After Action Report IL2 A.E.P.

Diskussioner kring filmer, böcker, tv-program, spel mm som bygger på vår historia. Värd: B Hellqvist
Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 509
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 19 nov 2016 19:37

Det här är en After Action Report från en pågående pilotkarriär i flygsimulatorn IL2 A.E.P. och den kommer att uppdateras med en viss regelbundenhet, allt eftersom tiden och flygspelandet tillåter. Den är bara delvis baserad på verklig historia, t.ex. vilka flygförband och flygplanstyper som förkom, men är i övrigt helt fiktiv.

Piloten är årgång 1920 och har svensk far och finsk mor. Han är en s.k. silvervinge och har efter tiden vid Flygvapnets Reservflygskola placerats vid F10 Ängelholm, där han tjänstgör som värnpliktig jaktpilot. Där har han flugit F8 Gladiator och J20 Re.2000 fram tills slutet av 1942, då hans morbror, en högt uppsatt officer i det Finländska flygvapnet, har dragit i många tråder och gjort det möjligt för honom att få överföras till en finländsk jaktflottilj, där han nu har börjat flyga Brewster Buffalo.

Allt som beskrivs i "breven" till en pilotkamrat vid F10 Ängelholm är baserat på faktiska spelresultat, som också kommer att presenteras i form av en skärmdump i varje AAR.

Det är här som historien tar sin början...

”18 januari 1943

Hej Axel,

hoppas allt går bra i Bulltofta och att våra nya italienska jaktflygplan fortfarande flyger bra, trots deras omfattande tekniska problem. Jag saknar faktiskt tiden med J8 Gladiator, den var mycket angenäm att flyga, även om J20 också hade sina fördelar.

Nu är jag stationerad norröver öster om den gamla finländska riksgränsen, var exakt får jag inte skriva. Här tillhör jag LLv 34, alltså Flygflottilj 34. Men det är kallt här uppe, mycket kallare än det någonsin var i södra Skåne. De finländska flygmekanikerna gör ett fantastiskt jobb med att hålla flygplanen luftvärdiga i det här kalla klimatet.

Efter att ha firat jul hemma i Stockholm så avgick transporten mot Finland den 26:e december och jag kom fram till min nuvarande flygflottilj den 3:e januari. Nu flyger jag ett Amerika-byggt jaktflygplan som heter Brewster Buffalo, ett flygplan som med framgång har varit i finländsk tjänst sedan 1940 enligt mina finländska pilotkamrater.

Det är mycket på grund av morbror Jukka, högt uppsatt officer vid det finska flygvapnet, som jag fick tillstånd att överhuvudtaget komma hit och ta plats som finländsk jaktflygare. Han har nog dragit i en hel del trådar kan jag tänka mig. Vid F10 ville man inte alls släppa mig, då det behövs piloter söderut, men trägen vinner så som det brukar heta.

Min allra första tid här vid min finländska flygflottilj så fick jag bekanta mig med Brewstern, känna på den lite och utöva en och annan låtsasluftstrid mot mina finländska stridskamrater. De är riktigt skickliga jaktflygare de här finska pojkarna måste jag säga. Det är ordentligt med krut i dem.

Mitt allra första stridsuppdrag ägde rum den 11:e januari, då förbandet skulle genomföra en jaktpatrull över Finska Viken. Där mötte jag också mitt allra första fientliga jaktflygplan, en I-16. Det måste ha varit en kombination mellan tillfälle, tur, luftstridsträningen från tiden hos det kungliga svenska flygvapnet och inte att förglömma egen flygskicklighet. De sovjetiska flygplanen kom rakt emot oss och svängde sedan åt vänster. Jag svängde efter, fick ett av dem mitt i flygplanssiktet och tryckte av en tvåsekunderseldskur. Han började genast lämna svart rök efter sig och dök ner mot isen över Finska Viken i ett försök att undkomma. Då följde jag efter, sköt igen och min motståndare kraschade rakt mot isen. Den sovjetiska jaktpiloten hann aldrig lämna flygplanet och utlösa sin fallskärm.

Det är inte som luftstridsövningarna hemma, där man övade på att komma i skottläge, ”skjuter ner” varandra och sedan pratar om det efteråt. Det här är på blodigt allvar. Nu har jag fyra och en halv timme total flygtid under strid vid mitt finländska flygförband bakom mig och under varje uppdrag så lär jag mig något nytt. En sak jag har lärt mig är att det här gäller att döda eller dödas. Den sovjetiska motståndaren får inte visas någon nåd i strid, för han kommer inte heller att visa mig någon nåd. Det är den enkla sanningen. Döden är ständigt närvarande under stridsflygningarna och det finns ingen garanti att just jag återvänder hem oskadad. Avvisningsflygningarna nere vid södra Skåne är ingenting jämfört med detta. Här är det många gånger farligare att vara jaktpilot.

Igår och i förrgårAAR IL-2 11-18 jan 1943.jpg[/attachment] sköt jag ner min andra och tredje sovjetiska motståndare. Den andra nedskjutningen kom mycket oväntat, då jag bara hade skadat hans flygplan mycket lätt. Hans LaGG-maskin efterlämnade sig bara en lätt vit röksvans. Troligtvis så hade mina kulor skadat hans roderlinor, för den sovjetiska piloten började få svårt att kontrollera sin flygmaskin, lämnade den och utöste sin fallskärm. Den tredje nedskjutningen, en Yak-maskin, försökte med alla möjliga undanmanövrer och när de misslyckades gick han ner på lägsta möjliga höjd strax över trädtopparna. Jag följde efter, siktade noga och sköt korta eldstötar med mina kulsprutor. Till slut så tappade Yak-piloten kontollen över sitt flygplan och kraschade rakt in i träden med en kraftig explosion som följd. Jag behöver väl knappast skriva att han inte hann lämna sin flygmaskin.

Nu vilar jag upp mig i dagrummet efter dagens flyginsats och har äntligen ork att skriva några rader hem. Jag ska skriva ett brev hem till mor och far också innan det är dags för sängen. Imorgon blir det sannolikt nya stridsflygningar.

Hälsa kamraterna vid Bulltofta från mig. Hälsa att jag fortfarande lever och mår bra.

Eran Albin”


[attachment=0]

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 509
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 25 nov 2016 12:42

”22 mars 1943

Hej Axel,

nu är våren här i alla fall. Borta är snön, kylan och den iskalla blåsten. Fick du mitt vykort från Vaasa förresten?

Ursäkta att jag inte har haft tid att skriva så mycket. Även om det inte har varit stridsflygningar varje dag så har det varit en massa annat att syssla med. Dagen efter mitt senaste brev hade vi en stridsflygning där vi skulle stoppa Sovjetiska transportflygplan från att komma fram till Leningrad. Där var jag mycket nära att skjuta ner mitt fjärde flygplan. Tyvärr hade jag bara lyckats förstöra en av hans två motorer när ammunitionen tog slut. En finländsk stridskamrat avslutade nedskjutningen och min enda belöning blev en lång serie klappar på axeln för en i övrigt bra jaktinsats. Men nu har jag definitivt blivit en i gänget, och det är mycket värt.

Därefter, efter nio dagar i sträck med stridsflygningar, fick jag en veckas permission och besökte morbror Jukka och hans familj strax öster om Vaasa. Han råkade också ha ledigt samtidigt så vi tog bilen ner till centrala Vaasa för att handla lite och titta oss omkring. Det kändes skönt att göra något civilt igen efter över en veckas stridsflygningar. Morbror Jukka har varit lite orolig för hur det gått för mig vid fronten, men efter beskedet om de tre luftsegrarna så är han åtminstone något lättad.

Men faktiskt idag så vann jag min fjärde luftseger, en till så hamnar jag på listan över de finländska flygaressen. Återigen så var det en LaGG-maskin, som valde att föra luftstriden ner på trädstoppsnivå och efter att jag fått in en fullträff med mina kulsprutor så hade han inte mycket chans. Den sovjetiska jaktpiloten dog i en kraftig explosion mitt i en skogsglänta.

Det gäller dock inte att underskatta de sovjetiska jaktpiloterna, och i synnerhet inte deras jaktflygplan, som är modernare än våra Brewser-maskiner och snabbare på medelhög och hög höjd. Men det har börjat cirkulera rykten om att Finland ska köpa in moderna jaktflygplan inom en snar framtid.

För i mitten av februari så var det mycket nära att jag inte skulle få uppleva den underbara våren som har kommit nu. Under en luftstridöver de finländska och sovjetiska frontlinjerna mot en LaGG-maskin, som hade skadats av mina kulsprutor, så kom det till en brant dykning, och jag valde naturligtvis att följa efter. När jag tänkte följa efter min motståndare uppåt igen så fick jag tunnelseende och var nära att svimma av, så instinktivt lättade jag på gaspådraget och drog styrspaken mot mig. När synen återvände till slut flög min Brewster precis över trädtopparna i över 500 kilometer i timmen och var fortfarande på väg nedåt. Men en ängel vakade över mig och framför mig fanns det ett långt öppet fält, där jag valde att göra en nödlandning.

Av själva kraschlandningen minns jag ingenting, bara smällen när min Brewster-maskin träffade marken. Nästa minne är att jag låg på en sjukbår och hörde röster på tyska. Alltså hade min flygmaskin nödlandat på rätt sida av frontlinjen. Nu fick jag åtminstone någon nytta av min knaggliga skoltyska. De tyska soldaterna och sjukvårdarna var mycket vänliga mot mig och förutom att de bjöd mig på traditionell tysk korv, som en av soldaterna hade fått skickad hemifrån, så bjöd de även på lite dricka. De var mycket nyfikna på de tre segerränderna på stjärtfena och jag fick äran att ta tre kraftiga klunkar från en Schnaps – en för varje luftseger. Tur att man inte hade tio segerränder på stjärtfenan, för det var kraftig sprit de bjöd mig på.

Därefter fick jag tillbringa natten i en av deras baracker och på morgonen ordnades det med avtransport mot mitt flygfält igen. Min kära Brewster-maskin var naturligtvis skrot, efter att den sovjetiska jaktpiloten, som jag hade jagat, hade roat sig med att skjuta sönder den där en låg på marken. Jag gissar att han åtminstone ville tillskrivas ett förstört flygplan på marken.

För en dryg vecka sedan bytte vi också flygfält, från det vi var vid norröver till ett som ligger inte långt från Finska Viken. Så vi jaktpiloter har passat på att bada i floden i närheten nu när det äntligen börjar bli varmt, solen lyser och fåglarna har börjat kvittra. Det är underbart att våren äntligen har kommit.

Hälsa kamraterna vid Bulltofta från mig.

Eran Albin”


AAR IL-2 19 jan-22 mars 1943.jpg

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 509
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 01 dec 2016 20:41

”27 april 1943

Hej Axel,

tiden vid det nya flygfältet varade knappt en månad, nu är vi sedan lite mer än två veckor tillbaka vid det gamla flygfältet norrut igen. Vid sådana här förflyttningar så är det brukligt att ett antal transportflygplan medför ledningspersonal, stabspersonal, jaktpiloter, flygmekaniker, ammunition med mera, och då är det de övrigt jaktpiloterna som ansvarar för skyddet av dessa flygplan. Skulle dessa skjutas ner så upphör jaktflottiljen i praktiken att existera.

Det var under en sådan stridsflygning den 10 april som jag sköt ner mitt femte sovjetiska jaktflygplan och uppnådde flygaress-status. Den andra sovjetiska flygmaskinen sköts ner av gruppettan, en löjtnant. Väl på marken haglade gratulationerna från mina finländska pilotkamrater som regn på backen en blöt dag och jag förlänades två medaljer, Tapperhetsmedaljen av första och andra klass. Det var flottiljchefen som personligen fäste dem på min uniform. Ett fast handslag och hjärtliga lyckoönskningar så var den korta ceremonin över, det var mycket kvar att göra den dagen. Men jag kände mig med rätta mycket stolt, och gör fortfarande det.

Fast bara ett par dagar tidigare så var det återigen mycket nära att jag inte återvände från en stridsflygning. Vår uppgift var att eskortera bombflygplan till och från Seiskari, en ö i Finska Viken i Sovjetiska händer. Över ön fattade luftvärnet tycke för min Brewster-maskin och besköt mig som galningar. Det är en otäck känsla, Axel, att bara sitta där i sitt flygplan, bli beskjuten från marken och inte kunna göra så mycket åt saken, bortsett från oberäkneliga manövrer från sida till sida och uppåt och nedåt. Men det hjälpte inte så mycket, för en av deras granater slog hål i min bränsletank och i min högra vinge. Det var bara att meddela gruppen att jag omedelbart var tvungen att återvända hemåt mot finländsk mark. Det var tio mycket nervösa minuter, men som tur var så lyckades jag med stora svårigheter landa säkert med min Brewster-maskin en dryg kilometer från flygfältet, dit den sedan kunde bogseras med lastbil. Skönt att slippa ett ofrivilligt dopp i Finska Viken.

Vid sådana händelser inser man att döden kan inträffa när som helst under en stridsflygning. För två månader sedan sköts en av våra mycket framgångsrika jaktpiloter, med 29 nedskjutna sovjetiska flygplan på sin meritlista, ner och dödades. En av mina pilotkamrater har också skjutits ner över sovjetiskt område och är saknad i strid. Han sågs hoppa från sitt flygplan och utveckla fallskärmen, men mer än så vet vi inte om hans öde. Det är därför som stridsflygningarna över fiendeterritorium är de mest otäcka tycker jag personligen. Tvingas jag där lämna flygplanet så är det med alla sannolikhet en enkelresa till Sibirien som väntar på mig.

Men det var också under en sådan flygning som jag idag lyckades skjuta ner mitt sjätte sovjetiska flygplan. Vi skulle eskortera bombflygplan österut och fiendens jaktflygplan ingrep naturligtvis. Luftstriden började. Jag och min roteetta delade på oss och följde efter varsitt flygplan. Den sovjetiska piloten jag följde efter måste antagligen ha varit för koncentrerad på sin flygning eller en total novis, för han gjorde till min stora förvåning inga undanmanövrer alls. Det var bara att sikta noga och trycka ner avtryckaren så började hans vänstra vingrot att börja brinna. Han var inte långsam med att fälla huven och lämna flygplanet, där hans fallskärm utvecklades. När jag direkt efter nedskjutningen tittade på min ammunitionsräknare såg jag att det bara hade gått åt 38 patroner per kulspruta, alltså mindre än en femtedel av den totala ammunitionen.

Tror att det är dags att avsluta brevet för den här gången. Det har varit en lång dag och imorgon väntar nya utmaningar.

Hälsa kamraterna vid Bulltofta från mig.

Eran Albin”

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 509
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 08 dec 2016 20:55

”1 juni 1943

Hej Axel,

äntligen har beskedet kommit till oss jaktpiloter om Finlands nya jaktflygplan. Valet föll på den Tyskland-tillverkade Messerschmitt 109, det välkända jaktflygplanet bl.a. luftslaget om England. Hittills är det bara LLv 24 som har tilldelats det, men det sägs att även de andra jaktflottiljerna så småningom ska få det. För första gången sedan 1940 så har äntligen Finland fått ett modernt jaktflygplan, som på riktigt kan ta sig an de sovjetiska Yak-, La- och LaGG-maskinerna. Våra Brewster-maskiner är inte dåliga i luftstrid, men de börjar sakta men säkert att bli lite för föråldrade.

Jag har nu nio bekräftade nedskjutningar bakom mig. De senaste tillkomna är ett tvåmotorigt bombflygplan, en Il-4, och två England-byggda jaktflygplan av typen Hurricane, det klassiska jaktflygplanet från luftslaget om Storbritannien. All tysk propaganda om att Hurricane skulle vara ett klumpigt flygplan stämmer inte. Det är tvärtom en mycket manöverbar och mycket stryktålig jaktmaskin, något jag själv vet nu efter att personligen ha mött den i luftstrid. Den första Hurricane-maskinen jag sköt ner förvånade mig genom att genomföra en imponerande serie tunnelrollar och svängar på låg höjd, något som till att börja med tog mig med total överraskning. Den sovjetiska jaktpiloten, som flög det flygplanet, var mycket skicklig. Men samtidigt så är en luftduell ingen tävling i konstflygning, och faktum är att varje gång han genomförde sina tunnelrollar så kunde jag ta mig närmare med min Brewser-maskin och till slut öppna eld på mycket nära håll med mina fyra halvtumskulsprutor. Och på låg höjd blev effekten förödande. Hans högra vingspets slets bokstavligt talat av och han kraschade i ett eldklot på en flodstrand cirka fem kilometer in på sovjetiskt område. Den andra sköts ner efter att ha tagit emot flera eldskurar från min Brewster under en utdragen luftduell och kraschade i ett skogsområde på finländskt område.

Men det är väl nedskjutningen av det sovjetiska bombflygplanet som har påverkat mig mest, eller snarare efterdyningarna av det. Det var nämligen så att Il-maskinen kraschlandade inte långt från vårat flygfält och när jag hade landat efter att ammunitionen var slut och faran var över ville jag naturligtvis beskåda mitt verk. Jag såg finländska soldater, som ansvarar för skyddet av vårat flygfält, ta tre sovjetiska besättningsmedlemmar till fånga och skyndade till bombplansvraket tillsammans med ett par pilotkamrater. Vi räknade kulhålen i flygkroppen och vingarna och vi fick det till runt 350 totalt. Nyfikenheten tog över och jag klättrade upp på ryggen av flygplanskroppen, något jag aldrig skulle ha gjort. Där beskådade jag resterna av kulsprutekupolen och till min fasa det som var kvar av den fjärde besättningsmedlemmen. Det går inte riktigt att beskriva...plexiglaset i hans kupol var fullkomligt genomborrat av kulhål och hans huvud och överkropp... Bäst jag inte beskriver det, det var en fruktansvärt syn att beskåda.

För att återgå till det positiva så är jag fortfarande frisk och kry och njuter till fullo av sommaren, som nu äntligen har kommit till oss. Vi passar på att bada i en sjö i närheten och att ligga i solskenet när tillfälle ges. Nu har jag varit i flygtjänst i nästan ett halvår och hoppas innerligt att det snart blir tal om en permission igen. Jag hoppas på en längre permission så att det går att besöka Sverige igen. Ni får förresten ha ett roligt nationaldagsfirande hemma i Sverige. Jag kan av naturliga skäl inte delta, även om jag är med er i tankarna. Vet ni ännu om det blir tal om en flyguppvisning eller något liknande?

Jag måste nog avsluta här. Måste ju skriva ett brev till mor och far också innan det är dags att knyta sig för idag.

Hälsa kamraterna vid Bulltofta från mig, och glada nationaldagshälsningar också.

Eran Albin”

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 509
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 14 dec 2016 21:22

”30 juni 1943

Hej Axel,

Äntligen! Efter ett halvår i fronttjänst fick jag äntligen två veckors permission. Nåja, två veckor inklusive flygtransport från flygfältet till Helsingfors och därifrån tågresa till Vaasa samt returresan naturligtvis. Så sammanlagt blev det nio dagar ren ledighet. Min allra sista stridsflygning innan permissionen var på eftermiddagen den 15:e juni och flottiljstaben hade ordnat med en plats ombord på ett av det finländska flygvapnets transportflygplan morgonen efter, där jag hade sällskap av tre vaktsoldater, som även de skulle på permission. De hade även bokat tågbiljetterna, som bara var att hämta ut vid ankomsten i Helsingfors. En av vaktsoldaterna var hemmahörande i Vaasa så vi fortsatte att ha en trevlig konversation. Under flygningen mellan flygfältet och Helsingfors fick vi jakteskort av två rotar Brewster-maskiner, som efter ungefär halva sträckan löstes av av två rotar Messerschmitt 109 från LLv 24. Vilka ståtliga och strömlinjeformade jaktmaskiner de är dessa Messerschmitt-plan! Jag hoppas innerligt att även jag en dag får tillfälle att flyga en.

Vid ankomsten till Vaasa tågstation möttes sa jag på återseende till min resekamrat, som visade det sig också skulle ta samma tåg tillbaka till Helsingfors, och möttes upp av morbror Jukka. Har jag förresten skrivit att jag har befordrats till fältväbel? När jag anlände till Finland fick jag graden Undersergeant och nu har jag nått den näst högsta underofficersgraden i den finländska krigsmakten. Han hade nåtts av nyheten att jag dagen innan Sveriges nationaldag hade uppnått min tionde nedskjutning och gav mig en hjärtliga gratulationer. Väl framme vid morbror Jukkas hus utanför Vaasa tog jag genast av mig permissionsuniformen och bytte om till civila kläder. Tänka sig, vilken lättnad är att slippa uniformen.

Jag har förtigit en glad nyhet från dig, Axel, ursäkta för det, men nu är jag förlovad med en fin och grann flicka från Vaasa. Det är en lång historia. Riita och jag har egentligen känt varandra sedan jag var åtta och hon var sex år gamla, under de sommarlov då jag och min yngre bror följde med mor och far till morbror Jukka och hans familj i Finland. Riita är grannens dotter och har växt upp med tre äldre bröder, som alla har kallats in till fronttjänstgöring. Hennes far, kock till yrket, tjänstgör vid ett fältkök någonstans vid Leningrad-fronten.

Egentligen så har det inte funnits så mycket känslor mellan mig och Riita under årens lopp, enbart en djup och ömsesidig vänskap, men allt ändrades när kriget började och under min januari-permission det här året. Hon frågade aldrig mig personligen om mitt fältpostnummer, men har antagligen fått det efteråt av morbror Jukka, för en dag mitt i februari kom det plötsligt ett ganska långt brev från Riita och på den vägen har det fortsatt. Tiden var väl mogen för kärlek gissar jag.

Riita har gått igenom en hel del under detta hemska krig. En bror, Marko, stupade hösten 1941 och en andra bror, Tuomas, sköts av en sovjetisk prickskytt mars månad i år. Nu har hon bara sin far, sin mor och brodern Hans kvar, och bara hennes mor är kvar hemma. Och jag som innan min tid vid det finländska flygvapnet tyckte det var oroligt att ha en yngre bror under beredskapstjänstgöring vid norska gränsen, nu känns det som en bagatell i det stora sammanhanget. Morbror Jukka har också lidit. Av hans tre söner har en stupat och en andra blivit krigsinvalid – han fick vänster underarm avsliten av en artillerigranatskärva. Den tredje sonen har genom fars försorg fått en trygg tjänstgöring långt borta från all fronttjänstgöring, och jag klandrar inte på något sätt morbror Jukka för detta, snarare tvärtom. Själv hade jag nog agerat precis likadant under samma omständigheter.

Egentligen gick jag med på att förlova mig med Riita på ett villkor, och det var att vi gifter oss efter att kriget är slut och fred råder i Finland igen, och att vi diskuterar saken vidare då. Att hon blir krigsänka har jag ingen lust med, dessutom måste alla mina tankar fokusera på fienden under den tid jag har kvar vid fronttjänstgöringen. Det är helt och hållet för min egna överlevnads skull.

Nu sitter jag återigen vid flygfältet i solskenet och njuter av en underbar sommardag. Det är sagt att det ska bli stridsflygning imorgon igen, så det är nog dags att avsluta brevet. Innan det är dags att vila måste jag skriva ett brev till mor och far också.

Hälsa kamraterna vid Bulltofta från mig.

Eran Albin”

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 509
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 18 dec 2016 22:29

På grund av krångel med joysticken och att det tar allt längre tid att få igång spelet så att det går att spela ordentligt - ikväll tog det en halvtimme och det fortsatte att krångla - så avbryter jag denna tråd och släpper den helt och hållet. Det är inte heller kul när joysticken, som för övrigt kostade 599:- att köpa, har ett så stort dödläge i mitten att det t.o.m. är otroligt svårt att träffa ett flygplan som flyger helt spikrakt precis framför dig på mycket nära håll. Lägg sedan till svårigheter att kontrollera flygplanet under luftstrid med denna joystick så kan ni kanske förstå min frustration och varför lusten att fortsätta tråden helt tvärt har upphört.

Jag älskar verkligen IL-2-serien, men så här mycket krångel och frustration är det inte värt.

HGS

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 509
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

After Action Report IL2 Complete Edition

Inläggav HomeGuardSoldier » 09 apr 2017 15:02

Då blir det ett nytt försök till AAR till spelet IL-2 Complete Edition, nu när jag äntligen har lyckats installera det på en nyare dator, där det hittills - peppar peppar ta i trä - har fungerat mycket bättre än på den gamla internet-fria datorn från 2006.

Jag vill be moderatorn om att ta bort de 6 tidigare posterna så att detta blir det nya start-inlägget på den nya AAR-tråden.

HGS

Användarvisningsbild
Hans
Stödjande medlem
Inlägg: 19898
Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
Ort: Utrikes

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav Hans » 09 apr 2017 17:29

Välskrivet. Spännande. Slarva inte bort texten och fortsätt.

MVH

Hans

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 509
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 09 apr 2017 21:04

Tack för de snälla orden, Hans. Det positiva som sagt är att spelet fungerar mycket bättre i vår nyare dator, problemet tidigare var att det inte gick att installera det i den då.

Bakgrunden till min pilot är redan nedskriven och klar och jag fördjupar just nu efterforskningen lite för att få det lite mer realistiskt.

HGS

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 509
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 14 apr 2017 09:28

Då kör vi igen...

8 januari 1944

Så är man på plats i Finland, närmare bestämt i Jappila, ett flygfält ungefär 7 mil sydsydöst om Viborg, precis vid kusten. Det är tack vare min barndomsvän från Åland, Petteri Hietalainen, som jag har hamnat här. Petteri, född ett år tidigare än jag, tjänstgör som Kapten i Finlands flygvapen och är som sådan ansvarig för inköp av nya flygplan och under sin officerskarriär har skaffat sig en hel del officerskontakter. Jag har genom hans förtjänst hamnat vid HLeLv 24, Jaktflygflottilj 24.

Mina finländska pilotkollegor har redan gett mig ett smeknamn, ”Ruotsalainen”, Svensken. Inte bara på grund av min nationalitet utan också på grund av mitt efternamn, Svensson. Som svar på deras frågor om min bakgrund har jag berättat för att både farmor och farfar var finländska och hade utvandrat från Finland till Sverige på 1860-talet samt att alla mina tre yngre bröder är födda på Åland och numera tjänstgör i den finländska armén, Tomas som lastbilschaufför och Petter och Jonas som infanterister, alla tre vid IR61 förlagda norr om Leningrad.

Jag har även berättat om mina fem år som jaktpilot vid det Kungliga Svenska Flygvapnet och om de tre senaste årens neutralitetsvakt i Skåne. Så de vet om att jag redan nu är en rutinerad och erfaren flygförare och officer. Det enda som känns nervöst är att neutralitetsvakten med J20 Falco i huvudsak har handlat om att möta upp och avvisa främmande flygplan som kränker svenskt luftterritorium. Från och med nu kommer det att handla söka upp och medvetet skjuta mot sovjetiska flygplan, vars piloter inte kommer att tveka en sekund att göra det samma mot mig. Den tanken gör mig nervös. Tänk om jag inte kommer hem till Jenny?

Jag minns fortfarande den sommardagen 1941 då jag och Jenny träffades på stranden utanför Ängelholm. Det var en skön avkoppling från flygtjänsten att bara cykla iväg till stranden, ta av sig strumpor och skor och helt enkelt titta på vågorna rullande rörelser. En varm och solig dag i juni kom Jenny och hennes äldre syster gående. Jenny gillade män i uniformer och jag i min flygvapenuniform ansågs väl vara extra stilig. Hon sa hej, jag sa hej tillbaka och det var det – då . Ödet ville att vi skulle råka på varandra flera gånger på stranden utanför Ängelholm och till slut fann jag modet att bjuda ut henne på en glass och kopp kaffe. Två månader senare kilade vi stadigt, det var den 16 september 1941. Samma datum ett år senare trolovade vi oss.

Jenny har aldrig riktigt gillat mitt beslut att åka iväg för att bli jaktpilot i det Finländska Flygvapnet, trots att alla mina försök att förklara för henne om mina tre yngre bröder, mitt svenskfinländska ursprung och mina känslor om mitt andra hemland – hon har helt enkelt inte kunnat förstå vad jag menar, och hur ska hon ens kunna förstå det när hela hennes släkt sedan långt tillbaka bor i och kommer från Ängelholm med omnejd? Men hon har accepterat det i alla fall. I gengäld har jag lovat Jenny att vid ska gifta oss så snart en återkomst till Sverige är ett faktum, även om ingen vet hur länge det här hemska kriget kommer att fortgå. Bara framtiden kan utvisa det.

Den senaste månaden har jag tillbringat i Tyskland och utbildat mig på Messerschmitt Bf 109, det jaktflygplan jag kommer att flyga under min tjänstgöring här i Finland. När jag efter mycket tjat äntligen hade fått officiellt tillstånd från det Kungliga Svenska Flygvapnet att tjänstgöra Finland drog Petteri i lite trådar och sa till mig över telefon att jag skulle se till att färska upp mina tyskakunskaper från grundskolan. Det var först vid ankomsten till Finland sent i november förra året som jag fattade vad han menade. Han hade fixat in på på listan över finländska jaktpiloter som skulle omskolas på Messerschmitt Bf 109! Nu har jag blivit tilldelad en Messerschmitt som kom till Finland förra året, MT-232 och har också tagit ett par träningsturer med den, inklusive ett skjutträningspass, och det känns som ett bra och stabilt jaktflygplan, betydligt bättre än våra J20 Falco där hemma, framför allt kraftigare beväpnat.

Mina officerskollegor har sagt till mig att jag under en vecka till bara ska försöka koppla av och lära känna de andra piloterna. Allt kommer efterhand, säger de, och även att min träning från det Kungliga Svenska Flygvapnet kommer vara till stor nytta. Men det känns ändå konstigt; Från att bara ha hört skånska under tre års tid till att plötsligt bara höra finländska från alla håll och kanter.

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 509
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 19 apr 2017 20:03

20 januari 1944

Det känns konstigt att medvetet skjuta mot en annan människa, en annan levande och tänkande person med kärleksfulla föräldrar och ett eget liv att leva. Jag vet att omständigheterna tvingar mig, för annars skjuter han mot mig, men ändå...jag har begått den värsta synden av alla – jag har dödat en annan människa. Känslan av skuld, skam och ångest har hållit i sig i tre dagar nu, ända sedan nedskjutningen av ett Yak-jaktplan i tisdags, men börjar äntligen att matta av, sakta men säkert. När jag sitter i förarkabinen i min Messerschmitt så tänker jag inte på det, då har jag ett jobb att sköta – att skydda mina pilotkamrater, att skydda våra bombflygplan, att hålla mig själv och min rotetvåa vid liv etc. - men efteråt överfaller det dåliga samvetet mig och får mig att sova dåligt på nätterna. Jag drömmer ständigt om det och upplever nedskjutningen på nytt i ultrarapid...

Dagen innan, i måndags, under mitt allra första jaktuppdrag i finsk tjänst, samverkade min flygvapenträning, flygdisciplinen i gruppen och en stor portion tur till att jag sköt ner en P-40. Det var både fascinerande och förskräckande att se effekten av de två 7,92 mm-kulsprutorna tillsammans med 2 cm-kanonen bokstavligt talat slita sönder höjd- och sidorodren på min motståndare, men samtidigt en lättnad att se honom lämna flygplanet och utveckla fallskärmen. När vi hade landat fick jag många välförtjänta och klappar på axeln och allt kändes bra. Men jag själv tyckte inte att jag hade förtjänat dem efter nedskjutningen av Yak-jaktplanet dagen efter, känslan var snarare tvärtom.

Det var en mycket skicklig motståndare jag mötte, en som verkligen visste att utnyttja varenda fördel som hans Yak hade gentemot min Messerchmitt. Jag fick verkligen slita för att hålla mig bakom honom och för att få hårkorset på hans flygplan. Efter vad som kändes som en halvtimmes luftstrid, men som i själva verket bara hade varat i två-tre minuter, så hade jag börjat lära mig hans undanmanövermönster, och när han för femtioelfte gången på mycket låg höjd var på väg att stiga kraftigt för att sedan snabbt dyka igen för att gira åt vänster eller höger så var jag beredd – jag sköt omedelbart en tresekundersskur, som började träffa motorhuven på höger sidan och sedan arbetade sig ner mot förarkabinen, för att sluta vid höger vingfäste. Plexiglashuven gick i tusen bitar och Yak-maskinen började omedelbart att brinna och därefter, likt ett flygande likbål, for hans Yak-maskin uppåt av tröghetskraften, för att sedan liksom hänga kvar i luften under ett par sekunder och därefter störta nästan helt övertänd rakt mot istäcket i Finska Viken – piloten hade inte en chans att ens börja lämna flygplanet. Jag hoppas verkligen att han dödades redan när förarkabinen träffades och slapp lida en kvalfull död. Det var tidigt på morgonen som nedskjutningen ägde rum så explosionen när Yak-jaktplanet slog i marken lyste upp istäcket runtomkring likt blixten från en kamera. Därefter var allt tyst och halvskumt igen.

När jag knackade på dörren till Fänrik Linnasalo, som jag kommer utomordentligt väl överens med och har mycket gemensamt med, bl.a. mitt födelseår, så återgick tankarna till år 1935 under Rekryten vid I12 i Eksjö. Som rekryt hade man nästan panikångest för att knacka på hos Kapten Rosén, vår stenhårda kompanichef som i det närmaste krävde kadaverdisciplin oss arma rekryter och bidrog till att göra minnena från Ränneslätt till bland de minst roliga i hela mitt liv. Av någon anledningen väntade jag mig samma reaktion från Fänrik Linnasalo när jag knackade på hans dörr tidigare idag för att prata av mig lite om nedskjutningen i tisdags. Men han tog vänligt emot mig och lyssnade tålmodigt på vad jag hade att säga. Sedan, efter en lång tystnad, sa han att det hade varit så för alla efter att ha dödat en motståndare i luftstrid för allra första gången. Det kommer att gå över har han sagt och det bästa är att inte alls tänka på saken, att försöka fokusera på uppgiften och – något jag aldrig egentligen har tänkt på tidigare – hitta en ventil för känslorna. Efter det samtalet kändes det mycket bättre. Vi skakade hand och skiljdes åt.

Nu har jag sammanlagt en timme och femtio minuters total flygtid under skarpa förhållanden bakom mig och dessa har uppenbarat ett par brister hos min Messerschmitt för mig. Huven har ett flertal stöttar samt en stor pansarplåt bakom huvudet, och dessa stör sikten utåt. Bakåt ser jag knappt någonting, något jag har blivit varse under min allra första luftstrid, där jag undgick att bli nedskjuten endast tack vare att min rotetvåa, Översergeant Silvennoinen, skrek ut i radion: ”Ruotsalainen, bryt höger, bryt höger!”. Själv hade jag inte märkt någonting, trots att jag hade följt Löjtnant Iacobis råd att ständigt bibehålla en rörlig blick i ett stridsområde, i synnerhet bakåt. Löjtnant Iacobi hade också sagt till mig att vara beredd på känslorna som följer, något jag förstår först nu, efter nedskjutningen av Yak-maskinen. Förarkabinen är också i det trängsta laget, det är inte mycket plats man har.

Igår fick jag ett brev från Jenny. Jag förteg vissa detaljer från henne när det besvarades för två timmar sedan och berättade bara lite allmänt om läget här vid Finska Viken, att det är mycket kallt här, att jag saknar henne väldigt mycket och så vidare. Förvisso så fick hon veta om de två nedskjutningarna, där jag i brevet skrev att båda piloterna hade lyckats rädda sig, och att jag förlänats med Frihetsmedaljen av andra klass, men jag skrev inte heller att vi jaktflottiljen de senaste fyra dagarna har fått en pilot, Sergeant Salo, dödad i strid och en till, Översergeant Ilola, saknad i strid – han lämnade flygplanet någonstans över Finska Viken i närheten av Leningrad och hans vidare öde är okänt. Har han frusit ihjäl? Har han vid landningen gått genom isen och drunknat? Har han hamnat i ett fångläger? Ingen av oss vet. Jag har inte heller berättat att fyra av våra piloter, inklusive divisionschefen Löjtnant Tuhkasaari, har sårats så svårt i strid att de har hamnat på fältsjukhus. Bara en av piloterna har kommit tillbaka i tjänst än så länge, vilket betyder att de har ersatts av flera mer eller mindre oerfarna piloter.

Nu måste jag avsluta dagboksskrivningen för idag. Imorgon ska jag för första gången leda tre andra Messerschmittar i ett markattackuppdrag mot mål norr om Leningrad. Det är mycket att förbereda och planera, men som tur är så kommer vi att få jakteskort, fyra stycken Brewster Buffulo från HLeLv 26.

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 509
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 27 apr 2017 19:16

26 januari 1944

Idag, strax innan klockan åtta på morgonen, blev jag officiellt ett flygaress. Då sköt jag ner min femte motståndare, en sovjetisk P-47, under en luftstrid. Och väl på marken blev jag naturligtvis gratulerad av de andra piloterna. Klockan tio, vid en inofficiell ceremoni genomförd av flottiljchefen, förlänades även Frihetsmedaljen av första klass till mig. Därefter följde honnör, ett fast handslag, en till honnör och därefter uppriktiga lyckoönskningar. Naturligtvis gläder detta mig mycket inombords, men jag är också medveten om det svåra läge som vi vid Messerschmitt-divisionen har just nu. Vi har bara sex Messerschmitt-jaktplan och två officerare i flygtjänst kvar, varav jag är den ena av dem. Den andra är Löjtnant Tuhkasaari, divisionschefen som igår kom tillbaka från fältsjukhuset. Egentligen skulle vi ha haft en Kapten som divisionschef, men han stupade i höstas i luftstrid innan jag kom till HLeLv 24. Jag har alltså i praktiken, trots min ankomst för lite mer än två veckor sedan, blivit ställföreträdande divisionschef – helt och hållet ofrivilligt!

Det är mycket att förbereda inför stridsuppdrag, mycket som man som befälhavande officer ansvarar för. Vädret måste kollas upp, kartor måste studeras, flygrutter måste planeras, fientligt luftvärn och fientligt jaktflyg måste övervägas, genomgången innan flygningen måste förberedas och så vidare. Så det är inte bara de trettio eller så minuter jag är i luften som är min arbetstid, utan även allt runtomkring, och det tar i princip en hel arbetsdag i anspråk, ibland ännu längre tid. Men de tre flygningar jag själv hittills har ansvarat för har gått bra. Inga förluster av de tre flygplan som har ingått i min fyrgrupp, vilket känns skönt, samt fem fientliga jaktplan nedskjutna och ett tåg samt två flygplan förstörda på marken. Tre av jaktplanen sköts ner av jakteskorten, som i sin tur led tre egna förluster – två Brewster och en Fiat G.50. Men dessa markattackuppdrag, med en 250-kilosbomb hängandes under flygplanet, är inte vad jag är utbildad för. Jag är utbildad för luftstrider mot andra flygplan. Men ett av jaktflygplanen sköts ner av mig och även tåget förstördes av min Messerschmitt – bomben missade naturligtvis så jag svängde runt och besköt det med kulsprutorna och automatkanonen. Tåget var lastat med bränsle och ammunition och förstördes helt så snart en ammunitionsvagn träffades – helt tåget exploderade!

Men det är ett av dessa markattackuppdrag, planerat av de högre officerarna, som är orsaken till att vi nu bara har sex stycken Messerschmittar kvar. Deras mål hade varit att förstöra fartyg i Leningrads hamn, men istället för att låta Tyskarna sköta det med sina bombflygplan eller skicka våra Blenheim-plan så kom de på den käcka idén att skicka nio Messerschmittar, indelade i tre tregrupper och lastade med varsin bomb, att göra jobbet. Jag var gruppsju och ansvarade för gruppåttan och gruppnian. Så vi skulle alltså flyga tvärs över den östra delen av Finska Viken, över den södra landmassan, utsättas för en helvetisk luftvärnseld, släppa bomberna mot målen och sedan ta oss hem igen – på något sätt. De högre herrarnas plan gick käpprätt åt helvete – sju Messerschmittar sköts ner, antingen av luftvärn eller av jaktflyg, och två Brewster gick också förlorade. Att jag sköt ner en Yak-maskin och på vägen hem förstörde ett till ammunitionståg spelar ingen roll, det var bara två Messerschmitt-plan och två Brewster som återvände till Jappila. Det är också ointressant om de förlorade piloterna dödades i strid eller tillfångatogs, för nu har vi istället fått ett gäng mer eller mindre oerfarna jaktpiloter, vilket bara är farligt för oss själva. Och som en indirekt följd av detta förlorade vi ytterligare tre Messerschmittar idag på morgonen, dock ingen ur den fyrgrupp jag ansvarade för. Att gruppåttan och gruppnian sköts ner i söndags berodde helt på den mördande luftvärnselden – det gällde helt enkelt att rädda sig själv så gott det gick. Jag kan fortfarande inte fatta hur min MT-232 klarade sig utan att få så mycket som en färgflaga bortskjuten trots att jag flög den rakt igenom luftvärnselden på bara 100 meters höjd. Hade det inte varit för de högre herrarnas briljanta plan så hade vi åtminstone haft elva Messerschmitt nu, sannolikt fjorton.

Igår kom det ett brev från Tomas, Petter och Jonas – de hade skrivet ett gemensamt brev till mig, då alla tre tillhör samma infanteriregemente. Alla tre lever och mår bra. Åtminstone i breven till dem så kan jag skriva det precis som det är här med allt som det innebär – rädslan för att dö, smärtan över dödade kamrater, längtan att komma hem, viljan att göra min plikt för mitt andra fosterland... De är både stolta och djupt imponerade över att jag valde att lämna trygga Sverige, trots att ingen egentligen tvingar mig, för att dra mitt strå i stacken för att försvara och skydda Finland, det land som också är deras andra fosterland och som de också känner lika starkt för som jag själv. Den dubbla fosterlandskänslan som Jenny aldrig kommer att kunna förstå fullt ut. För jag älskar Sverige, det är naturligtvis självklart, men samtidigt så vet jag om att om Finland faller så står sannolikt Sverige på tur. Jag ska besvara brevet de närmaste dagarna, i mån av energi och tid.

Jag har ofta, särskilt sedan min ankomst till Finland, tänkt på hur det kom sig att jag gjorde svensk militärtjänstgöring och mina bröder finländsk. Efter att jag föddes valde mor och far att flytta till Åland och där föddes mina tre bröder. Varken far eller mor brydde sig om att ändra mitt medborgarskap till finskt, och därför kom jag efter flytten tillbaka till lilla Eksjö 1931 att hamna vid I12 hemma i Eksjö medan Tomas, Petter och Jonas ryckte in till militärtjänstgöring i Finland, trots att de var bosatta i Sverige. Petter och Jonas gillade, liksom jag, fysisk träning och hamnade därför hos infanteriet, medan Tomas, motor- och bilintresserad och totalt ointresserad av fysisk träning, inte alls förvånande blev fordonsförare. Tomas tjänstgjorde under Vinterkriget och har bl.a. berättat för oss hur han körde inte bara körde mat och ammunition, utan även frusna lik efter stupade finska soldater. Petter och Jonas ryckte in hösten 1940 och hade ”turen” att i princip direkt efter avslutad militärtjänstgöring bli inkallade för tjänstgöring under Fortsättningskriget. För Tomas blev det ju en paus på över ett år däremellan, och under den tiden han hann både gifta sig med sin ungdomskärlek och bli pappa – han hade ju ett stadigt arbete som lastbilschaufför i Eksjö. Nu kör han istället en finländsk armélastbil och har en snart fyraårig dotter som han inte har sett sedan senvåren 1941, men försörjer med sin finländska soldatlön. Petter, den naturliga orienteraren, tjänstgör som spaningssoldat och tillbringar periodvis mycket tid bakom de sovjetiska linjerna, och Jonas, den skickliga och instinktiva skytten, som prickskytt. Av naturliga skäl har han inte velat prata så mycket om sina upplevelser, vare sig med Tomas och Petter eller i breven till mig under tiden jag tjänstgjorde vid F10 Ängelholm under Neutralitetsvakten.

Nu får det räcka med dagboksskrivandet för ikväll. Imorgon förmiddag är det dags för en till flygning. Jag känner mig totalt uttröttad, men med en ”påtvingad” roll som ställföreträdande divisionschef så lär det väl inte bli några lediga dagar under ett bra tag framöver. Det är bara att härda ut. Måtte vi inte lida några förluster imorgon, det är redan illa nog som det är. Att vi nu bara har sex Messerschmittar kvar betyder också att motorerna slits betydligt snabbare, än om vi hade haft minst det dubbla antalet att alternera mellan.

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 509
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 06 maj 2017 10:45

11 april 1944

Det har varit tio långa veckor, men nu är jag äntligen – efter en bruten vänsterarm och ett brutet högerben, sedan jag tvingades lämna min MT-232 med fallskärm den första februari – tillbaka vid HLeLv 24 igen. Det har varit sex veckor på sjukhus och tre veckors sjukpermission, restiden till och från Eksjö ej medräknad. Nu är det beordrat lättare tjänstgöring vid flottiljstaben fram till 11 juni, dagen efter återgår jag till flygtjänst igen. Då kommer jag också att ha tilldelats ett nytt flygplan, enligt obekräftade uppgifter en nyare version av Bf 109. Den här dagboken har hela tiden legat vid min säng inne i officerskorsun.

Idag är det söndag, det regnar kraftigt ute och jag passar på att vila ut mig i korsun efter resan hit igen med tåg, flygplan, tåg igen och slutligen i en ytterst obekväm finländsk armélastbil. Imorgon börjar min tjänstgöring igen och då har flottiljchefen beordrat daglig motion och styrketräning efter växande fysisk förmåga efter ordinarie skrivbordstjänst för att gradvis få mig i form för flygtjänst igen. Men alla har hälsat mig hjärtligt välkommen tillbaka och gratulerat mig till vigseln med min fästmö, som jag har talat så gott och mycket om ända sedan ankomsten hit i januari i år.

Men jag fick åtminstone fira min 27-årsdag hemma i Eksjö, bland släkt och de få vänner som är kvar, som inte är inkallade till någon form av tjänstgöring under dessa dystra tider. Och ännu roligare är att jag och Jenny äntligen har gift oss! Vi är nu make och maka. Det var söndagen den 4 april som vigseln ägde rum i den vackra Eksjö Kyrka, och för bröllopsfotografen blev det extra krångligt då jag insisterade på tre separata bröllopsfoton – ett med finkostym, ett med svensk flygvapenuniform och ett med finländsk flygvapenuniform! Och för min egen del blev det fem klädombyten: Först från vardagskläder till finkostym, sedan från finkostym till svensk uniform, därefter svensk uniform till finländsk uniform, sedan tillbaka till finkostym igen och slutligen, efter allt firande, tillbaka till vardagskläder. Jenny hade rest till Eksjö tillsammans med hennes föräldrar, hennes äldre syster Kristin, Kristins make Per-Åke, deras son, hennes yngre bror Ralf och slutligen hans fästmö Josefin – alla hemmahörande i Ängelholm. Från min familj kunde bara mor och far samt Tomas hustru Kerstin och deras dotter komma – alla andra i den närmaste familjen är i krigstjänst i Finland. Även mina barndomsvänner Rickard och Jens var med, då båda två sluppit undan krigstjänstgöring och istället har civila jobb i Eksjö. För Jennys del innebar det inget efternamnsbyte, då hon redan hade släktnamnet Svensson sedan tidigare. Den enda skillnaden är att hon nu inte längre kallas Fröken Svensson, utan Fru Svensson och liksom jag har två ringar på vänster ringfinger.

Egentligen var det inte planerat att vi skulle gifta oss redan nu, det var från början planerat till efter att min tjänstgöring i Finland var avslutad, men ironiskt nog så var det det faktum att jag blev nedskjuten som har gjort att vi nu är man och hustru. Den första februari hade jag precis skjutit ner min åttonde motståndare, en P-40, men mindre än en minut senare fick en mycket skicklig och rutinerad sovjetisk jaktpilot min Messerschmitt i kornet. Den dåliga sikten bakåt i förarkabinen gjorde att vare sig jag eller min rotetvåa såg hans P-40 dyka i hög fart rakt ur solen – en enda sekundsnabb eldskur från hans sex 12,7 mm-kulsprutor räckte för att skjuta av den yttersta tredjedelen av min vänstervinge, vilket ledde till att min MT-232 omedelbart hamnade i en nedåtgående spiraldykning. Från det att jag togs med total överraskning på 4.500 meters höjd så dröjde det ända till 1.500 meters höjd innan jag slutligen kom ur chocken, lossade huven, slutligen lämnade flygplanet och utvecklade fallskärmen på ungefär 750 meters höjd. Resultatet blev en hård landning i tallskogen nedanför, vilket resulterade i att jag bröt både vänsterarmen och högerbenet – en helvetisk kroppslig smärta som jag aldrig råkat ut för någonsin tidigare. Jag bara skrek så högt som lungorna förmådde, det gjorde obeskrivligt ont, mer ont än jag någonsin har kunnat föreställa mig. Skriket larmade tre finländska soldater, som då fattade att någon faktiskt hade räddat sig från den störtande Messerschmitten de hade bevittnat, och en av dem sprang genast iväg för att hämta en bår medan de andra två tog hand om och lugnade mig. Samma obeskrivliga smärta när de skulle lägga mig på båren, trots att de var ytterst försiktiga, och då måste jag helt enkelt ha svimmat av, för nästa minne är att jag låg i ett sjukhustält med armen och benet stabiliserade med hjälp av pinnar och bandage, redo för avfärd till fältsjukhuset, där jag sedan skulle tillbringa de kommande sex veckorna. Min rotetvåa klarade sig oskadd och återvände helskinnad till Jappila. Men för min kära MT-232, som troget burit mig oskadad genom 15 luftstrider, tyvärr slutet.

Denna upplevelse fick mig att inse och förstå min egen sårbarhet här och att tiden här på Jorden är kort och att vi kan ryckas bort från detta jordeliv när som helst av Gud. Så min tredje dag på fältsjukhuset skrev jag ett långt brev till Jenny, där jag beskrev allt precis som det var – att jag har avstått från vissa detaljer för att inte oroa henna, att jag hade blivit nedskjuten och knappt undgått att blivit dödad i strid, att jag redan har dödat sovjetiska jaktpiloter under luftstrid – kort sagt allt som har hänt under min korta tid här i Jappila. Och jag skrev även att jag för min del gärna ville gifta mig med henne redan under den sjukpermission som var att vänta efter tillfrisknandet, om Jenny ville förlåta mig för att delvis ha ljugit för henne och acceptera den person som jag hade förvandlats till här under bara två veckor, en som inte har något som helst problem att under strid skjuta med skarp ammunition mot en sovjetisk motståndare och kanske t.o.m. döda honom i luftstrid. En vecka senare kom svaret tillbaka: Jenny ville jättegärna gifta sig med mig redan under den kommande sjukpermissionen hemma i Eksjö – vad glad jag blev! Det var nu slutet av februari och i stort sett all min tid gick åt till att brevledes tillsammans med Jenny planera inför bröllopet, ordna med detaljer och nödvändiga papper, nödvändiga formaliteter, boka tid för vigsel i Eksjö Kyrka osv. Åtminstone så fick det tiden i sjuksängen att inte kännas så långtråkig som den annars hade gjort och jag hade en helt annan motivation att tillfriskna och börja träna upp musklerna i vänster arm och höger ben igen bortsett från flygtjänsten här i Jappila.

På morgonen efter, den 5 april, när vi båda två vaknade tidigt efter att ha tillbringat natten tillsammans, frågade Jenny mig om jag risken fanns att jag skulle fortsätta att döda andra människor igen nu när min sjukpermission snart var slut. Vad skulle jag göra – ljuga för henne rakt i ansiktet när vi precis är nygifta? Jag svarade att omständigheterna vid fronten tvingar mig att skjuta mot andra människor och att människor då skulle dö, det var oundvikligt. Det enda jag kunde lova henne var att efter min tjänstgöring i Finland, efter att kriget förhoppningsvis var slut, inte mer skulle göra det, att jag inte ville längre. Därefter var jag tvungen att duscha och klä på mig min finländska uniform igen, för jag hade ett tåg mellan Nässjö och Stockholm att passa. Därefter skulle det gå ett flygplan till Åland och därifrån ett flygplan till Helsingfors, vartefter det var dags att stiga ombord på ett tåg till Viborg, för att därefter åka armélastbil från Viborg till Jappila flygfält.

Att vara borta från flygtjänsten så här länge var inte direkt något jag hade planerat, men samtidigt var det – efter 16 dagars luftstrider i sträck – en otroligt skön känsla att få vila ut sig, i den mån det gick med en bruten arm och ett brutet ben, och i lugn och ro besvara brev från mina bröder, mor och far och Jenny. Men det är lite oroande, det som Petter och Jonas berättat i breven. Då båda två, även Jonas som prickskytt, ägnar sig åt spaning bakom fiendens linjer, så har de märkt en ökad sovjetisk aktivitet. Enligt dom så kommer det inte att dröja alltför länge innan det smäller till på allvar vid frontlinjen. Även mina pilotkamrater har berättat om en ökade sovjetiska flygaktiviteter.

Nu det redan sent på eftermiddagen. Jag måste ut ur korsun för att få lite mat i magen och därefter är det dags att lägga sig tidigt. Imorgon bitti klockan sex börjar min tjänstgöring igen.

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 509
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 09 maj 2017 15:04

16 april 1944

Det är söndag igen. Jag arbetar måndag till fredag mellan sex på morgonen och tre på eftermiddagen vid flottiljstaben och har därefter fri tid, som jag i största möjliga mål har försökt ägna åt fysiska övningar och styrketräning, men det gör fortfarande ont i armen och benet. Det är främst benböj i olika former och armhävningar jag har ägnat mig åt, men vänsterarmen är fortfarande inte så stark, så det blir inte så många. Det går inte heller att böja knäna så mycket som jag vill. Men för varje dag blir det bättre, och så får man väl se det – Rom byggdes ju inte på en dag.

Jag sitter i ett kontor med ett fönster som ger utsikt mot start och landningsbanan. När tid ges brukar jag titta på när Messerschmittarna startar och landar, och det är först nu jag inser hur blind jag har varit. De nya Messerschmittarna, modell G-6, är ju redan på plats hos oss! Igår tittade jag närmare på en av dem och det är minsann en nyare version. Det som framför allt skiljer är kulsprutorna, som är av kaliber 13 mm istället för 7,92 mm, plexiglashuvarna, som har en cirka 5 cm tjock platta av pansarglas och verkar vara utformade utan vertikala stöttar för att ge en mycket bättre runtomsikt, och sidorodret, som är annorlunda utforma. Vapenmekanikern visade mig två kulsprutepatroner, en av vardera kaliber, och det är stor skillnad i både grovhet och tyngd, vilket borde kompensera för att det nu bara får plats 300 patroner per kulspruta istället för som tidigare 500 stycken. Hade jag och Översergeant Keskitalo suttit i såna här Messerschmittar den första februari så hade vi inte överraskats lika lätt av den sovjetiska jaktpiloten, som troligtvis ville skydda sin roteetta men bara var ungefär trettio sekunder för långsam för att göra det. Instrumentpanelen ser i princip likadan ut som hos min gamla MT-232. Jag ser redan fram emot att få spaka min alldeles egna Bf 109G-6.

Samtidigt så har våren kommit på allvar. Isen i Finska Viken har börjat smälta och snön är i stort sett helt borta. Soldaterna ur vaktkompaniet och jaktpiloterna har redan börjat med att spela fotboll för att hålla sig i form. Jag skulle så gärna vilja spela med dem, men min fysiska form är alldeles för dålig just nu, så jag får nöja mig med långa promenader runt flygfältet. Den lättare tjänstgöringen känns så där rolig: Assistera i flygplanering, ta fram väderunderlag, ta hand om pappersarbete...kort sagt enformig pappersecercis, även om de högre officerarna är både trevliga och tillmötesgående. Samtidigt som det naturligtvis är en skön avkoppling från stressen att hela tiden vara i flygtjänst så är sanningen den att jag längtar obeskrivligt mycket efter att äntligen få sätta mig i en Messerschmitt och bara flyga iväg på jaktuppdrag.

Framför allt har jag mycket tid att fundera på min kära hustru där hemma och hur hon har det. I förrgår besvarade jag ett brev från henne. Tråkigt att tvingas lämna henne så där på vår första morgon som nygifta, men tyvärr inget att göra åt saken. Åtminstone så vet hon om att jag just nu har en ofarlig tjänstgöring fram till juni månad, att inget ska kunna hända mig. Jag har skickat tre bröllopsfoton av mig i finländsk uniform i ett brev till mina bröder, ett liknande fotografi som nu står inramat på mitt nattduksbord jämte min säng i officerskorsun, fast där med svensk officersuniform. Tråkigt att de inte kunde närvara vid vigseln, men kriget går väl före allt antar jag, även personliga angelägenheter. Tomas berättade i ett gemensamt brev från mina bröder att han har ansökt om en tjänst som stabschaufför i Helsingfors, att han har tröttnat på sin lastbilschaufförstjänst med allt som det innebär – allmän livsfara då han är ett hett mål för ryssens markattackflygplan, att transportera sårade, att transportera lik, att transportera farliga saker som ammunition... Jag förstår honom, särskilt nu när jag själv är gift. Han gifte sig innan Vinterkriget bröt ut, tjänstgjorde under Vinterkriget, blev pappa bara två månader efter att ha kommit hem från sin tjänstgöring och blev inkallad igen precis efter sin dotters ettårsdag. Han måste längta efter att få träffa henne igen, särskilt som hon fyller fyra år under maj månad och han inte ens har pratat med henne i telefon sedan dess, bara sett henne på bilder hemifrån. Petter och Jonas mår också bra med tanke på omständigheterna. Jonas hade en allt för ”närgången kontakt” med en sovjetisk prickskytt, som under vakttjänstgöring missade hans huvud med bara tio-femton centimeter. Även prickskyttar måste göra vakttjänst emellanåt. Han lever i alla fall, även om det var mycket nära.

I officerskorsun finns det ett relativt stort rum med sex bekväma fåtöljer, ett ovalt bord och två bokhyllor fyllda med diverse böcker. På aftonen är det skönt att bara sitta där tillsammans med de lägre officerarna, alltså Kapten och nedåt (Major och uppåt bor naturligtvis betydligt bekvämare och lyxigare än vad vi gör) och bara samtala om diverse saker. Det är just nu min favoritsysselsättning efter att dagens tjänstgöring och fysiska träning är gjord. I flottiljstaben är jag noga att säga Herr Kapten eller Herr Löjtant, men i det här rummet kan jag t.o.m. tilltala en del högre officerare med förnamn och i princip alla utan Herr före, det beror på hur väl vi känner varandra. När jag sist hade flygtjänst var det ingen ovanlighet att hitta mig sovandes i en av dessa fåtöljer efter ett flygpass, men nu känner jag mig mer utvilad.

Det är nog dags att knyta sig igen, tiden går fort, även om det stundvis känns långtråkigt. Imorgon bitti måste jag tjänstgöra i flottiljstaben igen.

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 509
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 11 maj 2017 04:51

29 april 1944

Jag har inte riktigt haft energi att skriva sedan början av den här veckan, och arbetslusten har inte heller infunnit sig, även om jag oklanderligt har skött mina arbetsuppgifter i flottiljstaben så mycket energin har tillåtit. Lusten att träna har försvunnit helt, jag vill bara ligga i sängs och inte göra någonting, men jag tvingar mig att åtminstone gå ut och ta en daglig långpromenad runt flygfältet. I måndags, den 24 april, fick flottiljstaben ett telegram direktadresserat till mig, jag öppnade det: Min bror Petter hade två dagar tidigare stupat, sannolikt under ett av hans otaliga spaningsuppdrag bakom de sovjetiska linjerna. Det stod inga detaljer, bara att bara att han hade dödats i strid. Först stirrade jag på papperslappen, ville liksom inte ta till mig budskapet format av bokstäverna, de enda orden jag tittade på var ”Petter” och ”stupat”, resten av orden var bara utfyllnad, fyllde ingen annan funktion än att på något sätt än att på något sätt försöka ge det de två andra orden ett sammanhang och en mening.

Jag vaknade ur chocktillståndet när Kapten Mäkijärvi, som hade sett att jag bara hade suttit still och glott på telegrammet nästan tio minuters tid, gick fram och sa till mig: ”Mår Fänrik Svensson bra? Ni har suttit helt stilla en bra stund nu.”. Jag samlade mig, rättade till kroppshållningen, tittade på Kapten Mäkijärvi, och svarade: ”Herr Kapten, min bror har stupat. Han dödades i strid i förrgår.”. Bakom Kapten Mäkijärvi kunde jag se väggklockan, den visade tiden 9:48, alltså hade dödsbeskedet kommit omkring klockan 9:38. Kapten Mäkijärvi läste telegrammet, stoppade ner det i fickan, pausade för någon sekund och sa: ”Vet Ni när och var jordsättningen kommer att äga rum?”, varvid jag svarade ”Sannolikt på Åland, Herr Kapten, det är där som Petter är född. Mina bröder vid IR61 kommer säkert att meddela mig när Petter kommer att begravas.” Kapten Mäkijärvis sätt att hantera det på var jättebra, för han sa helt enkelt:”Då ska jag ordna med ett par dagars permission åt Fänriken, så att Ni kan ta ett sista farväl av Er bror och kan komma tillbaka till oss utvilad. Sådana här saker är tråkiga och tär på krafterna. Meddela mig bara så snart Ni har fått besked om var och när jordsättningen äger rum. Under tiden så arbetar Ni vidare i den mån Ni orkar. Jag meddelar de andra och flottiljchefen.” ”Tack så mycket, Herr Kapten, det ska jag se till att göra.”. Genom att pressen att prestera lika effektivt som tidigare under min lättare tjänstgöring försvann under rådande omständigheter så orkade jag åtminstone arbeta vidare och sköta mina arbetsuppgifter, även om givetvis tankarna var någon annanstans: ”Hur dödades Petter? Varför just min allra yngsta bror? Varför fick inte Petter överleva kriget när han redan hade överlevt nästan tre år vid fronten?” Meningslösa tankar som omöjligt gick att svara på.

Datumet för jordsättningen meddelades inte via brev som jag hade trott, utan genom ett telefonsamtal direkt till mig. Någon av de högre officerarna ropade på mig innan lunchtid under tisdagen den 25 april och sa att jag hade telefon, vad är nu detta, jag har ett telefonsamtal som väntar? Jag lyfte luren och till min stora förvåning var det Tomas i andra sidan luren. Den normalt sett lugna och samlade Tomas lät märkbart upprörd, men behärskade sig tillräckligt mycket för att budskapet skulle gå fram: Petter skulle begravas på torsdagen den 27 april klockan 13:00 i Mariehamns kyrkogård på Åland, på Åland alltså precis som jag hade gissat. Tomas, som redan hade fått permission från sin tjänst som lastbilschaufför för att intervjuas inför tjänsten som stabschaufför i Helsingfors, hade fått permissionen förlängd med en dag för kunna ta ett sista farväl av sin stupade bror. Det var ifrån Helsingfors han hade ringt, han hade efter dödsbeskedet fått tillåtelse att låna telefonen och ringa upp mig i Jappila, där han genom breven visste att jag för närvarande tjänstgjorde i flottiljstaben hos HLeLv 24. Men Jonas skulle jag tyvärr inte få tillfälle att träffa. Efter beskedet om Petters död tidigt på lördag förmiddag hade han omedelbart utan någon ytterligare förklaring ”gått ut på jakt bakom fiendens linjer”, som Tomas uttryckte det, den här gången helt ensam, utan en medföljande observatör eller andra prickskytt, som ett extra par ögon. Både jag och Tomas gissade att han tänkte utkräva hämnd i form. Men för Tomas del så har intervjun lönat sig. Han fick tjänsten som stabschaufför i huvudstaden och behöver egentligen bara resa tillbaka till IR61 idag för att hämta sina personliga tillhörigheter och därefter resa tillbaka till Helsingfors imorgon igen. På måndag nästa vecka börjar Tomas sin nya tjänstgöring som stabschaufför, långt borta från frontlinjen, i relativ trygghet för sin familjs skull. Luftslaget om Helsingfors, har pilotkamraterna berättat för mig, vanns under sommaren 1943, mycket tack vare de då nyankomna Messerschmittarna.

Att Jonas agerade som han gjorde känns inte så konstigt, då hans tvillingbror, som han stått mycket nära under hela sitt 21-åriga liv, hade fallit i strid så måste det ha rört upp en stor mängd starka upprörda känslor inom honom, mäktiga känslor som är svåra att kontrollera, särskilt när man vet med sig att man kan utkräva hämnd med ett kikarsiktesutrustat gevär i armarna. Bara Jonas inte nu har tagit sig vatten över huvudet och gör något dumt misstag för att han är arg och förbannad över att ha förlorat sin tvillingbror. Det enda Tomas vet är att han enligt den senaste informationen, från i söndags förmiddag förra veckan, i praktiken är saknad i strid – vid tidigare ”jakter” bakom de sovjetiska linjerna har han alltid återkommit framåt kvällen redan samma dag. Får se vad Tomas har att berätta nästa vecka, när han har haft tillfälle att ta reda på mer från de kvarvarande kamraterna vid IR61 under sitt allra sista besök vid fronten.

Jag meddelade som överenskommet platsen, datumet och tiden till Kapten Mäkijärvi och han såg sedan till att jag fick permission onsdagen till fredagen och ordnade även med transport till och från Åland. När resepappren trycktes i min hand samma eftermiddag såg jag att det var transport från Jappila redan klockan 18:30 på tisdagen, alltså samma dag: Från Jappila till Helsingfors med ett av det finländska flygvapnets transportflygplan, ett som ändå skulle flyga dit med personal och materiel, därefter övernattning i Helsingfors, vartefter ett flygplan till Åland väntade. Samma reseprocedur fast i omvänd ordning på väg hem igen. ”Tack så mycket, Herr Kapten.”. Det var bara att bege sig till korsun, fräscha upp sig lite grann och packa resväskan. Jag hann inte ens skriva ett brev till Jenny om Petters död, det får bli imorgon på söndag, då jag kom hem från begravningen först idag på förmiddagen, av naturliga orsaker både resetrött och känslomässigt uppriven. Det är då dagboksskrivandet hjälper till att sortera upp känslor och fakta. Det samt att ventilera känslorna med de andra officerarna i fåtöljrummet i officerskorsun. Jag är fortfarande mycket tacksam gentemot Kapten Mäkijärvi för att han agerade på rätt sätt i måndags och tisdags, och det har jag också sagt till honom tidigare idag i officerskorsun.

Av en händelse så råkade jag och Tomas på varandra i Helsingfors flygplats – vi kramade varandra genast! Vi hade ju inte ens setts sedan sommaren 1940, då han var nybliven pappa och jag var en precis nyutbildad Fänrik, precis hemkommen från F5 Ljungbyhed. Det var för snart fyra år sedan. Jonas och Petter hade jag inte sett sedan 1939, då de båda redan var inkallade för finländsk militärtjänstgöring när jag hade två veckors ledighet emellan officersutbildningen och min tjänstgöring vid F10 Ängelholm. Det var för fem år sedan, och nu skulle jag återse en av dem båda i en kista, avliden, finklädd och gjord fin för åskådning av en begravningsbyrå. Vi sa inte mycket till varandra medan vi väntade på flygplanet, som skulle ta oss till Mariehamn, utan satt bara jämte varandra i våra egna tankar. Vi var båda iklädda våra uniformer, jag min flygvapenblåa och Tomas sin armégråa. Till slut var det Tomas som bröt tystnaden ombord på flygplanet: ”Stort grattis till bröllopet, Johan, det måste kännas skönt att äntligen ha gift dig med din Jenny.”. Konstigt nog så pratade vi på finländska med varandra, fastän vi båda även kunde flytande svenska. Men efter sex månader i finländsk tjänst så kom finländskan nu automatiskt för mig, jag hade t.o.m. börjat glömma bort vissa ord på svenska, något jag även märkte under sjukpermissionen. ”Tack, Tomas, jo det känns obeskrivligt skönt, både jag och Jenny vill jättegärna bilda familj efter att kriget äntligen är slut. Har du förresten meddelat mor och far?”. ”Ja, Johan, skickade ett brev till dem och meddelade datum och tid för jordsättningen. Men om Jonas försvinnande har jag ännu inte sagt något, det måste vara hemskt nog att ha förlorat en son, att i ett enda slag kanske t.o.m. ha förlorat två måste vara fruktansvärt.”. Därefter satt vi tysta igen. Vi kända varandras tankar, ord var inte nödvändiga. Till slut landade flygplanet och vi gick till ett närbeläget pensionat, vi var båda hungriga. Därefter gick vi till kyrkogården, där det inte fanns så många människor förutom oss två, prästen och soldaterna som skulle skjuta salut. De allra flesta av Petter och Jonas vänner var ju själva också inkallade i kriget.

Det kändes konstigt att se Petter ligga i den öppna kistan, han såg nästan levande ut, som om han skulle vända sitt ansikte mot mig och dra ett av sina urdåliga skämt, som på något sätt blev hysteriskt roliga när han berättade dem. Av de två tvillingbröderna hade han alltid varit den mer utgående och humoristiska, medan Jonas var den introverta och tystlåtna. Men hans ansikte förblev orörligt och stilla, och jag var nu slutligen tvungen att inse att min älskade bror verkligen var död. Det var då allt brast för mig, jag fullkomligt brast ut i gråt. För Tomas var det samma sak, hans älskade lillebror var död. Vi tröstade varandra och behärskade oss sedan mer eller mindre påtvingat. Därefter stängdes kistlocket, prästen började prata – jag för min del lyssnade inte på vad han sa, utan var helt frånvarande i tankarna – och kistan hissades därefter ner i gropen, som nu skulle bli Petters sista viloplats, under två meter jord med en gravsten över. Därefter sköt soldaterna sin gevärssalut. Vår gamla skollärare var också där och vi samtalade kort. Därefter skakade jag och Tomas hand med de andra som hade kommit, Petters vänner, sa några ord, och avlägsnade oss. Vi kände ju inte hans vänner så väl i alla fall, så vad skulle vi annars göra. Skönt i alla fall att åtminstone Tomas med all sannolikhet skulle överleva kriget, då han under promenaden till flygplatsen berättade för mig att han hade fått tjänsten som stabschaufför i Helsingfors, en i princip riskfri tjänstgöring. Min tjänstgöring som jaktpilot var livsfarlig i jämförelse – riskerade jag inte att dö i strid så kunde jag dö i en flygolycka, och då blir det inte mycket mer än en hand eller så kvar att begrava. Nu har jag åtminstone tagit farväl av Petter och kan börja gå vidare med mitt liv. Om bara en månad och tre dagar så hade Petter fyllt 22 år, han dog alldeles för ung, precis som så oändligt många i detta hemska krig.

Under hemfärden gjorde jag och Tomas varandra sällskap fram till Helsingfors, därefter skulle han åka med tåget till Viborg och sedan med en armélastbil. Därefter övernattning i tält en allra sista gång och en enkel resa tillbaka till Helsingfors. Vi pratade lite allmänt om Petter och Jonas, vilket kändes lättare nu efter begravningen. Vi hoppas båda två innerligt att Jonas har återvänt helskinnad från sitt vredesäventyr och inte är saknad i strid eller offer för något annat ännu värre öde.

Efter en övernattning i Helsingfors flög ett av det finländska flygvapnets transportflygplan tillbaka till Jappila flygfält och jag återvände igen till HLeLv 24 igen. Det var i förmiddags. Nu är det redan kväll och imorgon är det som tur är en till dag att vila upp sig på. En sak är säker, även om både jag och Tomas överlever det här kriget helskinnade så har det redan krävt sin tribut av vår familj – redan nu är en fjärdedel, kanske t.o.m. hälften, av grunden till vår familjs framtida generation utplånad i krigets hemska maskineri. Och jag för min del har tappat det sista av sympati för fienden som fanns kvar inom mig. För nu är Ryssen nu bara en fiende, en fiende jag inte kommer att visa någon som helst nåd under strid.


Återgå till "Historia i media"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 0 och 0 gäster