Arlandas försvar under det Kalla Kriget?

[Stellan Bojerud]

Alla värntorn hade väl minst en kulspruta som sekundärbeväpning? Fördelen men värntorn kontra motsvarande truppburen beväpning är att eldgivningen blir mycket precis, pjäsen är splitterskyddad och, viktigast av allt, den är i princip gratis.

Det var väl att ta i - i princip gratis? Ingalunda. Först bygga skyddsrum Sk 10 kupol eller Sk 10 berg. Sedan själk till värnkanonen och lyfta den på plats - hej och hå med kostnadskrävande kranbil.

Värntornen var långsamma att sidrikta. Det blev mest fasta eldlägen. Kulsprutan i tornet hade vi förtroende för.

[Sarvi]

Nå, gratis är att ta i, men var det inte så att en flertal dylika befästningsarbeten under kalla kriget löstes genom AMS-pengar vilket gjorde det till en ekonomiskt attraktiv försvarsåtgärd? Jag vet att så var fallet för vissa anläggningar i norr.

[Stellan Bojerud]

Ja, det är helt riktigt. Dessutom skulle infanteriregementenas pionjärplutoner av utbildningsskäl bygga en sk 10 kupol per år. Hur det var vid ingenjörtrupperna vet jag inte.

[Lasse O]

I 1:s och senare K 1:s beredskapsplutoner övade ibland under 80-talet på Arlanda. Vissa av soldaterna fick på Väddö en gedigen utbildning på 37 mm värnkanon och tillsammans med nära förläggning och utbildning i förstörande fältarbeten så uppfyllde vi säkert periodvis vår uppgift att visa flagg vid Stockholm läns infallsportar.
Under de tio dagar vi vistades på ett objekt så bestod en del av arbetena att sätta skansarna i stånd. Särskilt bankrysset på Arlanda var lite besvärligt eftersom skansen bestod av två pjäser med skjutriktningar längs båda banorna.

Naturligtvis väckte det en del uppmärksamhet hos taxande flygplansbesättningar att det fanns beväpnade soldater som med två kanoner övervakade start och landning men normalt vinkade vi bara åt varandra, åtminstone om det var "vänliga" flygbolag.
Undantaget var förstås Aeroflot som brukade bromsa in vid bankrysset och sedan under tio sekunder dra på för fullt över vår skans. Maskeringsnät och allt annat flög förstås all världens väl. Jag insåg att detta var en strid vi inte kunde vinna utan efter några bortblåsningar vinkade vi också och sedan var allt frid och fröjd vid bankrysset

[Tyghantv]

Alla värntorn hade väl minst en kulspruta som sekundärbeväpning? Fördelen men värntorn kontra motsvarande truppburen beväpning är att eldgivningen blir mycket precis, pjäsen är splitterskyddad och, viktigast av allt, den är i princip gratis.

Det var väl att ta i - i princip gratis? Ingalunda. Först bygga skyddsrum Sk 10 kupol eller Sk 10 berg. Sedan själk till värnkanonen och lyfta den på plats - hej och hå med kostnadskrävande kranbil.

Värntornen var långsamma att sidrikta. Det blev mest fasta eldlägen. Kulsprutan i tornet hade vi förtroende för.

Det gick att snabbrikta med 37 tornen:
S39 och S 40 tornet hade en lång svartmålad arm på riktväxelns vänstra sida som frikopplade klokopplingen mellan snäckhjul och sidriktaxel.
S 41 hade en arm som frigjorde sidriktaxelns kuggdrev från tornlagringens kuggkrans. (lite osäker på konstruktionen där, det är mer än 35 år sedan man var ner i ett 41-torn)
Sen beordrade man laddaren framåt eller bakåt, beroende på vilken riktning man ville vrida eldröret.

[Stellan Bojerud]

Tack! Det lyckades nog Heimwehr, som bemannade pjäserna, aldrig förstå.

[Camarilo]

Vem hade befogenhet att beordra att banorna på Arlanda skulle sprängas? Jag tänker att det är en åtgärd som borde ske snarare än senare. Fanns det laddningar under banorna redan i fredstid eller skulle laddning ske efter mobilisering?

[Hans]

Nu gissar jag.

Banorna hade rör/tunnlar konstruerade för att passa sprängmedel som fanns i ett förråd i närheten. Beslutet att knöka i sprängmedlet och verkligen spränga låg högt upp, kanske t.o.m. så att det krävdes ett politiskt beslut.

Jag blir gärna rättad.

MVH

Hans

[Stellan Bojerud]

Det fanns tunnlar under rullbanorna. Med enkla vinschar drogs slangladdningarna ner i dessa. Detta var hemvärnet utbildade på att göra. Beslutet att spränga banorna fanns i någon order, men i realiteten var mentaliteten att lokal chef spränger när han bedömer det vara erforderligt och motiverat.

ARLANDA hade varit sidobas, men var det inte längre under 1970-talet. Därför hade vi inget sidobaskompani, utan blott en bastropp (22 man om jag minns rätt) för att hantera enstaka nödlandade flygplan.

[Hans]

Tack Stellan. Intressant att beslutet i praktiken låg så långt ner. Kan du berätta mer?

MVH

Hans

[Viktor Lima]

Hej,

Det är möjligt att enskilda chefer på fältet trodde att de hade befogenhet att spränga banor (och skulle antagligen också gjort det i praktiken), men formellt så fungerade det enligt nedan på den gamla onda tiden:

Det fanns tre formella nivåer för att med fältarbeten påverka en landningsbana:
Spärrning - detta innebar att fordon parkerades på banan, spanska ryttare, taggtråd motsv. samt att lättröjda mineringar lades ut, exempelvis stridsvagnsmina 5 synligt på banan. Skenminering fick också göras. Syftet var främst att hindra fientlig landning direkt på banan vid exempelvis ett kuppöverfall. Banan kunde återställas inom minuter/timmar.

Blockering - Nu börjar det bli mer avancerat. Blockering innebär att minor grävs ner runt banan, läggs ut på banan med röjningsskydd, skrot slängs ut på banan, tex. grushögar, spanska ryttare, minerad taggtråd, fordon (gärna välta sådana) med mera mineras med truppminor, försåtmineringar osv. Skenmineringar, trådmineringar. Detta syftande till att fienden inte ska kunna tillgodogöra sig banan under mycket lång tid (dagar - veckor) utan omfattande röjningsinsatser. Detta skulle genomföras i ett läge där man bedömde att fienden i närtid skulle erövra basen, men att den av någon skäl behövde bevaras intakt, tex. om armén bedömdes kunna återta basen.

Förstöring - detta innebar att banorna sprängdes med laddningar i de förberedda kulvertar motsv.som fanns under banan enligt Stellans beskrivning. En sådan förstöring var så omfattande att man lika gärna kunde bygga en ny bana.

Genomförande av ovanstående reglerades i Försvarets Författningssamling. Beslut om åtgärd fick endast ske av MB eller under MB direkt underställd chef, exempelvis sektorchef inom flygvapnet. Vid förstöring skulle MB dessutom alltid samverka med Högkvarteret. I samtliga fall skulle samverkan dessutom ske (innan åtgärd) med civilbefälhavaren. I brådskande fall fick direktunderställd chef fatta beslutet utan samverkan, men det var ett undantagsförfarande.

Orsaken till formalian var givetvis att undvika att enskilda beslut på lägre nivå fick konsekvenser för andra förband. Sektorstabens basledare måste exempelvis alltid ha ett minutaktuellt basläge om han exempelvis måste sätta ner en viggenrote för snabbtankning på en bas under några minuter. Det är hyfsat tråkigt om banan man planerar att använda sig av visar sig vara sprängd av en entusiastisk hemvärnschef. Sedan är ju en totalförstörelse av Arlanda ett beslut med hyfsad strategisk konsekvens för riket

Mer att läsa om detta på följande länk:
http://www.forsvarsmakten.se/siteassets ... 1996-3.pdf

[Der Löwe]

Tja, på den där tiden var ju åtminstånde i armén uppdragstaktik den rådande ledningsprincipen. När inte MB fanns tillgänglig för beslut fattade lokal chef de beslut som krävdes och tog ansvar för dem. Bra chefer stödde då den lokala chefens beslut om han agerat efter det beslutsunderlag han kunde. För min egen del tolkade jag såna här saker som att jag hellre får skäll för något jag gjort än något jag inte gjort, nu var inte jag i såna positioner att jag beslutade om så stora saker som spränga Arlanda, men ta beslut om att öppna eld mot flygplan i IKFN läge skulle tas av yrkesbefäl. Uraktlåtenhet att handla ligger chefen mer till last än felaktighet vid val av metod.

[Stellan Bojerud]

Bekymret var att planerna var hemligstämplade och t ex inte utlämnade till hemvärnschefer.

[Viktor Lima]

Exakt, men även om man tillämpar uppdragstaktik så där ju det ideala att i största möjliga mån följa i förväg fastställda rutiner dvs. MB-beslut innan man tänder på stubinen. Detta kunde givetvis vara formellt delegerat på förhand. Min uppfattning är att åtminstone flygvapnet tillämpade dessa rutiner och att det inte var aktuellt med något "fria kriget" med basförstöring på lokal nivå i första taget.

Problemet med att spränga en flygbas, hamn motsv. är att det är mycket svårt för den lokale chefen att själv bedöma de operativa/strategiska konsekvenserna. Ur dennes perspektiv känns det naturligtvis helt rätt att fienden inte ska få ta över basen intakt, men ur ett MB/Sektor-perspektiv kan det vara avgörande att basen behålls intakt för kommande verksamhet. Därav behovet av fastställda tydliga rutiner för detta.

/VL

[Stellan Bojerud]

Order i all ära. Men de båtar föga om de inte är kända av de, som skall utföra dem.
På ARLANDA spärrade vi banorna på kommandot "Givakt" genom att parkera Luftfartsverkets och flygbolagens tjänstefordon hindrande på rullbanorna. Blockering tänkte vi inte på. Förstöring skulle ske då fi luftlandsättning skedde i närområdet, t ex fälten LUNDA eller Ö MÄRSTA.
Härvid avsåg vi inte utlösa alla sprängsnitt, utan ett per rullbana, vilket skulle hindra fi transportflyg att landa.
Om vi lyckades hålla eller återta ARLANDA, var det blott några timmars arbete för flygfältsingenjörskompaniet att reparera banan.