After Action Report IL2 A.E.P.

Diskussioner kring filmer, böcker, tv-program, spel mm som bygger på vår historia. Värd: B Hellqvist
Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 418
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 12 maj 2017 21:10

16 maj 1944

Jag har inte orkat skriva dagbok förrän nu, och istället försökt att sysselsätta mig med daglig promenader runt flygfältet, knäövningar, armhävningar och har sedan förra veckan även deltagit i fotbollsmatcherna mellan piloterna och vaktmanskapet, även om det inte har gått så bra ännu på den punkten – när det gäller fotboll så har jag aldrig varit särskilt duktig, inte ens i min barndom och ungdom. Men det får mig åtminstone att inte hela tiden tänka på Petter och Jonas. Min fysiska kondition blir allt bättre och det gör allt mindre ont att belasta armen och benet. Fortsätter det i den här takten så kommer jag att vara i flygform om lite mer än tre veckor.

I början av förra veckan kom det officiella beskedet: Jonas är saknad i strid sedan den 22 april och frågan är väl om man någonsin kommer att hitta hans kropp, då det inte finns några vittnen till var någonstans bakom de sovjetiska linjerna han ens har försvunnit – det kan kort sagt vara var som helst. Jag hoppas bara att han åtminstone har fått någon slags begravning och inte bara lämnats kvar på marken likt en gammal disktrasa där han har fallit. Så gör åtminstone vi med de sovjetiska piloter som påträffas döda på finländskt territorium – vi begraver dem på plats och markerar ut platsen med ett enkelt träkors.

För mor och far måste detta ha varit ett hårt slag, en son stupad och en son saknad i strid bakom fiendens linjer – allt på en och samma dag. Jag vill inte ens försöka att sätta mig in i deras situation, tror inte ens att jag kan det ens i min vildaste fantasi. Men även om jag självklart saknar både Petter och Jonas, så har jag i åtminstone ett av dödsfallen fått ett avslut och kan gå vidare med mitt liv, hur sakta och jobbigt det än känns. Att Jonas i vredesmod har gjort en sådan dum sak går inte heller att ändra på, det är bara att acceptera situationen som den är och att försöka minnas de båda för de fina människor de var inuti, och fortfarande är i mitt innersta. Tomas stortrivs i sin nya tjänst. Visst, han måste se överdrivet proper och välklädd ut och tänka på att göra honnör och stå i givakt perfekt hundra gånger om dagen, men han slipper risken att dö varje dag, vare sig det är på grund av markattackflygplan, partisaner eller artilleribeskjutning. Han har dessutom för sina mer än tre trogna år som lastbilschaufför i arméns tjänst blivit befordrad till Fältväbel och även förlänats med Frihetsmedaljen av andra klass. Utmärkelsen fick Tomas för att under två dagar ha kört iväg otaliga lastbilslaster med svårt sårade från fronten till ett fältsjukhus, där samtliga lyckades överleva. Det har Tomas gjort sig mer än förtjänt av tycker jag.

På mitt nattduksbord har jag nu också ett inramat foto av Tomas, Petter och Jonas tillsammans, taget någon gång i oktober 1943 vid ett sällsynt tillfälle då tiden fanns att ta ett en bild av dem på en gång. Det är en anonym kamrat till de tre ur IR61som har skickat fotografiet till mig, mycket omtänksamt av den okända välgöraren. Alla tre ser uppriktigt glada och välmående ut där. Jag tänker på dem varje dag innan jag går och lägger mig och ber en kort bön för för deras välgång och lycka uppe i Himmelen. Samma anonyma kamrat skrev även i ett bifogat brev om omständigheterna kring Petters död och Jonas försvinnande. Enligt hans brev så hade Petter och hans spaningsgrupp under några dagars tid spanat mot ett starkt sovjetisk näste och hade order att slå ut det. De lyckades, efter att under flera dagar osedda noga ha studerat vaktposternas placeringar, rutiner och vaktavlösningar, till slut infiltrera ställningen och mitt i detta, medan Petter förberedde sig för att kasta in en handgranat in i en dörröppning, täckt av en kamrat, dök helt oväntat en sovjetisk soldat upp i skyttegravsgången och sköt Petter på nära håll rakt i bröstet med en kpist – Petter dog omedelbart. Hans kamrat dödade ryssen, och därefter stormade man snabbt hela komplexet, dödade samtliga ryssar man påträffade, tog med sig Petters kropp och drog sig snabbt därifrån. Strax innan klockan tio på lördag förmiddagen återkom spaningsgruppen med Petters döda kropp. Jonas såg obemärkt detta och innan någon hann fatta något hade han hunnit gå in i korsun, hämta sin utrustning och sitt prickskyttegevär och redan försvunnit längs med samma väg som spaningsgruppen hade kommit tillbaka. Till vaktposten hade han sagt att han hade fått order att gå ut på ”jakt”, vilket inte var var något ovanligt – det var hans arbetsuppgift som prickskytt Men han gick ut på ”jakt” helt ensam, vilket aldrig brukade hända. Det var först därefter som man förstod att han hade gett sig iväg för att hämnas sin tvillingbrors död. Enligt avsändaren till brevet, som var daterat den 8 maj, så var Jonas fortfarande saknad i strid, då han ännu inte hade återkommit ifrån sitt enmanskorståg. Men jag känner på mig att han är död, att hans kropp har inte bara hittats ännu, för jag tror att Jonas talar till mig genom mina drömmar om nätterna.

Faktum är att jag faktiskt har drömt en hel del om både Petter och Jonas även innan den 24 april. Drömmarna började redan under natten mellan lördagen och söndagen, mellan 22 och 23 april. I drömmarna innan det tråkiga beskedet kom såg jag de båda som genom ett glas med korvspad, klart men ändå oklart. Efter begravningen så kan jag se Petters ansikte klart och tydligt i drömmarna, där han är obekymrad, glad, kramar om mig och ber mig att inte oroa sig för honom – han har det bra nu säger han till mig. Men drömmarna om Jonas är desto otydligare. Jag ser honom stående, hållandes sitt prickskyttegevär strax under mynningen med höger hand och med gevärskolven mot marken, i ett skogsområde med en gammal, extremt lång tall och några distinkta, stora stenbumlingar, i närheten rinner det en bäck, för jag kan höra det porlande vattnet. I drömmarna verkar han vara både bekymrad och vilse, som om han inte vet var han befinner sig, men vill med en armrörelse få mig att titta mot bäcken, som jag inte kan se, hur mycket jag än vill. Det är alltid samma område han befinner sig i när han dyker upp i mina drömmar – är det Jonas som på så vis försöker tala om var han befinner sig, så att hans kropp kan hittas? En del av mig vill inte att hans kropp ska hittas, för jag vet inte om krafterna räcker för en till begravning av en till bror till mig. En del av mig vill kunna begrava Jonas, så att jag en dag efter kriget, även kan lägga blommor även vid hans gravsten och visa min vördnad.

Idag efter att min lättare tjänstgöring var slut för dagen så tilldelades jag min nya Messerschmitt, en Bf 109G-6 med serienumret MT-430, av en Löjtnant ur markpersonalen. Till skillnad från min MT-232, som var helt grönmålad på ovansidan, naturligtvis med lite vinterkamouflage när jag tog över den, så var MT-430 målad i två gråtoner längst upp och med spräckliga prickar i samma färger på flygkroppssidorna över den himmelsgrå färgen. De finländska identitetsmärkningarna såg också lite annorlunda ut: Inte blå hakkors på en vit cirkel utan på en gråaktig, som inte syntes lika väl mot flygplanets i övrigt gråaktiga kamouflagemålning. Till min stora glädje så hade min blivande MT-430 den nyare typen av huv med pansarglas istället för en solid pansarplåt bakom flygföraren och en kabinhuv utan några som helst vertikala stöttar ovantill och på sidorna. Den hade även den nyare typen av sidoroder och hade fått det taktiska numret ”Röd 5” målat längst upp på stjärtfenan, precis ovanför stabilisatorerna De gula Östfront-identifieringsfälten var de samma som hos min gamla MT-232. Löjtnanten ur markpersonalen berättade för mig att vapnen redan var inskjutna och ursäktade sig sedan med ett ”Ah, just det, glömde bara en sak – vänta här Fänrik Svensson, jag kommer snart tillbaka.” Jag stod kvar och väntade, undersökte Messerschmitten lite närmare, och till slut kom Löjtnanten tillbaka. ”Vi hade ju helt glömt bort, Ni har ju skjutit ner åtta flygplan, så då får Ni givetvis måla på åtta segerränder på Ert flygplan.” Det var först nu som jag såg att han hade med sig en liten pensel, en färgburk med vita färgrester på och en avlång, rektangulär schablon, även den med vita färgrester på. Sedan ställde han allt på en flerdubbelt ihopvikt duk ovanpå vänster stabilisator. ”Lämna bara kvar det här vid flygplanet när Ni är färdig, så hämtar jag det senare, jag måste ändå tillbaka till Ert flygplan. Vi ses vid fotbollsträningen, Fänrik Svensson!”. Jag valde att måla på mina segerränder under vänster stabilisator, med ett lite större mellanrum mellan sträck nummer fem och sträck nummer sex. Därefter lade jag ner duken på gräset och lade resten av sakerna ovan på duken. Sedan gick jag iväg till officerskorsun för att byta om till fotbollsspelandet.

Träningen, som går betydligt bättre nu, ger mig något annat att tänka på än bara mina bröders bortgång och försvinnande. Ingen människa orkar ju i längden med att bara vara bekymrad och sorgsen. Nu klarar jag utan problem mer än 25 armhävningar och mer än 10 uppdragningar i en metallstång. Häromdagen övergick promenaderna runt flyg till löpträning, inte på olympisk nivå direkt, men ändå i ett lugnare tempo. Och ovanpå det knä- och benövningarna och fotbollsträningen mellan vaktmanskapet och piloterna. Nej, inom en månad så kommer jag att vara i flygform igen. Det är jag säker på.

Jenny har skrivit ett brev tillbaka sedan dödsbeskedet om Petter. Hon har beklagat sorgen väldigt mycket, men är samtidigt glad för min brorhustru och deras dotter att han äntligen har fått en tjänstgöring, som håller honom borta från fronten. Hon önskar givetvis att den här lättare tjänstgöringen kunde fortsätta ända till krigsslutet, men förstår samtidigt att min egentliga tjänst är som jaktpilot, och det kommer att innebära dagliga faror så snart jag börjar flyga stridsuppdrag igen. Jag funderar på att ta en anställning som civil passagerarpilot så snart jag kan återvända till Sverige igen efter att min frivilliga finländska krigstjänstgöring är slut, för jag avslutar alltid något jag har påbörjat. Det är en ren principsak. Men att sitta i ett krigsflygplan igen efter detta har jag inte, inte ens vid F10 Ängelholm hemma i trygga Skåne.

Måste lägga mig nu. Det är mitt i veckan och jag har tjänstgöring imorgon bitti igen.


Återgå till "Historia i media"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 0 och 0 gäster