Ledarskap

[Krook]

Så här tänker jag på de här sakerna utifrån min erfarenhet. Vilken betyder chef i över 40 år i det civila (till sjöss och på land i rederier) men också som chef i det militära i samband med repmånader.

Min erfarenhet från praktik och studier av oönskade händelser till sjöss är att det påfallande ofta blir informella ledare i underordnade positioner som tar ledningen när det verkligen gäller och då hänger de formella ledarna bara med. Detta helt enkelt därför att aldrig så mycket utbildning och aldrig så mycket övning inte alltid avslöjar vem som faktiskt är mest lämpad att ta ledningen "på fältet" när det kniper. Vilket självfallet är en komplikation för systemet men inte desto mindre är det just vad som ofta sker, speciellt om den formella chefen visar sig vara svag. Och jag misstänker starkt att samma sak händer bland militärer i strid. Inte på strategisk nivå- men väl på basplanet "i busken".

Jag har varit ute på ett antal insatser med en hel del inslag av strid och kan bekräfta att det ibland händer att chefen visar sig inte ha det som krävs. Det upptäcks i regel väldigt tidigt.
De allra flesta militära chefer pallar trycket och kan chefa, även när det gäller.

[LasseMaja]

Min erfarenhet från praktik och studier av oönskade händelser till sjöss är att det påfallande ofta blir informella ledare i underordnade positioner som tar ledningen när det verkligen gäller och då hänger de formella ledarna bara med. Detta helt enkelt därför att aldrig så mycket utbildning och aldrig så mycket övning inte alltid avslöjar vem som faktiskt är mest lämpad att ta ledningen "på fältet" när det kniper.

Så där är också min erfarenhet från mitt arbetsliv. Det finns ofta informella ledare som är stöttepelare i organisationerna. Dessa kan ha blivit erbjudna chefskap men tackat nej, men det är också ganska vanligt att tillsättning av chefer sker på ganska fel kriterier. Det är inte ovanligt med ledare inom svenskt näringsliv som inte vill jobba med personal exempelvis.

[Stefan Karlsson]

På min tid i det militära hade vi ett talesätt som löd "befordra idioten så att vi blir av med honom", för då hamnade han på skola och sen var det dags för ny befattning på annan plats.

Personer mognar olika och min erfarenhet är att det inte alltför sällan varit så att man lurat/tvingat duktiga personer vidare uppåt i karriären till en nivå dit de kanske inte borde ha kommit, i vilket fall inte så snabbt. En del personer är födda ledare och kan hasta vidare ganska snabbt medan det för andra tar längre tid och under min tid hade man ganska bråttom att få oss unga genom systemet med kanske inte alltid helt önskat resultat.
Sen beror det på vilka som amn haft som kollegor både över och under sig, föregångsmän som kunnat ge goda råd eller penalister som man av okunskap tagit efter. Men visst är det så att det i den grå massan finns många naturliga ledare som kommer fram när man minst anar det.

Ledarskap är svårt men oerhört intressant. Jag hade förmånen att på Karlberg ha en riktigt bra ledarskapslärare som fick mig att både förstå och uppskatta teorierna bakom hur vi är som människor och hur vi utvecklats. Detta har gjort mig till en bättre människa än vad jag kanske annars skulle ha blivit om jag hade fått utvecklas helt på egen hand utan hans kloka ord i bakfickan.

[unmo300]

Donkeyman skrev:

Min erfarenhet från praktik och studier av oönskade händelser till sjöss är att det påfallande ofta blir informella ledare i underordnade positioner som tar ledningen när det verkligen gäller och då hänger de formella ledarna bara med.

Ombord i fartyg finns det säkerhetsplaner där varje man har en bestämd uppgift vid olika nödsituationer, som t.ex vid brand eller sjösättning av livbåt. Dessa nödsituationer övas regelbundet. De få skarpa lägen jag erfaret, även om det inte har varit perfekt, så håller organisationsstrukturen som helhet. Det är ju inte så att en matros tar över från fartygets befälhavare eller en motorman börjar basa över maskinchefen.

[Lasse O]

Officerstidningen kom i dag och hade ett intressant stick om dagens ledarskap. Den tiden påstås vara förbi när höga chefer är längst fram i striden och personligen påverkar förbanden genom exempel.
Det här har varit ett stridsäpple under många generationer av truppförare som å ena sidan hävdat att chefen leder genom exempel och skall vara där avgörande eftersträvas. Å andra sidan finns de som påstår att chefen skall vara där sambandet med underställda är bäst och inte vifta i väg på egen hand och "leka Patton".
Naturligtvis beror det på situationen men många av oss nog varit med om att befinna sig vid fel plats vid fel tillfälle, d v s varken framme eller där bak.
Slutsatsen av artikeln kan vara att chefen i framtiden får ökade tekniska möjligheter att kommunicera men kommer det i så fall att innebära ännu mera stabsfunktioner i en redan baktung organisation?
I så fall blir det praktiska ledarskapet inte lättare.

https://www.officersforbundet.se/portal ... 138003.PDF

[Lasse O]

Det finns få spelfilmer som visar hur vi som befäl kan brista i vårt ledarskap men filmen Talvisota är en av dem. I filmen låter Fänriken sig i en sekvens till slut övertalas att utrymma Miljonbunkern eftersom den är fylld av vatten men denna eftergift kommer att få ödesdigra konsekvenser.
Tyvärr har jag ingen länk till just den sekvensen men kanske Schwemppa har?

Eeh.. Nu står det stilla. Det enda jag kommer på är scenen när man försöker få ryssarna som stängt in sig i "Ängskasematten" att ge sig, men det passar inte in, och inte är det Miljonbunkern heller.

Kan det möjligen vara från TV-serien (längre och mer material) och inte filmen? TV-serien har jag inte sett i sin helhet.

(Annars brukar jag briljera med att alltid ha ett citat från "Vinterkriget" till hands. Tex "Jag har övat så mycket i mina dagar, så öva ni på bara.." passar vid fortbildning på jobbet. Ja, vissa där tycker jag är lite... egen. )

Nå, det var inte Miljonbunkern utan "Ängskasematten". Eljest hade jag nog rätt
02:08:42 till 02:12:44

[Krook]

Officerstidningen kom i dag och hade ett intressant stick om dagens ledarskap. Den tiden påstås vara förbi när höga chefer är längst fram i striden och personligen påverkar förbanden genom exempel.
Det här har varit ett stridsäpple under många generationer av truppförare som å ena sidan hävdat att chefen leder genom exempel och skall vara där avgörande eftersträvas. Å andra sidan finns de som påstår att chefen skall vara där sambandet med underställda är bäst och inte vifta i väg på egen hand och "leka Patton".
Naturligtvis beror det på situationen men många av oss nog varit med om att befinna sig vid fel plats vid fel tillfälle, d v s varken framme eller där bak.
Slutsatsen av artikeln kan vara att chefen i framtiden får ökade tekniska möjligheter att kommunicera men kommer det i så fall att innebära ännu mera stabsfunktioner i en redan baktung organisation?
I så fall blir det praktiska ledarskapet inte lättare.

https://www.officersforbundet.se/portal ... 138003.PDF

Det beror helt och hållet på vilken nivå det handlar om.
Ett exempel i Officerstidningen är om den brittiske generalen och det är ganska tydligt för de flesta (tror jag) att en general gör sig bäst i stabsmiljön (alt L1) där han har tillgång till underlag, stabsfunktioner och verktyg för att leda sina direkt underställda chefer (DUC). Där bedrivs det indirekta ledarskapet.

Det direkta ledarskapet utförs på förbandsnivå av lägre chefer. Där är det större behov av att leda i terrängen.


"You lead from the front, and you command from the rear."
Bägge delarna behövs.

[Donkeyman]

Det jag menade med mitt inlägg var inte att folk långt ned i hierarkin tar över ledningen från de på "strategisk nivå". Eller gör myteri.

Däremot menar jag att på "fältet" är det nog så att ibland blir en underordnad en "faktisk ledare" när det kniper. Typ Överstyrman som i praktiken tar ledningen när Kapten inte är handlingskraftig. Inte genom att desavouera utan att faktiskt leda arbetet just i "det skarpa läget" och sedan träda tillbaka igen. Eller motormannen som tar ledningen när det smäller i maskin och 2:e masken inte riktigt "håller måttet", men som efteråt fortfarande är underordnad och återgår till "det vanliga". Det vill säga inte något myteri utan enbart ren och skär självbevarelsedrift. Och där tror jag att det också finns många exempel inom det militära.

[Lasse O]

Det jag menade med mitt inlägg var inte att folk långt ned i hierarkin tar över ledningen från de på "strategisk nivå". Eller gör myteri.

Däremot menar jag att på "fältet" är det nog så att ibland blir en underordnad en "faktisk ledare" när det kniper. Typ Överstyrman som i praktiken tar ledningen när Kapten inte är handlingskraftig. Inte genom att desavouera utan att faktiskt leda arbetet just i "det skarpa läget" och sedan träda tillbaka igen. Eller motormannen som tar ledningen när det smäller i maskin och 2:e masken inte riktigt "håller måttet", men som efteråt fortfarande är underordnad och återgår till "det vanliga". Det vill säga inte något myteri utan enbart ren och skär självbevarelsedrift. Och där tror jag att det också finns många exempel inom det militära.

Det du menar är väl att en duglig underordnad chef stöttar sin högre chef när det behövs. Det är verkligen ledarskap

[Donkeyman]

Låt oss säga att jag tänker så här. En duglig underordnad (chef eller inte) stöttar sin chef när det behövs. Kanske genom att informellt ta ledningen i det ögonblick när chefen sviktar och inte är bäst lämpad att leda. Inte genom att "göra myteri" utan bara genom att göra det som måste göras. Men när saker och ting har normaliserats är det "som vanligt". Och den sortens episoder tror jag inte är särdeles ovanliga "i skarpt läge".

Precis på samma sätt som att det i en tillfällig oorganiserad grupp med folk som just "råkar vara där" utkristalliserar sig någon som tar ledningen när det uppstår en oväntad kritisk situation. Naturliga ledare finns överallt utan att vara formella ledare.

[Forskaren]

Jag läste också artikeln i officerstidningen. Dock anser jag att den aktuelle forskaren, som man hänvisar till,gör för mycket generaliseringar. Verksamheten i Afghanistan är en typ av situation och verksamhet, och och i just dessa situationer kanske det ledarskap man refererar till hade fördelar. Men med en dåres envishet hävdar jag att en högre chef aldrig får helt överge sin roll som föregångsman som kan visa vid fronten. Även inom utveckling av militärt försvar finns det modetrender. Under en tid handlade allting om nätverksbaserat försvar. Sedan, och kanske fortfarande, framställdes all strid som helt fragmenterad. Men införandet av nya koncept, innebär ju inte att man helt lämnar gamla koncept. Om vi en en dag tvingas sätta in två eller flera brigader/ stridsgrupper (om vi då har tillgång till det) ,anser jag nog att den högre taktiska chefen bör kunna utöva ledning även i stridsområdet.

[Donkeyman]

Men jag hävdar inte att detta är något önskvärt beteende. Jag tror bara att det är "som det blir" ibland. Chefen är alltid chefen. Och både bör och skall vara det i alla sammanhang. Men alla, även chefer, är någon gång oprövade i "skarpt läge" och där tror jag att det inte är ovanligt att det i realiteten är någon annan som tar ledningen när det verkligen kniper. Som jag sade- inte på strategisk nivå men på fältet, eller "i busken" som man säger.

[Krook]

Jag läste också artikeln i officerstidningen. Dock anser jag att den aktuelle forskaren, som man hänvisar till,gör för mycket generaliseringar. Verksamheten i Afghanistan är en typ av situation och verksamhet, och och i just dessa situationer kanske det ledarskap man refererar till hade fördelar. Men med en dåres envishet hävdar jag att en högre chef aldrig får helt överge sin roll som föregångsman som kan visa vid fronten. Även inom utveckling av militärt försvar finns det modetrender. Under en tid handlade allting om nätverksbaserat försvar. Sedan, och kanske fortfarande, framställdes all strid som helt fragmenterad. Men införandet av nya koncept, innebär ju inte att man helt lämnar gamla koncept. Om vi en en dag tvingas sätta in två eller flera brigader/ stridsgrupper (om vi då har tillgång till det) ,anser jag nog att den högre taktiska chefen bör kunna utöva ledning även i stridsområdet.

Det har inte med Afghanistan att göra, även om stridsmiljön är invecklad i såna insatser. Generaler ska inte vara ute i terrängen annat än för att se de underställda i ögonen någon gång då och då. De ska vara där de gör mest nytta som beslutsfattare.
Man talar om att utöva ledning respektive ledarskap. En divisionschef utövar ledning från sin stabsplats men kan åka ut och utöva ledarskap genom att möta underställda längre fram.

Det är skillnad på olika nivåer och gränsen går vid brigad (motsv). En brigadchef bör tämligen ofta vara ute i gratängen och leda striden, framförallt i avgörande lägen.