Vilken utrustning borde vi haft under kalla kriget?

[Bjernevik]

Den stora fördelen med flyg överhuvudtaget är att det är ett extremt kapabelt vapensystem med förmågor som inget annat system kan erbjuda.

Även ett extremt flexibelt system, som på kort tid kan kraftsamla till olika delar av landet.

Jämfört med andra system inom försvarsmakten, Visby t.ex. så är förmågan hos varje enskilt flyg väldigt hög.

Eget flyg möjliggör för andra vapensystem att operera, frånvaron av eget flyg och närvaron av fientlig flyg gör det i princip omöjligt för andra vapensystem att operera med någon chans till framgång.

[Lasse O]

Jag har ofta frågat mig varför Nordenskiöld fick klartecken att bygga upp ett av Europas starkaste flygvapen när man borde insett att det västmakterna åtminstone initialt kunde hjälpa Sverige med var just flygstridskrafter.
Paradoxen blir än tydligare när man under hela kalla kriget underlät att ge markstridskrafterna ett tillräckligt effektivt luftvärn. Kanske man ansåg att det inte behövdes när man hade det starka flygvapnet eller var det bara kostnadsskäl?

[Bjernevik]

Jag har ofta frågat mig varför Nordenskiöld fick klartecken att bygga upp ett av Europas starkaste flygvapen när man borde insett att det västmakterna åtminstone initialt kunde hjälpa Sverige med var just flygstridskrafter.

Sett till Sveriges militärgeografiska läge så var det helt rätt. Markstridskrafter gör sig inte så bra på Östersjön, och när hotbilden var kärnvapenbärande bombflygplan så vill man helst möta dessa så långt ifrån svensk mark som möjligt.

Sedan må det vara så att flygstridskrafter har en hög rörlighet, men att ombasera sådana utan att det i fredstid är förberett och övat kommer att ta tid. Så behovet av egna flygstridskrafter finns där fortfarande.

Paradoxen blir än tydligare när man under hela kalla kriget underlät att ge markstridskrafterna ett tillräckligt effektivt luftvärn. Kanske man ansåg att det inte behövdes när man hade det starka flygvapnet eller var det bara kostnadsskäl?

Svaret på den frågan är nog delvis att man ansåg att jaktflyget skulle vara tillräckligt bra, delvis att det inom armén inte fanns en vilja att satsa på luftvärn till förfång för pansar, artilleri osv.

[Der Löwe]

Hela diskutionen är väl OT, men för mig var JAS 39 Gripen beslutet 82 rätt, därimot kan man syna beslutet om och storleken av de beslut 92 och 96/97 om 110 respektive 64 +14 flygplan. 1982 Var kalla kriget i full swing, men 92 och 96? De får tyvär ses som dyrbart exportstöd som försvarsmaktens övriga delar fick bekosta. vad gäller luftvärn är jag helt med på att luftvärnets största bidrag är att se till att få upp fler jaktkärror efter anfall mot deras baser. Ett enskilt jaktflygplan täcker mer yta och har betydligt bätre möjlighet till verkan än en hel lufvärns bataljon, jag är för övrigt gammal luftvärnare, men det är inte enskilda system som är det viktiga, utan den effekt man får ut av samverkande system.

[Bjernevik]

Hela diskutionen är väl OT, men för mig var JAS 39 Gripen beslutet 82 rätt, därimot kan man syna beslutet om och storleken av de beslut 92 och 96/97 om 110 respektive 64 +14 flygplan. 1982 Var kalla kriget i full swing, men 92 och 96? De får tyvär ses som dyrbart exportstöd som försvarsmaktens övriga delar fick bekosta.

Fast vilket beslut skulle man ha tagit 1992 då? Viggen behövde ersättas och vi skulle ha sexton divisioner stridsflyg. Att då slopa Gripen och istället köpa ett utländskt alternativ hade knappast blivit billigare i alla fall. Att 1992 (eller ens 1996) föreställa sig att vi tio år därefter bara skulle ha fyra divisioner stridsflyg tror jag ingen kunde ha gjort.

Men sett i backspegeln så var det många anskaffningar under 90-talet som var onödiga och att slänga pengar i sjön.

[J.K Nilsson]

Hela diskutionen är väl OT, men för mig var JAS 39 Gripen beslutet 82 rätt, därimot kan man syna beslutet om och storleken av de beslut 92 och 96/97 om 110 respektive 64 +14 flygplan. 1982 Var kalla kriget i full swing, men 92 och 96? De får tyvär ses som dyrbart exportstöd som försvarsmaktens övriga delar fick bekosta. vad gäller luftvärn är jag helt med på att luftvärnets största bidrag är att se till att få upp fler jaktkärror efter anfall mot deras baser. Ett enskilt jaktflygplan täcker mer yta och har betydligt bätre möjlighet till verkan än en hel lufvärns bataljon, jag är för övrigt gammal luftvärnare, men det är inte enskilda system som är det viktiga, utan den effekt man får ut av samverkande system.

Fast 1992 stod man med Jaktviggen som nyss förbandssatts fullt ut, vi stod i begrepp att börja modifiera AJ37 till AJS37 då förseningar i utvecklingen av styrsystemet skett, dock ej tillräckliga förseningar för att avbryta enligt regeringen Palmes proposition 1982. Vi hade lovat att köpa 30 stycken provflygplan utvecklade och tillverkade av SAAB. Vi hade alltså att välja mellan att fortsätta med 37 familjen fram till att en ersättare kan komma på bredden. Skulle vi då valt att avbryta JAS och inte köpt Delserie 2 så har vi de facto haft support på JA37, AJS37 och 30 st JAS39 fram till att SAAB helt enkelt slutat erbjuda support av flygsystem när Finland och Österrike klivit ur J35 för sista gången. Förmodligen har vi inte ens kunnat flyga Sk60 om vi inte stått och slantat upp för ingenjörer på SAAB och FMV som inte levererat annat än support. Sett per flygplan blir det då en väldigt dyr driftkostnad fram till vi ersätter SAABs produkter med utländskt alternativ.

Men sett mellan 1992 och fram till nu 2012 så ser vi behov av det vi avvecklat, vi fortsätter att avveckla det vi behöver för att vi helt enkelt inte har råd. Det spelar ingen roll vilket flygplansystem vi har så länge vi har de avstånd vi har i Sverige. Jag är väldigt glad för beslutet 1996 att vi skall köpa JAS39C/D med de förmågor flygplanet ger oss. Att fortsätta den här avvecklingen och samtidigt nu ser sluttampen på JA37-systemet, vi flyger det sista i JAS39 med Attackfunktionen för att någon gång i mitten på 10-talet börja ta emot nytt flygplanssystem är ingen som helst drömsits om JAS avbrutits 1992. Om vi har avbrutit vid 1996 så har vi haft flygplan med skrattretande förmåga. Varje förmågeutveckling i form av editionslyft i flygplanen har vi haft igen vid införandet av 39C/D. Nu blir jag snubblande nära politisk men hur många här tror att vi skulle ha haft fyra till fem flottiljer i dag om det inte blev beslut om 39C/D 1996? Att ha flyga med JAS 39 A/B utan den utveckling vi beställde 1996 på Kallinge och Kallax med det basläge vi har i dag skulle innebära att vi de facto inte kan luftförsvara Sverige mellan Småland och Västerbotten med flygvapnet.

Flygplan är egentligen billigt, det är förmågan vi betalar för och då spelar det ingen roll om vi flyger med JAS, JA eller F-18. Frågan är bara hur mycket det får kosta.

Jag har på min blogg mer i detalj försökt utveckla resonemanget: http://insatsen.blogspot.se/2012/03/mod ... r-och.html

J.K Nilsson

[J.K Nilsson]

Jag har ofta frågat mig varför Nordenskiöld fick klartecken att bygga upp ett av Europas starkaste flygvapen när man borde insett att det västmakterna åtminstone initialt kunde hjälpa Sverige med var just flygstridskrafter.

På Nordenskiölds tid fanns det knappast förmåga att initialt kunna erbjuda hjälp med luftstridskrafter. Räckvidderna då och fram till när flygplanet F-15 började baseras i Europa så fanns det helt enkelt inte en möjlighet att kunna operera över Sveriges yta med stridsflyg i från Väst om vi inte räknar med att det Norska och danska flygvapnet skulle ha ett så starkt basläge att de skulle kunna fylla den funktionen att ta emot flygplan för bedriva luftförsvar över det svenska fastlandet. Ett svenskt flygvapen inriktat på sjömålsförmåga i det här scenariot skulle bli som att skjuta på lerduvor. Vi skulle inte ha någon jakt som flyger i spärrbana över Östersjön för att möjliggöra attackflygets kraftsamling. Vi skulle inte kunna kosta på oss lyxen att ha flygplan stående på marken i högsta jaktberedskap för att kunna skydda flottans rörelser eller bedriva eget luftförsvar. Hjälpande västliga flygstridskrafter skulle bli tvingade att ligga i CAP/spärrbana över svenskt territorium. Chefsingenjören beskriver den problematiken bra här: -http://chefsingenjoren.blogspot.se/2010 ... en_23.html Förvisso kan anländande hjälp ligga nu och lufttanka över fjällkedjan och sedan gå ut och ligga CAP över Östersjön. Men sedan när det hettar till då hjälps det inte att vi har lufttankningsförmåga över fjällkedjan, det måste till jaktresurser för att skydda lufttankningsområdet, m.m. De långa avstånden vi talar om gör att det går åt stor mängd flygplan och det drar flygtid i an och återföygning som innebär att de ofta kommer att gå sönder i förhållande till levererad verkan.

Precis som Bjernevik beskriver så innebär det att vänligt inställda makter måste ombasera betjäningsresurser till Sverige och än i dag är det inget land som klarar av det utan att vara väl förberedda i form av förhandslagrad materiel och till platserna väl övad personal. Till och med när 2Div med 2FuKomp F21 åker till Rovaniemi för att öva grundläggande kurvstrid med bålgetingar är det en enkel uppgift. Vi talar om förberedelsetid i form av en par dagar. Det alternativet innebär att det blir väldigt dyrt i förhållande till levererad uteffekt och det innebär dessutom att vi förväntar att någon annan skall betala den notan. Uttrycket att åka bandvagn känns snubblande nära.

Paradoxen blir än tydligare när man under hela kalla kriget underlät att ge markstridskrafterna ett tillräckligt effektivt luftvärn. Kanske man ansåg att det inte behövdes när man hade det starka flygvapnet eller var det bara kostnadsskäl?

Till att börja med så bedriver du inte försvarsuppgiften "hindra" med luftvärn i någon större utsträckning. Du kan bedriva uppgiften fördröja. Luftvärn är "bara" dyrt minfält. Tillsammans med terrängen kan du på sin höjd kanalisera de fientliga luftstridskrafterna. Flygstridskrafter tillsammans med marinstridskrafterna syftade till att ge Armén tid att mobilisera. Vi kunde uppnå lokalt luftherravälde över mobiliseringsorter, när arméns anfallsförband var färdigmobiliserade hade angriparen med största sannolikhet landsatt stridskrafter av brigads storlek. Utan en stark sjömålsförmåga hos flygvapnet i samverkan med marinen kommer den angripande numerären att vara mångdubbel i förmåga. Utan ett starkt luftförsvar kommer inte markstridskrafterna att kunna mobilisera i tillräckligt stor utsträckning. Är fienden beslutsam så kommer han att ta förlusterna i duell med luftvärnet men ett jaktflygförband kan ge angriparen mångdubbla förluster jämfört med vad luftvärnet kan ge.

För det andra innebär ett starkt luftvärn små möjligheter för eget flyg att operera, det blir inget eget starkt arméluftvärn om vi vill kunna uppträda med egen jakt. Vi skall skjuta ned fiendens flygplan, inte våra egna. Under det kalla kriget fanns det tillräckligt med luftvärn i Sverige för att hindra det svenska flygvapnet att uppträda över hela det svenska territoriet, det svenska flygvapnet räknade med att marinens fartyg var lika farlig som fiendens då de måste vara det för att ha en möjlighet att överleva i Östersjön.

Och slutligen så räknade vi att trots en god numerär (minst 16 divisioner) och hög kvalitet på materiel och personal så skulle det svenska flygvapnet i princip ha upphört att existera när Arméns anfallsförband når sina mål. Den första Eskadern E1 skulle i princip inte ha några attackflygplan kvar, de fåtal som fanns kvar inriktas på att förstöra egna broar och angripa fiendens försörjningslinjer innan fienden upprättar luftvärn men det blir i princip nålstick, hoppet står till den lätta attacken... Jaktflyget kan på sin höjd komma upp utsätta fienden för irritationsmoment (uppgiften störa) när armén är på rull. Det var lätt att skoja om F-soldatens uppgift i infanteriet men faktum är en stridsflygförare hade samma uppgift.

Så nä, eget luftvärn på bekostnad av stridsflygplan hade i det stora hela inte förbättrat arméns möjligheter.

J.K Nilsson

[Lasse O]

l
För det andra innebär ett starkt luftvärn små möjligheter för eget flyg att operera, det blir inget eget starkt arméluftvärn om vi vill kunna uppträda med egen jakt. Vi skall skjuta ned fiendens flygplan, inte våra egna. Under det kalla kriget fanns det tillräckligt med luftvärn i Sverige för att hindra det svenska flygvapnet att uppträda över hela det svenska territoriet, det svenska flygvapnet räknade med att marinens fartyg var lika farlig som fiendens då de måste vara det för att ha en möjlighet att överleva i Östersjön.

Så nä, eget luftvärn på bekostnad av stridsflygplan hade i det stora hela inte förbättrat arméns möjligheter.

J.K Nilsson

Den svenska försvarsdoktrinen utgick ifrån att det inte skulle bli någon invasion över havet eller landgränsen så länge som de svenska flygstridskrafterna var operativa. Så långt är allt gott och väl men du menar alltså att när svenskt flyg var nedkämpat så var det ur flygvapnets synvinkel tragiskt men acceptabelt att arméstridskrafterna fick klara sig med sina få luftvärnsförband eftersom de annars, tidigare, kunnat vådabeskjuta egna flygförband.

Jag har gått de flesta militära skolor men aldrig hört det resonemanget tidigare. För mig låter det både cyniskt och skrämmande men förhoppningsvis har jag tolkat dig fel, eller hur?

För övrigt borde det inte ligga något motsatsförhållande i ett effektivt flygvapen och ett väl täckande luftvärn. Jag är den förste att erkänna att hotet från luften är stort men att bara lita till egna flygförband känns väldigt osäkert.
Trots allt kunde inte Sverige utgå från att motsvarigheten till Slaget om Storbritannien skulle upprepa sig.

[Der Löwe]

Jag är övertygad att om vi lagt en beställning hos en annan leverantör än SAAB hade vi bara kanske köpt delserie 2 och absolut inte delserie 3. Jag menar ändå att beslutet 1982 var rätt, men de 92 och 96 togs inte med säkerhetspolitiska hänsynstaganden i första hand.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/patryc ... -manga-jas

[J.K Nilsson]

Den svenska försvarsdoktrinen utgick ifrån att det inte skulle bli någon invasion över havet eller landgränsen så länge som de svenska flygstridskrafterna var operativa.

Nu missförstår du mig igen. Under tiden för förbekämpning och den första överskeppningen för att ta ett eller flera brohuvuden så kommer det svenska flygstridskrafterna att verka men man räknade med att tiden för de första stridshandlingarna +x antal dygn så kommer angriparen ha tagit sitt brohuvud men lidit förluster ifrån kustflotta/marinstridskrafter och flygstridskrafter. Vid den här tiden kommer de blå stridskrafterna att vara svårt sargade. Vi räknade med enstaka förmågor kvar att störa angriparen med.

Invasionen pågår under tiden de blå stridskrafterna förstörs.

Så långt är allt gott och väl men du menar alltså att när svenskt flyg var nedkämpat så var det ur flygvapnets synvinkel tragiskt men acceptabelt att arméstridskrafterna fick klara sig med sina få luftvärnsförband eftersom de annars, tidigare, kunnat vådabeskjuta egna flygförband.

Så få var inte luftvärnsförbanden, vi hade ju till och lokalförsvarsluftvärn men det handlar om att rörligt luftvärn för markstridskrafter inte är särskilt effektiva under marsch. I söder skulle Rb67 bataljonen skydda pansarbrigadernas mobilisering och uppmarsch. Vi hade fram till och med luftförsvarsutredningen också Bloodhoundförband (Rb68) som direkt leddes av flygvapnet för att kunna ha den uthållighet att punktskydda orter och installationer vi saknade med flygplan J35. Som resultat av luftförsvarsutredningen beställdes Jaktviggen, utveckling av Rb70 och vidareutveckling av Rb67 HAWK till Rb77 och delades till två bataljoner. Med den nya flygplantypens uthållighet i sektor kunde Rb68 avvecklas och det korträckviddiga Rb70 användas för att punktskydda flygbaser. Genom vår basfilosofi så knöt vi upp de luftvärnsförband vartefter som de mobiliserades.

Jag har gått de flesta militära skolor men aldrig hört det resonemanget tidigare. För mig låter det både cyniskt och skrämmande men förhoppningsvis har jag tolkat dig fel, eller hur?

Om du nu har gått så många militära skolor så borde du veta att bland den svåraste samverkan som finns är den mellan egna flygstridskrafter och luftvärn. För att undvika verkan ifrån fientlig jakt så gick våra attack och spaningsflygplan på lägsta höjd. Alltså den höjd som en jaktrobots zonrör skulle kunna utlösas av marken. En höjd som gör att till och med eldhandvapen är farlig. Men att samverka dessa företag med luftvärnet innebär fördröjningar och osäkerheter då flygföretagen går radiotysta, man kommer inte att svara på IK-anrop. Vårt luftvärn kommer inte att kunna identifiera framryckande attackflyg. En lösning var att upprätta "attackrännor", ett totalt skjutförbud för luftvärnet efter vissa kartstråk, där vårt attackflyg kunde framrycka utan risk för vådabekämpning. Det obehagliga var att kunna ta sig hem i skydd av lägsta höjd, luftvärnet har inte mycket tid att identifiera via IK och strils jaktledare var tvungen att hålla läget om eget flyg via LULIS. Var bägge dessa funktioner utstörda var luftvärnet tvunget att optiskt identifiera flyget.

Tittar vi på den här filmen:



Så ser vi att luftvärnet (Rb70) har fram till sekund 2 i filmen på sig att påbörja bekämpandet av flygplanen. Med Lulis och IK utstört så finns det i praktiken ingen funktion för luftvärnet att verka om det så att säga inte råder generellt eldtillstånd.

För övrigt borde det inte ligga något motsatsförhållande i ett effektivt flygvapen och ett väl täckande luftvärn. Jag är den förste att erkänna att hotet från luften är stort men att bara lita till egna flygförband känns väldigt osäkert.
Trots allt kunde inte Sverige utgå från att motsvarigheten till Slaget om Storbritannien skulle upprepa sig.

[/quote]
Men man "litade ju inte enbart på flygförband". Som sagt så hade vi Rb67/77 i söder, vi hade mycket Lv AKAN i både 20mm och 40mm kaliber som korträckviddigt skyddade installationer men något Arméspecifikt luftvärn som skall kunna följa med i en anfallsrörelse är dyrt och förhållandevis ineffektivt men det är införskaffat i form av LvKv90.

Jag kan rekommendera att läsa boken Lärobok i telekrigföring luftvärnet. Ett väl täckande luftvärn blir ganska fort ett korträckviddigt luftvärn. För svensk räkning så innebär det här att vi ganska snabbt inte kommer att kunna skydda uppmarschvägar i från mobilisering till anfallsmål.

Tanken var att både marinen och flygvapnet hade en hög grundberedskap, det fanns alltid tillgång på färdigutbildad inneliggande omgång. Vi hade färdigdukade baser, ifrån kupplarm så kunde flygvapnet, beroende på tid på dygnet , stå med minst fulladdad rote inom några timmar. Inom sex timmar hade den roten växt till grupp och stod ute på bas. Efter tolv timmar kommer de första inkallade värnpliktiga och efter 24 timmar så kommer flygbaserna att vara välfyllda och Flygvapnet kunde göra det mesta. I det här skedet hade de första luftvärnsförbanden börjat anlända till flygbaserna för att kunna börja verka statiskt. Flygvapnet och Marinen skulle vara avskräckande, ett mobiliserande luftvärn är inte särskilt avskräckande, det kräver att det i grundberedskapen finns hyfsat uppfyllda förband som kan ta sig till baseringesplatser under kort tid. Inte ens nu med vilande pliktlagstiftning så vill man ha stående förband i Luftvärnsorganisationen.

J.K Nilsson

[J.K Nilsson]

Jag är övertygad att om vi lagt en beställning hos en annan leverantör än SAAB hade vi bara kanske köpt delserie 2 och absolut inte delserie 3. Jag menar ändå att beslutet 1982 var rätt, men de 92 och 96 togs inte med säkerhetspolitiska hänsynstaganden i första hand.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/patryc ... -manga-jas

Struntsnack av Tage, visst skall man inte slänga goda pengar efter dom dåliga men att ge sig till att upphandla ett helt nytt flygplansystem efter att man nyss betalat för ett helt nytt flygplanssystem är att betala två gånger för samma förmåga. Jag förstår dock inte varför du påstår att köpet av Delserie 2 inte skulle vara nödvändigt? Att ha stannat vid delserie 1 skulle ur en ekonomisk synvinkel innebära att ett stopp för projektet och införandet av flygplanet i flygvapnet. Vi kan inte bedriva teknisk utveckling, taktisk utveckling, förarutbildning, teknikerutbildning och förbandssättande av 30 flygplan. Det skulle innebära att vi ombeväpnar en division till krigsförband JAS39 och en division som utbildning/utvecklingsdivision. I praktiken innebär det här att vi också måste ge upp Viggensystemet. Vill vi inte nyttja pengarna till att vidmakthålla flygplan 37 till att utveckla flygplan 39 så skall vi lägga pengarna på det som ger nytta.

Ja det sker mycket påtryckningar bakom kuliserna, om man nu kan betrakta de förutsättningar regeringarna Fälldin och Palme ger FMV för JAS som påtryckningar. Samtidigt kom haverierna på SAAB-fältet och på Långholmen som ytterligare salt i såren för SAAB, regelverket för militär luftfart tydliggjordes och ställde långtgående krav på både FMV, flygvapnet och den militära typcertinnehavaren, det här leder till långtgående krav inte bara för JAS utan även för Viggens fortlevande. Men sådant här vill ju inte en politker veta av, att ta ansvar för något är ju obehagligt.

J.K Nilsson

[Lasse O]

Så få var inte luftvärnsförbanden, vi hade ju till och lokalförsvarsluftvärn men det handlar om att rörligt luftvärn för markstridskrafter inte är särskilt effektiva under marsch. I söder skulle Rb67 bataljonen skydda pansarbrigadernas mobilisering och uppmarsch. Vi hade fram till och med luftförsvarsutredningen också Bloodhoundförband (Rb68) som direkt leddes av flygvapnet för att kunna ha den uthållighet att punktskydda orter och installationer vi saknade med flygplan J35. Som resultat av luftförsvarsutredningen beställdes Jaktviggen, utveckling av Rb70 och vidareutveckling av Rb67 HAWK till Rb77 och delades till två bataljoner. Med den nya flygplantypens uthållighet i sektor kunde Rb68 avvecklas och det korträckviddiga Rb70 användas för att punktskydda flygbaser. Genom vår basfilosofi så knöt vi upp de luftvärnsförband vartefter som de mobiliserades.

Men man "litade ju inte enbart på flygförband". Som sagt så hade vi Rb67/77 i söder, vi hade mycket Lv AKAN i både 20mm och 40mm kaliber som korträckviddigt skyddade installationer men något Arméspecifikt luftvärn som skall kunna följa med i en anfallsrörelse är dyrt och förhållandevis ineffektivt men det är införskaffat i form av LvKv90.
J.K Nilsson

Jag tror inte att du riktigt förstår arméförbandens situation. Majoriteten av arméförbanden under invasionsförsvarets dagar var inte förband med uppgift att slå en motståndare utan förband med stöd- eller statiska uppgifter.
Visst fanns det lokalförsvarslvförband, jag hörde t o m ryktas om ett 221.lflvkomp som påstods ha en alternativ uppgift söder om Stockholm men mer än så blev det aldrig vid den södra infallsporten till rikets huvudstad.
Våra bataljoner där hade "truppluftvärn", maskeringsnät och hjälmar som enda skydd mot motståndarens flygstridskrafter.
Plus, förstås, vårt ärorika flygvapen

[Kapten_Gars]

Jag vet inte riktig varifrån skrönan att det inte skulle funnits något luftvärn efter början av 70-talet kommer ifrån, i början av 90-talet när undertecknad var värnpliktig officer och reservofficer i sagda truppslag så fanns det rikligt med förband, från de kvalificerade luftvärnsbataljonerna 48, 70/90 och 77 som räknades i tjogtal till Fo-lv och lflv som räknades i hundratal eldenheter. Till det så kom lvkompanierna hos brigaderna. Enbart RB70 hade så många eldenheter att man kunde täcka in hela kusten från finska gränsen i norr ner till skåne om man grupperade alla på linje.

Visst var förbanden som resten av armen utspridda pga Sveriges storlek och visst fanns det brister i förmåga och antal, höghöjds lv var en brist liksom kvalificerat trupplv på bataljonsnivå. Brigaderna hade haft det bättre med två lvkompanier osv. Men du hitta liknande problem inom hela armen, vem hade inte velat ha mer pansar, artilleri eller pansarvärn på brigadnivå tex? De andra vapenslagen hade sina önskelistor men viljan att betala för en högre försvarsförmåga saknades, särskilt efter 70-talets ekonomiska kris.

[Lasse O]

Jag vet inte riktig varifrån skrönan att det inte skulle funnits något luftvärn efter början av 70-talet kommer ifrån

Ja, det är en skröna. Visst fanns det ett kvalificerat luftvärn men tyvärr alldeles för lite. Alternativt att man glömde att berätta för oss skyttebataljonchefer att vi kunde påräkna stöd av något luftvärnsförband vid huvuduppgiften att slå eller bekämpa en luftlandsättning med FR. I UGO:n såg jag emellertid aldrig till några sådana men kanske jag ser det ur ett för snävt perspektiv. Fast jag gissar att motsvarande erfarenheter finns hos de flesta batch vars förband inte ingick i brigader.

Flygets och luftvärnets beredskap var i alla fall god för att travestera Per Albin.

[J.K Nilsson]

IB77 hade ju brigadluftvärn.

J.K Nilsson