Stellan Bojerud skrev:.. Ett utpräglat skogsinfanteri, som maniskt skydde de gula partierna på fältkartan. Stridstekniken byggde på erfarenheter från Finlands krig 1939-1944 och planterades i svenska infanteriet..
Just det faktum att vi tog intryck från Finlands krig gjorde att utvecklingen i Sverige inte följde densamma som övriga europeiska infanteriförband.
Eike Middlesdorf (ansv. för taktikutvärdering i tyska generalstaben i slutet på 40-talet sammanfattar i boken sammanfattar i "Taktik på östfronten", skriven efter kriget (utgavs på 50-talet)
Om infanteriet, fyra grundpunkter
1. Motorisering. Infanteristen kommer förflyttas till stridsfältet i terrängående fordon och gå i strid med sparade krafter
2. Skydd mot pansar. Inget infanterianfall utan tillräckligt stridsvagns- eller stormartilleristöd
3. Enskild soldats utrustning. Lätt, jägarmässig. Ej över 10 kg. "Nylonvästar" (läs splitterskydd) måste undanröja den anfallande infanteristens känsla av försvarslöshet.
4.Försörjning av am och trp av sårade. Lätt pansrade fullt terrängframkomliga bandfordonför fram ammunition och tar sårade med tillbaka. Båda dessa moment är av stort psykologiskt och praktiskt värde.
vidare "Uppfyllandet av ovanstående punkter är ett oavvisligt krav för nutidens infanteri och den elementära förutsättningen för att man idag överhuvudtaget ska få infanteristen att anfalla"
IB66 eller IB77 hade enl. min mening inte utvecklats långt i punkterna 2-4.
Tyskarna redogör därefter för tre typfall för anfall med infanteri. Ett, det sistnämnda, s.k "infiltrationsanfallet" (eller nödutfallsväg) är anfall utan starkt pansarstöd. Det är det enda som liknar vår svenska taktik.
Vi tog inte lärdom av de som hade i särklass mest att lära ut, de förlorande som stridit i alla miljöer, mot alla typer av motståndare, under alla tänkbara förhållanden.
Men i fördröjning/försvar fanns möjligheter, särskilt om vi grävde ned oss som i "Blå Bergen"
-