GU-bataljonernas kuppförsvarsuppgifter 70-80-tal

[Bränner]

Med anledning av att jag håller på att förbereda en biografi över Hans Holmer skulle jag värdesätta uppgifter om vilka uppgifter polisen i huvudstaden hade vid ett överraskande anfall? Har vaga minnen av att jag tagit del av uppgifter att polisen under 60 och 70 talet fick mer och mer ansvar för detta eftersom de militära förbanden ett efter ett flyttade ut i periferin.

[Stellan Bojerud]

Polisen hade en liten försvarsavdelning. Ca 6 man. Till försvar av ARLANDA kunde polisen sätta upp ett kompani om ca 100 man. Chef var en polisinspektör, tillika kapten i luftvärnets reserv.

I övrigt tror jag polisens försvarsuppgifter var att eskortera statsråd m fl. Beredskapspolisen hade yrkespolismän som befäl, men i övrigt inkallade civilförsvarspliktiga. De hade bl a till uppgift att skydda utländska ambassader.

[Rickard]

Fanns det inte ett omdiskuterat förslag på 80-talet (från Olof Palme?) om att vid en eventuell ockupation av landet skulle svenska polisen träda in på ockupantens sida för att upprätthålla ordning?

[Psilander]

Fanns det inte ett omdiskuterat förslag på 80-talet (från Olof Palme?) om att vid en eventuell ockupation av landet skulle svenska polisen träda in på ockupantens sida för att upprätthålla ordning?

Jo, och det var inte populärt, en del hävdar tom att det var en av anledningar till att Palme togs bort.
Riksdagens proposition

Polisens uppgifter inom område som har besatts av fienden

Frågorna om offentliga organ skall lämna ockupationshotade områden och hur sädana organ skall uppträda om de har blivk kvar pä ockuperat område hör till de mest omdiskuterade spörsmålen inom ramen för den svenska beredskapsplanläggningen. En allmän princip är att Sverige, om landet dras in i ett krig, skall göra motstånd till det yttersta så länge kriget pågår. Detta gäller även om landet helt eller delvis skulle ha ockuperats. Motstånd kan emellertid bjudas i olika former och pä olika sätt. Det gäller att avgöra vilka former och vilka sätt som ger högsta effekt. Principen ger därför inte utan vidare underlag för den bedömning som måste göras på olika nivåer när det gäller myndig­heternas handlande.

Den enda allmänna bestämmelse som f n. finns på området är 13 kap. 9 § regeringsformen (RF). Det föreskrivs där att intet offentligt organ på ockuperat område får meddela beslut eller vidta åtgärd som ålägger någon rikets medborgare att lämna ockupationsmakten sådant bistånd som denna inte fär kräva enligt folkrättens regler. Frågan om myndig­heternas handlande i övrigt har lämnats öppen i gmndlagen. I för­arbetena uttalas emellertid att det kan hävdas att det från medborgarnas synpunkt normalt är mest fördelaktigt att den offentliga makten i största möjliga utsträckning utövas av den egna statens organ (prop. 1973:90 s. 460-462).

För vissa myndigheter finns emellertid fortfarande direktiv som har utfärdats i särskild ordning om hur myndigheten skall förhålla sig vid ockupationshot eller ockupation. Till dessa myndigheter hör polisen.

Till stöd för att polisens verksamhet skall upprätthällas under ockupa­tion talar bl.a. de fördelar som ligger i att polisen i ett sådant läge kan skydda civilbefolkningen, hindra övergrepp och ta tillvara befolk-

Prop. 1985/86: 15 ningens intressen gentemot ockupationsmakten. Lämnar den svenska polisen sin verksamhet, måste man räkna med att ockupationsmakten upprättar egna polisorgan, Della kan innebära svåra påfrestningar för befolkningen. Slutligen är det en fördel för allmänheten om samhällets normala funktioner kan tas upp så snart som möjligt efter det att krigs­tillståndet har upphört. Det finns emellertid även skäl som talar mot att polisen fortsätter sin verksamhet under ockupation, I främsta mmmet kommer risken för att polispersonalen till följd av hot i olika former tvingas gå ockupationsmaklen tillhanda liksom att polisorganen infilt­reras av fienden. Även pä andra sätt kan en sädan ordning i vissa lägen befaras underlätta fiendens verksamhet.

Det vill synas som om den svenska synen pä hithörande frågor har undergått en förskjutning. Medan man under och närmast efter andra världskriget pä ansvarigt häll i allmänhet ansåg övervägande skäl tala för att myndigheter med särskilda befogenheter borde lämna ockupa­tionsholat område, är uppfattningen numera närmast den motsatta, 1 detta hänseende kan erinras om det uttalande under RF:s förarbeten som har ätergetts nyss. Såvitt gäller polisen har pä det internationella planet motsvarande uppfattning kommit till uttryck i den deklaration som nyligen har antagits av Europarådets parlamentariska församling. Enligt deklarationen skall polismannen i civilbefolkningens intresse fullfölja sina uppgifter till skydd för person och egendom under krig såväl som ockupation.

Utredningen anser att det fn. - i avsaknad av en internationell konvention i ämnet - knappast är möjligt att ge några ovillkorliga regler om hur polismyndigheterna eller de enskilda polismännen skall handla inför ockupationhot eller ockupation. Inställningen från ockupationsmakten liksom formen för ockupationen har här stor bety­delse. Allmänt sett finner emeUertid utredningen att de skäl som talar för att polisen skall fortsätta sin verksamhet överväger i styrka. Principen bör alltså vara att polisen stannar kvar och fortsätter sitt arbete även inom ockupationsholat eller ockuperat område, såvida inte ett särskilt beslut av motsatt innebörd meddelas. Utredningen förordar en reglering efter dessa linjer.

Med anledning av vad som sålunda har föreslagits förordar utred­ningen vidare att regeringen upphäver de instruktioner som i särskild ordning har meddelats angående hur polisen skall förhålla sig inför ockupationshot eller vid ockupation. Detta bör kunna ske utan avbidan på att utredningens förslag i övrigt genomförs.

Organisatoriska frågor

Utredningens förslag föranleder inte nägon ändring när det gäller organisationen på central nivå.

När det gäller organisationen på högre och lägre regional nivå fäster utredningen uppmärksamheten pä konsekvenserna av det princip­förslag till regional organisation för polisväsendet som utredningen har lagt fram i betänkandet (SOU 1979:6) Polisen, Förslaget innebär att

länspolischefen inte längre skall vara tjänsteman i länsstyrelsen. Han Prop, 1985/86:15 förenar i stället sin befattning pä regional nivå med chefskapet för ett stort polisdistrikt inom länet, normalt residensortens. Länspolischefen blir enligt förslaget också i fortsättningen underställd länsstyrelsen med föredragningsskyldighet i förhällande till landshövdingen eller läns­styrelsens förtroendemannastyrelse i viktigare regionala polisfrågor.

Enligt nuvarande planläggning ingår en särskild polissektion (sektion D) i såväl civilbefälhavarens som länsstyrelsens krigsorganisation. Chef för sektion D hos civilbefälhavaren är en av länspolischeferna inom civilområdet. För sektion D i länsstyrelsen utövas chefskapet av läns­polischefen eller, om denne ingår i civilbefälhavarkansliet, annan polis­chef inom länet.

Om statsmakterna ansluter sig till utredningens principförslag aktua­liseras frågan om D-sektioner bör finnas kvar hos dessa myndigheter och vem som i så fall skall utöva chefskapet över sådan sektion.

En möjlighet är att D-sektionerna hos länsstyrelserna avvecklas och att länspolischefen under krigsförhåkanden fär en ställning som i huvudsak svarar mot den som enligt principbetänkandet skall gälla för honom i fredstid. Samordningen med länsstyrelsen kan i så fall lösas genom gemensam gmppering. Om en enhetlig ordning anses erforderiig kan motsvarande lösning övervägas för civilbefälhavarorganisationen. En förutsättning torde därvid vara att en av länspolischeferna inom varje civilomräde tilläggs ett samordningsansvar för hela området.

En lösning av den regionala krigsorganisationen efter nuvarande linjer är emellertid fullt möjlig även om utredningens förslag beträffande den fredstida regionala organisationen genomförs. I sä fall bör även i fortsättningen chefskapet för civilbefälhavarens D-sektion utövas av en av länspolischeferna inom civilomrädet. Pä samma sätt bör chefskapet för länsstyrelsens D-sektion ankomma pä länspolischefen i den mån denne inte ingår i civilbefälhavarkansliet.

Utredningen har velat peka pä den nu aktuella frågan men har inte ansett sig böra i detta sammanhang förorda del ena eller andra alter­nativet. Om statsmakterna ansluter sig till förslaget i principbetänkandet och i enlighet med vad utredningen där har förordat en särskild polis­beredning tillkallas för att genomföra den nya fredsorganisationen, bör frågan om den regionala krigsorganisationen studeras antingen inom beredningen eller - med hänsyn till att inte endast polisen berörs - i annan lämplig ordning.

När det gäller den lokala organisationen framhåller utredningen att den reducering av personalstyrkan som blir en följd av mobilisering inom försvarsmakten och civilförsvaret utgör ett problem av stor betydelse för polisväsendet. Alltsedan polisen förstatligades har polis­väsendet alltmer uppmärksammats och tagits i anspråk inom total­försvaret. Polisens höga beredskap, lokalisering och utbildning samt dess effektiva sambandsmedel har bidragit till denna utveckling. Polisen tilläggs numera en rad särskilda uppgifter som l.ex. att ta emot flyktingar samt medverka vid utrymning och gränsövervakning liksom vid spridning av meddelanden om beredskapslarm. Härtill kommer att vid krigsorganisation personalen i polisdistrikten har reducerats i hög grad

23
Prop, 1985/86: 15 genom avgång till försvarsmakten, civilförsvaret, regionala polis­avdelningar. D-sektionerna hos länsstyrelse och civilbefälhavare samt övriga totalförsvarsuppgifter.

Mot denna bakgmnd ser utredningen det som en fördel, om det förslag genomförs som har lagts fram i betänkandet Ds 1978:9 av utred­ningen (Fö 1977:04) om överföring av civilförsvarets ordnings- och bevakriingsuppgifter till andra myndigheter (UBevÖ). Förslaget innebär att huvuddelen av civilförsvarets ordningshållningsuppgifter förs över till polisväsendet. En följd härav blir att de drygt 2 000 polismän, som nu är krigsplacerade inom civilförsvarets ordningsenheter, kommer att stanna kvar inom polisväsendets krigsorganisation. Dessutom erhåller polisväsendet en förstärkning med 9 000 s.k. beredskapspolismän mot­svarande de nuvarande civilförsvarspolisema. Beredskapspoliserna kommer i huvudsak att utgöras av civilförsvarspliktig personal.

Beredskapspoliserna är enligt förslaget av UBevÖ avsedda för de uppgifter som polisväsendet övertar frän civilförsvaret, exempelvis upp­rättandet av avspärrningar och ordningshållning vid skadeplatser, ordningshållning och transportledning vid utrymningsoperationer samt ingripande vid störningar i samband med pågående civilförsvars­verksamhet. Polisutredningen håller för sannolikt att dessa uppgifter inte fortlöpande kommer att kräva insatser av samtliga beredskaps-polismän. I den mån utrymme finns bör personalen då kunna tas i anspråk även för reguljär polisverksamhet. Därigenom får polis­väsendets krigsorganisation en förstärkning som måste bedömas som välbehövlig mot bakgrund av de problem som nyss har redovisats och med hänsyn till att trycket pä polisorganisationen under kris eker krig med all sannolikhet kommer att bli utomordentligt starkt. Polisutred­ningen anser emellertid att det är viktigt att, när beredskapspolismän tas i anspråk för normala polisuppgifter, hänsjm tas till den stora skillnad som råder i fråga om utbildning och erfarenhet mellan beredskaps- och yrkespolismännen. Tjänstgöringen för beredskapspoliserna bör därför planeras på ett sådant sätt att en sådan polisman alltid slår under ledning av en yrkespolis.

Även om polisväsendet tillförs den förstärkning som blir följden om UBevÖ:s förslag genomförs, är det inte uteslutet att personaltillgången under krig eller beredskap kommer att skapa problem. Sedan ställning har tagits tik UBevÖ :s förslag bör denna fråga uppmärksammas av den polisberedning som enligt förslaget i principbetänkandet bör tillkaUas för genomförandet av de organisatoriska förändringar som har föreslagits i det betänkandet. Vad som har sagts nu gäller under fömt­sättning att frågan inte tas upp i samband med den översyn av personal­tillgången i totalförsvaret som har fömtskickals i 1977 ärs försvars­politiska beslut (prop. 1976/77:74 s. 339, FöU 1976/77:13, rskr 1976/77:311).

Vad angår principerna när det gäller att fatta beslut på lokal nivå innebär utredningens förslag i principbetänkandet att ett väsentligt större inflytande än nu skall tillkomma den lokala polisstyrelsen. Nägon principiell ändring härvidlag bör enligt utredningens mening inte göras för krigs- eller beredskapsförhållanden. De allmänna bestämmelser bör

24
gälla som har meddelats genom lagen (1942:87) med särskilda Prop. 1985/86: 15 bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m.m. samt i tillämpningskungörelsen (1943:137) till denna lag. Dessa författningar gör det möjligt att förördna om de avvikelser som kan behövas, om det till följd av utomordentliga förhållanden föreligger svårigheter för styrelsen att avgöra ärenden i den sammansättning eller med det antal ledamöter eller i den ordning som annars är föreskriven.

Försvarsutrustning och försvarsutbildning
Polisens försvarsutrustning och försvarsutbildning har nyligen varit föremål för statsmakternas bedömning i samband med 1977 års försvars­politiska beslut. Utrustningen och utbildningen bedömdes därvid som i huvudsak tillfredsställande. De ändringar i fråga om polisens uppgifter under krig som har föreslagits i det föregående föranleder enligt utredningens mening inte i och för sig till att utbildningen bör ändras till sin omfattning eller att organisationen av utbildningen bör läggas om.

Under de senaste budgetåren har emellertid enligt regeringens med­givande av besparingsskäl vissa inskränkningar gjorts i försvarsutbild­ningen. Utredningen har förståelse för de skäl som har föranlett dessa tillfälliga inskränkningar men vill framhålla betydelsen av att utbild­ningen tas upp på nytt i full omfattning sä snart som fömlsättningar härför föreligger.

När det gäller utbildningen pekar utredningen vidare pä att Sverige genom att ratificera 1977 ärs tilläggsprotokoll till Genévekonventionerna förbinder sig alt ge spridning av och information om folkrättens regler för väpnade konflikter. Utredningen förutsätter att detta förhällande beaktas när det framställs läromedel för polisens försvarsutbildning.

Författningsförslag m.m.

Som framgår av vad som har anförts i det föregående föreslår utred­ningen att polisen i tre olika situationer skall kunna tas i anspråk för ingripande mot fientiig militär personal, nämligen

inom ramen för kuppförsvaret intill dess att mobilisering har genomförts,

i den mån det annars är nödvändigt för att polisen skall kunna fullgöra sin uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet,

i undantagsfall på rekvisition av militär chef efter beslut av regional eller lokal polismyndighet.

I de särskilda lägen som har angetts nu bör polismannen, för att hans folkrättsliga skydd skall säkerställas, anses som legitim stridsdeltagare, kombattant. I alla övriga situationer bör däremot polismannen anses tillhöra civilbefolkningen och åtnjuta det skydd som enligl den fjärde Genévekonvenlionen från år 1949 gäller för civilpersoner i allmänhet.

Prop. 1985/86: 15 De ändringar i fräga om regleringen av polisens ställning under krig
som behöver göras till följd av dels utredningens förslag och dels de ändringar i organisationen som har följt av polisens förstatligande är så omfattande, att 1943 års lag om polisens ställning under krig samt 1958 ärs tillämpningskungörelse till lagen bör upphävas i sin helhet. I sitt principbetänkande har utredningen förordat att de viktigaste bestäm­melserna om polisverksamheten skall föras samman till en särskild polislag. De bestämmelser om verksamheten som inte behöver ha lags valör skall enligt förslaget meddelas genom en författning som beslutas av regeringen. Under förutsättning att detta förslag vinner bifall, bör lämpligen regleringen av polisens ställning under väpnad konflikt tas in i den nya polislagen och i en ny polisinstmktion. En följdändring bör dessutom göras i brottsbalken.

I enlighet med vad som har anförts nu har utredningen upprättat utkast till bestämmelser i en ny polislag och en ny polisinstmktion angående poHsens ställning under krig och liknande förhållanden samt till ändring i brottsbalken. Utkasten är fogade vid detta betänkande som bilaga.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985

Har också diskuterats på SkalmanHÄR

[Der Löwe]

Jag lägger lite länkar till den propositionen jag antar att du menar och när den "upphävdes" genom lagändringar

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lag ... ?text=true

http://www.regeringen.se/content/1/c4/3 ... 72d5d5.pdf

EDIT;Tvåa, men kan ända vara intressant att se länkarna.

[anders.turner@hotmail.com]

Vilken underbar "tråd". Hatten av för den kunskap som finns hos alla, framför allt hos dig Stellan. Kunskap utan värde kan tyckas för en del, men knappast för medlemmar av detta forum.

Jag kan bidra med det jag vet om polisen. Som nyutbildad polis på tidigt 90 tal fick jag välja att bli krigsplacerad inom polisen eller behålla min placering i brigaden. De flesta hade gjort vpl utom de kvinliga poliserna och dessa genomgick "försvarutbildning" där det ingick att skjuta med AK 4.

Jag valde att vara extra hemvärnsman och samtidigt ha en krigsplacering inom polisen. Mobplatsen var aktuell polisstation där jag tjänstgjorde. År 2000 blev jag avdelnigschef för den särskilda beredskapspolisen (SBP) som infördes då den "gamla" beredskapspolien lades ner. Tyvärr lades SBP ner enligt regeringsbeslut 2013.

Svara gärna på frågor om detta men i annan tråd.

/Anders

[Stellan Bojerud]

Polisinspektören, som svarade för ARLANDA hette Hammarberg. Hans medarbetare Stig Sandström. Om jag minns rätt. Det är ju 20 år sedan.

[Stellan Bojerud]

Vi hade respekt för polisen, men inget förtroende. "Här är polisen, som mitt i gatan står - - -". Polisen kunde inte frigöra sig från den fredstida rollen att verka brottsförebyggande och söka lösa konflikter med dialog. I arméns krigsplanering ansågs polisen i bästa fall kunna ordna lokal trafikreglering.