Svenska armén skulle i allt väsentligt utkämpa det finska vinterkiriget igen. Dvs nedgrävda, omgivna av miljoner minor och talrikt artilleri i ryggen. Fältarbeten var nyckeln till den svenska militära försvarsförmågan.Ulfjorgen skrev: Kritiken var bland annat bristen på splitterskyddade fordon, föråldrade stridsvagnar och nästan avsaknad av splitterskyddat bandgående artilleri. Även utrustning för mörkerstrid samt attackhelikoptrar togs upp.
Mot den bakgrunden blir behovet mindre av mekaniserade förband.
Det svenska flygvapnet var tillräckligt stort för att förhindra att motståndaren fick luftherravälde över svenskt territorium. Däremed får attackhelikoptrarna duellera med Robot 70 och 40/48.
Det fanns två sådana förband i Leningrads MILO, ett för försvar av Murmansk/anfall mot Norge och ett för försvar av Leningrad/anfall mot Finland. Inte ens dessa förband var kategori A eller fullt urustade med bandkanoner.Ulfjorgen skrev:Huruvida den Svenska armén skulle klarat sig med den Röda armén var läger 1 åsikt att de sovjetiska förbanden med T-72, BMP och bandkanoner hade skjutit svenska armen sönder och samman.
Ja, så var det. Reservister, T-54/55 och draget artilleriUlfjorgen skrev: Förbanden i Nordvästra TVD hade väl inte högsta prioritet utan det rörde sig väl mer om förband av den lägre kvalitén med T-55, T-62, MTLB, BTR och lastbilsdraget artilleri?
Den utrustning kändes inte helt oöverkomlig för de svenska mekaniserade brigaderna och skogsinfanteriet. Speciellt som vi tvivlade på kvalitén på de sovjetiska förbanden och deras förmåga att klara logistiken.
Några förband hade väl hög kvalitet men de var ganska få har vi för oss.
Den stora frågan är om ordern om mobilisering ges i tid. (och om motståndaren slåss "sportsligt" dvs kommer där vi vill , när vi vill, i vår takt och inte använder kärnvapen.)
) och pansarofficeren på plats försäkrade oss att det var "jätteenkelt" att slå ut en T-72a. Lyckligtvis behövde vi aldrig testa teorin...