Ernst Brunner: ”Anckarström och kunga­mordet"

[Ben]

För att ta ett sista exempel från sidan 71:

Den ende hovpage detta år med ett efternamn som slutade på -ström var Anckarström och antagligen, trots sin ringa ålder (16 år) mer betydelsefull just då än Aminoff och Armfelt. Hans farmors bror, Broman, hade ju till för några år sedan varit hovmarskalk och president i Kommerskollegium.

Detta ska alltså sättas i relation till vad som är "nu" i berättelsen - sommaren 1778. Erland Broman dog i januari 1757. Kan 21 år kallas "några år"?

[Ben]

Vidare till sidan 72:

Vid den tid då Anckarström började röra sig i slottsgemaken var Munck kungens verklige hovgunstling. Den forne kammarpagen Munck, som hade bott i Gamla banken 'uti ett litet rum med några av sina kamrater', bodde numer i greve Pehrs hus vars torn och spiror kunde ses från kungens paradsängkammare.

Detta ska alltså gälla 1778. Som framgår av Oscar Nikulas bok om Munck (Adolph Fredric Munck..., s. 94 ff), flyttade Munck in först våren 1780.

[Ben]

Mera s. 72:

När det sedan, straxt efter att Anckarström iklätt sig pagens hovlivré i början av 1778, besannats att Hennes Höghet väntade barn avancerade Munck till förste hovstallmästare.

Enligt Svenskt Biografiskt Lexikon, bd 25, s. 769 blev Munck förste hovstallmästare den 3 oktober 1773, alltså mer än fyra år tidigare.

[Ben]

Ett avsnitt som verkligen skriker högt efter källhänvisningar är sidorna 62-72, där Brunner skildrar hur Gjörwell ordnar så att Anckarström bli page hos Gustav III. Redogörelsen är ytterst vag och delvis motsägelsefull. Det sägs således på sidan 64 att Anckarström hösten 1778 rekommenderades till pagetjänst, men på sidan 70 kläds han i pagedräkt redan under sommaren samma år och på sidan 72 ikläds han pagelivré i början av 1778.

Skildringen av Gustav III:s förhållande till dessa pager är också motsägelsefull. Å ena sidan framställer Brunner det som närmast självklart att det hade homosexuella inslag och hänvisar då bl.a. till Gjörwells tal om "Adonisar". Å andra sidan hävdar han (s. 72) att "inget visar att Anckarström utnyttjades sexuellt". OM detta var vad Gjörwell avsåg med "Adonisar" och Gjörwell skaffade Anckarström en tjänst som page förefaller det alltså självfallet att Gjörwell insåg följderna av detta. Men det steget drar sig Brunner för att ta.

Antingen har Brunner här faktiskt kunnat belägga denna tidigare omdiskuterade pagetid eller också fabulerar han helt. Oavsett vilket skulle det vara värdefullt att veta vilka källor han använt respektive inte använt. Det är oroande att han inte utnyttjat Jakob Christenssons avhandling Lyckoriket, där det sägs (s. 75) att Gjörwell p.g.a. den dåliga ekonomiska situation som Anckarströms far visade sig ha haft sommaren 1777 bröt sina ekonomiska knytningar till sterbhuset. Han tycks inte heller ha tagit in vad Stig Jägerskiöld skriver in sin artikel från 1962 om orsakerna till att Lindö inte blev fideikommiss, d.v.s. att det helt enkelt inte fanns sådana tillgångar i boet att ett sådant kunde bildas utan att övriga arvingar blev förfördelade på ett lagstridigt sätt. Det är också bekymmersamt att Brunner mer eller mindre antyder att Gjörwell drev Anckarström jr från Lindö (s. 58):

Det ser också ut som Anckarström efter sommaren 1777 aldrig återkom till fädernegården Lindö. Han hade korpralbostället Antuna. Det kan styrkas, men ingen enda enskild handling finns som skulle kunna bekräfta att han efter faderns död tog sig uppför den långsluttande moränbacken till Lindö med sina sex gårdar och vidsträckta åkermarker.

En sådan handling finns dock: I Henry Olssons Törnrosens diktare (1966) visar illustration nr X en målning, utförd av Anckarström på Lindö den 19 september 1778 och tillägnad Gjörwells dotter Brite Louise, Carl Jonas Love Almquists mor. Målningen nämns bland annat här: http://www.johannesforsamling-sth.se/do ... _7_000.pdf .

Att Brunner har förbisett detta blir mer än märkligt eftersom han i sitt efterord speciellt tackar bl.a Lill Thorén, författare till ovan nämnda uppsats.

[Ben]

Det kan f.ö. tilläggas att Lindö av allt att döma stannade inom släkten Anckarström/Löwenström i ytterligare minst ett ett par decennier. Följer man gården i husförhörslängderna för Vallentuna finns i längden A I:7 (1799-1805) hans bror Gustaf Adolf, som till yttermera visso verkar ha bott där.

[Ben]

Sidan 64:

Kungen själv verkade tidigt ha lagt märke till honom. Han refererade till Anckarström som något hans personligen förvärvat. Nämndes hans namn sade Gustav III inte 'den' utan 'min vackre Anckarström.'

Uppgiften torde enbart komma från oppositionsmannen Adolf Ludvig Hamiltons Anekdoter till svenska historien
under Gustaf III:s regering, s. 197. Det är värt att notera att Hamilton inte uppger att Anckarström varit page utan bara säger att han hade varit fänrik vid gardet.

[Ben]

Så något om lagman af Stenhoff:

I Vada födelse- och dopbok förefaller han tidigast dyka upp i februari 1783, då han tillsammans med systern Anna Beata är vittne vid ett barndop (C I :2, s. 72). Systern anges vara boende på Stora Benhamra. Han och systern är ånyo dopvittnen i april 1786 (ibid., s. 92), då båda uppges bo på Stora Benhamra. Christian af Stenhoff dyker åter upp som dopvittne i december 1787 (ibid., s. 102) och i juli 1792 (tillsammans med bland annat systern, ibid.,s 160).

När Brunner, förmodligen utifrån ättartavlornas uppgift att fru Stenhoff nr 2 avled på Hässlingeby 1808, antar (s. 230) att det var där Anckarström upphöll sig vintern 1791 är han sannolikt fel ute. Stora Benhamra verkar betydligt troligare.

[Ben]

På sidan 27-28 berättar Brunner om händelser åren 1767-69 och beskriver situationen då Anckarström 1769 skrevs in som volontär vid Livregementet. Han fortsätter:

Ännu fanns faderns gynnare, den mäktige president Broman i kungagemaken.

I så fall måste hans närvaro ha varit ganska obehaglig för hovet. Broman hade nämligen avlidit 19/1 1757, alltså ett drygt decennium tidigare (se ättartavlorna och Svenskt Biografiskt Lexikon).

[Ben]

På sidan 30-31 är det något egendomligt, nästan övernaturligt, på gång i början av 1770-talet, när kungamördarens far uppfostrar sina söner. I biblioteket på Lindö finns nämligen, enligt Brunner:

20 volymer av Vetenskapsakademiens handlingar, Regnérs Första begreppen, Lagerbrings Sammandrag av Svea rikes historia...

Regnérs arbete kom nämligen ut första gången 1780 och då hade far Anckarström varit död i tre år. För Regnér, se t.ex. Svenskt Biografiskt Lexikon, band 29, s. 733 ff.

[Roback]

Oj, här händer det grejer. Jag har också noterat en del av Brunners underliga uttalanden. T.ex. det där med att alla historiker idag (utom han själv tydligen) baserar sin forskning på sekundärkällor.

Noterar också att uppsalahistorikern Mikael Alm står upptagen som faktagranskare för boken. Är det verkligen möjligt? Jag har läst Alms, i mitt tycke mycket intressanta avhandling om Gustav III och Gustav IV Adolfs propaganda, och han är onekligen något av en expert på den gustavianska tiden. Inget snack om den saken. Men, har han verkligen granskat fakta i Brunners bok? Det verkar ju inte så om man får tro Ben. Hoppas han åtminstone fick bra betalt.

[Ben]

På sidan 70 skriver Brunner återigen om Gustav III:s förmenta intresse för unga pojkar:

En mer aimable Adonis än unge baron Maltitz fanns inte. Ryktbar för sin skönhet var livpagen Peyron. Båda var Gustavs 'söta vänner'.

Då inträffar det egendomliga att precis samma uttryck om Maltitz finns i O. P. Sturzen-Beckers skrift Reuterholm efter hans egna memoirer , s. 47. Där är det då förstås Reuterholm som uttrycker åsikten och dessutom om en person han råkade i S:t Petersburg 1776-77 (där han också träffade Peyron). Omdömet är alltså inte Gustav III:s och personen ifråga torde dessutom ha varit i rysk tjänst.

[Ben]

En annan godbit, nu från sidan 254:

Pechlins svärfar var hertig Karls mystiker, den för lasteliga utlåtelser om konungen dödsdömde och landsförvisade Plommenfelt från Huvudsta...

Carl Anders Plommenfelt (1750-????) var inte general Carl Fredrik Pechlins (1720-1796) svärfar. Pechlin var gift med Anna Christina Plomgren (1727-1788), kusin till Plommenfelt. För detta,se ättartavlorna.

[Ben]

Det är en smula roande att se Brunner ta aristokratins parti med dylika formuleringar (s. 301):

Armfelt spelade furste, bjöd till sitt bord à tour de rôle av hovet och alla stånden. Han bjöd greve Brahe och Carl de Geer med flera av de tidigare arresterade att sitta till bords sida vid sida med några av riksdagens otäckaste och mest svinaktiga bönder.

Men man bör inte misstänka Brunner för att ha något emot lantbrukare. Detta är nämligen inte alls hans eget tänkesätt utan hela rasket är hämtat från statssekreteraren Schröderheims anteckningar:

Armfelt böd till sitt bord à tour de rôle utaf hofvet och alla stånden. Söndagen efter sedan riksdagen var öppnad hade han budit Grefve Brahe, Lantingshausen, Stjerneld, Macklier, Carl de Geer, och jag menar Frietzcky, tillsammans med 3 à 4 prester med Abraham Westman och trenne, som lika markerade sig 1789 (N. B. Westman var en ibland dem, som hade arresterat flere af desse herrar) samt dessutom 3 à 4 de otäckaste och svinaktigaste bönder. (Schröderheim, E., Statssekretéraren Elis Schröderheims anteckningar till konung Gustaf III:s historia, s. 125 f.)

[Ben]

För att återknyta till ett tidigare behandlat ämne, nämligen följande formulering på s. 58:

Det ser också ut som Anckarström efter sommaren 1777 aldrig återkom till fädernegården Lindö. Han hade korpralbostället Antuna. Det kan styrkas, men ingen enda enskild handling finns som skulle kunna bekräfta att han efter faderns död tog sig uppför den långsluttande moränbacken till Lindö med sina sex gårdar och vidsträckta åkermarker.

Jag nämnde i ett tidigare inlägg en målning gjord av Anckarström och daterad Lindö 19 september 1778. Jag ser nu att den är återgiven, med datumangivelse och allt, på sidan 566 i Brunners bok. Innebörden av den har tydligen likväl undgått författaren.

[Ben]

Så för att avrunda detta:

1. Brunner har med största sannolikhet använt sig av en del otryckt material, däribland Anckarströms bouppteckning och handlingar rörande arvet efter fadern (KB, U 53). Det finns däremot inget som pekar mot en så massiv forskningsinsats som han själv har antytt, sålunda finns ett antal uppenbart intressanta arkiv inte ens med i hans källförteckning. Spåren av kyrkoböcker, kamerala handlingar och domstolsarkiv är inte särskilt många. Det är rent generellt påfallande hur vag och osäker Brunner är i hela sin skildring av Anckarströms liv före 1792.

2. Det är däremot helt klart att han använt äldre litteratur, exempelvis gustavianska memoarer, i stor omfattning. Dessa äldre arbeten har inte sällan vävts in i texten på ett sådant sätt att det för läsaren är svårt att skilja Brunners åsikter och formuleringar från t.ex. Adolf Ludvig Hamiltons eller Elis Schröderheims. Personligen tycker jag att detta är ett suspekt sätt att skapa ett språk och en atmosfär som påminner om sent 1700-tal.

3. Bokens två viktigaste teser är att polismästaren Liljensparre kände till Anckarströms planer långt i förväg eftersom han 1789 hade placerat sin spion lagmannen Christian af Stenhoff i Anckarströms närhet och att Anckarström verkligen hade tjänstgjort som page hos Gustav III.

I första fallet (af Stenhoff) har Brunner uppenbarligen helt missat att af Stenhoff redan 5 år tidigare stod fadder åt Anckarströms förstfödde och att lagmannen (och dennes syster) ytterligare 5 år tidigare förekommer tillsammans med kungamördarens blivande svärmor. Dessa förbiseenden undergräver förtroendet för "spiontesen".

I andra fallet (pagetjänsten) är Brunner påfallande vag och motsägelsefull. På sidan 64 rekommenderas Anckarström till pagetjänst hösten 1778, på sidan 70 ikläds han pagedräkt på sommaren 1778 och på sidan 72 blir han page i början av 1778. OM Brunner verkligen har hittat uppgifter som bestyrker att Anckarström tjänstgjorde som page borde det inte se ut så här. Det ligger alltså nära till hands att tro att Brunner bara fabulerar.

4. Boken innehåller säkert betydligt färre konstigheter än vad Carolus Rex gör, men de misstag som likväl finns är egendomliga. Hur kan exempelvis förkortningen ”mtl.” på två ställen bli ”matlag”? Hur kan det från sidan 64 till 72 finnas tre olika bud om när Anckarström blev page hos Gustav III? Har Brunner skrivit boken stötvis och dessemellan hunnit glömma vad han skrivit några sidor tidigare eller har han helt enkelt struntat i att sätta sig in i detaljer?

5. Anckarström och kungamordet är en utpräglad partsinlaga. Det är den adliga oppositionens bild av Gustav III som förs fram, inte sällan med deras egna formuleringar. De ofrälse stånden, den överväldigande delen av Sveriges befolkning, syns nästan inte till alls. Det är ganska typiskt att Brunner i skildringen av riksdagen i Gävle kontrasterar adelns ledande män med ”några av riksdagens otäckaste och mest svinaktiga bönder.”

6. Särskilt nyskapande är den heller inte. En kritisk, vetenskaplig behandling av Anckarströmbilden finns redan i Stig Jägerskiölds artikel i Scandia 1962.

7. Boken gör sig bäst bland skönlitteraturen. Det finns alldeles för många frågetecken runt det faktamässiga innehållet för att den ska kunna betraktas som en biografi. Avsaknaden av konkreta källhänvisningar gör den helt oanvändbar i vetenskapliga sammanhang.