Spel för utlänningar.
Go är det spel jag älskar mest.
Det är ett parti mellan vad som ofta anses vara en av tidernas bästa, och en av hans motståndare.
https://en.wikipedia.org/wiki/Go_Seigen
Hans farbroder sade till honom att han inte skulle få något genom att spela go, men han hade en annan uppfattning. Han började spela ganska sent för att vara en mästare, men redan i tolvårsåldern var han bäst i Kina, och före det att han var 20 var han bäst i världen.
Krigsåren skapade en situation där han inte kunde delta i japanska tävlingar, vilket ledde till att de som vann dessa tävlingar matchades mot Go Seigen i tiomatcher, Jubango. Go Seigen förlorade en av tolv, och i den han förlorade fick motståndaren handikapp genom hela matchen, så att denne fick starta som svart och med inga extra poäng för vit.
Nio år senare spelade Go Seigen mot samma motståndare, och krossade honom, först bankade han ned den andre från jämnt till sen-ai-sen, och i en ny match till josen, vilket var detsamma handikapp de hade haft tidigare. I den sista jubangon ledde Go Seigen med 5-1 när man slutade.
Hm, jag glömde att förklara handikapptermerna. Sen-ai-se är minsta möjliga handikapp där den sämre spelaren spelar svart i två partier av tre. Josen är nästa steg där den sämre spelar svart i varje parti. Svart börjar att spela och har en fördel. I modern proffsgo får vit därför 6,5 eller 7,5 extra poäng.
Efter det dunkade Go Seigen ned Sakata Eio och Takagawa Kaku. Alla matcher slutade i förtid när mästaren tvingade motståndaren till att få handikapp. Den tidens matcher följde byråkratiska system, och det kunde bara finnas en på toppen. Och om denne vann mot de andra, ändrade man handikapp, för att få jämna matcher.
Det fanns ingen like under solen.
Själv är jag en högst medioker spelare, men har förstås vunnit ett och annat parti. Ett av mina bästa minnen med det är hur grannen och jag spelade. Han har varit svensk mästare. I slutet av spelet hade han räknat ut att han hade vunnit med ett halvt poäng, och det hade jag också räknat ut.
Ursprungligen kunde man inte göra det, en ruta eller en sten var ett poäng, men japanska proffs kom på att de kunde fuska sig till oavgjort, för de fick betalt per match, så med omspel fick de mer pengar av förbundet. Därför införde man en regel om åtminstone 0,5 poäng till vit. På det viset vann vit alla matcher som tidigare hade slutat oavgjort, och förbundet slapp betala för fler matcher.
Hur som helst, min dåvarande granne snattrade glatt om hur han hade räknat ut att han skulle vinna, som jag också hade räknat ut... I nästa drag satte han bort sig. När spänningen släppte glömde han de riktiga sekvenserna, så det slutade med att jag vann med två poäng eller så.
I ett spel med många valmöjligheter händer det lätt att man svarar fel, trots att man kan ha räknat ut rätt svar tidigare.
