Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

[NIL]

Det var alltså PV-pluton som jag minns kallades för detta namn. Det ger 2 st Rb56, 3 st PVpj (?) förutom det man förstås kunde skrapa ihop av GRG och Pskott.

Jo, batpvplut brukade också gå under epitetet batchefens klubba.

Från mitt lumpande i Norrland så minns jag att batpvplutonen (enligt taktikfetischisterna) alltid felanvändes, dom utgjorde oftast "plusset" i Norrlandsskyttekompani(+) men kompanicheferna tyckte att dom var krångliga att leda så i stället för att vara "klubba" så fick dom nästan undantagslöst utgöra flankskydd.

[Viktor Lima]

Här kommer ännu ett LA-klipp som jag hade förmånen att bevittna live på F15 flygdag 1995:

http://www.youtube.com/watch?v=QnjtKRtpREQ

Eftersom uppvisningsanfall med SK60 i princip alltid genomfördes med barlastade övningsraketer och då man endast sköt 1-2 raketer per flygplan kunde det se ganska futtigt ut samtidigt som det alltid såg ut som att man missade målet. I det skarpt läge med 4 fpl x 12 st skarpa 13,5 cm sprängraketer hade det nog blivit ganska många hål i de oranga skärmarna som visas på filmen - sedan kanske inte detta förfarande hade varit särskilt lämpligt på en flygdag några hundra meter från glassätande civilister

Angående systemets överlevnadsförmåga i en stridsmiljö a´la sovjetisk invasion av Milo ÖN under kalla kriget så tror jag att SK60 under rätt förutsättningar (fungerande mobilisering, bra underrättelseunderlag, rätt målval) hade kunnat orsaka fienden en del bekymmer - bara genom att finnas till som ett potentiellt lufthot skulle motståndaren tvingas taktikanpassa. Man måste dock tyvärr konstatera - bla genom FNP:s tidigare bifogade OOB - att det skulle ha funnits fantastiskt mycket fientligt luftvärn i terränglådan i form av alltifrån den SA-7/14 beväpnade LV-robotplutonen i den motoriserade skyttebataljonen via stridsvagnarnas luftvärnskulsprutor till frontluftvärnets tunga system. Våra 76 st SK60 B/C (om vi nu i teorin skulle lyckats mobilisera hela flygplansparken och få upp dom norrut..) hade nog tyvärr inte räckt särskilt länge. Detta var emellertid helt i linje med den svenska invasionsförsvarstanken där många funktioner (tex KA, E1)inte förväntades överleva och "vinna" kriget utan skulle istället orsaka så mycket skada som möjligt för att sammantaget göra invasionen så kostsam som möjligt.

Utöver risken att bli nedskjuten måste man också beakta hotet mot våra flygbaser i ÖN. Vid en invasion i norr skulle det inte dröja länge innan våra baser hotades av insatser med attackhelikoptrar, artilleriraketer, raketartilleri och luftlandsättningar med helikopter (förutom sabotageförband och "vanliga" flyganfall). Utan flygbaser ingen lätt attack...

/VL

[MD650]

Från mitt lumpande i Norrland så minns jag att batpvplutonen (enligt taktikfetischisterna) alltid felanvändes, dom utgjorde oftast "plusset" i Norrlandsskyttekompani(+) men kompanicheferna tyckte att dom var krångliga att leda så i stället för att vara "klubba" så fick dom nästan undantagslöst utgöra flankskydd.

Jo det var nog ofta så.
Man kunde ibland sätta ihop batpvplut och piplut för att skydda nån flank eller utgöra pv- och mineringsreserv.
Har själv bara varit med batpv, piplut och en halv egrp och löst uppgifter.

[MD650]

Eftersom uppvisningsanfall med SK60 i princip alltid genomfördes med barlastade övningsraketer och då man endast sköt 1-2 raketer per flygplan kunde det se ganska futtigt ut samtidigt som det alltid så ut som att man missade målet. I det skarpt läge med 4 fpl x 12 st skarpa 13,5 cm sprängraketer hade det nog blivit ganska många hål i de oranga skärmarna som visar på filmen - sedan kanske inte detta förfarande hade varit särskilt lämpligt på en flygdag några hundra meter från glassätande civilister

Dessutom så var det mer ett ytvapen än precisionsvapen.
Men jag tycker elden ligger rätt i målen på filmklippet. I
ofs så kan man ju ha "preppat" området med eldmarkeringar i syfte att säkerställa "rättliggande" eld.

[millgard]

Så taskig precision var det nog inte, utan de kunde säkert ställa till rätt rejält med elände även i områden där fi inte väntar sig angrepp - map låghöjdsinflygningen.

Och så lätt är det inte att träffa flygplan som åker i trädtoppshöjd i 650 km/h...

[J.K Nilsson]

Till skillnad från andra är jag rätt tveksam till deras, i alla fall långsiktigta, överlevnadsmöjlighet. Första gulfkriget visade att lågflygande attack tog förluster, mycket tack vara allt småskit som sprang runt och sköt allt från ksp till lätt lvrb. Den totala volymen av vapen som hade räckvid gjorde att sannolikheten för i alla fall någon träff ibland var rätt hög.

/Erik

Nu kan man ju diskutera vilket Gulfkrig du menar...

Men jag förstår vilket. Dock är det en mycket orättvis beskrivning. De brittiska Tornadoflygplanen gick sist in med kakan över luftförsvarade mål. En profil som det inte var utvecklade att följa. Kort sagt så bemannade Irakierna LV-ställningarna när de första störingarna började ändra mönster, när förbekämpningsfasen av robotställningarna inleddes så visste man att attacken var på väg in, kvar blir då handburen Lv-robot och AKANn-Tung KSP som kan ta emot kakans verkansdel som måste flyga över målet på låg höjd.

Attacktornadon hade avancerad terrängföljande radarnavgering för att kunna flyga lågt och fort. För att kunna få verkan över en stor yta med ett fåtal flygplan så måste man använda ett dispenservapen men i det här fallet blev det en fast monterad dispenser för att kunna bära så många substridsdelar som möjligt. Nyckeln till framgång ligger i att obemärkt kunna braka in över målet. Skulle man upptäckas i ett sent skede finns motmedel mot radar och IR målsökande luftvärn, att bemanna Tung kulspruta och AKAN skulle man inte hinna.

J.K Nilsson

[Wedman]

Nu har jag även hittat ett genmäle till Mikael Holmström:
Genmäle till Mikael Holmströms inträdesanförande i KKrVAHT
[Luckan i norr av Håkan Forsén]

Slarvigt av mig - det fanns fler intressanta artiklar:
Vårt försvar av nordligaste Sverige – på den tiden då vi hade ett försvar Av Jan Wickbom

Senare, i mitten av 1970-talet när vägen Kiruna–Narvik byggdes, öppnades möjligheter att få större krafttillskott västerifrån. Det hade förbättrat Björk/Mohlins strategi, men då anbefallde ÖB en ny krigsplanläggning. Försvarsstaben hade fängslats av den amerikanska air-ground-battle-strategin. Endast anfall skulle gälla. Genom sinnrika manövrer – hemlighetsfulla och lika svårförståeliga för vän som fiende – skulle invasionsförsvaret framför Torne – Tärendö – Kalix älvar dras tillbaka mot Luleälvsområdet. Där skulle sovjetiska operationer mot södra Sverige hejdas med lokala anfall. Därifrån skulle anfall slås ut för att störa sovjetiska operationer mot Nordnorge, i första hand mot vägen Pajala – Kiruna. Vår anfallskraft samlades till Gällivareområdet. Försvaret längs stråket Pello – Narvik tunnades ut. Försvaret av Kiruna och den nya Narviksvägen måste ledas från väster.

När manöverstridskonceptet så införts, fann man att man inte kunde invasionsförsvara Sverige och förbindelserna mot Norge framför älvlinjen i Kalix fo. Detta är förståeligt, man tog konsekvensen av omställningen till manöverkrigföring. Men det är en gåta hur man trodde sig att efter en reträtt från Kalix kunna försvara Sverige med manöverkrigföring vid Luleälven? Här finns tillfälle att spekulera över att försvarsstaben och regeringen kanske bedömde
att ett sovjetiskt angrepp mot Milo ÖN egentligen syftade till att ta Nordnorge och inte skulle utsträckas längre söder ut än till Luleälven. Eller till Piteälven, som ofta nämndes i manöverstridsplaneringen. Då skulle man också släppa Luleå och malmbanan.

NATO:s försvar av nordligaste Sverige Av Björn Zickerman

[Mane]

Till skillnad från andra är jag rätt tveksam till deras, i alla fall långsiktigta, överlevnadsmöjlighet. Första gulfkriget visade att lågflygande attack tog förluster, mycket tack vara allt småskit som sprang runt och sköt allt från ksp till lätt lvrb. Den totala volymen av vapen som hade räckvid gjorde att sannolikheten för i alla fall någon träff ibland var rätt hög.

/Erik

Nu kan man ju diskutera vilket Gulfkrig du menar...

Men jag förstår vilket. Dock är det en mycket orättvis beskrivning. De brittiska Tornadoflygplanen gick sist in med kakan över luftförsvarade mål. En profil som det inte var utvecklade att följa. Kort sagt så bemannade Irakierna LV-ställningarna när de första störingarna började ändra mönster, när förbekämpningsfasen av robotställningarna inleddes så visste man att attacken var på väg in, kvar blir då handburen Lv-robot och AKANn-Tung KSP som kan ta emot kakans verkansdel som måste flyga över målet på låg höjd.

Attacktornadon hade avancerad terrängföljande radarnavgering för att kunna flyga lågt och fort. För att kunna få verkan över en stor yta med ett fåtal flygplan så måste man använda ett dispenservapen men i det här fallet blev det en fast monterad dispenser för att kunna bära så många substridsdelar som möjligt. Nyckeln till framgång ligger i att obemärkt kunna braka in över målet. Skulle man upptäckas i ett sent skede finns motmedel mot radar och IR målsökande luftvärn, att bemanna Tung kulspruta och AKAN skulle man inte hinna.

J.K Nilsson

Ingen Tornado blev nerskjuten av LV, i alla fall när de bombade startbanor.
http://en.wikipedia.org/wiki/JP-233

JP-233 största bekymmer var att du var tvungen att flyga rakt, på samma höjd, i samma fart - inte de bästa förutsättningarna.

[Mane]

Så taskig precision var det nog inte, utan de kunde säkert ställa till rätt rejält med elände även i områden där fi inte väntar sig angrepp - map låghöjdsinflygningen.

Och så lätt är det inte att träffa flygplan som åker i trädtoppshöjd i 650 km/h...

Vi "träffade" ett under vår slutövning med 40/48 tropp.
Problemet var bara att de övriga 3 bekämpade oss...

Personligen så var det en väldigt häftig upplevlse. Vi stod grupperade på Hisingen och skyddade anflygning mot rörligt KA.
Vi ser flygplan vid horisonten som rör sig från söder mot norr. Vi tappar visuell kontakt med dem.
Efter några minuter så ser vi plötsligt flygplan lågt i horisonten på väg mot oss!
De tar upp i fyr grupp, rollar runt och ligger i svag dykning mot oss.
Vi hinner avlossa ~12 skott mot första flygplanet innan de viker undan.

Det var inte så bra för moralen på förbandet....
Så de lät oss skjuta kulspränggranter mot det bogserade målet dagen efter

[Magnus L]

Så taskig precision var det nog inte, utan de kunde säkert ställa till rätt rejält med elände även i områden där fi inte väntar sig angrepp - map låghöjdsinflygningen.

Och så lätt är det inte att träffa flygplan som åker i trädtoppshöjd i 650 km/h...

Vi "träffade" ett under vår slutövning med 40/48 tropp.
Problemet var bara att de övriga 3 bekämpade oss...

Personligen så var det en väldigt häftig upplevlse. Vi stod grupperade på Hisingen och skyddade anflygning mot rörligt KA.
Vi ser flygplan vid horisonten som rör sig från söder mot norr. Vi tappar visuell kontakt med dem.
Efter några minuter så ser vi plötsligt flygplan lågt i horisonten på väg mot oss!
De tar upp i fyr grupp, rollar runt och ligger i svag dykning mot oss.
Vi hinner avlossa ~12 skott mot första flygplanet innan de viker undan.

Det var inte så bra för moralen på förbandet....
Så de lät oss skjuta kulspränggranter mot det bogserade målet dagen efter

Horisonten - det var över havet ni fick syn på dem? Det skulle kunna tänkas vara lättare ja. Intressant upplevelse!

[Magnus L]

Den lätta attacken skulle i huvudsak bekämpa fasta/stillastående mål som helst skulle vara identifierade innan start - exempelvis artilleriställningar, fordonsansamlingar, röjningstäter etc.
/VL

"I huvudsak." Berätta gärna mer. Jag läste som snabbast i F21-boken att den lätta attacken dessutom planerades att användas enligt följande:
* Bekämpande av attackhelikoptrar (hur?)
* Flyga patrull utefter vägar och kommunikationsknutpunkter och leta mål att anfalla. Dock komplicerat att få vapnen från 4 plan att bära i målet samtidigt utan genomgång innan sades det.
* Ligga luftburen och vänta på målangivelse.

[MD650]

"I huvudsak." Berätta gärna mer. Jag läste som snabbast i F21-boken att den lätta attacken dessutom planerades att användas enligt följande:
* Bekämpande av attackhelikoptrar (hur?)

Kan det varit att bekämpa de främre baserna?

[Viktor Lima]

Hej Magnus,

På 70/80-talet gjordes metodförsök med att sätta in SK60 i jaktrollen beväpnade med akankapslar. Tanken var att under gynnsamma förhållanden dvs. avsaknad av fientlig jakt och luftvärn skulle kunna bekämpa attackhelikoptrar och långsamtgående flygplan. Försöken visade att det var möjligt att använda SK60 i jaktrollen men att begränsningarna var mycket stora. Uppgiften skrevs dock in i förbandets TOEM och jag kommer ihåg att det stod kvar ända fram till 1998 då verksamheten formellt avvecklades. Detta övades inte särskilt mycket vid LA-enheterna då fokus låg på anfall mot markmål - dock fick alla flygförare sin GTU - grundläggande taktisk utbildning på SK60 och hade således övat att svänga taktiskt med detta flygplan.

Det prövades att låta LA-förbanden genomföra egen målspaning samt få målangivelser i luften från de flygsamverkansgrupper som fanns samgrupperade med lämpligt arméförband och det var också ett förfarande som förbandet skulle kunna klara av enligt TOEM. Enligt Lennart Anderssons utmärkta bok "ÖB:s klubba" var detta koncept emellertid inte särskilt framgångsrikt. Att genomföra egen målspaning innebar stora risker för ett redan sårbart förband och därför prioriterades insats mot i förväg kända mål. I händelse av att det stora fosterländska kriget hade brutit ut så bedömer jag att det hade funnits tillräckligt med möjliga mål för att hålla LA-förbanden i verksamhet. MB ÖN:s önskelista på mål han ville ha utslagna hade nog varit längre än de flesta barns julklappsönskelistor

/VL

[Der Löwe]

En metod som lätt attack använde var att ha ett eget plan som på lägsta höjd flög ca 30 s tror jag det var före en fyrgrupp som även de låg på lägsta. Man följer väg och när tätplanet ser ett mål tar det upp kraftigt. Fyrgruppen ser när "spaningsplanet" gör upptagning och gör en egen upptagning med roll för att se målet, lägga sig i dykbana och bekämpa med raketer. Jag tror målen framförallt var fiendens röjningstät längst väg.

[Hans]

Intressant, tack Viktor Lima.


MVH

Hans