Strindbergs stjärna

[Marcus]

Jag läser inte mycket skönlitteratur och nästan aldrig svensk sådan men i helgen köpte jag på bokrean "Strindbergs stjärna" av Jan Wallentin som verkade vara lagom tidsfördriv en helg slappandes i soffan.
Boken är en Dan Brown-inspirerad historia som intressant nog tar sin utgångspunkt i Andrée-expeditionen (titelns Stridberg är inte August utan Nils) med en förhistoria som involverar Sven Hedin, sedan börjar författaren blanda in även Karl Maria Wiligut (och senare lite annat som jag inte vill avslöja för de som avser läsa boken) och någonstans halvvägs tappar han greppet om handlingen. Det är en snabbläst lättvikts Dan Brown som tar sin början i en intressant historisk svensk händelse, vad hände egentligen med Andrée-expeditionen och vad låg bakom?, men sedan schabblas det hela tyvärr bort i förvirringen och man undrar dessutom tidvis vad författaren har emot tyskar.
Det är trots allt ett inte så dumt sätt att spendera en lördag men första delen lovar så mycket mer än vad boken kan leverera.

/Marcus

[lampros]

... och man undrar dessutom tidvis vad författaren har emot tyskar

Tyskhat är något fint i Sverige, en säker väg till framgång i salongerna. Det är så vanligt att det aldrig ifrågasätts.

Den ende svenske författare som sagt något positivt om (det moderna) Tyskland är så vitt jag kan se Lars Gustafsson.

[Marcus]

Tyskhat är något fint i Sverige, en säker väg till framgång i salongerna.

Möjligen i vissa kretsar, rent generellt tycker jag inte folk klagar mer på tyskar än t.ex. danskar eller fransmän.

/Marcus

[sonderling]

Köpte den på rean, har en hatkärlek till böcker av da vinci kod-typ. (Lite skämsfaktor att erkänna det. )
Ska läsa den härnest.

Sonderling

[lampros]

Tyskhat är något fint i Sverige, en säker väg till framgång i salongerna.

Möjligen i vissa kretsar, rent generellt tycker jag inte folk klagar mer på tyskar än t.ex. danskar eller fransmän.

/Marcus

Kanske har det avtagit lite. Tysklands återförening gav möjligen lite goodwill ett tag. Men på 1970- och 80-talet var tyskhat rätt comme il faut tycker jag.

[sonderling]

Tyskhat är något fint i Sverige, en säker väg till framgång i salongerna.

Möjligen i vissa kretsar, rent generellt tycker jag inte folk klagar mer på tyskar än t.ex. danskar eller fransmän.

/Marcus

Kanske har det avtagit lite. Tysklands återförening gav möjligen lite goodwill ett tag. Men på 1970- och 80-talet var tyskhat rätt comme il faut tycker jag.

Ja då ja, nu är det ju Amerikaner som gäller. Sagt med glimten i ögat men ibland undrar jag när den förste Amerikanske filmskurken kommer (och när jag skriver detta vill jag minnas en brittisk serie från 00-talet, där Amerikanerna var skurkar och det hela tiden refererades till det Amerikanska frihetskriget. Serien handlade om Olja och nått bongo bongo land som USA skulle invadera med nått mygligt svepskäl, alltså helt orealistisk. )

Och faktum är att när jag stötter på en tyskhatare som hela tiden refererar till Nazism och ordnung så reagerar jag med; öh ja just ja dom ja hade jag nästan glömt. Och oftast är det en äldre person som säger det, såna som var unga på 60 - 70-talet.

Sonderling (som ofta härmar Basil Faulty´s Nazi improvisationer i Fatty owls eller ja menar Faulty Towers.)

[lampros]

Tyskhat är något fint i Sverige, en säker väg till framgång i salongerna.

Möjligen i vissa kretsar, rent generellt tycker jag inte folk klagar mer på tyskar än t.ex. danskar eller fransmän.

/Marcus

Kanske har det avtagit lite. Tysklands återförening gav möjligen lite goodwill ett tag.

Ser man till motsatsen, alltså detta att även Tyskland varit omtyckt/lite spännande, så var 90-talet en brytning. T ex: tjejer som åkte och var au pair gjorde detta på 80-talet till främst England men ALDRIG till Tyskland. Efter återföreningen blev dock Tyskland attraktivt även som au pair-land.

Eller har vi någon här på Skalman som känner till en svensk au pair i Tyskland före återföreningen?

(Källa: ovetenskaplig undersökning av lampros, baserat på de människor han träffat)

[sonderling]

Jag läser den nu, har precis börjat och väntar med spänning på tyskarna!

Sonderling

[sonderling]

... och man undrar dessutom tidvis vad författaren har emot tyskar

Tyskhat är något fint i Sverige, en säker väg till framgång i salongerna. Det är så vanligt att det aldrig ifrågasätts.

Den ende svenske författare som sagt något positivt om (det moderna) Tyskland är så vitt jag kan se Lars Gustafsson.

Äh, så farligt var det väl inte? Tyska Nazister är ju skurkar. Dessutom skulle man ju kunna undra vad författaren har emot Norrmän, eller Judar med för den delen. Eller folk från Falun. Och Ryssar och Belgare. Och så var det med en Amerikan på slutet.

Jag tyckte boken var bra, även för den här changern.

Förresten har den här snubben Wiligut funnits på riktigt.

Sonderling

[Lasse O]

Trevligt med riktiga teutoner som skurkar. Själv har jag tröttnat på rysk maffia och arabiska terrorister.
När jag började läsa var tyskarna skurkarna nr 1, sedan kom sovjeterna, därefter vänsterextremister tätt följda av högerextremister, så småningom lite baltisk maffia och till slut en blandning av den ryska maffian och skjutglada islamister.
Författarnas favoritbovar har växlat med åren men det är skönt med riktiga tyska gangstertyper:
- Ach, zo in Engeland they call me Konzentration camp Erhard, eh?

[Stormslug]

Amerikanare verkar det ju vara ok att öppet hata nuförtiden. Tycker nästan att det är lite känsligt med tyskhat i Sverige. I tex Polen finns det inte mycket tyskhat kvar, men jösses vilket rysshat.

[Marcus]

Åter till ämnet, tråden handlar om boken i fråga, inte "hat" mot olika folk.

/Marcus

[Hexmaster]

Den fick mycket publicitet strax innan och samtidigt som den gavs ut. Succé i så många ledder, såld till hur många länder som helst. Det känns som flera år sedan, för jag har inte sett den så mycket som omnämnas förrän denna tråd dök upp.

[Terje]

När nu konspirationsböcker är uppe så passar jag på att slå ett slag för en finalist till min favoritbok alla kategorier dessutom fri från folkhat. Om du gillar konspirationer och mot förmodan missat denna pärla så rekommenderas den å det grövsta (dvs spring iväg till ditt lokala bibliotek och låna omedelbart om du inte redan läst den, om du läst så läs om) Foucaults pendel av Umberto Eco en man som verkligen kan skriva.