Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Diskussioner kring svenska förband, krigsförband, numera nedlagda liksom de fortfarande aktiva, krigsplanläggning samt anläggningar under perioden från försvarsbeslutet 1925 till idag. Värd: MD650
Användarvisningsbild
FNP
Medlem
Inlägg: 1200
Blev medlem: 22 aug 2002 00:29
Ort: Lidingö

Re: Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Inlägg av FNP » 28 nov 2010 22:49

I öppna västliga källor (t ex The Military Balance, Jane´s defence Review m.fl.) angavs under 70-talet rutinmässigt Sovjetunionens samlade stridsvagnspark till i runda tal 45 000 (fördelade på 45-50 pansar och 102-120 motoriserade divisioner . Från början av 80-talet angavs den till cirka 50 á 52 000 (ca 50 pansar och 130 motoriserade divisioner).
Andelen T-54/55 uppskattades till att minska från ca 35 000 till runt 20 000 och antalet T-62 ökade till som mest ca 15 000 för att sedan minska långsamt. T-64 och T-72 redovisades tillsammans och ökade från ca 10 000 till ca 20 000 och särredovisades från mitten av 80-talet som ca 10 000 vardera. Vid samma tid började T-80 särredovisas. Av äldre modeller redovisades ca 2 000 T-10 fram till 80-talets början.

Vagnparken i Leningrads militärdistrikt angavs till ca 1 200 fördelade på 6 á 7 Motoriserade skyttedivisioner och i det Baltiska militärområdet till ca 2 100 fördelade på 3 Pansar och 5 á 6 motoriserade divisioner.

I nedrustningsförhandlingar med NATO använde alltid WP väst siffror (i den mån man överhuvudtaget vidgick dem) om WP styrka och egen uppfattning om NATO.

Under 80-talets andra hälft identifierades successivt allt fler sovjetiska divisioner för att kulminera 1989 med 56 Pansar och 153 motoriserade (bland dessa ingick åtminstone 13 reserv/mobiliserings divisioner kategori D och E). Bättre information innebar att totalnumerären justerades upp till ca 55 000 stridsvagnar varav nästan 8 000 enbart i stridsgruppen i Östtyskland. I denna återfinns nästan samtliga levererade T-80. Vagnparken i Leningrads militärdistrikt angavs till ca 1 700 fördelade på 9 ´a 11 motoriserade skyttedivisioner och i det Baltiska militärområdet till ca 2 700 fördelade på 3 Pansar och 7 á 8 motoriserade skyttedivisioner.

Från 1988 sker ett genombrott i nedrustningsförhandlingarna. Sovjetunionen påbörjar ett antal unilaterala nedrustningsutspel. För första gången börjar också Sovjetunionen publicera egna siffror över WP stridsvagnspark.1988 kulminerar WP stridsvagnspark med ca 78 200 vagnar (Gorbatjov 8 april 1989), varav Sovjetunionen ca 66 000 varav 41 580 (januari 1989) väster om Uralbergen, WP totalt 59 470 (jan 1989) mot NATO.

Västliga experter häpnar, dessa siffror innebär att WP håller stora mängder äldre utrustning i reserv. Detta bekräftas successivt när Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Polen alla plötsligt medger att T-34 fortfarande finns i ladorna. I Sovjetunionen dyker inte bara T-34 upp utan också T-44, IS-2, 3 och T-10.

Redan sent 1988 påbörjar Sovjetunionen förflyttning av förband och materiel från gruppen i Östtyskland. Samtliga förådsställda vagnar T-62 och tidiga förbandssatta modeller av T-64 förs åter till Sovjetunionen där de ersätter äldre materiel. Samtidigt påbörjas utskrotning och ombyggnad av äldre typer T-54/55/62 i Sovjetunionen. Nya T-80 fortsätter att levereras till gruppen.

Under 1989 accelererar nedrustningen mycket snabbt när tillbakadragande av förband och materiel från Tjeckoslovakien, Polen och Ungern påbörjas. Detta sker dels mot bakgrund av de politiska förändringarna i Östeuropa, dels den sovjetiska ekonomiska krisen men framför allt mot det förväntade utfallet av CFE förhandlingarna. Under 1989 och 1990 pågår samtidigt CFE förhandlingarna, när dessa avslutats 19 nov 1990 beslutas om följande kvoter:
WP: 20 000 (Väster om Ural)
Varav
Leningrads Militärdistrikt: 1 200 (samt ytterligare några hundra vagnar tillfälligtvis ”flank paragrafen”)
Baltiska Militärdistriktet: 2 488

1989/90 uppgår WP vagnpark fortfarande till 51 714 vagnar!
1 januari 1990 uppger generalstaben den sovjetiska stridsvagnsparken till 63 900 vagnar (inklusive PT-76). 1990 bryter ordningen samman när Sovjetunionen samtidigt skall uppfylla CFE avtalet och ta hem sina förband från Östeuropa. Nu gäller det bara att snabbast möjligt komma ned i tillåten ram! I november 1990 medger Sovjetunionen att totalt 16 400 stridsvagnar förts öster Uralbergen(varav 8 000 direkt till fjärran östern) under perioden 1/1 1989-19/11 1990 man lovar emellertid att skrota 6 000. I november 1990 finns bara 21 658 sovjetiska stridsvagnar kvar väster om Uralbergen. Totalt kommer det att visa sig att 20 000 stridsvagnar faktiskt förts öster om Ural under ”den stora flytten” tillsammans med ytterligare ca 40 000 pansarskyttefordon, artilleripjäser och helikoptrar. Under ”den stora flytten” gick tåg med materiel från Östeuropa till europeiska sovjetunionen, men även från europeiska Sovjetunionen till Sibirien och Centralasien. Viss materiel fördes dessutom direkt från Östeuropa till öster om Uralbergen. Det sistnämnda blev emellertid riktigt påtagligt efter Sovjetunionens sammanbrott då kvarvarande förband i Tyskland av avtals- och politiska skäl tvingades gå direkt öster om Ural.

De ”CFE avtalssiffror” som sedan kommer till offentlighet och nu florerar på nätet hänför sig till i allmänhet till redovisningen av läget i januari 1991 eller i vissa fall ännu senare. De har därför i allmänhet mycket litet att göra med situationen i slutet av 80-talet. Framför allt förband forna Sovjetunionen med nyare utrustning, T-80 och till del T-64/72.

Såvitt jag drar mig till minnes utifrån vad jag sett och läst, så bestod vagnparken i Leningrads militärområde under 80-talet av T-54/55/62/72. T-55 var vanligast, jag tror T-62 ev bara fanns vid något regemente, möjligen division. Har för mig att 45.GMSD och en till (54.? 131.? var de enda med T-72). I Leningrad fanns militära skolor samt del av tillverkning av T-80 varför enstaka exemplar av T-80 också fanns där (möjligen förbandsförsök i bataljonsstorlek vid 45.GMSD). De T-80 vagnar som tillfördes Leningrads milo kom i allmänhet direkt från gruppen i Östtyskland (efter 1991) eller från fabrik. Den till ”kustförsvarsvaret” överförda 77.GMSD, ett förband i kategori C lär ha fått hela sin utrustning utbytt från gruppen i Östtyskland.
I det Baltiska militärområdet förekom T-54/55/62/72. T-55 var vanligast men åtminstone ett par divisioner hade T-62 respektive T-72.
I bägge milo fanns depåer för reserv och mobiliseringsdivisioner, jag har dock inte sett någon uppgift som placerar äldre stridsvagnar än T-54 i dessa depåer. Det är sannolikt att äldre modeller t ex T-34, T-44, IS-2, IS-3 i huvudsak återfanns öster om Ural samt i de kaukasiska milo. T-10 fanns däremot också i depå väst Ural.

Jag välkomnar de som kan komplettera denna bild då det är ett antal år sedan jag lade tid på dessa förhållanden.

Användarvisningsbild
Rickard
Medlem
Inlägg: 1791
Blev medlem: 24 mar 2002 13:58
Ort: Stockholm

Re: Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Inlägg av Rickard » 29 nov 2010 09:22

FNP skrev: Såvitt jag drar mig till minnes utifrån vad jag sett och läst, så bestod vagnparken i Leningrads militärområde under 80-talet av T-54/55/62/72. T-55 var vanligast, jag tror T-62 ev bara fanns vid något regemente, möjligen division.
Tack för ett mycket intressant inlägg. Jag är inte insatt i Sovjetunionens slagordning, men skall jag tolka det så att de förband som eventuellt skulle satts in mot Sverige fanns i Leningrads militärområde?

Går det att säga något kring kvaliteten mellan dessa lite äldre ryska modeller och de svenska stridsvagnarna 101-104?

Användarvisningsbild
Sarvi
Medlem
Inlägg: 5328
Blev medlem: 25 mar 2002 09:00
Ort: Sverige

Re: Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Inlägg av Sarvi » 04 dec 2010 18:17

De förband som fanns i Leningrad MD tillhörde TVD Nordväst vilket inbegrep norra Sverige. Pratar vi kustinvasion och södra Sverige så är det snarare TVD Väst som hade ansvaret, och därmed andra förband.

Pratar vi strv 101-102 (strv 104 var tilldelades PB26 i Skåne och hamnar förhoppningsvis inte i Norrland) vs T-54/55/62 så är min privata bedömning att med de stridsavstånd som man kan förvänta sig i Norrland så var förhållandet att den som först fick in en träff på motståndaren skulle vinna duellen. Alltså spelade vagnsbesättningens kompetens och övning större roll än just vagnarnas prestanda, samt naturligtvis om man var på förhand eller inte. Strv 103 (från 1972 eller så) hade bättre skydd mot de flesta fientliga ammunitionstyper, men led å andra sidan tillförlitlighetsproblem som kunde blivit ett bekymmer i en krigssituation. Strv 74 pratar vi helst inte om, alls... :) Mot T-72 hade den svenska stridsvagnsammunitionen mindre bra prestanda, samtidigt som pilproj till 125-millimeterskanonen under normala förhållanden hade genomslag på allt som Sverige kunde ställa upp med under kalla kriget.

Användarvisningsbild
MD650
Redaktionen
Inlägg: 16279
Blev medlem: 27 mar 2002 13:40
Ort: Det egentliga Sverige

Re: Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Inlägg av MD650 » 05 dec 2010 02:03

Under tidigt 90-tal när man testade bl.a. T 72 i Sverige konstaterade man att vår 10,5 cm pilprojektil 80 var alldeles för klen för att klara av de sovjetiska vagnarna. Så det blev att "panikbeställa" pil 90 för att kompensera.

Dessutom visade det sig att den ryska RSV-ammunitionen hade en sådan "dålig" kvalité avseende tändning av granaten (långsam att utveckla RSV-strålen) att i princip var vårt reaktiva pansar dåligt.
:)

Viktor Lima
Medlem
Inlägg: 234
Blev medlem: 04 maj 2003 09:38
Ort: Linköping

Re: Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Inlägg av Viktor Lima » 10 dec 2010 22:56

Låt mig delge några rader om flygvapnets kanske mest dedicerade bidrag till försvaret av Milo ÖN - den lätta attacken!

Det lätta attack-systemet utvecklades i början av 1970-talet när flygvapnet kom på att skolflygplanet SK60 faktiskt kunde nyttjas i krig som lätta attackflygplan. Av flygvapnets 150 SK60 modifierades 76 stycken till SK60B (46 st) och SK60C (30 st) där den senare hade en kamera i nosen för spaningsföretag. 1976 var systemet krigsorganiserat med fem divisioner utgångsgrupperade enligt nedan:

51.laflygdiv - Frösön
52.laflygdiv - Fällfors
131.laflygdiv - Heden
161.laflygdiv - Kiruna
211-laflygdiv - Jokkmokk

Som synes ansvarade Krigsflygskolan för uppsättning av två divisioner, Målflygdivisionen på F13M för en division och F16/F21 för vardera en division.1984 ändrades organisationen - bland annat pga av att den fredstida SK60-verksamheten omorganiserades - till att omfatta fyra divisioner enligt nedan:

51.laflygdiv - Kiruna
52.laflygdiv - Gunnarn
161.laflygdiv - Jokkmokk
162.laflygdiv - Heden

Följande beväpningsalternativ kunde hängas på flygplanen (6 balkar):
2 x 30 mm Akankapsel
12 x 13,5 sprängraketer (dubbelhängda)
6 x 14,5 pansarsprängraketer (enkelhängda)

Ovanstående beväpning kunde i viss mån kombineras - exempelvis genom att hänga 4 x 14,5 pansarsprängraketer och 4 x 13,5 sprängraketer.

Den lätta attacken skulle i huvudsak bekämpa fasta/stillastående mål som helst skulle vara identifierade innan start - exempelvis artilleriställningar, fordonsansamlingar, röjningstäter etc. Taktiken gick ut på uppträdande i grupp (fyra fpl) som tillämpade extrem lågflygning för att undvika upptäckt/bekämpning av jakt och LV-system. En lätt attackdivision förväntades kunna genomföra 7-9 gruppföretag per dygn (endast under dygnets ljusa timmar då visuell kontakt med målet krävdes). Flygförarna/navigatörerna utgjordes i huvudsak av personal som inte flög lätt attack dagligdags = flyglärare, stabspersonal och reservofficerare. För samverkan med arméförband organiserades också sex flygsamverkansgrupper - 211-216.flygsamverkansgrupperna (mobenhet F21).

Räckvidden var omkring 30 mil vilket från utgångsbaserna räckte för att nå mål i större delen av Milo ÖN samt en bra bit in i Finland. SK60B/C saknade alla formera av motmedel/varningssystem och med last var flygplanet varken smidigt eller snabbt i luften varvid mycket kritik riktades mot systemet vars överlevnadsförmåga i modern krigsmiljö ifrågasattes. FOA genomförde emellertid försök med simulerade anfall mot mål försvarade med ZSU-23-4/SA-6/SA-9 vilka visade att man med rätt taktik (extrem lågflygning) trots allt hade hyfsade möjligheter att klara dessa hot - av 30 simulerade anfall mot ZSU-23-4 kom luftvärnet bara till skott 3 gånger - systemet hann helt enkelt inte upptäcka målet och öppna eld innan flygplanen var nere på lägsta höjd igen. Övningar mot JA37 visade också att det var ganska svårt för jakten att upptäcka SK 60 på låg höjd.

Genom den lätta attacken fick MB ÖN förmåga att snabbt (med dåtidens mått snabbt - i genomsnitt 1,5 h efter order...) leverera eld i målet ganska långt bakom fiendens linjer mot mål som vi annars hade svårt att bekämpa. En nackdel med systemet var att personalen (ff,tekniker/vpl) i huvudsak kom från södra Sverige, bla ett stort antal skåningar från Ljungbyhed - vilka vid mob skulle förflytta sig 150 mil norrut vilket sannolikt skulle tagit lite tid.

Läs mer om den lätta attacken i Lennart Anderssons utmärkta bok - ÖB:s klubba!

/VL

Walsh
Medlem
Inlägg: 101
Blev medlem: 27 aug 2004 09:56
Ort: HBG

Re: Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Inlägg av Walsh » 11 dec 2010 23:31

Viktor Lima skrev:
Läs mer om den lätta attacken i Lennart Anderssons utmärkta bok - ÖB:s klubba!

/VL

Är mycket intresserad av denna bok, någon som vet var jag kan finna den?

Användarvisningsbild
Rickard
Medlem
Inlägg: 1791
Blev medlem: 24 mar 2002 13:58
Ort: Stockholm

Re: Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Inlägg av Rickard » 12 dec 2010 09:10

Walsh skrev: Är mycket intresserad av denna bok, någon som vet var jag kan finna den?
Här finns den för 334 kr: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185789747

Bild

Jag är själv intresserad av att köpa den. Är det någon som vet hur långt fram i tiden den behandlar, exempelvis även 80-talet?

Viktor Lima
Medlem
Inlägg: 234
Blev medlem: 04 maj 2003 09:38
Ort: Linköping

Re: Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Inlägg av Viktor Lima » 12 dec 2010 10:25

Hej,

Lite OT - Boken behandlar hela E1:s historia från verksamheten med B18/T18 på 40-talet fram till nedläggningen på 90-talet. Tonvikten ligger dock på Lansenperioden som i och för sig utgjorde större delen av förbandets historia. Den lätta attacken behandlar i ett särskilt kapitel. I övrigt en hel del om organisation, övningar, taktik, flygplan och beväpning. Boken är välskriven och detaljrik och verkar bygga på en mycket seriös research. Det jag gärna hade sett mer av är Viggenperioden samt det strategiska/operativa tänket kring användningen av förbandet (Ur ÖB: synvinkel så att säga).

Rekommenderas för den specialintresserade, men jag tror det kan bli lite mycket detaljer (turer kring organisation osv) för den allmänintresserade. Undertecknad hade stort nöje av den och jag tror att aktiva i skalmantråden "Försvar mot invasionsflotta under kalla kriget" har stor behållning av den!

/VL

Användarvisningsbild
Ornellaia
Medlem
Inlägg: 361
Blev medlem: 05 aug 2009 07:48
Ort: Stockholm

Re: Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Inlägg av Ornellaia » 13 dec 2010 09:11

Här har ni en kort film som bidrag till Viktor Limas inlägg om "ÖB:s flugsmälla", dvs den lätta attacken.

http://www.youtube.com/watch?v=R9uOprded_k

Användarvisningsbild
Rickard
Medlem
Inlägg: 1791
Blev medlem: 24 mar 2002 13:58
Ort: Stockholm

Re: Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Inlägg av Rickard » 13 dec 2010 23:34

Angående "klubbor" och för att återknyta till försvaret av ÖN så har jag någonstans hört att pv-robotkompaniet i norrlandsbrigaden kallades för "brigadchefens klubba". Stämmer detta och vilken styrka kan man säga att den klubba hade? Jag tänker i bemärkelsen av bärare på ickesplitterskyddad bv206 vilket borde ha gjort pvrobot till ett icke så offensivt vapen som jag föreställer mig att en "klubba" symboliserar.

Användarvisningsbild
MD650
Redaktionen
Inlägg: 16279
Blev medlem: 27 mar 2002 13:40
Ort: Det egentliga Sverige

Re: Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Inlägg av MD650 » 14 dec 2010 01:58

Rickard skrev:Angående "klubbor" och för att återknyta till försvaret av ÖN så har jag någonstans hört att pv-robotkompaniet i norrlandsbrigaden kallades för "brigadchefens klubba". Stämmer detta och vilken styrka kan man säga att den klubba hade? Jag tänker i bemärkelsen av bärare på ickesplitterskyddad bv206 vilket borde ha gjort pvrobot till ett icke så offensivt vapen som jag föreställer mig att en "klubba" symboliserar.
Det var ett talesätt man hade.
Såväl brigpvkomp som bpvkomp var ju brigchefens "egna" förband.
Så man kunde ibland samla ihop för att bilda ett ytterligare "stridande" förband på brig.
:)

Användarvisningsbild
millgard
Medlem
Inlägg: 3557
Blev medlem: 23 mar 2007 16:36
Ort: Luleå

Re: Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Inlägg av millgard » 14 dec 2010 05:44

Angående sk60 och lätt attack så har jag ett åsyna vittnesmål kring hur det kunde se ut.

Jag var med vid en av de sista stora övingarna, nämligen "Nordanvind" 1991, där såväl samverkan med flygstridskrafter som en mängd andra förband ingick.

En dag kom vår grk-pluton med bandvagnar längs Kalix älv, längs södra stranden på en höjd. Vi hade lede fi på norra sidan älven, och vi följde två skyttekompanier i hasorna. Ett av kompanierna fick stridskontakt och vi skyndade oss för att gruppera för understöd någon kilometer därifrån.

När vi har ca 50 meter kvar tills vi skall tvära en nyhuggen kraftledningsgata ser vi hur det "blinkar till" i kraftledningsgatan och BV-föraren blir så paff att han tvärnitar. Det är fem eller sex sk60 som flyger i kraftledningsgatan, dvs väl under trädtoppshöjd, och några hundra meter från oss stiger de och skjuter ett stort antal raketer mot fi på andra sidan älven.

På väg tillbaka passerar de rakt över oss på något högre höjd (kanske 50m) och vinkar vänligt med vingarna. Vi som just sett vårt första flygstöd jublade förstås och på något sätt kan jag förstå känslan som många markförband beskriver när de får flygunderstöd i svårare situationer.

Jag bedömer flyghöjden till kanske tio meter och efter att en annan gång själv från luften kunnat konstatera att en lågt flygande Viggen i princip är omöjlig att upptäcka från luften - för att inte tala om från marken tills den är rakt över dig - är jag övertygad om att konceptet med extrem lågflygning är rätt underskattat.

Som tur är är det ingalunda avskaffat idag.

Användarvisningsbild
millgard
Medlem
Inlägg: 3557
Blev medlem: 23 mar 2007 16:36
Ort: Luleå

Re: Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Inlägg av millgard » 14 dec 2010 05:53

MD650 skrev:
Rickard skrev:Angående "klubbor" och för att återknyta till försvaret av ÖN så har jag någonstans hört att pv-robotkompaniet i norrlandsbrigaden kallades för "brigadchefens klubba". Stämmer detta och vilken styrka kan man säga att den klubba hade? Jag tänker i bemärkelsen av bärare på ickesplitterskyddad bv206 vilket borde ha gjort pvrobot till ett icke så offensivt vapen som jag föreställer mig att en "klubba" symboliserar.
Det var ett talesätt man hade.
Såväl brigpvkomp som bpvkomp var ju brigchefens "egna" förband.
Så man kunde ibland samla ihop för att bilda ett ytterligare "stridande" förband på brig.
:)
När man kraftsamlade fick man ju ett PV-bekämpningsförband som hade rätt stor samtidig slagkraft. Dels hade man PVpj, dels Rb56, dels GRG och förstås som alla andra ett rejält gäng Pskott M/86. Det var alltså PV-pluton som jag minns kallades för detta namn. Det ger 2 st Rb56, 3 st PVpj (?) förutom det man förstås kunde skrapa ihop av GRG och Pskott.

En anekdot från en batövn: Vi hade grupperat ca 20m från en vägbank nere på en myrplätt, en skärm av slyskog dolde oss effektivt från vägen. Vi hör motorljud, fordon anländer uppe på vägen, liv och rörelse och lite rop, sedan blir det tyst. Vi avvaktar eftersom vi skall hålla oss dolda.

Sedan plötsligt ser jag hur synfältet liksom förvrängs, ungefär som när man trampar på en fotboll uppifrån. Det visar sig att PVplut grupperat på vägbanken precis mitt för oss och nu var det samtidigt eldöppnande - luften liksom bara försvann... uff. (Nu sköt man ju inte Rb56 skarpt i fredstid förutom vid en enda övning, av kostnadsskäl)

Erik Ljungberg
Medlem
Inlägg: 622
Blev medlem: 21 apr 2008 12:46

Re: Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Inlägg av Erik Ljungberg » 14 dec 2010 08:31

Har för ett antal år sedan varit på mottagarsidan av SK60 - lätt attack. Vi hade grupperat ett stabskompani i en djup norrlandsskog.

Plötsligt dånar det en bit i fjärran. Jag vänder blicken ditåt utan att se något. Då plötsligt dyker två SK60 upp i ryggläge, rollar tillbaka och med nosen rätt mot kompaniet i dykläge fingeras raketavskjutning. Lika snabbt försvinner det bakom skogskärmen och är borta med ett avtagande dån. Hade det varit skarpt hade vi nog förlorat minst en personbil och ett tält........

Några dagar senare på hotellet ser jag piloter med förbandstecken för LA, frågar försynt om de var de som hade lekt med oss och får en nick som bekräftelse.

Till skillnad från andra är jag rätt tveksam till deras, i alla fall långsiktigta, överlevnadsmöjlighet. Första gulfkriget visade att lågflygande attack tog förluster, mycket tack vara allt småskit som sprang runt och sköt allt från ksp till lätt lvrb. Den totala volymen av vapen som hade räckvid gjorde att sannolikheten för i alla fall någon träff ibland var rätt hög.

/Erik

Användarvisningsbild
MD650
Redaktionen
Inlägg: 16279
Blev medlem: 27 mar 2002 13:40
Ort: Det egentliga Sverige

Re: Försvaret av Milo ÖN i gränszonen

Inlägg av MD650 » 14 dec 2010 09:01

millgard skrev: Det var alltså PV-pluton som jag minns kallades för detta namn. Det ger 2 st Rb56, 3 st PVpj (?) förutom det man förstås kunde skrapa ihop av GRG och Pskott.
Jo, batpvplut brukade också gå under epitetet batchefens klubba.
:)