldater blir bättre med tiden än värnpliktiga är det nog ingen som förnekat. Problemet är numerären... Ett större antal förband med tillräckligt bra utbildade värnpliktiga torde vara bättre än enstaka förband med anställda soldater.

Jo, det är sant. Sveriges problem är att landet har för stor yta och för lite befolkning. När värnplikten lades i malpåse trodde jag att man skulle satsa på yrkessoldater med konkurrenskraftig lön och bra meritvärde och kunna upprätta åtminstone tre brigader med förstärkningsförband för att kunna utgöra en division.
Istället blev det .. ja vad?

[Grönis]

Yrkessoldater var ju ideologiskt "förbjudna" under stora delar av 90-talet. Idag upplever jag det som att pendeln har svängt åt det andra hållet. Vid en diskussion med et par av landets högsta försvarspolitiker för någon vecka sedan konstaterade jag att allt som har med den gamla värnplikten verkar fult, dumt och dåligt..

Varför har man aldrig diskuterat en kombination på allvar? En stomme av värnpliktiga, säg 10% av en årskull som löser de enklaste uppgifterna och som utbildas under 10-15 månder med rep utbildningar under X antal år. Ur denna grupp plockas folk som vill/är lämpliga att tjänstgöra tidvis, (dvs oftare än de obligatoriska repövningarna) eller på heltid.

Mer kvalificerade tjänster besätts av heltids eller tidvis tjänstgörande personal medan den vanliga skyttesoldaten i ett mindre prioriterat kompani faktiskt har en utbildningsnivå liknande den under det gamla värnpliktssystemet.

[MD650]

Man börjar titta på det norska systemet med båda anställd personal och pliktpersonal.

[millgard]

Men vad gör en "professionell yrkesarmé" i fredstid? Dvs förhoppningsvis all tid. Det har varit grundproblemet under hela mänsklighetens historia.

Ett försvar byggt på värnplikt betyder att alla eller åtminstone väldigt många har en grundtjänstgöring men framförallt en grundläggande utbildning (vidmakthållen och uppdaterad genom repetitionsutbildningar) som gör eventuella förändringar i omvärlden betydligt lättare att anpassa sig till.

Dessutom är det en mycket stor fördel att olika yrkesgrupper finns representerade bland soldater och befäl. Det gör att uppståndna problem löses betydligt snabbare än annars. Flexibiliteten blir oändligt mycket större. Sedan har man givetvis specialister på olika nivåer också.

[Solkungen]

Ser ingen framtid i sverige med värnplikt, samtidigt behövs ju rimligen fler soldater än vad man kan hålla som heltidssoldater. Jag vill se en lösning där det naturliga är att man deltidar som reservsoldat, men inte att folk pliktas in i systemet.
Heltidsanställda behövs väl också, men jag tror att verksamhetsåret ska fokus på en övningsperiod på tex vårvintern och att resten av året ägnas åt förberedelser inför nästkommande övning. Tex ska ren nyutbildning på tex radiosamband ske utanför övningsperioden medan uppfräschning kan ingå i den. Så verksamhet ska ske året runt.

[Lasse O]

Men vad gör en "professionell yrkesarmé" i fredstid? Dvs förhoppningsvis all tid. Det har varit grundproblemet under hela mänsklighetens historia.

Ett försvar byggt på värnplikt betyder att alla eller åtminstone väldigt många har en grundtjänstgöring men framförallt en grundläggande utbildning (vidmakthållen och uppdaterad genom repetitionsutbildningar) som gör eventuella förändringar i omvärlden betydligt lättare att anpassa sig till.

Dessutom är det en mycket stor fördel att olika yrkesgrupper finns representerade bland soldater och befäl. Det gör att uppståndna problem löses betydligt snabbare än annars. Flexibiliteten blir oändligt mycket större. Sedan har man givetvis specialister på olika nivåer också.

Tyvärr blev det stora värnpliktiga försvaret till slut alldeles för dyrt. Grundutbildningen kunde man klara men att hålla materiel och genomföra repetitionsövningar blev det första som ströks när ekonomin började krackelera på 80-talet. Repetitionsövning efter repetitionsövning ströks och till slut stod de svenska arméstridskrafterna med krigsförband som inte övats på 10-15 år och med mobiliseringsförråd som i många fall var tomma på krigsmateriel.

Jag vet inte vad det skulle kosta att utbilda och utrusta en division/fördelning med mek- och strvförband plus understödsförband med värnpliktiga men vi kan vara förvissade att ingen regering vill avsätta de kostnaderna försåvitt inte ryssen står vid dörren.

I Sverige har man nu de arméstridskrafter man anser sig ha råd med. Om det räcker för vad som kommer att hända i framtiden är det ingen som vet men att ingen kommer att ta ansvar om beslutet visar sig vara katastrofalt är fullt klart. I det märkliga Sverige är ju försvaret bara ett "särintresse" bland andra särintressen.

[tryggve]

Så länge värnplikten omfattade alla så accepterades den väl, även om det väl inte var helt ovanligt att folk emigrerade för att undvika den när den infördes. Men det var ju rätt många år som värnplikten var aktiv som den var allt annat än allmän. Dessutom var väl repetitionövningarna inte så många den sista tiden med värnplikt.

Själv gjorde jag värnplikt 94-95, fick bra omdömen men blev aldrig krisplacerad. Liksom de flesta andra i min pluton vad jag förstår. Ur det perspektivet känns det mest som ett slöseri med skattepengar att jag utbildades.

En annan aspekt är att ha ett pliktsystem som ska gälla enbart några få procent av en årskull inte känns något vidare ur demokratisynpunkt.
Dessutom är ju ett yrkesförsvar troligen bättre utbildad och dessutom insatsberett med kort varsel. Jag har mina tvivel på hur värnpliktsförsvaret faktiskt skulle ha fungerat i ett skarpt läge.

Vet för övrigt att det var en fd kollega som är deltidssoldat, han är doktorand. Så det går uppenbarligen att rekrytera, även om det kanske är svårt.