Till mitt förfogande hade jag ett kompani (A) Strv 121 och ett kompani (B) Marder.Excerpts of the batallion commander’s orders for company A and B during Operation Dust Devil:
1) Situation:
a) Enemy: Scattered and in disarray, the 4th regiment of the Iraqi Republican Guard has just suffered crippling losses to American air attacks.
b) Own: After US airstrikes have completed, Company A (Strv) is to take control of the area north of the Kuwait border, Company B (PSK) is to provide support.
2) Mission:
Company A and B will advance, engage any enemy forces that offer resistance, and take up defensive positions in area 1 (The Lion’s Den), awaiting any enemy reinforcements. No enemy units shall be ready for action.
3) Execution:
a) Phase Leopard: Move rapidly, you can expect little or no resistance in this area.
b) Phase Panther: Although the enemy has suffered heavy losses, expect to meet strong resistance while advancing through this area.
c) Phase Tiger: Set up defensive positions with special attention to the two highways leading south towards Kuwait.
Intention: To take over where the airstrikes left off in reducing Iraq’s ability to launch another attack on Kuwait.
4)Artillery:
Limited HE is available
Planen var enkel, Två plutoner och chefsvagnen ur Kompani A skulle utgöra huvudanfallet genom att slå sig genom från väster till öster och lämna stridsvagnar efter vägen för att försvara nyckelpunkter i ”The Lion’s Den”. Resten av A samt hela Komp. B skulle framrycka på min östra flank och ta upp defensiva positioner i ”Lion’s Den”.
Planen
Jag gav order till mina enheter, och kl. 0900 på morgonen inleddes anfallet.
Det första jag såg från periskopet på min 121:a när jag anlände till slagfältet var artilleriets förberedande eld och oräkneliga utslagna irakiska pansarfordon. Jag beordrade skytten att aktivera värmesiktet och han spanade uppmärksamt efter rörelser bland vraken, genom de enorma dammoln som rörts upp av artilleriet.
Efter bara någon minut upptäckte han två överlevande pansarskyttefordon (troligtvis BMP 1) och ungefär en pluton infanteri. Pansarskyttefordonen nedkämpades snabbt och jag beordrade föraren att ta sig närmare, så att vår koaxiella 7,62mm ksp skulle komma till användning mot fiendens skyttesoldater.
Artilleriet rörde upp stora mängder damm, men det var inget problem för värmesiktet på min Strv 121.
I radion fick jag hela tiden in rapporter om att enheterna runt omkring hade stött på liknande motstånd. Jag hade inte tagit några förluster hittills, men misstänkte att jag skulle stöta på betydligt hårdare motstånd längre fram.
Sekunden efter att jag hade tänkt tanken hörde jag ”Stridskontakt, stridsvagnar vid 256 326” i radion. Jag tog snabbt upp kartan och såg att det var precis mellan mina framryckningsvägar. 1:a och 2:a plutonerna ur Kompani A fick ta hand om dem. Troligtvis var det ”bara” T-72:or, och på det avståndet (2,5-3 km) borde de inte kunna göra alltför stor skada innan de nedkämpats.
Samtidigt fick jag in rapporter om att Kompani B hade stött på motstånd i form av pansarskyttefordon. Jag beslöt att låta allt fortsätta som planerat, säker på att mina pojkar skulle klara av det.
Jag fortsatte min framryckning tills jag hörde ett susande ljud och en glödande projektil flög förbi några meter från mitt vänstra öra. Förbannad på mig själv insåg jag att jag hade kommit för nära infanteriplutonen jag hade sett tidigare. Samtidigt som jag stängde luckorna på stridsvagnen beordrade jag min skytt att öppna eld med ksp:n.
Jag lät honom fortsätta sitt arbete samtidigt som jag spanade runt omkring stridsvagnen med periskopet. En svag rörelse i ögonvrån fångade min uppmärksamhet. Det var en BMP som just höll på att svänga sitt torn mot mig. ”Jag ensar!”, skrek jag och svingade runt tornet mot fienden så att min skytt genast skulle upptäcka honom. ”Pansarskyttefordon, skott kommer!” ropade han tillbaks så fort han fått syn på fienden. Hela vagnen vajade när den slätborrade 120mm Rheinmetal kanonen dundrade och ett regn av gnistor slog ut ur BMP-fronten när pilen gick rakt genom fordonet. Kallsvettig lät jag min skytt återgå till att meja ned infanteriet.
Fullträff på en BMP på 80 meters avstånd, sedd genom skyttens värmesikte
Jag tog upp kartan för att se hur det gick för resten av mina styrkor, och upptäckte att Kompani B hade förlorat en Bradley, samt slagit ut ett antal fiender. Framryckningen fick forsätta.
Sakta men säkert avancerar mina styrkor. Kompani B har lyckats klumpa ihop sig och är väldigt sårbart för artilleri just nu.
Helt utan förvarning slogs en hel pluton Strv 121 ut på högra flanken. Jag hade ingen aning om varifrån skotten kom, så jag beordrade resten av Kompani B och den kvarvarande Strv 121 plutonen att stanna och avvakta. Efter ett tag blev den ensamma (!) T-72:an som hade slagit ut min pluton nervös och beslöt sig för att kika fram. Det var det sista misstaget den besättningen gjorde.
Äntligen var alla mina fordon framme vid utgångspunkterna. Jag beordrade Kompani A att rycka fram samtidigt som B fick avvakta och se till att ingen fiende vågade visa sitt fula anlete medan stridsvagnarna ryckte fram.
Efter någon minut fann jag mig i en eldstrid med en pluton T-72:or och lite infanteri som snabbt nedkämpades.
Infanteri bekämpas bland utslagna fientliga stridsfordon
Plötsligt och helt utan förvarning exploderade min stridsvagn, gömda bland de låga buskarna i öknen hade en grupp skyttar smugit sig på mig, och slog ut mig med ett skott. Lyckligtvis är det bara ett spel, så jag hoppade in som plutonschef istället.
Efter några minuter beordrade jag även Kompani B att rycka fram, och de kom fram välbehållna till sina defensiva positioner varifrån de kunde se större delen av ”The Lion’s Den”.
Infanteri ur Kompani B tar upp positioner
Samtidigt som B tog upp positioner på högerflanken kom första plutonen ur Kompani A fram till sitt mål, där de kunde övervaka den västra vägen mot Kuwait. Jag räknade med att fienden skulle skicka sina förstärkningar längs de två motorvägar som fanns på varje sida av kartan.
Så här såg det ut när slaget var över. Jag förväntade mig att fienden skulle komma från de gula områdena, och fick rätt.
Mycket riktigt kom de därifrån. De sista 10 minuterna av slaget blev en ren slakt till min fördel. Strv 121 kan med sin överlägsna eldkraft, räckvidd och pansar från bra positioner slå ut hela kompanier T-72:or.
Jag vann en ”Stor Seger”, med 866 poäng av 1000 möjliga. Jag förlorade 8 enheter, mot 52 nedkämpade fiender.
Vad kunde jag ha gjort bättre? Framförallt så är jag inte helt nöjd med sättet jag delade upp mina styrkor på. Grundplanen var bra, men jag kände ofta att jag behövde lite infanteri på vänsterflanken för att rensa upp. I det stora hela är jag dock nöjd med hur planen gick.
Hoppas att det var lika roligt att läsa om slaget som det var att spela det.
kul läsning! Ser jag gärna mer av, ska nog fan ta o skaffa de liret 8)
