Richard J skrev:Ursäkta en obildad landkrabba, men varför gavs förbandet ursprungligen namnet Kustflottan och varför tilläts det operativa förbandet (för det har väl inte funnits någon paralell högsjöflotta) vara enbart ett till synes onödigt mellansteg från den högsta marinledningen? Observera att frågan främst ställs från ett äldre historiskt perspektiv.
Följande stycke är ut minnet (1900-1928):
Kustflottan kan härledas ur Kusteskadern vilken bildades vid 1900-talets början (1904?).
Flottan hade då erhållit ett flertal enhetliga fartygsklasser avsedda för bruk fritt till sjöss. Vidare hade allmän värnplikt införts med årligen återkommande (cyklisk) rekrytutbildning. Under sommarhalvåret rustades och sammandrogs ett antal av de modernare fartygen till en övningseskader, vilken utbildade besättingar och genomförde taktisk övningar i större förband. Begreppet Kustflottan torde ha ersatt Kusteskadern ungefär under VK I.
Följande (1928-61) är hämtat ur litteratur redovisad sist.
Chefen för Marinen (CM) var operativ chef för Marinen, till stöd hade CM Marinstaben (MS).
Flottans enheter tilldelades i händelse av mobilisering antingen Kustflottan (Kfl) eller lokalstyrkorna. Kustflottan leddes av Chefen för kustflottan (CKF) stödd av sin stab ”Flaggen”. CKF ledde Kfl från sitt flaggskepp , vanligen ett pansarskepp av Sverige klassen.
Lokalstyrkorna leddes av Marindistriktsbefälhavarna.
I fred sammanhålls de rustade örlogsfartygen i utbildningsförbandet Kustflottan. Icke rustade fartyg låg vid örlogsvarven.
Kustartilleriets förband hölls samman i kustfästningar (Älvsborg, Karlskrona, Vaxholm, Hemsö) samt Gotlands kustartilleriförsvar (från 1938) och leddes av en kommendant (antingen officer ur KA (t ex fredsregchef) eller befälhavande amiral ur flottan).
I Marinen fanns sedan år 1928 vid sidan av kustflottan en indelning i sex marindistrikt benämnda Norrlandskustens, Ostkustens, Gotlands, Sydkustens, Öresunds och Västkustens marindistrikt. Marindistriktbefälhavarnas uppgifter under beredskap och krigstillstånd omfattade bl a utrustning och ledning av lokalstyrkor, spaning, minering, minsvepning, ubåtsjakt, konvojering, uppläggning av förråd för utevarande sjöstyrkor, undsättning till skadade eller havererade fartyg mm. I fred begränsades verksamheten till planläggning och krigsförberedelser. Endast Syd- och Ostkustens MD var tillsatta i fred. Vid 1936 års försvarsbeslut gjordes inga nämnvärda ingrepp i de rådande förhållandena, men också MDV fredsorganiserades.
Befälsförhållanden enligt följande:
MDN: I Krig: Flaggman el kommendör i Härnösand I fred: Kommendanten i Hemsö fästning
MDO: Krig: Befälhavande amiralen i Stockholm I fred: Samma
MDG: Krig: Kommendör el kommendörkapten I fred: Officer ur flottan
MDS: Krig: Befälhavande amiralen i Karlskrona I fred: samma
MDÖ: Krig: Kommendör el kommendörkapten I fred Bef amiral i Karlskrona
MDV: Krig: Flaggman el kommendör I fred: Chefen Göteborgs örlogsdepå
I stort förblev genom 1942 års försvarsbeslut marindistriktsindelningen oförändrad. Samtliga marindistriktschefer skulle emellertid tillsättas redan i fred. På Gotland blev militärbefälhavaren tillika chef för Gotlands marindistrikt. På den lägre regionala nivån utbyttes begreppet kustfästning mot kustartilleriförsvar. För kustartilleriförsvaren på fastlandet fastställdes vidare särskilda marina försvarsområden (Hemsö, Stockholms- ,Göteborgs skärgård, Blekinge), vilka underställdes vederbörande marindistriktschefer.
CM ledde från ordinarie lokaler på Skeppsholmen, sedermera Tre Vapen på Gärdet.
Marindistriktscheferna ledde i från ordinarie lokaler i Härnösand, Stockholm, Visby, Karlskrona, Malmö, och på Nya Varvet i Göteborg. Fästningsbefälhavarna fanns också i ordinarie lokaler.
På Skeppsholmen, i Karlskrona och sedermera också på Nya Varvet fanns möjlighet att leda från skyddad anläggning i bergrum. 1957 ombildades Marindistrikten till Marinkommandon (Nord, Ost, Syd, Väst) eller bevakningsområden (Bo) Luleå och Malmö. Marinkommandochefen utövade under CM den operativa ledningen av underställda stridskrafters verksamhet inom tilldelat operationsområde. Chefen för kustartilleriförsvar (KaF) ledde under Marinkommandochef den sjöoperativa verksamheten vad avser KA stridskrafter.
Kustflottan kvarstod som krigsförband.
Tiden efter 1961
1961 fick ÖB ensam hela det operativa ansvaret och de operativa uppgifterna överfördes till Försvarsstaben. För att åstadkomma en enhetlig operativ ledning i varje del av landet och samtidigt minska antalet under ÖB lydande operativa chefer sammanfördes 1966 alla stridskrafter under 6 militärområdesbefälhavare (MB) som var och en hade det fulla operativa ansvaret inom sina militärområden för tilldelade stridskrafter. Varje MB förfogade över en integrerad stab. CM och CKF blev nu endast ansvariga för grundutbildning mm.
1966 bytte Marinkommandona namn till Örlogsbaser (ÖrlB). ÖrlB och Kaf underställdes MB.
Inledningsvis skulle ÖrlB enbart leda lokala sjökrigsföretag, men efterhand delegerades även ledningen av kvalificerade företag från MB till C ÖrlB.
Under 50-talet skedde en omfattande utbyggnad av moderna berganläggningar. Sålunda flyttade (i krig) C MDV/C ÖrlBV till berganläggning Munkedal (1958), C MDS/C ÖrlBS till berganläggning Torskors (i krig) och C MDO/C ÖrlBO till berganläggning Muskö (1969).
Under 1980-talet slogs successivt ÖrlB ihop med KaF till Marinkommandon.
Källor: Sveriges Militära Beredskap 1939-45 C-A Wangel, Kustartilleriet i Sverige under andra världskriget J-C Danckwardt, Si vis pacem – para bellum B. Wallerfeldt, Marinkommando Väst N-O Jansson, C Johansson