Tage Erlander möter president Truman den 14 april 1952

[Ulf Jonasson]

PM från Dean Acheson till president Truman 11 april 1952 inför Tage Erlanders USA - besök. Tidigare hemligstämplat material frisläppt – redan 2003.

” Inte desto mindre är det en officiell svensk önskan – även när det gäller angelägenheter som inkluderar Öst-Västliga spänningen – om ett diskret eller hemligt samarbete med Västländer, men ett sådant samarbete får under inga omständigheter bli känt ”

” Av den anledningen är det förståeligt att den svenska regeringen inte vill att statsministerns besök officiellt skall tolkas som ett steg närmare med USA, eller ens utgöra ett tillfälle till diskussion av problemen vad gäller spänningen mellan Öst och Väst ”

Dean Achesons PM till President Truman, 11 april 1952

Dessa två meningar är närmast sensationella. Det har dröjt mer än 55 år innan de kommit till den svenska allmänhetens kännedom - vilket har skett helt nyligen. Denna text är ett utdrag ur det PM som den amerikanske utrikesministern Dean Acheson briefade presidenten Harry S. Truman med - inför mötet med den svenska statsministern Tage Erlander. Denne befann sig på USA besök från 4 – 17 april 1952. PM:et är skrivet 11 april 1952 och mötet mellan Harry Truman och Tage Erlander skulle ske måndagen den 14 april. Enligt presidentens agenda för den 14 april 1952 skulle de två först träffas kl 12.00 – 12.15 för ett samtal, och sedan äta lunch tillsammans kl.13.00.

PM:et är på två sidor, varav en tredjedel kortfattat redogör för hur Tage Erlander USA-resa utvecklat sig, en tredjedel berör USA:s förhållande till främmande makt - i detta fall Sverige varifrån de två inledande meningarna har tagits - samt en sista tredjedel är mer av den formella karaktären, vad det kan vara bra att informera media om. Man anar här en dubbel agenda. Utrikesministern avslutar sitt PM med att föreslå Presidenten att tala om följande tre punkter: 1). FN´s engagemang i Korea. 2) Social lagstiftning i USA. 3). The Point Four Program”

Utrikesministerns briefing material innehöll också tre bilagor: 1). Kort presentation av den svenske statsministern. 2). Svensk policy gentemot den gemensamma säkerheten. 3). Den svenska synen på Öst-Väst handeln.

Det behövs ingen större fantasi för att se hur olikt det briefade materialet är det som utrikes-ministern föreslår presidenten att vara aktuella samtalspunkter. Och för att ge sin president ännu större diskussionsutrymme skriver Acheseon: ”Mr Erlander has not proposed that any particular problems be discussed; however, it is probable that he would welcome an opportu-nity to exchange views on broad subjects of mutual interest”

Det var först i april 2003 som de sista delarna av Harry Trumans efterlämnade och till dess hemligstämplade material släpptes, dvs bra precis 50 år efter att Truman lämnat presidentskapet, i jan 1953. (Var har de svenska historieforskarna varit?). Bland de år 2003 frisläppta 200 000 dokument fanns bl a de som berörde Tage Erlanders besök hos Harry Truman och Dean Achesonß. Numera finns totalt ca 15 miljoner dokument i biblioteket.

Vänskapen mellan Dean Acheson och Erik Boheman.

Vid besöket i Vita Huset deltog förutom Truman och Erlander, också utrikesminister Dean Acheson och den svenske USA-ambassadören Erik Boheman. Det har tidigare inte varit speciellt känt att herrarna Achesaon och Boheman känt varandra i 24 år när de möttes 1952. Redan 1928 lärde de båda juristerna Dean Acheson och Erik Boheman alltså att känna varandra i Stockholm och de upprätthöll en nära kontakt under åren. Var det mellan dessa två nära vänner som det storpolitiska beslut – om neutralitetens åsidosättande - som hemligt samarbete initierades? De var så nära vänner att familjerna träffades privat. Dean Acheson var bl a gäst hos familjen Boheman på deras gård Anneberg utanför Gränna.

Det är ju känt att Erlander och Boheman till vardags inte kom alltför bra överens, men oheliga allianser har funnits i alla historiens tider. Är det gemensamma målet – nationens säkerhet – viktigt nog, brukar inblandade kunna komma överens. Faktum är också att Erik Boheman 1948 utsågs till ambassadör i Washington av Tage Erlanders ministär. Under åren 1947-48 var han ambassadör i London. Under krigsåren – från 1938-1945, som kabinettssekreterare - spelade Boheman en mycket viktig roll inom den svenska utrikesförvaltningen och hans kontakter med de högsta inom den amerikanske administrationen och engelska regeringen är väl kända, inte minst de många mötena med USA:s dåvarande president Roosevelt.

Vid lunchen för den svenska statsministern berättade utrikesminister Acheson en historia, som inte finns refererat i de offentliga handlingarna. Det var president Truman som tyckte att historien var så speciell att han själv återberättade den vid en presskonferens den 17 april, då Erlander hade rest hem. Presskonferensen återges på Harry S Truman Presidential Librarys hemsida, där det också bl a finns uppgifter om det ovan nämna PM:et. Historien lyder:

” Han (DA) berättade om en helt vanlig ung man in den svenska utrikesförvaltningen i Sverige, som skulle ut på en weekend-resa till sjöss tillsammans med sin fru. Två arbetskamrater från UD i Stockholm gick ombord för att önska dem lycklig resa. Båten lade ut - innan de två svenskarna hunnit gå i land. De två hade ingenting med sig, inga övernattningssaker eller nånting, så utrik… Dean erbjöd dem att använda hans badrum varje morgon. Tillsammans hade de en mycket fin weekend. Nu är en av dessa unga svenskar ambassadör i Washington och den andra unge mannen är utrikesminister i Förenta Staterna”.

Tage Erlander skrev som bekant dagböcker och memoarer. Om den amerikanska resan skrev han förhållande lite, ännu mindre om sitt möte med den amerikanske presidenten. Inte heller har - vare sig Erlander eller Boheman återberättat den ovan nämnda historien i respektive memoarer eller dagböcker, vilken man kanske kunde ha förväntat sig, det är ju en fin liten historia. Erlander tycktes f ö vilja förringa sina möten med presidenten, som man kanske gör om man har en dold agenda i tankarna.

För president Truman var det uppenbarligen ett viktigare möte än vad Erlander ville ge sken av, då de övriga deltagarna vid lunchen sannerligen inte behövde skämmas för sig. Deltagare i lunchen var : President Harry S. Truman, den svenske statsministern Tage Erlander, vice pre-sidenten, chefsdomaren vid Högsta Domstolen, utrikesministern, inrikesministern, jordbruks-ministern, handelsminister, några kongressledamöter och biträdande utrikesministern. Speciellt viktigt ansågs närvaron av en av presidentens närmaste vänner – generalen Harry Vaughan – vara.

Neutralitetspolitikkommissionen

I debatten efter Erlanders USA-resa var en av de stora frågorna huruvida Tage Erlander ”sålde ut” Sveriges neutralitet i samband med sitt besök i Vita Huset. Detta var en av många grund-frågor när den s k Neutralitetspolitikommissionen fick sitt uppdrag den 8 juli 1992. Betänkandet” Om kriget kommit… Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969 (SOU 1994:11) ” överlämnandes till statsminister Carl Bildt i februari 1994.

Från detta betänkande tar jag upp endast en referens, ( sid 190:122). Avsnittet handlar om Kontakter med USA. Det tidigare 1950-talet. Där står ” Ingenting har heller framkommit som tyder på att några sådana diskussioner förekommit (sid 170. ref 122). Frågan gäller om Tage Erlander diskuterade vapenköp med sina amerikanske kollegor. Referens uppges vara: Memo-randum for the President, 11.4.1952, Visit of Prime Minister Erlander of Sweden. PSF, Box 188, Harry S. Truman Library. Den här referensen ger mig huvudbry. PM:et till president Truman - som kommissionen relaterar till- innehåller naturligtvis ingenting om krigsmaterial.

Däremot innehåller detta PM, som jag visat, andra betydligt viktigare ting. Uppenbart är att kommissionen inte har läst – eller ens haft tillgång till – Dean Achesons PM till president Truman, daterat den 11 april 1952. Skulle kommissionen - mot all förmodan - ha läst dessa hemliga handlingar i president Trumans presidentbibliotek, hade man antagligen hoppat högt när man fått se vad utrikesminister Dean Acheson hade skrivit i sin briefning till Truman.

Hur kan ens påstå att man läst PM :et ”Memorandum for the President, 11.4.1952” . Kommissionen refererar till ett PM som är hemligstämplat – och skall så vara i ytterligare 9 - 10 år? Vill kommissionen skydda något/någon? Att referera till ett speciellt och viktigt dokument är som bekant förpliktande. Det skall ge oss läsare och intresserade en kunskap om att i just detta dokument står det som man påstår skall stå där. Det ger upplysningen legitimitet, vi skall inte behöva tvivla på sanningen i referensen.

Tage Erlander gjorde ytterligare två besök i Vita Huset. President Dwight D Eisenhower besöktes 24 november 1954 och den 29 mars 1961 träffade Tage och Aina Erlander president John F Kennedy. President Lyndon B Johnson hade Erlander ett snabbt möte med på State Department i Washington i samband med Kennedys begravning 25 november 1961. Kanhända ”uppdaterade” Tage Erlander sin överenskommelse muntligt - den dubbla agendan - med de nyare amerikanske regeringarna. En officiell hållning om alliansfrihet, men inofficiellt ville vi vara nära NATO – och lita till dess stöd i en krissituation.

I den ”ständiga” debatten om Sveriges neutralitet, torde den ovan redovisade nya informationen ha viss betydelse, sten läggs till sten. Achens PM torde ha stort historiskt intresse, den livslånga vänskapen mellan Acheson och Boheman skulle kunna ha större betydelse än vad någon tidigare tänkt, och varför ”mörkar” Neutralitetskommissionen? Spelar men med i elakt spel?

Det finns även de som menar att Tage Erlanders ”spel under täcket”, kan ha retat ryssarna så till den milda grad att dessa för att statuera exempel lät skjuta ner DC 3-an den 13 juni 1952, dvs två månader efter Erlanders besök hos den amerikanske presidenten. Redan innan Erlanders USA- resa visade ryssarna stor irritation över statsministerns förestående USA-resa.

Ulf Jonasson,
Doktor i Folkhälsovetenskap och journalist

[Ben]

Jag är möjligen cynisk, men jag förstår faktiskt inte hur uppgifter av det här slaget kan väcka så pass stor uppmärksamhet. För mig förefaller det fullständigt självklart att den svenska regeringen under kalla kriget upprätthöll mycket intima förbindelser med de amerikanska och brittiska regeringarna i avseende på försvars- och säkerhetsfrågor. Varifrån hotet uppfattades komma ifrån under speciellt senare delen av 40-talet och 50-talet rådde det rimligen inte något tvivel om.Jag är också rätt säker på den alldeles överväldigande delen av det svenska folket tänkte sig att västmakterna skulle komma till Sveriges hjälp i händelse av en storkonflikt som innebar en invasion från öster, trots att Sverige stod utanför NATO.

Att man sedan i retoriskt avseende höll en annan linje är en sak. Dylikt hör liksom till spelet.

Erlanders agerande förefaller mig ytterst naturligt, rentav självklart. Naturligtvis ville han föra den typen av diskussioner med U.S.A. och lika självklart ville han att de skulle förbli konfidentiella. Motsatsen hade däremot varit sensationell.

[Vysotskij]

Att döma av det lilla jag sett i amerikanska hemligstämplade dokument verkar det förekomma att man svärtar vissa partier. Neutralitetskommissionen fick kanske läsa en censurerad variant av det angivna PM:t? Det behöver inte handla om någon mörkläggning från kommissionens sida. Och ens om någon medlem av kommissionen fått titta på hemliga amerikanska papper tycker jag inte att det vore "elakt spel" att honorera amerikanska hemligstämplar.

Som Ben skriver var det ett naturligt svenskt agerande att skaffa maximal förankring i Washington, under bibehållen alliansfrihet, och att alla sådana diskussioner måste vara konfidentiella och i möjligaste mån inte finnas i dagboksanteckningar och annat som kan komma i orätta händer. Och att i det läget till Washingtonambassadör utse någon som är kompis med den amerikanske utrikesministern verkar smart, så länge man litar på vederbörande.

Fast det är ju lite intressant - mest ur biografisk synvinkel - att veta hur djupt Erlander ville detaljengagera sig i planerna på hjälp västerifrån.

[Ben]

En liten bagatell: Jag har svårt att se vad Harry Vaughans närvaro på lunchen skulle ha haft för speciell betydelse. Vaughan var Trumans gamle kompis ända sedan första världskriget och han brukar tas upp som exempel när man ska peka på vad den typen av "kompisskap" kan få för negativa konsekvenser.

[Ben]

Var framgår det att Boheman och Acheson hade känt varandra ända sedan 1928 och att de ända sedan dess hade haft en nära kontakt?

[Ulf Jonasson]

Jag är möjligen cynisk, men jag förstår faktiskt inte hur uppgifter av det här slaget kan väcka så pass stor uppmärksamhet. För mig förefaller det fullständigt självklart att den svenska regeringen under kalla kriget upprätthöll mycket intima förbindelser med de amerikanska och brittiska regeringarna i avseende på försvars- och säkerhetsfrågor. Varifrån hotet uppfattades komma ifrån under speciellt senare delen av 40-talet och 50-talet rådde det rimligen inte något tvivel om.Jag är också rätt säker på den alldeles överväldigande delen av det svenska folket tänkte sig att västmakterna skulle komma till Sveriges hjälp i händelse av en storkonflikt som innebar en invasion från öster, trots att Sverige stod utanför NATO.

Att man sedan i retoriskt avseende höll en annan linje är en sak. Dylikt hör liksom till spelet.

Erlanders agerande förefaller mig ytterst naturligt, rentav självklart. Naturligtvis ville han föra den typen av diskussioner med U.S.A. och lika självklart ville han att de skulle förbli konfidentiella. Motsatsen hade däremot varit sensationell.

putus skriver:

Jag tror att vi talar om ett par tre olika saker. Jag håller självfallet med Dig att vi gjorde rätt som upprätthöll starka förbindelser med amerikanarna och engelsmännen. Varifrån hotet kom är inte heller någon som helt tvekan om.Jag tror också att övervägande delen av det svenska folket resonerar som vi gör nu, men vi sitter ju med facit i hand.

Vad som är det riktigt intressanta är att Erlander och någon/några med honom kom fram till att Sverige ändå skulle stå nära västmakterna, och att de - med största sannolikhet - hade stöd av en merpart av det svenska follket. Men vi får inte glömma att det fanns starka vänsterinslag i bland annat regeringen och den allmänna opionen under såväl 50-, 60- som 70-talen. Utrikesminister Östen Undén - under sin andra period som chef för UD 1945-1962 - hade en viss vurm för den ryska revolutionen, enligt Yngve Möller som skrev om Undén liv 1986.

Regeringarna Erlander var ju närmast tvingade att gå en svår balansgång som kallades neutralitetspolitik. Vi som minns 60-och 70-talen minns ju vilken oerhört laddad fråga neutraliteten verkligen var.

Jag vill inte "skylla på" Erlander att han körde med dubbel agenda gentmot USA, jag vill ge honom - och även Boheman, mer om detta senare - äran av att ha allierat oss med USA/NATO

[Ulf Jonasson]

Att döma av det lilla jag sett i amerikanska hemligstämplade dokument verkar det förekomma att man svärtar vissa partier. Neutralitetskommissionen fick kanske läsa en censurerad variant av det angivna PM:t? Det behöver inte handla om någon mörkläggning från kommissionens sida. Och ens om någon medlem av kommissionen fått titta på hemliga amerikanska papper tycker jag inte att det vore "elakt spel" att honorera amerikanska hemligstämplar.

Som Ben skriver var det ett naturligt svenskt agerande att skaffa maximal förankring i Washington, under bibehållen alliansfrihet, och att alla sådana diskussioner måste vara konfidentiella och i möjligaste mån inte finnas i dagboksanteckningar och annat som kan komma i orätta händer. Och att i det läget till Washingtonambassadör utse någon som är kompis med den amerikanske utrikesministern verkar smart, så länge man litar på vederbörande.

Fast det är ju lite intressant - mest ur biografisk synvinkel - att veta hur djupt Erlander ville detaljengagera sig i planerna på hjälp västerifrån.

putus skriver:

Det kan mycket väl vara som Du skriver, men vad som fick mig att reagera var skrivelsen ( sid 170, ref 122) i betänkandet "Om kriget kommit...." SOU 1994:11, " Ingenting har heller framkommit som tyder på att några sådan diskussioner förekommit" detta syfter på om "Erlander diskuterade vapenköp". Kommissionen har helt rätt när man säger att ingenting i detta material "Memorandum for the President, 11.4.1952" gällde vapenköp. Man refererar också till tre noteringar i Erlanders dagböcker. I den första nämns ordet vapeninköp inte alls, i de andra två finns orden med, men det är inte relevant - om jag säger så. Frågan känns bakvänd.

Neutralitetspolitikkommissionen skriver på sid 42: En väsentlig del av det amerikanske materialet är alltjämt underkastat sekretess, även om en del handlingar eller framställningar från kommissionen har avhemligats helt eller delvis.

Jag skall så snart jag kan ordna det tekniskt sända över de PM som vi talar om, dels Dean Achsons PM till presidenten 11.4.52, + tre bilagor, samt det PM som Acheson skrev efter mötet med Erlander och Boheman - som inte är lika dramatiskt som det första PM:et.

[Ulf Jonasson]

En liten bagatell: Jag har svårt att se vad Harry Vaughans närvaro på lunchen skulle ha haft för speciell betydelse. Vaughan var Trumans gamle kompis ända sedan första världskriget och han brukar tas upp som exempel när man ska peka på vad den typen av "kompisskap" kan få för negativa konsekvenser.

Putus skriver
Jag tror däremot att Harry Vaughans medverkan vid lunchen betydde en del. Som Du skriver var Vaughan en gammal kompis till Truman från första världskriget, men han var också militär rådgivare till Truman, från det att Truman var vice president och ända fram till Trumans avgång 1953. Jag tror inte att han blev mer än 2 stjärning general. Det är ju känt om Truman - och de allra flesta av USA:s sentida presidenter - att några av deras ungdomsvänner får betydnade poster i sin vän presidentens administration. Att detta är både på gott och ont är helt klart.

Om Harry Vaughan anses och har ansetts som en dålig rådgivare är det inte säkert att den gode Truman tyckte så. Han tjänade dock presidenten så länge denne var i Viat Huset.

Historiska insatser och personer omvärderas ofta. När Truman lämnade Vita Huset i januari 1953 hade han mycket låga opionionssiffror.Dagens Bush har närapå lika låga siffror. Numera anses dock Truman som en av USA:s främsta presidenter, åtminstone av demokrater.

[Ulf Jonasson]

Var framgår det att Boheman och Acheson hade känt varandra ända sedan 1928 och att de ända sedan dess hade haft en nära kontakt?

Putus skriver
Förre chefredaktören på Expressen (1997-2001) Staffan Thorsell - dock var han anställd redan från 1969 - har skrivit boken "Sverige i Vita Huset". Det är en mycket intressant och underhållande bok för oss som är intresserad av USA och Vita Huset.

I kapitlet "Harry Truman bjuder på en lunch utan politik", sid 23 - 45 - berättar han mycket initerat om denna lunch. På sid 39 skriver han: "Dean Acheson hade lärt känna Erik Boheman när han kom till Sverige som ung advokat 1928 och hade haft mycket att göra med honom under andra världskriget. Det var två gamla vänner som träffades vid prersidentens lunchbord". (Acheson var då 35 år och Boheman 33 år och vid lunchmötet hade de känt varandra i nästan 25 år)

Dessa uppgifter hade Thorsell bl a hämtat ur Dean Achesons memoarer "Present at the Creation", där beskriver Acheson bl a sina kontakter med Sverige under andra världskriget.

[Ben]

När det gäller gänget vid lunchen skulle jag vara mer benägen att anse sammansättningen betydelsefull i fall det visade sig att det var unikt eller ovanligt att Truman lunchade tillsammans med de närvarande. Att ordföranden i högsta domstolen var närvarande låter ju exempelvis imponerande, men Fred Vinson var en av Trumans bekanta från kongressen, pokerkamrat etc. Lunchade Erlander helt enkelt med Trumans pokergäng?

Om Acheson säger att han träffade Boheman 1928 så tål det onekligen att undersökas. Speciellt som Boheman själv, i sina memoarer, säger att de hade träffats en gång på 30-talet och då helt flyktigt.

Sedan kanske jag missar något, men memorandat är alltså tillkommet före samtalet? Och i detta står att Erlander inte har föreslagit några konkreta samtalspunkter? Utan Acheson bara antar (it is probable)? Sedan finns det då en uppteckning gjord efter samtalet, vilken inte innehåller något uppseendeväckande?

[Ben]

En liten bagatell: Jag har svårt att se vad Harry Vaughans närvaro på lunchen skulle ha haft för speciell betydelse. Vaughan var Trumans gamle kompis ända sedan första världskriget och han brukar tas upp som exempel när man ska peka på vad den typen av "kompisskap" kan få för negativa konsekvenser.

Putus skriver
Jag tror däremot att Harry Vaughans medverkan vid lunchen betydde en del. Som Du skriver var Vaughan en gammal kompis till Truman från första världskriget, men han var också militär rådgivare till Truman, från det att Truman var vice president och ända fram till Trumans avgång 1953. Jag tror inte att han blev mer än 2 stjärning general. Det är ju känt om Truman - och de allra flesta av USA:s sentida presidenter - att några av deras ungdomsvänner får betydnade poster i sin vän presidentens administration. Att detta är både på gott och ont är helt klart.

Om Harry Vaughan anses och har ansetts som en dålig rådgivare är det inte säkert att den gode Truman tyckte så. Han tjänade dock presidenten så länge denne var i Viat Huset.

Historiska insatser och personer omvärderas ofta. När Truman lämnade Vita Huset i januari 1953 hade han mycket låga opionionssiffror.Dagens Bush har närapå lika låga siffror. Numera anses dock Truman som en av USA:s främsta presidenter, åtminstone av demokrater.

Harry Vaughan är en sak, nutida uppfattning om Trumans presidentskap är en annan. Vaughan var Trumans specielle kompis, pokerkamrat etc. Man lär få anstränga sig länge för att hitta någon sentida skildring av Trumans presidentperiod som innehåller en positiv bedömning av Vaughan. Visst, han var Trumans "military aide". Men vad innebar det i praktiken, när det gällde tunga militära frågor?

[Ulf Jonasson]

När det gäller gänget vid lunchen skulle jag vara mer benägen att anse sammansättningen betydelsefull i fall det visade sig att det var unikt eller ovanligt att Truman lunchade tillsammans med de närvarande. Att ordföranden i högsta domstolen var närvarande låter ju exempelvis imponerande, men Fred Vinson var en av Trumans bekanta från kongressen, pokerkamrat etc. Lunchade Erlander helt enkelt med Trumans pokergäng?

Om Acheson säger att han träffade Boheman 1928 så tål det onekligen att undersökas. Speciellt som Boheman själv, i sina memoarer, säger att de hade träffats en gång på 30-talet och då helt flyktigt.

Sedan kanske jag missar något, men memorandat är alltså tillkommet före samtalet? Och i detta står att Erlander inte har föreslagit några konkreta samtalspunkter? Utan Acheson bara antar (it is probable)? Sedan finns det då en uppteckning gjord efter samtalet, vilken inte innehåller något uppseendeväckande?

Putus skriver:

Om det nu var Truman pokergäng eller inte så var det en rätt hyfsad samling, se följande länk: http://www.trumanlibrary.org/calendar/m ... currDay=14

I sina memoarer - 1949-1954 - skriver Erlander sid 177-178: "Några politiska överläggningar eller förhandlingar var inte inlagda i programmet. Jag träffade likväl en rad framstående politiker och vid de samtal vi förde gjorde Bohemans analyser viss nytta. Trots de sammanstötningar som den svenska regeringen haft med amerikanarna vid Koreafrågans behandling i FN, var president Truman utomordentligt älskvärd vid en lunch som han gav för mig i Vita huset."

I sina "Dagböcker 1952" sid 67 skriver Erlander något mera om dagen, bl a "Nu till Acheson och Truman. Nyttigt för vem? Det blir väl bara en hövlig bugning utan så allvarlig mening"

"Truman lik den bild som hans tal ger av honom. Vänlig men ändå reserverad. Acheson var mycket intresserad på morgonen, men ändå måste han blivit besviken på mig. Senare på dagen var han mycket kylig och ointresserad"

Erlander vill till varje pris förringa mötet med presidenten och utrikesministern, ingen säger ingen skall ens kunna anas att något viktigt är på gång - eller har inträffat.

Erlander aktar sig alltså noga för att nämna vilket gäng som var med vid lunchen, inte heller skriver han något om sitt möte med presidenten som enligt denna länk är mellan 12.00 - 12.15. Inte heller nämner Erlander att han samma dag som lunchen träffar Acheson. Enligt "Memorandum of Conversation", den 14 april 1952 träffades Acheson och Erlander + Boheman mellan kl 11.00 och 11.30. Det blir alltså en halvtimmes "vila" för Erlander innan han kl 12.00 träffar presidenten.Och lunchen är sedan mellan 13 och 15.

Achesons PM är som nämnt är alltså skrivet den 11 april, dvs före mötet och enligt min kontakt på Truman Presidential Library fanns inga anteckningar från deras gemensamma möte. ” Unfortunately, there aren't any notes or minutes from the meeting on April 14, 1952. For the most part, minutes were not kept during President Truman's meetings."

[Ben]

Tittar man i Trumans möteskalender finner man att deltagarna inte var anmärkningsvärda. Den typen av luncher för gästande premiärministrar brukade ha ett antal regeringsmedlemmar, några medlemmar från kongressen och någon representant från UD närvarande. Fred Vinson deltog t.ex. i luncher för Nya Zealands, Pakistans, Sveriges, Israels och Frankrikes premiärministrar. Harry Vaughan verkar däremot ha varit en ovanlig gäst, det enda övriga exempel jag kunde hitta var en lunch för den australiensiske premiärministern. Som Vaughan hade tjänstgjort i Australien kanske man kan misstänka någon koppling till Sverige, t.ex. familjebakgrund?

[Ben]

Så i realiteten finns det inte några uppgifter om vad Tage Erlander och Truman diskuterade? De kan ha pratat om allmänna ting, t.ex. svensk historia eller emigrationen?

[Ben]

Den här historien blir nästan komisk när man granskar den närmare. I ett tidigare inlägg nämndes journalisten Staffan Thorsells bok Sverige i Vita huset. I den avhandlas Erlanders besök i Vita Huset. Thorsell har dock få uppgifter om vad som avhandlades:

Varken i Sverige eller USA har det gått att finna några anteckningar om vad man talade om under lunchen

(Sverige i Vita Huset, s. 37)

Om samtalet mellan Truman och Erlander före lunchen sägs det ännu mindre. Allt Thorsell har funnit är den anekdot som Truman berättade under sin presskonferens ett par dagar senare.

Men, frågar kanske någon, bevakades inte besöket av svensk press? Skrevs det inte något i svenska tidningar? Jo, det är just vad det gjorde, t.ex. i DN. Erlander berättade efteråt att Truman hade talat uppskattande om de svenska emigranternas insatser i U.S.A. och även tagit upp vikingarna, Gustav II Adolf och andra historiska ämnen (Truman var mycket historieintresserad).

Det finns alltså en hel del uppgifter om vad som sades både under det första mötet och sedan under lunchen - men journalisten Thorsell har glömt att titta efter vad hans dåtida kollegor kunde berätta för sina läsare.