After Action Report IL2 A.E.P.

Diskussioner kring filmer, böcker, tv-program, spel mm som bygger på vår historia. Värd: B Hellqvist
Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 19 nov 2016 19:37

Det här är en After Action Report från en pågående pilotkarriär i flygsimulatorn IL2 A.E.P. och den kommer att uppdateras med en viss regelbundenhet, allt eftersom tiden och flygspelandet tillåter. Den är bara delvis baserad på verklig historia, t.ex. vilka flygförband och flygplanstyper som förkom, men är i övrigt helt fiktiv.

Piloten är årgång 1920 och har svensk far och finsk mor. Han är en s.k. silvervinge och har efter tiden vid Flygvapnets Reservflygskola placerats vid F10 Ängelholm, där han tjänstgör som värnpliktig jaktpilot. Där har han flugit F8 Gladiator och J20 Re.2000 fram tills slutet av 1942, då hans morbror, en högt uppsatt officer i det Finländska flygvapnet, har dragit i många tråder och gjort det möjligt för honom att få överföras till en finländsk jaktflottilj, där han nu har börjat flyga Brewster Buffalo.

Allt som beskrivs i "breven" till en pilotkamrat vid F10 Ängelholm är baserat på faktiska spelresultat, som också kommer att presenteras i form av en skärmdump i varje AAR.

Det är här som historien tar sin början...

”18 januari 1943

Hej Axel,

hoppas allt går bra i Bulltofta och att våra nya italienska jaktflygplan fortfarande flyger bra, trots deras omfattande tekniska problem. Jag saknar faktiskt tiden med J8 Gladiator, den var mycket angenäm att flyga, även om J20 också hade sina fördelar.

Nu är jag stationerad norröver öster om den gamla finländska riksgränsen, var exakt får jag inte skriva. Här tillhör jag LLv 34, alltså Flygflottilj 34. Men det är kallt här uppe, mycket kallare än det någonsin var i södra Skåne. De finländska flygmekanikerna gör ett fantastiskt jobb med att hålla flygplanen luftvärdiga i det här kalla klimatet.

Efter att ha firat jul hemma i Stockholm så avgick transporten mot Finland den 26:e december och jag kom fram till min nuvarande flygflottilj den 3:e januari. Nu flyger jag ett Amerika-byggt jaktflygplan som heter Brewster Buffalo, ett flygplan som med framgång har varit i finländsk tjänst sedan 1940 enligt mina finländska pilotkamrater.

Det är mycket på grund av morbror Jukka, högt uppsatt officer vid det finska flygvapnet, som jag fick tillstånd att överhuvudtaget komma hit och ta plats som finländsk jaktflygare. Han har nog dragit i en hel del trådar kan jag tänka mig. Vid F10 ville man inte alls släppa mig, då det behövs piloter söderut, men trägen vinner så som det brukar heta.

Min allra första tid här vid min finländska flygflottilj så fick jag bekanta mig med Brewstern, känna på den lite och utöva en och annan låtsasluftstrid mot mina finländska stridskamrater. De är riktigt skickliga jaktflygare de här finska pojkarna måste jag säga. Det är ordentligt med krut i dem.

Mitt allra första stridsuppdrag ägde rum den 11:e januari, då förbandet skulle genomföra en jaktpatrull över Finska Viken. Där mötte jag också mitt allra första fientliga jaktflygplan, en I-16. Det måste ha varit en kombination mellan tillfälle, tur, luftstridsträningen från tiden hos det kungliga svenska flygvapnet och inte att förglömma egen flygskicklighet. De sovjetiska flygplanen kom rakt emot oss och svängde sedan åt vänster. Jag svängde efter, fick ett av dem mitt i flygplanssiktet och tryckte av en tvåsekunderseldskur. Han började genast lämna svart rök efter sig och dök ner mot isen över Finska Viken i ett försök att undkomma. Då följde jag efter, sköt igen och min motståndare kraschade rakt mot isen. Den sovjetiska jaktpiloten hann aldrig lämna flygplanet och utlösa sin fallskärm.

Det är inte som luftstridsövningarna hemma, där man övade på att komma i skottläge, ”skjuter ner” varandra och sedan pratar om det efteråt. Det här är på blodigt allvar. Nu har jag fyra och en halv timme total flygtid under strid vid mitt finländska flygförband bakom mig och under varje uppdrag så lär jag mig något nytt. En sak jag har lärt mig är att det här gäller att döda eller dödas. Den sovjetiska motståndaren får inte visas någon nåd i strid, för han kommer inte heller att visa mig någon nåd. Det är den enkla sanningen. Döden är ständigt närvarande under stridsflygningarna och det finns ingen garanti att just jag återvänder hem oskadad. Avvisningsflygningarna nere vid södra Skåne är ingenting jämfört med detta. Här är det många gånger farligare att vara jaktpilot.

Igår och i förrgårAAR IL-2 11-18 jan 1943.jpg[/attachment] sköt jag ner min andra och tredje sovjetiska motståndare. Den andra nedskjutningen kom mycket oväntat, då jag bara hade skadat hans flygplan mycket lätt. Hans LaGG-maskin efterlämnade sig bara en lätt vit röksvans. Troligtvis så hade mina kulor skadat hans roderlinor, för den sovjetiska piloten började få svårt att kontrollera sin flygmaskin, lämnade den och utöste sin fallskärm. Den tredje nedskjutningen, en Yak-maskin, försökte med alla möjliga undanmanövrer och när de misslyckades gick han ner på lägsta möjliga höjd strax över trädtopparna. Jag följde efter, siktade noga och sköt korta eldstötar med mina kulsprutor. Till slut så tappade Yak-piloten kontollen över sitt flygplan och kraschade rakt in i träden med en kraftig explosion som följd. Jag behöver väl knappast skriva att han inte hann lämna sin flygmaskin.

Nu vilar jag upp mig i dagrummet efter dagens flyginsats och har äntligen ork att skriva några rader hem. Jag ska skriva ett brev hem till mor och far också innan det är dags för sängen. Imorgon blir det sannolikt nya stridsflygningar.

Hälsa kamraterna vid Bulltofta från mig. Hälsa att jag fortfarande lever och mår bra.

Eran Albin”


[attachment=0]

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 25 nov 2016 12:42

”22 mars 1943

Hej Axel,

nu är våren här i alla fall. Borta är snön, kylan och den iskalla blåsten. Fick du mitt vykort från Vaasa förresten?

Ursäkta att jag inte har haft tid att skriva så mycket. Även om det inte har varit stridsflygningar varje dag så har det varit en massa annat att syssla med. Dagen efter mitt senaste brev hade vi en stridsflygning där vi skulle stoppa Sovjetiska transportflygplan från att komma fram till Leningrad. Där var jag mycket nära att skjuta ner mitt fjärde flygplan. Tyvärr hade jag bara lyckats förstöra en av hans två motorer när ammunitionen tog slut. En finländsk stridskamrat avslutade nedskjutningen och min enda belöning blev en lång serie klappar på axeln för en i övrigt bra jaktinsats. Men nu har jag definitivt blivit en i gänget, och det är mycket värt.

Därefter, efter nio dagar i sträck med stridsflygningar, fick jag en veckas permission och besökte morbror Jukka och hans familj strax öster om Vaasa. Han råkade också ha ledigt samtidigt så vi tog bilen ner till centrala Vaasa för att handla lite och titta oss omkring. Det kändes skönt att göra något civilt igen efter över en veckas stridsflygningar. Morbror Jukka har varit lite orolig för hur det gått för mig vid fronten, men efter beskedet om de tre luftsegrarna så är han åtminstone något lättad.

Men faktiskt idag så vann jag min fjärde luftseger, en till så hamnar jag på listan över de finländska flygaressen. Återigen så var det en LaGG-maskin, som valde att föra luftstriden ner på trädstoppsnivå och efter att jag fått in en fullträff med mina kulsprutor så hade han inte mycket chans. Den sovjetiska jaktpiloten dog i en kraftig explosion mitt i en skogsglänta.

Det gäller dock inte att underskatta de sovjetiska jaktpiloterna, och i synnerhet inte deras jaktflygplan, som är modernare än våra Brewser-maskiner och snabbare på medelhög och hög höjd. Men det har börjat cirkulera rykten om att Finland ska köpa in moderna jaktflygplan inom en snar framtid.

För i mitten av februari så var det mycket nära att jag inte skulle få uppleva den underbara våren som har kommit nu. Under en luftstridöver de finländska och sovjetiska frontlinjerna mot en LaGG-maskin, som hade skadats av mina kulsprutor, så kom det till en brant dykning, och jag valde naturligtvis att följa efter. När jag tänkte följa efter min motståndare uppåt igen så fick jag tunnelseende och var nära att svimma av, så instinktivt lättade jag på gaspådraget och drog styrspaken mot mig. När synen återvände till slut flög min Brewster precis över trädtopparna i över 500 kilometer i timmen och var fortfarande på väg nedåt. Men en ängel vakade över mig och framför mig fanns det ett långt öppet fält, där jag valde att göra en nödlandning.

Av själva kraschlandningen minns jag ingenting, bara smällen när min Brewster-maskin träffade marken. Nästa minne är att jag låg på en sjukbår och hörde röster på tyska. Alltså hade min flygmaskin nödlandat på rätt sida av frontlinjen. Nu fick jag åtminstone någon nytta av min knaggliga skoltyska. De tyska soldaterna och sjukvårdarna var mycket vänliga mot mig och förutom att de bjöd mig på traditionell tysk korv, som en av soldaterna hade fått skickad hemifrån, så bjöd de även på lite dricka. De var mycket nyfikna på de tre segerränderna på stjärtfena och jag fick äran att ta tre kraftiga klunkar från en Schnaps – en för varje luftseger. Tur att man inte hade tio segerränder på stjärtfenan, för det var kraftig sprit de bjöd mig på.

Därefter fick jag tillbringa natten i en av deras baracker och på morgonen ordnades det med avtransport mot mitt flygfält igen. Min kära Brewster-maskin var naturligtvis skrot, efter att den sovjetiska jaktpiloten, som jag hade jagat, hade roat sig med att skjuta sönder den där en låg på marken. Jag gissar att han åtminstone ville tillskrivas ett förstört flygplan på marken.

För en dryg vecka sedan bytte vi också flygfält, från det vi var vid norröver till ett som ligger inte långt från Finska Viken. Så vi jaktpiloter har passat på att bada i floden i närheten nu när det äntligen börjar bli varmt, solen lyser och fåglarna har börjat kvittra. Det är underbart att våren äntligen har kommit.

Hälsa kamraterna vid Bulltofta från mig.

Eran Albin”


AAR IL-2 19 jan-22 mars 1943.jpg

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 01 dec 2016 20:41

”27 april 1943

Hej Axel,

tiden vid det nya flygfältet varade knappt en månad, nu är vi sedan lite mer än två veckor tillbaka vid det gamla flygfältet norrut igen. Vid sådana här förflyttningar så är det brukligt att ett antal transportflygplan medför ledningspersonal, stabspersonal, jaktpiloter, flygmekaniker, ammunition med mera, och då är det de övrigt jaktpiloterna som ansvarar för skyddet av dessa flygplan. Skulle dessa skjutas ner så upphör jaktflottiljen i praktiken att existera.

Det var under en sådan stridsflygning den 10 april som jag sköt ner mitt femte sovjetiska jaktflygplan och uppnådde flygaress-status. Den andra sovjetiska flygmaskinen sköts ner av gruppettan, en löjtnant. Väl på marken haglade gratulationerna från mina finländska pilotkamrater som regn på backen en blöt dag och jag förlänades två medaljer, Tapperhetsmedaljen av första och andra klass. Det var flottiljchefen som personligen fäste dem på min uniform. Ett fast handslag och hjärtliga lyckoönskningar så var den korta ceremonin över, det var mycket kvar att göra den dagen. Men jag kände mig med rätta mycket stolt, och gör fortfarande det.

Fast bara ett par dagar tidigare så var det återigen mycket nära att jag inte återvände från en stridsflygning. Vår uppgift var att eskortera bombflygplan till och från Seiskari, en ö i Finska Viken i Sovjetiska händer. Över ön fattade luftvärnet tycke för min Brewster-maskin och besköt mig som galningar. Det är en otäck känsla, Axel, att bara sitta där i sitt flygplan, bli beskjuten från marken och inte kunna göra så mycket åt saken, bortsett från oberäkneliga manövrer från sida till sida och uppåt och nedåt. Men det hjälpte inte så mycket, för en av deras granater slog hål i min bränsletank och i min högra vinge. Det var bara att meddela gruppen att jag omedelbart var tvungen att återvända hemåt mot finländsk mark. Det var tio mycket nervösa minuter, men som tur var så lyckades jag med stora svårigheter landa säkert med min Brewster-maskin en dryg kilometer från flygfältet, dit den sedan kunde bogseras med lastbil. Skönt att slippa ett ofrivilligt dopp i Finska Viken.

Vid sådana händelser inser man att döden kan inträffa när som helst under en stridsflygning. För två månader sedan sköts en av våra mycket framgångsrika jaktpiloter, med 29 nedskjutna sovjetiska flygplan på sin meritlista, ner och dödades. En av mina pilotkamrater har också skjutits ner över sovjetiskt område och är saknad i strid. Han sågs hoppa från sitt flygplan och utveckla fallskärmen, men mer än så vet vi inte om hans öde. Det är därför som stridsflygningarna över fiendeterritorium är de mest otäcka tycker jag personligen. Tvingas jag där lämna flygplanet så är det med alla sannolikhet en enkelresa till Sibirien som väntar på mig.

Men det var också under en sådan flygning som jag idag lyckades skjuta ner mitt sjätte sovjetiska flygplan. Vi skulle eskortera bombflygplan österut och fiendens jaktflygplan ingrep naturligtvis. Luftstriden började. Jag och min roteetta delade på oss och följde efter varsitt flygplan. Den sovjetiska piloten jag följde efter måste antagligen ha varit för koncentrerad på sin flygning eller en total novis, för han gjorde till min stora förvåning inga undanmanövrer alls. Det var bara att sikta noga och trycka ner avtryckaren så började hans vänstra vingrot att börja brinna. Han var inte långsam med att fälla huven och lämna flygplanet, där hans fallskärm utvecklades. När jag direkt efter nedskjutningen tittade på min ammunitionsräknare såg jag att det bara hade gått åt 38 patroner per kulspruta, alltså mindre än en femtedel av den totala ammunitionen.

Tror att det är dags att avsluta brevet för den här gången. Det har varit en lång dag och imorgon väntar nya utmaningar.

Hälsa kamraterna vid Bulltofta från mig.

Eran Albin”

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 08 dec 2016 20:55

”1 juni 1943

Hej Axel,

äntligen har beskedet kommit till oss jaktpiloter om Finlands nya jaktflygplan. Valet föll på den Tyskland-tillverkade Messerschmitt 109, det välkända jaktflygplanet bl.a. luftslaget om England. Hittills är det bara LLv 24 som har tilldelats det, men det sägs att även de andra jaktflottiljerna så småningom ska få det. För första gången sedan 1940 så har äntligen Finland fått ett modernt jaktflygplan, som på riktigt kan ta sig an de sovjetiska Yak-, La- och LaGG-maskinerna. Våra Brewster-maskiner är inte dåliga i luftstrid, men de börjar sakta men säkert att bli lite för föråldrade.

Jag har nu nio bekräftade nedskjutningar bakom mig. De senaste tillkomna är ett tvåmotorigt bombflygplan, en Il-4, och två England-byggda jaktflygplan av typen Hurricane, det klassiska jaktflygplanet från luftslaget om Storbritannien. All tysk propaganda om att Hurricane skulle vara ett klumpigt flygplan stämmer inte. Det är tvärtom en mycket manöverbar och mycket stryktålig jaktmaskin, något jag själv vet nu efter att personligen ha mött den i luftstrid. Den första Hurricane-maskinen jag sköt ner förvånade mig genom att genomföra en imponerande serie tunnelrollar och svängar på låg höjd, något som till att börja med tog mig med total överraskning. Den sovjetiska jaktpiloten, som flög det flygplanet, var mycket skicklig. Men samtidigt så är en luftduell ingen tävling i konstflygning, och faktum är att varje gång han genomförde sina tunnelrollar så kunde jag ta mig närmare med min Brewser-maskin och till slut öppna eld på mycket nära håll med mina fyra halvtumskulsprutor. Och på låg höjd blev effekten förödande. Hans högra vingspets slets bokstavligt talat av och han kraschade i ett eldklot på en flodstrand cirka fem kilometer in på sovjetiskt område. Den andra sköts ner efter att ha tagit emot flera eldskurar från min Brewster under en utdragen luftduell och kraschade i ett skogsområde på finländskt område.

Men det är väl nedskjutningen av det sovjetiska bombflygplanet som har påverkat mig mest, eller snarare efterdyningarna av det. Det var nämligen så att Il-maskinen kraschlandade inte långt från vårat flygfält och när jag hade landat efter att ammunitionen var slut och faran var över ville jag naturligtvis beskåda mitt verk. Jag såg finländska soldater, som ansvarar för skyddet av vårat flygfält, ta tre sovjetiska besättningsmedlemmar till fånga och skyndade till bombplansvraket tillsammans med ett par pilotkamrater. Vi räknade kulhålen i flygkroppen och vingarna och vi fick det till runt 350 totalt. Nyfikenheten tog över och jag klättrade upp på ryggen av flygplanskroppen, något jag aldrig skulle ha gjort. Där beskådade jag resterna av kulsprutekupolen och till min fasa det som var kvar av den fjärde besättningsmedlemmen. Det går inte riktigt att beskriva...plexiglaset i hans kupol var fullkomligt genomborrat av kulhål och hans huvud och överkropp... Bäst jag inte beskriver det, det var en fruktansvärt syn att beskåda.

För att återgå till det positiva så är jag fortfarande frisk och kry och njuter till fullo av sommaren, som nu äntligen har kommit till oss. Vi passar på att bada i en sjö i närheten och att ligga i solskenet när tillfälle ges. Nu har jag varit i flygtjänst i nästan ett halvår och hoppas innerligt att det snart blir tal om en permission igen. Jag hoppas på en längre permission så att det går att besöka Sverige igen. Ni får förresten ha ett roligt nationaldagsfirande hemma i Sverige. Jag kan av naturliga skäl inte delta, även om jag är med er i tankarna. Vet ni ännu om det blir tal om en flyguppvisning eller något liknande?

Jag måste nog avsluta här. Måste ju skriva ett brev till mor och far också innan det är dags att knyta sig för idag.

Hälsa kamraterna vid Bulltofta från mig, och glada nationaldagshälsningar också.

Eran Albin”

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 14 dec 2016 21:22

”30 juni 1943

Hej Axel,

Äntligen! Efter ett halvår i fronttjänst fick jag äntligen två veckors permission. Nåja, två veckor inklusive flygtransport från flygfältet till Helsingfors och därifrån tågresa till Vaasa samt returresan naturligtvis. Så sammanlagt blev det nio dagar ren ledighet. Min allra sista stridsflygning innan permissionen var på eftermiddagen den 15:e juni och flottiljstaben hade ordnat med en plats ombord på ett av det finländska flygvapnets transportflygplan morgonen efter, där jag hade sällskap av tre vaktsoldater, som även de skulle på permission. De hade även bokat tågbiljetterna, som bara var att hämta ut vid ankomsten i Helsingfors. En av vaktsoldaterna var hemmahörande i Vaasa så vi fortsatte att ha en trevlig konversation. Under flygningen mellan flygfältet och Helsingfors fick vi jakteskort av två rotar Brewster-maskiner, som efter ungefär halva sträckan löstes av av två rotar Messerschmitt 109 från LLv 24. Vilka ståtliga och strömlinjeformade jaktmaskiner de är dessa Messerschmitt-plan! Jag hoppas innerligt att även jag en dag får tillfälle att flyga en.

Vid ankomsten till Vaasa tågstation möttes sa jag på återseende till min resekamrat, som visade det sig också skulle ta samma tåg tillbaka till Helsingfors, och möttes upp av morbror Jukka. Har jag förresten skrivit att jag har befordrats till fältväbel? När jag anlände till Finland fick jag graden Undersergeant och nu har jag nått den näst högsta underofficersgraden i den finländska krigsmakten. Han hade nåtts av nyheten att jag dagen innan Sveriges nationaldag hade uppnått min tionde nedskjutning och gav mig en hjärtliga gratulationer. Väl framme vid morbror Jukkas hus utanför Vaasa tog jag genast av mig permissionsuniformen och bytte om till civila kläder. Tänka sig, vilken lättnad är att slippa uniformen.

Jag har förtigit en glad nyhet från dig, Axel, ursäkta för det, men nu är jag förlovad med en fin och grann flicka från Vaasa. Det är en lång historia. Riita och jag har egentligen känt varandra sedan jag var åtta och hon var sex år gamla, under de sommarlov då jag och min yngre bror följde med mor och far till morbror Jukka och hans familj i Finland. Riita är grannens dotter och har växt upp med tre äldre bröder, som alla har kallats in till fronttjänstgöring. Hennes far, kock till yrket, tjänstgör vid ett fältkök någonstans vid Leningrad-fronten.

Egentligen så har det inte funnits så mycket känslor mellan mig och Riita under årens lopp, enbart en djup och ömsesidig vänskap, men allt ändrades när kriget började och under min januari-permission det här året. Hon frågade aldrig mig personligen om mitt fältpostnummer, men har antagligen fått det efteråt av morbror Jukka, för en dag mitt i februari kom det plötsligt ett ganska långt brev från Riita och på den vägen har det fortsatt. Tiden var väl mogen för kärlek gissar jag.

Riita har gått igenom en hel del under detta hemska krig. En bror, Marko, stupade hösten 1941 och en andra bror, Tuomas, sköts av en sovjetisk prickskytt mars månad i år. Nu har hon bara sin far, sin mor och brodern Hans kvar, och bara hennes mor är kvar hemma. Och jag som innan min tid vid det finländska flygvapnet tyckte det var oroligt att ha en yngre bror under beredskapstjänstgöring vid norska gränsen, nu känns det som en bagatell i det stora sammanhanget. Morbror Jukka har också lidit. Av hans tre söner har en stupat och en andra blivit krigsinvalid – han fick vänster underarm avsliten av en artillerigranatskärva. Den tredje sonen har genom fars försorg fått en trygg tjänstgöring långt borta från all fronttjänstgöring, och jag klandrar inte på något sätt morbror Jukka för detta, snarare tvärtom. Själv hade jag nog agerat precis likadant under samma omständigheter.

Egentligen gick jag med på att förlova mig med Riita på ett villkor, och det var att vi gifter oss efter att kriget är slut och fred råder i Finland igen, och att vi diskuterar saken vidare då. Att hon blir krigsänka har jag ingen lust med, dessutom måste alla mina tankar fokusera på fienden under den tid jag har kvar vid fronttjänstgöringen. Det är helt och hållet för min egna överlevnads skull.

Nu sitter jag återigen vid flygfältet i solskenet och njuter av en underbar sommardag. Det är sagt att det ska bli stridsflygning imorgon igen, så det är nog dags att avsluta brevet. Innan det är dags att vila måste jag skriva ett brev till mor och far också.

Hälsa kamraterna vid Bulltofta från mig.

Eran Albin”

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 18 dec 2016 22:29

På grund av krångel med joysticken och att det tar allt längre tid att få igång spelet så att det går att spela ordentligt - ikväll tog det en halvtimme och det fortsatte att krångla - så avbryter jag denna tråd och släpper den helt och hållet. Det är inte heller kul när joysticken, som för övrigt kostade 599:- att köpa, har ett så stort dödläge i mitten att det t.o.m. är otroligt svårt att träffa ett flygplan som flyger helt spikrakt precis framför dig på mycket nära håll. Lägg sedan till svårigheter att kontrollera flygplanet under luftstrid med denna joystick så kan ni kanske förstå min frustration och varför lusten att fortsätta tråden helt tvärt har upphört.

Jag älskar verkligen IL-2-serien, men så här mycket krångel och frustration är det inte värt.

HGS

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

After Action Report IL2 Complete Edition

Inläggav HomeGuardSoldier » 09 apr 2017 15:02

Då blir det ett nytt försök till AAR till spelet IL-2 Complete Edition, nu när jag äntligen har lyckats installera det på en nyare dator, där det hittills - peppar peppar ta i trä - har fungerat mycket bättre än på den gamla internet-fria datorn från 2006.

Jag vill be moderatorn om att ta bort de 6 tidigare posterna så att detta blir det nya start-inlägget på den nya AAR-tråden.

HGS

Användarvisningsbild
Hans
Stödjande medlem
Inlägg: 19784
Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
Ort: Utrikes

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav Hans » 09 apr 2017 17:29

Välskrivet. Spännande. Slarva inte bort texten och fortsätt.

MVH

Hans

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 09 apr 2017 21:04

Tack för de snälla orden, Hans. Det positiva som sagt är att spelet fungerar mycket bättre i vår nyare dator, problemet tidigare var att det inte gick att installera det i den då.

Bakgrunden till min pilot är redan nedskriven och klar och jag fördjupar just nu efterforskningen lite för att få det lite mer realistiskt.

HGS

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 14 apr 2017 09:28

Då kör vi igen...

8 januari 1944

Så är man på plats i Finland, närmare bestämt i Jappila, ett flygfält ungefär 7 mil sydsydöst om Viborg, precis vid kusten. Det är tack vare min barndomsvän från Åland, Petteri Hietalainen, som jag har hamnat här. Petteri, född ett år tidigare än jag, tjänstgör som Kapten i Finlands flygvapen och är som sådan ansvarig för inköp av nya flygplan och under sin officerskarriär har skaffat sig en hel del officerskontakter. Jag har genom hans förtjänst hamnat vid HLeLv 24, Jaktflygflottilj 24.

Mina finländska pilotkollegor har redan gett mig ett smeknamn, ”Ruotsalainen”, Svensken. Inte bara på grund av min nationalitet utan också på grund av mitt efternamn, Svensson. Som svar på deras frågor om min bakgrund har jag berättat för att både farmor och farfar var finländska och hade utvandrat från Finland till Sverige på 1860-talet samt att alla mina tre yngre bröder är födda på Åland och numera tjänstgör i den finländska armén, Tomas som lastbilschaufför och Petter och Jonas som infanterister, alla tre vid IR61 förlagda norr om Leningrad.

Jag har även berättat om mina fem år som jaktpilot vid det Kungliga Svenska Flygvapnet och om de tre senaste årens neutralitetsvakt i Skåne. Så de vet om att jag redan nu är en rutinerad och erfaren flygförare och officer. Det enda som känns nervöst är att neutralitetsvakten med J20 Falco i huvudsak har handlat om att möta upp och avvisa främmande flygplan som kränker svenskt luftterritorium. Från och med nu kommer det att handla söka upp och medvetet skjuta mot sovjetiska flygplan, vars piloter inte kommer att tveka en sekund att göra det samma mot mig. Den tanken gör mig nervös. Tänk om jag inte kommer hem till Jenny?

Jag minns fortfarande den sommardagen 1941 då jag och Jenny träffades på stranden utanför Ängelholm. Det var en skön avkoppling från flygtjänsten att bara cykla iväg till stranden, ta av sig strumpor och skor och helt enkelt titta på vågorna rullande rörelser. En varm och solig dag i juni kom Jenny och hennes äldre syster gående. Jenny gillade män i uniformer och jag i min flygvapenuniform ansågs väl vara extra stilig. Hon sa hej, jag sa hej tillbaka och det var det – då . Ödet ville att vi skulle råka på varandra flera gånger på stranden utanför Ängelholm och till slut fann jag modet att bjuda ut henne på en glass och kopp kaffe. Två månader senare kilade vi stadigt, det var den 16 september 1941. Samma datum ett år senare trolovade vi oss.

Jenny har aldrig riktigt gillat mitt beslut att åka iväg för att bli jaktpilot i det Finländska Flygvapnet, trots att alla mina försök att förklara för henne om mina tre yngre bröder, mitt svenskfinländska ursprung och mina känslor om mitt andra hemland – hon har helt enkelt inte kunnat förstå vad jag menar, och hur ska hon ens kunna förstå det när hela hennes släkt sedan långt tillbaka bor i och kommer från Ängelholm med omnejd? Men hon har accepterat det i alla fall. I gengäld har jag lovat Jenny att vid ska gifta oss så snart en återkomst till Sverige är ett faktum, även om ingen vet hur länge det här hemska kriget kommer att fortgå. Bara framtiden kan utvisa det.

Den senaste månaden har jag tillbringat i Tyskland och utbildat mig på Messerschmitt Bf 109, det jaktflygplan jag kommer att flyga under min tjänstgöring här i Finland. När jag efter mycket tjat äntligen hade fått officiellt tillstånd från det Kungliga Svenska Flygvapnet att tjänstgöra Finland drog Petteri i lite trådar och sa till mig över telefon att jag skulle se till att färska upp mina tyskakunskaper från grundskolan. Det var först vid ankomsten till Finland sent i november förra året som jag fattade vad han menade. Han hade fixat in på på listan över finländska jaktpiloter som skulle omskolas på Messerschmitt Bf 109! Nu har jag blivit tilldelad en Messerschmitt som kom till Finland förra året, MT-232 och har också tagit ett par träningsturer med den, inklusive ett skjutträningspass, och det känns som ett bra och stabilt jaktflygplan, betydligt bättre än våra J20 Falco där hemma, framför allt kraftigare beväpnat.

Mina officerskollegor har sagt till mig att jag under en vecka till bara ska försöka koppla av och lära känna de andra piloterna. Allt kommer efterhand, säger de, och även att min träning från det Kungliga Svenska Flygvapnet kommer vara till stor nytta. Men det känns ändå konstigt; Från att bara ha hört skånska under tre års tid till att plötsligt bara höra finländska från alla håll och kanter.

Användarvisningsbild
HomeGuardSoldier
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 01 mar 2016 08:57
Ort: Småland

Re: After Action Report IL2 A.E.P.

Inläggav HomeGuardSoldier » 19 apr 2017 20:03

20 januari 1944

Det känns konstigt att medvetet skjuta mot en annan människa, en annan levande och tänkande person med kärleksfulla föräldrar och ett eget liv att leva. Jag vet att omständigheterna tvingar mig, för annars skjuter han mot mig, men ändå...jag har begått den värsta synden av alla – jag har dödat en annan människa. Känslan av skuld, skam och ångest har hållit i sig i tre dagar nu, ända sedan nedskjutningen av ett Yak-jaktplan i tisdags, men börjar äntligen att matta av, sakta men säkert. När jag sitter i förarkabinen i min Messerschmitt så tänker jag inte på det, då har jag ett jobb att sköta – att skydda mina pilotkamrater, att skydda våra bombflygplan, att hålla mig själv och min rotetvåa vid liv etc. - men efteråt överfaller det dåliga samvetet mig och får mig att sova dåligt på nätterna. Jag drömmer ständigt om det och upplever nedskjutningen på nytt i ultrarapid...

Dagen innan, i måndags, under mitt allra första jaktuppdrag i finsk tjänst, samverkade min flygvapenträning, flygdisciplinen i gruppen och en stor portion tur till att jag sköt ner en P-40. Det var både fascinerande och förskräckande att se effekten av de två 7,92 mm-kulsprutorna tillsammans med 2 cm-kanonen bokstavligt talat slita sönder höjd- och sidorodren på min motståndare, men samtidigt en lättnad att se honom lämna flygplanet och utveckla fallskärmen. När vi hade landat fick jag många välförtjänta och klappar på axeln och allt kändes bra. Men jag själv tyckte inte att jag hade förtjänat dem efter nedskjutningen av Yak-jaktplanet dagen efter, känslan var snarare tvärtom.

Det var en mycket skicklig motståndare jag mötte, en som verkligen visste att utnyttja varenda fördel som hans Yak hade gentemot min Messerchmitt. Jag fick verkligen slita för att hålla mig bakom honom och för att få hårkorset på hans flygplan. Efter vad som kändes som en halvtimmes luftstrid, men som i själva verket bara hade varat i två-tre minuter, så hade jag börjat lära mig hans undanmanövermönster, och när han för femtioelfte gången på mycket låg höjd var på väg att stiga kraftigt för att sedan snabbt dyka igen för att gira åt vänster eller höger så var jag beredd – jag sköt omedelbart en tresekundersskur, som började träffa motorhuven på höger sidan och sedan arbetade sig ner mot förarkabinen, för att sluta vid höger vingfäste. Plexiglashuven gick i tusen bitar och Yak-maskinen började omedelbart att brinna och därefter, likt ett flygande likbål, for hans Yak-maskin uppåt av tröghetskraften, för att sedan liksom hänga kvar i luften under ett par sekunder och därefter störta nästan helt övertänd rakt mot istäcket i Finska Viken – piloten hade inte en chans att ens börja lämna flygplanet. Jag hoppas verkligen att han dödades redan när förarkabinen träffades och slapp lida en kvalfull död. Det var tidigt på morgonen som nedskjutningen ägde rum så explosionen när Yak-jaktplanet slog i marken lyste upp istäcket runtomkring likt blixten från en kamera. Därefter var allt tyst och halvskumt igen.

När jag knackade på dörren till Fänrik Linnasalo, som jag kommer utomordentligt väl överens med och har mycket gemensamt med, bl.a. mitt födelseår, så återgick tankarna till år 1935 under Rekryten vid I12 i Eksjö. Som rekryt hade man nästan panikångest för att knacka på hos Kapten Rosén, vår stenhårda kompanichef som i det närmaste krävde kadaverdisciplin oss arma rekryter och bidrog till att göra minnena från Ränneslätt till bland de minst roliga i hela mitt liv. Av någon anledningen väntade jag mig samma reaktion från Fänrik Linnasalo när jag knackade på hans dörr tidigare idag för att prata av mig lite om nedskjutningen i tisdags. Men han tog vänligt emot mig och lyssnade tålmodigt på vad jag hade att säga. Sedan, efter en lång tystnad, sa han att det hade varit så för alla efter att ha dödat en motståndare i luftstrid för allra första gången. Det kommer att gå över har han sagt och det bästa är att inte alls tänka på saken, att försöka fokusera på uppgiften och – något jag aldrig egentligen har tänkt på tidigare – hitta en ventil för känslorna. Efter det samtalet kändes det mycket bättre. Vi skakade hand och skiljdes åt.

Nu har jag sammanlagt en timme och femtio minuters total flygtid under skarpa förhållanden bakom mig och dessa har uppenbarat ett par brister hos min Messerschmitt för mig. Huven har ett flertal stöttar samt en stor pansarplåt bakom huvudet, och dessa stör sikten utåt. Bakåt ser jag knappt någonting, något jag har blivit varse under min allra första luftstrid, där jag undgick att bli nedskjuten endast tack vare att min rotetvåa, Översergeant Silvennoinen, skrek ut i radion: ”Ruotsalainen, bryt höger, bryt höger!”. Själv hade jag inte märkt någonting, trots att jag hade följt Löjtnant Iacobis råd att ständigt bibehålla en rörlig blick i ett stridsområde, i synnerhet bakåt. Löjtnant Iacobi hade också sagt till mig att vara beredd på känslorna som följer, något jag förstår först nu, efter nedskjutningen av Yak-maskinen. Förarkabinen är också i det trängsta laget, det är inte mycket plats man har.

Igår fick jag ett brev från Jenny. Jag förteg vissa detaljer från henne när det besvarades för två timmar sedan och berättade bara lite allmänt om läget här vid Finska Viken, att det är mycket kallt här, att jag saknar henne väldigt mycket och så vidare. Förvisso så fick hon veta om de två nedskjutningarna, där jag i brevet skrev att båda piloterna hade lyckats rädda sig, och att jag förlänats med Frihetsmedaljen av andra klass, men jag skrev inte heller att vi jaktflottiljen de senaste fyra dagarna har fått en pilot, Sergeant Salo, dödad i strid och en till, Översergeant Ilola, saknad i strid – han lämnade flygplanet någonstans över Finska Viken i närheten av Leningrad och hans vidare öde är okänt. Har han frusit ihjäl? Har han vid landningen gått genom isen och drunknat? Har han hamnat i ett fångläger? Ingen av oss vet. Jag har inte heller berättat att fyra av våra piloter, inklusive divisionschefen Löjtnant Tuhkasaari, har sårats så svårt i strid att de har hamnat på fältsjukhus. Bara en av piloterna har kommit tillbaka i tjänst än så länge, vilket betyder att de har ersatts av flera mer eller mindre oerfarna piloter.

Nu måste jag avsluta dagboksskrivningen för idag. Imorgon ska jag för första gången leda tre andra Messerschmittar i ett markattackuppdrag mot mål norr om Leningrad. Det är mycket att förbereda och planera, men som tur är så kommer vi att få jakteskort, fyra stycken Brewster Buffulo från HLeLv 26.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.


Återgå till "Historia i media"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 0 och 0 gäster