Skillnad på officerare och underofficerare

Wavy Gravy · Inlägg av **Wavy Gravy** » 21 oktober 2007, 16:22

1. Varför gör man en så skarp skillnad på officerare och underofficerare?

2. Vad är ett stamanställt befäl? Är en officer stamanställd?

Spaningsledaren · Inlägg av **Spaningsledaren** » 21 oktober 2007, 18:46

För det första är detta med "man" kanske litet obestämt.
Inom militärväsendet finns/fanns det (till att börja med) tre kategorier av personal: militär-, civilmilitär- och civil-. Ett exempel pâ civilmilitär kunde vara fältprâsten eller Fältläkaren. Dessa sköter i grunden civila sysslor men inom ramen för stridande förband. Dessa brukar sedan ha en mot den militära graden svarande tjänsteställning. Fältprästen kan ha kaptens tjânsteställning och arméöverläkarens kanske överstes. De civila sköter helt civila sysslor, i ett förrâd eller t.ex. ett storkök.

Den militära personalen var sedan under lâng tid indelar i fyra klasser nämligen meniga, underbefäl, underofficerare och officerare. För att bôrjea med den sista skötte officerarna sina resp. förbands uppträdande i strid. Här förde den typiske löjtnanten pluton, kaptenen kompani, översten regemente, generalmajoren en arméfördelning o.s.v.
Underofficerarna svarade sedan traditionellt för den s.k. inre tjänsten. De ansvarade här för att allt gick rätt till pâ förläggningarna med städning, ordning i stort, tvättbyten, sjukanmälningar o. likn. Underbefälen skötte sedan diverse sysslor mera pâ basplanet. De kunde ha uppsikt över ett tält, ett logement, ett antal hästar i ett stall o.likn. Den som ville bli officer fick börja frân detta basplan, genomgâ t.ex. en volontärsutbildning, daärefter en underofficersskola och till sist en krigsskola. Krav fôr detta var under lâng tid studentexamen. Den som inte hade sâdan kunde läsa in motsvarande kompetens inom ramen för det militära skolväsendet. Enkelt uttryckt var officeren en underofficer som gâtt vidare. I praktiken, givet att "studenterna" redan frân början siktade pâ officersbanan var skillnaden skarpare än sâ. För högre officersbefattningar fanns sedan motsvarande högre skolor och utbildningar. De högsta befattningarna tillsätts med urvalsbefordran. Alla blir inte amiral som kanske skulle vilja bli det. Detta med stat anger att innehavaren har en fast inrättad tjänst.
Vid sidan av den kategorin finns sedan personer pâ reservstat och vid sidan av alla dessa sedan värnpliktiga. Den som skriver dessa rader var en gâng i tiden värnpliktig sergeant (en underofficersgrad). Som fast anställd, stamanställd, hade jag efter ett antal âr kunnat räkna med att bli utnämnd till flaggjunkare. Hade jag genomgâtt frivillig befälsutbildning kudne samma grad ha uppnâtts den vägen. Reservofficersutbildning kunde fört fram till den befälskâren. Sâ där höll det pâ och detta under lâng tid. Gör väl f.ö. pâ sätt och vis fortfarande.

Psilander · Inlägg av **Psilander** » 21 oktober 2007, 21:53

KOrt kan man väl säga att arbetsfördelningen var så här:

Officeren
Var taktiker, strateg och ledare, tänkte de stora tankarna

Underofficeren
Ledde praktiska tjänsten med allt frånläger till eldledning

Underbefälet
Ledde detaljerna dvs hade örnkoll på prylar och soldater för att underofficerens system skulle funka så officerens order kunde verkställas.

Man kunde ju söka rakt in i befattningarna, till officer krävdes studentexamen, underofficerare och underbefäl gick oftast den långa vägen.

Spaningsledaren · Inlägg av **Spaningsledaren** » 21 oktober 2007, 22:50

Kortare och väsentligen riktigt. Dock skulle jag säga att officeren är "den riktige chefen" för sitt fôrband och här särskilt dess taktiske stridsledare. I den utmärkta lilla skriften "Soldaten i fält" fanns en bildruta med uppmaningen "skjut deras chef först!". Strategibesluten ligger normalt pâ regerings- eller rentav alliansnivâ (om sâdan finns).

Wavy Gravy · Inlägg av **Wavy Gravy** » 23 oktober 2007, 15:22

Man tackar för uttömmande svar.

Donkeyman · Inlägg av **Donkeyman** » 23 oktober 2007, 16:44

Jag vill reservera mig lite för att jag inte helt minns organisationen i detalj men ungefär så har var det "in the good old days". Det vill säga fram till ungefär 1980. I den tiden skedde en devalvering av graderna som dels skulle leda till en demokratisering men samtidigt önskade man internationalisera gradstegen. Men jag gjorde lumpen under den gamla organisationen och muckade 1970.

Stamanställda ingick av tradition i en karriärstege Manskap - Underbefäl - Underofficer - Officer som i hög grad speglade det traditionella "klassamhället" som det framstod i Sverige.

I den gamla Svenska militärhierarkien var det en ocean av social skillnad mellan de olika grupperna. En ung och färsk Officer passerade snabbt igenom de lägre graderna innan han kom in på Karlberg. Därefter blev han Fänrik och stod redan då över den stora massan av Underofficerare och Underbefäl. Villkoret för att kunna gå på Karlberg och bli Officer var att man hade Studentexamen, vilket var en viktig social skiljelinje fram till 1970-talet.

Från Fänrik gick Officeren vidare som Löjtnant och Kapten. Men det var långt ifrån alla som uppnådde Major och högre grader. På min tid var plutonchefen Fänrik eller Löjtnant, kompanichefen Kapten och bataljonschefen Major.

En Underofficer var som färdigt utbildad Sergeant steget under en färsk Fänrik. Efter många års tjänst kunde han bli Fanjunkare varvid han passerade den nyutexaminerade Fänriken och hamnade på nivå strax under en Löjtnant. Och i slutet av sin karriär kunde han bli Förvaltare / Ryttmästare vilket låg på Kaptensnivå. Dvs i bästa fall kompanichef. Men så fanns det också en typ av Underofficer som hade vinklar i stället för "Läkerolstjärna". Då var det en från Karlberg som gick Officersutbildning och som praktiserade på förband

På "min" tid förekom stamanställda underofficerare i huvudsak som ansvariga för diverse specialfunktioner och hade lite att göra med de värnpliktiga. Men det var också i slutänden av den gamla organisationens tid.

Ett Underbefäl kunde efter ett antal år som Furir kunde bli Överfurir. Han hamnade då på nivå som Sergeanten. Med slutställning efter ett liv inom krigsmakten som Rustmästare vilket var ungefär som en Fänrik.

Samtidigt var det ganska vanligt att Underbefälet med tiden hamnade på speciella uppgifter inom organisationen, till exempel som vaktchefer, förrådschefer, teknisk förvaltning och andra servicefunktioner. Ett exempel - under min värnplikt hade kompaniet en Rustmästare som ansvarade för allt av materiel, utrustning och pappersarbete, t.ex. utbetalning av dagpengar. Men som aldrig hade med de värnpliktigas utbildning att göra.

Sedan fanns det möjligheter för yngre underbefäl och underofficerare som ansågs ha speciellt goda anlag för en militär karriär att gå igenom Försvarets Läroverk och därigenom kvalificera sig för Karlberg och Officerskarriär. Men det var inte vanligt att dessa nådde högt upp i graderna som Officer.

Den stamanställde på nivån Manskap, Vicekorpral och Korpral försvann långt tidigare (typ i mellankrigstiden). Det blev steg på vägen för dem som önskade bli fast anställd inom krigsmakten. De passerades normalt sett i samband med den obligatoriska värnplikten. Lite fortare för den som ville bli Officer och lite långsammare för den som skulle bli Underbefäl

De sociala skillnaderna var också påtagliga "in the good old days". På regementsorter fram till si så där 1950-talet var det inte normalt att en Officersfamilj umgicks med Underofficerare eller Underbefäl. Det var alltför stor social skillnad. Och på den tiden var social status viktig.

Underofficerare och Underbefäl hade trots allt god social status jämfört med vanliga arbetare. De kunde närmast jämföras med småföretagare, typ snickare, skomakare och liknande. Medan Officeren hade en social status som akademiker, typ lektorer, advokater etc.

Vi värnpliktiga hamnade in i samma rangstege. Jag själv gjorde 15 månader inom Ingenjörstrupperna och blev då vpl sergeant (med Läkerolstjärna). Alltså med rang ovanför vissa stamanställda Underbefäl. Detta gjorde mig till Plutonchef i krigsorganisationen. Men om jag varit intresserad kunde jag gjort ytterligare ett års frivillig (men betald) utbildning och blivit reservofficer och då varit vpl Fänrik med avancemang efter något repmöte till Löjtnant. Då skulle jag ha varit kompanichef. Alternativt gått kurs inom FBU och blivit Fanjunkare.

Ett tredje alternativ som stod till buds på den tiden var "frivillig tjänst" som Sergeant, dvs jobba aktivt som fullt avlönad men inte fullt utbildad Underofficer. Det var nämligen brist på folk inom det militära den gången. "Frivillig tjänst" var den gången ett ganska populärt och välbetalt sommarjobb för studerande.

G:son · Inlägg av **G:son** » 23 oktober 2007, 16:58

Donkeyman skrev:
Stegen Officer - Underofficer - Underbefäl speglade nämligen i hög grad det traditionella "klassamhället" som det framstod i Sverige.

I stort sett så har det sett ut i de flesta arméer, och gör fortfarande till en del. Förut var officersposterna förbehållna adeln, idag är det utbildningsnivån som avgör. Oftast finns det åtminstone en teoretisk möjlighet att gå långa vägen, först underoficer, sedan kadettskola osv.

Vill man filosofera lite kring frågan varför det är så, så ser jag två orsaker som förstärker varandra. Dels fungerar systemet bra i praktiken, dels är det officerarna som gått i kadettskola som bestämmer, så länge den politiska viljan finns.

/G:son

Psilander · Inlägg av **Psilander** » 23 oktober 2007, 17:16

På regementsorter fram till si så där 1950-talet var det inte normalt att en Officersfamilj umgicks med Underofficerare eller Underbefäl. Det var alltför stor social skillnad. Och på den tiden var social status viktig.

Underofficerare och Underbefäl hade trots allt god social status jämfört med vanliga arbetare. De kunde närmast jämföras med småföretagare, typ snickare, skomakare och liknande. Medan Officeren hade en social status som akademiker, typ lektorer, advokater etc.

Vackert, kom tillbaka du gamla värld.

Dessutom var det ju delade mässar också, vilket jag tror vore positivt att återinföra om vi återgår mot ett två/ tre befälssystem. Människotyperna finns fortfarande kvar, men man leker big brother istället och alla ska med.

Den sk "Demokratiseringen" eller NBO 1972 och 1982 (Ny befälsordning eller snarare "Norsk befälsordnig") var ju inte omtyckt av någon när den genomfördes under 1970-talet, officerarna ville behålla sina gamla rutiner, och yrkesstolheten satt i väggarna mellan befälsgrupperna. Det var bättre i det stora avseenet att alla kunde göra karriär på sittsätt, efter sin förmåga och önskning och inte som nu när alla skall göra allt och pressas in skolbänken vare sig man vill/kan eller inte.

Införandet av NBO var mer klasskampsretorik och ett sätt att slå sönder officerskåren snarare än en demokratisering, det äldre systemet var demokratiskare genom att tillvarata alla individers möjligheter och önskningar, inte blint fokusera hierarkin och tjänsteställningar.

Donkeyman · Inlägg av **Donkeyman** » 23 oktober 2007, 17:50

Psilander skrev:Dessutom var det ju delade mässar också, vilket jag tror vore positivt att återinföra om vi återgår mot ett två/ tre befälssystem. Människotyperna finns fortfarande kvar, men man leker big brother istället och alla ska med.

Detta minns jag mycket väl. Men jag tror inte på systemet med skilda mässar.

Som en kuriositet. När jag som Ingenjörssergeant och jobbade på Laxön, vilket var Ing1:s sommarläger vid Älvkarleby var borden i den gemensamma mässen försedda med fastskruvade skyltar som angav vem som fick sitta var. "Officer", "Stamanställd underofficer", "Värnpliktig underofficer" etc......

Detta kan ju jämföras med ett annat hierarkiskt system som jag har arbetat inom merparten av mitt liv. Jag har ju seglat till sjöss i utrikesfart i massor av år. Minus den tid jag varit rederitjänsteman.

När jag började till sjöss hade man ett antal mässar ombord. I salongen åt Kapten, Maskinchef och Överstyrman. I officersmässen var det övriga Maskinister och Styrmän. I Underbefälsmässen satt Båtsman, Elektriker och 1:e Motorman. I köksmässen hittade vi Steward, Kockar och Mässmän. I manskapsmässen satt resten.

I dag är det systemet skrotat. Och saknat av ingen. För det mesta äter alla tillsammans men man sitter ofta (men långt ifrån alltid) vid skilda bord allt efter rang. Systemet med fasta platser har nämligen den praktiska funktionen att mässman vet vilka som har ätit och vilka som ännu inte har gjort det.

Det nya är att det på många båtar tillkommit en "dirty mess" dit man kan slinka in och stoppa i sig mat utan att skifta från arbetskläder. Något som var helt otänkbart för 25 år sedan.

Markus Holst · Inlägg av **Markus Holst** » 23 oktober 2007, 17:53

Dessa NBO gav ju en del en intressant klassresa. Mången rustmästare hade ju inte klarat underofficersexamen och blev således rustmästare istället för fanjunkare. 1972 befordrades alla rystmästare emellertid till fanjunkare och 1982 blev alla fanjunkare löjtnanter. Det torde id et sällskapet funnits en och annan rustmästare som blev löjtnant.

Jag gjorde lumpen 79-80 och kan berätta hur jag minns det. Helt rätt var plutonschefen löjtnant och kompanichefen kapten. Vad majorerna gjorde på T2 vet jag inte. Chefen för utb-bataljonen var överstelöjtnant.

På varje kompani fans en fanjunkare som var adjutant till kaptenen. Fanjunkare var även alla expeditionschefen, till exempel på sjukavdelningen och transportcentralen. Även träffade jag fanjunkare som utbildare av soldaterna. Fanjunkare fanns det även i kasernvakten. De var hos oss även lärare på bland annat körskolan och sjukvårdsskolan.

Sergeanter och furirer/överfurirer träffade jag mest som skrikande exercisbefäl under de första månaderna. Vart dessa försvann sedan vet jag inte. Även fanns det då sergeanter som elever på .... om det nu var plutoff- eller kompoff-skolan. Jag minns inte exakt.

1972 döptes ju även officersgruppen om. I demokratisk anda skulle alla heta officerare. Över- och under var fult. Ordet befäl försvann väl? De tidigare underofficeranra kallades således plutonsofficerare. Fänrik - löjtnant - kapten hette kompaniofficerare medan major - överstelöjtnant - överste var regementsofficerare. Furirer/överfurirer hette nog fortfarande gruppbefäl (tidigare underbefäl), däremot ja. Korpraler fanns det endast värnpliktiga, på skolkompaniet.

Spaningsledaren · Inlägg av **Spaningsledaren** » 23 oktober 2007, 18:48

Man brukar säga att det i organisatoriska sammanhang egentligen bara finns tvâ organisationer som klarat en lâng följd av sekel med glans: Krigsmakten och den katolska kyrkan.

Wavy Gravy · Inlägg av **Wavy Gravy** » 25 oktober 2007, 16:17

Om man får fråga vidare på linjen officer och social status: var kommer studentfurirer in? Denna beteckning har jag sett dels i rullor, dels i litteratur utan att riktigt begripa vad det är. Är det en officersaspirant med stud.examen? Är det en som återfinns i studentkompanier? Eller fick studenter automatiskt en grad när de gjorde värnplikt? Pågående volontärsutbildning?

Richard J · Inlägg av **Richard J** » 28 oktober 2007, 05:21

På tal om avancemang från menighet till officersgrader kommer här ett exempel från US Navy: Admiral Jeremy Boorda USN.

Det finns även några exempel på liknande avancemang från den Brittiska Armén, men jag kommer inte ihåg namnen just nu...

Stellan Bojerud · Inlägg av **Stellan Bojerud** » 28 oktober 2007, 07:21

Spaningsledaren skrev:I den utmärkta lilla skriften "Soldaten i fält" fanns en bildruta med uppmaningen "skjut deras chef först!".

Detta är nyare versioner av SoldF. I det äldre utgåvorna stod det blott "skjut chefen först", vilket KFMLr sade sig beredda att göra.

MD650 · Inlägg av **MD650** » 28 oktober 2007, 23:15

Tråden har deltas i vissa delar har flyttats hit då diskussionen passar bättre in i en annan avdelning än denna.