Lumpen och minnen därifrån

[MD650]

Jag minns hur snopen jag blev när min mj frågade mig om pizzan var god föregående kväll. En mycket väl förborgad hemlighet, trodde jag...som inte fick någon pizza heller.

Upprinnelsen var att jag, min kollega och min chaufför blivit synnerligen sugna på en varm pizza under en bataljonsövning ute i skogarna. Enda tillgängliga fordonet (pga kamouflage) var då en befälsbil som stod lite knepigt parkerad i en snöig sluttning. Vi skulle låna den en liten stund, och tanken var att min chaufför skulle backa ner 11-bilen och gira vänster bakåt för att komma ner på en skogsväg. Dock girades det mer än våra gestikulerande armar påvisade, och bilen gled ner i halvmeter djupt snöfyllt dike o landade på sidan. Kartor, E-brickor, markörer och en massa annan planeringsutrustning låg i en hög på höger bakdörr. Enda utvägen blev att väcka en skyttegrupp som fick knuffa upp bilen på vägen igen, där vi snyggade till lösöret i kupén so gott vi kunde.

Välkommen till forumet.

[HomeGuardSoldier]

Min bror hade en kompis, som brände egen sprit, så han skickade med mig en flaska efter en helgpermission. Denna flaska ställde jag nedtill i skåpet, ungefär vid kängorna.

Nästa dag, när det var morgonvisitation, så kom jag på att flaskan med hembränd sprit fortfarande stod kvar där! Om befälen skulle komma på mig med en flaska hembränd alkohol, så skulle jag definitivt legat risigt till. Men efter den ovanligt nervösa logementsvisitationen så hände ingenting och befälet gick sin väg i väntan på att vi skulle ställa upp utanför kasernen i anbefalld utrustning.

Vad hände med den hembrända spriten? Jo, den hällde jag så snabbt som bara den ut i toaletten och därefter slängde jag flaskan i soppåsen efter att ha sköljt ur den femtioelva gånger med vatten!

Min bror tyckte att jag istället kunde ha gett den till någon annan i plutonen, men det tänkte jag inte på just då. Jag ville bara bli av med det förbannade innehållet!

HGS

[Markus Holst]

Soldat Holst hamnade i dåligt sällskap under tjänstgöringen. Några luck-kamrater som hade tjänst på TPC bad mig då och då om skjuts med min lille private bil. Jag kommer inte ihåg var de skulle, men vid ett tillfälle ville de ge mig lön för mödan. Lönen var en grön och fin bensindunk full med bensin som gossarna käckt burit med sig från TPC och stoppat in i min bil.

Med en ytterst dålig känsla för timing stannade jag i ett skogsbryn och tankade upp min lilla bil från den gröna dunken. Dålig timing innebär i detta fall att skogsbrynen var på övningsfältet, och denna kväll var det övning. Strax kommer en grön terränglastbil körande. den stannar till när den passerat mig, backar och ut hoppar två befäl från något grann-regemente. De förhör sig om varför jag tankar från grön dunk och jag berättar att den väl inte var anskaffad helt enligt reglerna.

Jag får i min egen bil åka bakom dem till kasernvakten på T2, där jag blir "överlämnad" till vaktchefen som tar in mig på sitt kontor. Medan jag sitter där ringen han polisen och sätter sig strax mitt emot mig.

Fanjunkare Bössman var gammal hästgubbe, det visste jag sedan tidige. Han ville prata häst med mig och vi hade ett riktigt trevligt samtal i väntan på polisen. Jag bad honom att få åka och lämna av min civile kamrat som väntade i bilen utanför grindarna, och att få parkera min bil på ett bra ställe. Det fick jag om jag lovade att komma tillbaka igen.

Jag ilade med enorm hastighet, hoppandes att gamle Bössman inte såg mig, in på luckan och frågade killarna på TPC vad jag skulle säga till snuten. Vi kom överens om en historia att jag knyckt dunken från den bil jag ofta körde i tjänstens vägnar och gömt den i en driva. Så skjutsade jag hem kompisen och gick tillbaka till Bössman för att prata mer häst.

Allt slutade i tingsrätten och jag fick några dagsböter. Kompisarna från TPC bjöd på en rejäl fylla på Husaren som tack för att jag inget sagt om deras medverkan.

[Hans]

Och du klagar över mina dynamitövningar. Tack för historien Markus, Jag vet om fler bensinstölder men faktiskt aldrig med Hans inblandad. Jag höll mig till saker som sade PANG. Och vart aldrig påkommen.

Hans

[varjag]

Lumparminne Karlskrona - nyinryckta gröngölingar Bataljon Sparre >

Utryckning till Kungliga Flottans bad-pontonbryggor…...alla skall simmma 200 meter !
(200 meter bröstsim var, vad jag minns kvalificeringsdistansen för - Simborgarmärket )

https://sv.wikipedia.org/wiki/Simborgarm%C3%A4rket

= 8 x 25 meter = 200 meter mellan pontonraderna…..

En lite klen rekryt - jämte eller lappländare - plumsade i och började simma…….det gick sakta och ovant >>>>

Jag med ett par andra ''bassar'' såg på från en ponton…..innan han ens gjort de första tjugofem metrarna till
vändpunkten - simmade stackarn UNDER VATTEN - det kom bara några bubblor upp till ytan >>>>

''men för helvete grabben kan ju inte simma - har håller på att drunkna --- !!!''

Vi - hoppade i - drog upp killen till ytan - han hostade vatten och tårar……

Kan du int't simma ??

Näe - aldrig lärt mig…..

Varjag

[adlercreutz]

Utgick man från att alla var simkunniga, eller hade han inte vågat erkänna det?

En relaterad fråga är hur man gör med denna fråga vid mönstring och inskrivning. Jag har inget minne av att ha fått frågan om simkunnighet, å andra sidan var det länge sen så en sån trivial sak kan jag ha glömt. Det är en rätt essentiell kunskap i många tjänster så man borde ju ha koll på det tycker jag.

Det fanns en kort tid då simkunnigheten var närmast hundraprocentig bland befolkningen, men så är det inte nu - och var inte så förr. Min mamma kunde inte simma, och i hennes generation var det inte alls lika vanligt som i min, att kunna det.

[Markus Holst]

Fanjunkare Bössman tål en berättelse till. Nu backar vi ett knappt halvår, till när det var snöglop på hela gårdsplanen och soldat Holst hade fått ut ett par bottiner med dragkedja till sin fina dagliga dräkt, så skorna höll sig fina nog att traska runt inne på sjukavdelningen med. Soldaten traskade enligt daglig rutin från sjukan till matsalen där lunch skulle inmundigas.

I matsalen hade vaktchefen ett eget litet bord, vid entren. Innan man ställde sig i kö passerade man hans bord där han satt med sin dagbricka i blått band. Man behövde inte anmäla sig eller så till honom, man bara gick förbi honom medan han åt sin lunch.

Men så var fanjunkare Bössman dagofficer. När jag hade fått min bricka med mat och letade plats i yttre matsalen (den inre var full) fick jag passera Bössman, som stoppade mig. Han bad mig sitta ner och berätta om den häst jag red.

Tydligen hade det spridit sig bland befälen att jag höll på med hästar och hade letat mig till en liten ridklubb utanför Skultorp på kvällarna, där jag hjälpte till och även red in en unghäst. Bössman hade troligen sökt sig till regementet en gång i tiden eftersom han var intresserad av hästar. Nu skrev vi 1979 och hästarna var borta sedan länge, men Bössman var kvar, ville känna sig ung igen och prata lite häst med mig.

Jag satt ned vid vakthavande befäls bord och åt min lunch under samtal med Bössman. Vad vi pratade om minns jag inte, men jag berättade nog om hästen jag red in och fick mig säkert några gammelmans råd tilldelade.

Behöver jag berätta hur piiiiinsam hela situationen kändes?

Under många år träffade jag på äldre militärer med häst-bakgrund. Ridvärlden kryllade av dem på den tiden. Det var främst sådana som startade ridskolor på 60-talet när boomen kom. Jag växte upp med dem omkring mig och de fanns med genom hela min yrkesutbildning till ridlärare. I en ridvärld som mest bestod av unga flickor blev dessa äldre herrar glada när de såg en ung grabb i högen. Detta kände de igen. Som ung grabb blev man accepterad av gubbarna som en i gänget, på ett sätt som flickorna inte blev. Ärligt skall jag säga att dessa gamla gubbar ofta även såg mig som en rekryt som det var OK att använda ... kaserngårdspedagogik på. Jag lärde mig många ord som mamma aldrig använde när de undervisade mig. Det slapp flickorna.

[Vysotskij]

Besläktad anekdot via en bekant som gjorde lumpen på FJS tidigt 1970-tal:

Fallskärmsjägaraspiranterna bussas till badhus för tillämpad träning i handlingskraft: upp till tian och hoppa, och så flera likadana varv. De märker att en vapenbroder gång på gång landar nära kanten på bassängen. När de frågar kamraten svarar den aspirerande elitsoldaten att han inte kan simma.

Huruvida det finns någon koppling därifrån till de rätt omfattande vattentester som gjordes på FJS förtester åtminstone på 1990- och 2000-talen är mer tveksamt.

[varjag]

av adlercreutz » sön nov 08, 2020 10:41 am

Utgick man från att alla var simkunniga, eller hade han inte vågat erkänna det?

Bäggedera tror jag. Vad jag minns …….mvh, Varjag

[adlercreutz]

av adlercreutz » sön nov 08, 2020 10:41 am

Utgick man från att alla var simkunniga, eller hade han inte vågat erkänna det?

Bäggedera tror jag. Vad jag minns …….mvh, Varjag

Ja det var nog lite genant att erkänna.

[Lasse O]

De som inte var simkunniga i min årskull 1971 vid K 3 fick fyra timmars simundervisning per vecka hela juni vid poolen i Billingehus. Naturligtvis begabbades denna lilla skara av oss övriga men när det senare framkom att den lilla skaran frotterade sig med kvinnor iföra bikinis under tiden som vi höll på med ålning medelst hasning, slutade vi raskt med detta.
Men nu var det försent att hävda att man inte kunde simma.

[koroshiya]

När vi jagade ubåtar i Stigfjorden 1988. Jag kan ha berättat det här förut.

Vi hade knappt börjat lumpen i juni 88 förrän det blev jakt.

Den jag minns bäst var Stigfjorden - vilken incident började under sensommaren 88.

Vi smällde upp tält i backen ned mot rika göteborgares sommarhus, och tänkte som vissa naturfilmare, att här har de inte byggt, jättebra. Det fanns en orsak till det - för alla andra hade förstått att det var kass och sumpig mark som lätt översvämmades.

På ett vaktpass med en som inte klarade av att sova med oss - han lade sig i tältet för skaffningen - snubblade jag, och drämde bössan i gyttja. I mörkret stod jag där och rengjorde bössan och tittade upp i backen ovanför tältet. Strax efter sade den andre... "nu kommer dom". Efter några meningsutbyten lyckades jag förklara för honom att vad han såg var stjärnor blänka genom skogsdungen.

Några timmar senare fick vi höra om den mystiska bojen. Spaningen gick ut, och två genier hittade en... mystisk boj ute i vattnet. Hur mycket man än försökte få dem att förstå att det förmodligen var en fiskares, babblade de på.

Vi var även på en senare spaning, mer utåt Ramsvik norr om Lysekil. Då hade vi lärt oss att vara mer avslappnade. När befälen dök upp tog man kontakt med de på utsiktsplatsen och berättade om narrvarningen. Det här måste då ha varit i september 88.

Vad man annars minns är käket, att få sig utburna plåtlådor till livs, där man kunde sleva i sig massa lasagne och annat.

Förutom det var det att använda ljusförstärkaren. Natthimlen var alldeles underbar genom den.

[Lasse O]

Vintern 1972 blev vi utnämnda till vicekorpraler och dessutom fick vi ut våra polisbrickor. Vi var många stod stod framframför skvadronens stora spegel och beundrade oss själva i all vår glans.

Sedan fick vi under Bergslagsmanövern 72 (BMÖ-72) äntligen pröva våra vingar som fullfjädrade militärpoliser. Vi grupperades strax utanför Ludvika med en stationsgrupp, två MP-grupper och en mc-grupp.

Min uppgift som MP-mc-ordonnans var oftast att köra till övningsledningen utanför Falun även om det var minus 30 grader kallt.

Alltsomoftast fick vi andra uppgifter. Någon i övningsledningen hade bestämt att uniformsklädda inte fick handla i civila affärer och kiosker utan skulle hänvisas till förbandets egna resurser. Redan då var det ett närmast obegripligt beslut. Att utnyttja ortens resurser är nämligen en gammal god militär princip.
Vi ställdes alltså inför stora problem. Ett av de större var systembolaget i Falun. Inledningsvis stoppade vi alla som iförda uniform försökte slinka in och köpa rusdrycker. Ett särskilt nöje var att vägra officerare tillträde, särskilt om de var försedda med blå-gula band.
Efter några timmar hade ryktet tydligen spritt sig att MP var på plats och var stoppklotsar och det blev nästan långtråkigt att stå utanför butiken. Emellertid blev det en stor tillströmning av personal från televerket som i sina orange overaller promenerade in och storhandlade. Efter den tionde televerkaren sade min kollega att det var märkligt att nästan alla hade militära kängor.
En snabb kontroll bakom butiken visade att en lokal driftig entreprenör hyrde ut overaller till törstiga militärer. Efter kontakt med plutonstaben skickades en patrull till platsen som satte P för den verksamheten.
Vid vår avfärd drog många en lättnadens suck.

[Hans]

Tack för den underbara historien Lasse.

MVH

Hans

[Markus Holst]

Även jag har konfronterats med MPs. Jag tror de senare var hämtade från K1. Vi betraktade dem som stockholmare. Från en dag till en annan var de där med sina armbindlar och patrullerande kaserngården parvis i långsam marsch med händerna på ryggen. De var nog där på "övning" och hade nog förbannat långtråkigt.

Nåväl. Som skrivbiträde på sjukavdelningen T2 åkte jag dagligen ärenden inom Skövde, med kasernvaktens folkabuss. En dag hade jag varit något ärende på K3 och stoppades på återfärden av MP. Dessa noterade att jag körde utan bälte och bad mig visa upp körkort, förarbevis och körorder.

Mitt svar blev ett kort Va?

Körkortet låg i min plånbok på luckan. Att jag behövde ha med mig det när jag körde kronans bil hade aldrig slagit mig. Förarbevis och körorder visste jag inte vad det var. Att jag förväntades ha bälte på mig även i kronans bil hade jag väl förvisso en aning om, men ... Tja.

Jag berättade om händelsen för C Sjv, en pensionsmässig fanjunkare som jag aldrig kallade för annat än Olle. Han skämdes ögonen ur sig som inte hade skaffat fram de handlingar jag behövde för att köra kronans bil. Han tyckte nog att det hela var lika tramsigt som jag.

Dagen efter kom Olle gående med ett rött förarbevis i en liten plastficka, och ett A4-ark som han kallade för stående körorder. Dessa saker stoppade jag i innerfickan på vapenrock m/60. Och så fick jag lova att använda bältet och gärna hålla hastighetsgränserna.

Så försvann MP efter någon vecka och allt återgick till det normala.