Ernst Brunner: ”Anckarström och kunga­mordet"

[Ben]

Så för att summera:

I SvD 19/10 2010 uttryckte Kaj Schueler sin förvåning över att Anckarström och kungamordet inte hade nominerats till Augustpriset:

Med det sagt över till vad som ändå är årets verkliga plump i protokollet. Hur kunde fackboks­juryn - som förra året ratade Gellert Tamas stora reportagebok om apatiska barn - gå förbi Henrik Berggrens välskrivna och omfattande Palmebiografi, eller för den delen Ernst Brunners bok om Anckarström och mordet på Gustav III? Två böcker som skildrar personligheter och händelser som var och en under sin tids­epok varit avgörande för Sveriges utveckling. Det är möjligen en tröst att dessa böcker, svåra för framtida skildrare och forskare att förbigå, med största sannolikhet kommer att leva länge än efter att årets Augustpris delats ut.

Om prisjuryn någonsin känner ett behov att försvara sig kan de exempelvis anföra:

1. Det är (med undantag för ett fåtal fall) omöjligt för läsarna att veta varifrån de i boken anförda uppgifterna kommer. Ibland förekommer till och med rena referat av gustavianska memoarer utan att det på något sätt framgår att det är en memoarförfattare och inte Brunner som talar.

2. Källförteckningen är undermålig eftersom den till övervägande del inte anger vilka dokument författaren har använt . Den som vill kontrollera en uppgift har ingen möjlighet att veta ens i vilket arkiv den bör sökas. Hur ska man kunna värdera en fackbok om man inte kan bedöma uppgifternas kvalitet? Detta är särskilt viktigt i det här fallet eftersom författaren i sitt efterord hävdar att han använt sig av tidigare outnyttjade källor.

3. Grundligheten i forskningarna är betydligt överdrivna. Brunner har exempelvis missat att Christian von Stenhoff redan i januari 1784 stod fadder för Anckarströms första barn och därmed faller hela hans teori om att Stenhoff flera år senare skulle ha nästlat sig in hos familjen på polismästare Liljensparres uppdrag (vilket är något av bokens huvudtes). Han tycks heller inte ha gått igenom Vallentuna häradsrätts protokoll eller utnyttjat Göta hovrätts arkiv (nu i Vadstena). Inte heller arkivet från Dybecks slott (nu i Lund) har han tittat i. Kyrkoböcker tycks han överhuvudtaget inte ha utnyttjat. Hans bild av Anckarströms liv blir därför högst ofullständig.

4. Boken innehåller ett antal slarvfel eller tecken på okunskap. Brunner har t.ex. på mer än ett ställe blandat ihop släkten Anckarströms äldre led. "Mtl" har av slarv (eller okunskap) blivit "matlag" istället för "mantal", Gustav III:s födelseår varierar etc.

Boken är kort sagt fullkomligt oanvändbar såsom fackbok. Det går inte att lita på de uppgifter som redovisas, men det går oftast heller inte att kontrollera dem. Anckarström och kungamordet bör egentligen i bokhandeln och i bibliotek placeras bland romaner, där passar den betydligt bättre. Historien i sin helhet är det verkligen inte.

[lampros]

Ben, du har ett strongt case. Maila ditt sista inlägg till Schueler mfl kulturskribenter, de hajar nog. Kommentera i recensioner av Brunners bok (online, kommentarfunktion), det borde ta skruv.

Du säger att kejsaren är naken. Nu måste fler få höra det.

[Ben]

Ben, du har ett strongt case. Maila ditt sista inlägg till Schueler mfl kulturskribenter, de hajar nog. Kommentera i recensioner av Brunners bok (online, kommentarfunktion), det borde ta skruv.

Du säger att kejsaren är naken. Nu måste fler få höra det.

Att försöka debattera med recensenter är sällan meningsfullt. De är oftast inte särskilt benägna att resonera kring sina bedömningar eller beredda att revidera dem.

[lampros]

Ben, du har ett strongt case. Maila ditt sista inlägg till Schueler mfl kulturskribenter, de hajar nog. Kommentera i recensioner av Brunners bok (online, kommentarfunktion), det borde ta skruv.

Du säger att kejsaren är naken. Nu måste fler få höra det.

Att försöka debattera med recensenter är sällan meningsfullt. De är oftast inte särskilt benägna att resonera kring sina bedömningar eller beredda att revidera dem.

Det är taget. Men de som läser recensionen, de kan behöva en avvikande uppfattning. Därav rådet att gå in online och kommentera.

[Ben]

En annan roande detalj:

På sidan 191 skriver Brunner om Anckarströms och Stenhoffs resa till Skåne.

Stenhoff medföljde på uppdrag av Liljensparre och som det verkar, under förevändning att kunna bistå Anckarström med juridiken. Farfadern N. N. Stenhoff var hemmahörig i Skåne. Han hade varit inspektor vid det Wrangelska godset Sperlingsholm i Övraby socken. Godset låg i södra Halland. Af Stenhoffs far hade varit likvidationskommissarie och vice häradshövding i Lund.

Att Stenhoff följde med på Liljensparres uppdrag är av allt att döma Brunners eget påfund (men underlaget är som sagt okänt). Som visats tidigare hade Stenhoff bevisligen gamla band till familjen Anckarström, särskilt till frun och svärmodern. Alls inte omöjligt att han följde med som juridisk expert för att bevaka fruns rättigheter, det var trots allt hon som var den arvsberättigade.

Det verkligt lustiga är dock denne "N.N. Stenhoff" - alltså Nomen Nescio Stenhoff. Detta kommer från ättartavlorna, där vederbörandes förnamn anges som okänt. En författare med något hum om saker och ting skulle nog ha skrivit "farfadern hade varit inspektor" och struntat i förnamnet eller också tagit reda på det. Att behålla "namnet okänt" är mer än lovligt originellt, så man kan misstänka att Brunner inte förstått vad "N.N." betyder.

Nästa egendomlighet är förstås att denne farfader var hemmahörig i Skåne, fast det enda kända i ättartavlorna är att han var inspektor på ett gods i Halland. Så var han kanske hemmahörig i Halland?

Det tredje bekymret är att denne förnamnslöse man alls inte var Christian af Stenhoffs farfar utan hans farfarsfar. Precis som i fallet med Anckarströms förfäder har Brunner haft svårt att ta till sig informationen i ättartavlorna.

Den fjärde detaljen han missat är att det faktiskt går att förse N. N. med förnamn. Christian af Stenhoffs farfar Nils var nämligen präst och bl.a. verksam i Kristianstad. Det innebär att det finns en längre artikel om honom i Carlquists moderna herdaminne (II:12, s. 36 ff). Där framgår att hans far, den mystiske inspektoren på Sperlingsholm, hette Sven Nilsson Stenhoff.

Så Sven Nilsson Stenhoff - kyrkoherden Nils Stenhoff - vice häradshövdingen Per Stenhoff - Christian af Stenhoff.

Sedan är det naturligtvis lite komiskt att Brunner, omedveten om att samme man stod fadder till Anckarströms förstfödde, lägger ned stor möda på att utmåla af Stenhoff som en stor skurk och en allmänt obehaglig individ.

[Ben]

Sedan detta med Brunners "matlag" - har nu funnit spår av hans källa. Brunner skriver alltså på s. 103:

Godset bestod av Häringe och Hammarstad, 7 matlag säteri med underlydande 36 torp, 22 matlag frälse och 18 matlag frälseskatte. Häringe hade sågverk, 3 kvarnar, ett betydande kalkbrott.

Om man då går till Svenskt Konversations-Lexikon, band 2 (1847) dyker följande intressanta text upp på s. 209 (går att hitta via "google books" genom att söka på t.ex. Häringe och 36):

Godset består nu af Häringe och Hammarstad (se detta ord), 7 mtl. säteri med derunder lydande 36 torp, 22 1/3 mtl. frälse och 18 mtl. frälse-skatte. Här är sågqvarn, 3:ne qvarnar och betydligt kalkbrott.

Överensstämmelsen är som synes stor. Naturligtvis avser uppgiften i lexikonet "mantal", inget annat.

Detta lexikon förefaller f.ö. inte att finnas med i hans litteraturförteckning.

Korrigering: Samma uppgifter som i lexikonet finns hos Tuneld, i "Geografi öfver konungariket Sverige" (8. uppl., 1827). Man måste alltså söka ursprunget ännu längre bak i tiden. Kanske har han utnyttjat en sen 1700-talsutgåva av Tuneld? Hur som helst, det ändrar inte problemet med tolkningen av förkortningen "mtl."

[Ben]

Ett annat exempel, som åtminstone inte kan köpas rakt av:

På sidan 225 säger Brunner detta, apropå avrättningen av Hästesko den 8 september 1790

Gustav III var ett mönster för god ton. I allt som gällde representation och levnadssätt var han en förebild. Nu föll han ur denna roll. På morgonen hade han låtit avrätta Hästesko och på kvällen samma dag bevistade han full av glädje och upptåg dramatiska teaterns spektakel Gustav Vasa.

Enligt såväl R. F. Hochschilds memoarer som Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok skulle supén den kvällen ha varit dyster. Den förstnämnde var stadssekreterare i Sthlm och säkert inget förstahandsvittne, men att han förlägger besöket på "dramatiska spektaklet" först till påföljande kväll manar till viss försiktighet visavi Brunners påstående.

[Ben]

Ett annat intressant fall:

På sidan 229 skildrar Brunner ett besök drottning Sofia Magdalena gjorde på Haga:

När drottningen före jul for ut till Haga med en statsdam lämnades hon i yttre rummet. Hennes make låg till sängs och var opasslig. Drottningen gick då oanmäld in och blev stum. Mellan kungens lakan låg kammarjunkare Möllersvärd. Hon beledsagades ut av baron Wrede som av förseelse öppnade ett litet rum där kammarlakejen Hjortsberg sov naken.
Drottningen gick baklänges ut. Hon sade till Wrede:
'Detta rum kan inte tillhöra konungen utan någon av garderoben.'

En snarlik händelse skildras i Gerd Ribbings Ensam drottning (1959), s. 129 f. Som källa anger hon den tidigare nämnde Hochschilds memoarer (del II, s. 175 f.). Där ser motsvarande berättelse ut så här:

Hoch1.jpg

Hoch2.jpg

Det är alltså med stor sannolikhet Hochschild som är Brunners källa, men i B:s bok förläggs händelsen till före jul 1790. Hos Hochschild inträffar den däremot den 28 februari 1791.

Hos Hochschild är det Gustav III som blir stum över hustruns plötsliga uppdykande. I Brunners version blir drottningen stum, tydligen därför att kammarjunkare Möllersvärd ligger tillsammans med kungen i sängen.

Den mest markanta skillnaden är förstås Möllersvärds plats. Hos Hochschild är kammarjunkaren bara inne i kungens rum.

Summa summarum: Om inte Brunner har ytterligare någon källa (vilket är helt omöjligt att veta eftersom det i hans bok inte finns några noter eller andra konkreta källangivelser) så kan man inte med bästa vilja i världen kalla hans version för något annat än ren fiktion. Fiktion som naturligtvis inte har någon plats i en biografi som ska ge "Historien i sin helhet".

[Martin Lundvall]

Beundransvärd recension. Tack.

/Martin

[Ben]

För att så ta en blick på Brunners förteckning över otryckta källor:

En mycket logisk utgångspunkt är motsvarande förteckning i Anders Larsons avhandling Sammansvärjningen mot Gustav III (1959). Den som ska börja skriva om mordet på kungen bör snarare förr än senare bli hänvisad till det arbetet och det är därför sannolikt att Brunner har konsulterat avhandlingen för att få ett begrepp om vad det finns för källmaterial.

Så här ser Brunners lista ut:

Brunner.jpg

Så här ser första delen av Larsons lista ut:

Larson.jpg

Här kan då påfallande likheter noteras så länge Brunner ger några som helst specificeringar. De tre serierna konseljprotokoll är identiska, endast den inbördes ordningen varierar.

Brunners översta dokument (Kongl. Maj:ts och Rikets...) torde vara de 1792 tryckta handlingarna. De använde naturligtvis även Larson.

Så kommer vi då till "Svea hovrätts arkiv". Notera Larsons uppställning och särskilt det lilla mellanrummet mellan "Adliga bouppteckningar 1792" och "Krigsexpeditionen". Den markerar förstås att ett helt nytt arkiv börjar, vilket saknar samband med hovrättsarkivet.

Hos Brunner har däremot de båda serierna från "Krigsexpeditionen" tryckts ihop under Svea hovrätt och hamnat ovanför de handlingar som faktiskt hör dit, nämligen "Protokoll i Överståthållarämbetet 1792". Byt plats på dem, gör ett mellanrum och vi har samma uppställning.

Då kan man först notera att "Adliga bouppteckningar 1792" saknas hos Brunner. Det innebär (om han inte hittat en avskrift någon annanstans) att han inte har konsulterat bouppteckningen efter Anckarström. Hos Brunner saknas också "Bekännelser och förklaringar..." samt "inkomna skrivelser".

Ser man sedan vidare på Larsons lista över handlingar i Riksarkivet (som är ytterligare än halv sida lång) upptäcker man snart att många saknas hos Brunner. Om Brunners lista över i Riksarkivet konsulterade handlingar är korrekt och fullständig så har han alltså inte använt alls lika mycket material som Larson. Att Brunner, som han själv skriver i efterordet, skulle ha "gått igenom vad som finns av tillgängligt material" framstår följaktligen redan i avseende på Riksarkivets samlingar som en grov överdrift.

Forts. följer.

[Ben]

Låt oss då ta en titt på fortsättningen av Brunners förteckning över otryckta källor:

Brunner2.jpg

Här blir det då oerhört svårt. Till skillnad från motsvarande lista hos Larson saknas helt specifikationer. Vilka dokument döljer sig egentligen bakom Brunners:

Med hitintills nytt eller outnyttjat källmaterial, främst från barndom och ungdomsår, har mordmotiven bättre kunnat förklaras och händelser förutsägas.

Vissa slutsatser går att dra. Låt mig börja bakifrån:

Visby landsarkiv - här kan det rimligen inte handla om annat än material från Anckarströms Gotlandsresa och den påföljande rättsliga processen. Här borde det inte finnas något speciellt som passar in på "främst från barndom och ungdomsår".

Vallentuna kommunarkiv - kommunarkiv förvarar normalt sett handlingar från 1863 och framåt. Vallentuna förefaller inte utgöra något undantag,se http://www.vallentuna.se/demokrati/insy ... kan/Arkiv/ . Kanske kan här avses kartor eller liknande material?

Uppsala universitetsbibliotek - här är det förstås helt omöjligt att gissa. I UUB förvaras Gustav III:s papper plus otaliga andra arkiv med potentiellt intresse. Det finns ingen som helst chans att ens gissa vad Brunner har använt. I Otto Waldes lappkatalog över enskilda arkiv nämns bl.a. en volym innehållande kungamördarens fars fullmakter - att döma av Brunners osäkra skildring av faderns militära karriär har han åtminstone inte sett den.

Uppsala universitets arkiv: Filosofiska fakultetetens arkiv - man kan se en arkivöversikt och detaljerade förteckningar här: http://www.uu.se/uua/filfakark.html . Det skulle kunna röra sig om något från Anckarströms tid i Uppsala, men det skulle i och för sig också kunna handla om något som har med Anders Larssons avhandling att göra. Man kan möjligen räkna ut med hjälp av uteslutningsmetoden.

Uppsala landsarkiv - Detta är vad Larson använde:

Uppsala.jpg

Det är förstås svårt att veta om Brunner utnyttjat andra saker. Läget är ungefär som i fallet med Uppsala UB - det finns för mycket att välja på.

Stockholms stadsarkiv - här Larsons lista:

Stadsarkivet.jpg

Återigen är det omöjligt att veta vad Brunner använt. I stadsarkivet finns bl.a. kyrkoböckerna för Vallentuna - de har han i alla fall helt klart inte tittat i. Om han hade gjort det skulle han ha upptäckt de tidiga kontakterna mellan af Stenhoff och Anckarström. Uppenbarligen har han heller inte använt Vallentuna häradsrätts arkiv - i annat fall skulle han ha nämnt de processer som Wibling tar upp i sin artikel från 1963. I Stockholms stadsarkivs bibliotek finns ett exemplar av Ulla Johansons uppsats från 1964: Jacob Johan Ankarström: hans personlighet sedd främst ur rättegångshandlingar och samtida källor och tryck. Som den inte nämns i Brunners förteckning över "Litteratur" kan man nog utgå ifrån att han inte använt den heller.

Forts. följer:

[Ben]

Så till de tre sista:

Brunner3.jpg

Slottsarkivet - alltså det arkiv där enligt Brunner personalen inte kan läsa handskrivna texter från 1700-talets slut. Det är naturligtvis det mest fullkomliga struntprat som överhuvudtaget tänkas kan. Arkivarien därstädes, Jan Brunius (f. 1947), är en arkivman med mycket lång erfarenhet av arkiv och arkivhandlingar - en överblick av hans produktion får man enklast genom LIBRIS.

För en översikt av vad som förvaras i Slottsarkivet, se http://62.20.57.210/ra/slottsark.html

Anders Larson använde sig inte av Slottsarkivet. Vad kan Brunner ha jagat här? Uppgifter om Anckarströms påstådda tjänstgöring som page vid Gustav III:s hov (Larson menade sig med hjälp av hovkalendrar kunna bevisa att Anckarström aldrig hade varit page hos kungen)?

Kungliga biblioteket - kan naturligvis vara precis vad som helst. Här Larsons lista:

Kb.jpg

Logiskt vore förstås "U. 53", men det är svårt att veta. Också Buréns dagbok eftersom den tydligen innehåller referat av omdömen om Anckarström.

Forts. följer

[Ben]

Så Krigsarkivet. Här Larsons förteckning:

Kra1.jpg

Kra2.jpg

Också i det här fallet är det omöjligt att gissa vad Brunner kan ha tittat på.

[Ben]

Vilka arkiv av relevans nämns inte i Brunners lista. Exempelvis:

1. Göta hovrätts arkiv (nu i landsarkivet i Vadstena). Här finns framför allt adliga bouppteckningar, exempelvis den efter Anckarströms svärmor.

2. Dybecks slottsarkiv (nu i Landsarkivet i Lund). Här finns åtskilligt material om de komplicerade arvsskiften som berörde slottet. I dessa var Anckarströms fru och svärmor involverade såsom avkomlingar till C. Ehrensparre.

Sedan kan man mycket väl tänka sig att Anckarström dyker upp i här nämnda arkiv: http://www.g-gruppen.net/overosts.htm . Enligt Gjörwell ska A. nämligen ha företagit resor till Pommern.

Det skulle i de skånska länsstyrelsearkiven också kunna finnas material rörande detta med Dybeck och ev. andra Ehrensparreegendomar i Skåne.

Sedan är förstås den stora frågan: Hur mycket har Brunner faktiskt suttit i de nämnda arkiven? Att i en lista skriva exempelvis "Slottsarkivet" utan uppgift om vilka volymer som konsulterats kan ju betyda allt mellan en halvtimmes besök för att raskt skumma en viss handling och flera månaders träget inventerande av mängder med gustavianska dokument. Efter att ha sett vad han bevisligen missat i andra arkiv ligger det nära till hands att tro mer på förstnämnda variant.

[Ben]

För att återgå till konkreta fakta:

På sidan 343 redogör Brunner för Gustav III:s sista kväll före attentatet. Enligt Brunner kom samtalet in på alla dödshot som riktats mot kungen och Gustav III kallade då till sig greve S:t Priest för att få höra alla detaljer om mordet på den portugisiske kungen Johan V. S:t Pries, som varit ambassadör i Portugal, stod villigt till tjänst och berättade om denne förskräcklige kung och hans ytterst blodiga slut. S:t Priest var, skriver Brunner:

en gammal man. Han hade känt Portugals kung under sin tid som ambassadör i Lissabon.

Detta förefaller komma delvis från Armfelts memoarer, refererade i Elof Tegnérs biografi över denne (del 1, s. 442). Där talas dock bara om ett mordförsök på en icke namngiven portugisisk kung.

I Historisk tidskrift 1891 (Strödda meddelanden och aktstycken, s. 190) refereras en viss d'Escars memoarer. I dessa talas det tydligen om att det vid Gustav III:s bord skulle ha diskuterats ett blodigt mord på just Johan (João) V.

Den uppgivne sagesmannen S:t Priest = François-Emmanuel Guignard de Saint-Priest (1735-1821), som blev minister i Lissabon 1763. Då inträffar två ytterst egendomliga ting:

1. Denne Johan V dog redan 1750, alltså mer än 10 år före S:t Priests ankomst till Lissabon.

2. Efter vad jag kan förstå blev Johan V överhuvudtaget inte mördad.

Summa summarum: Hur kunde S:t Priest, som kom till Portugal först 1763, vara personligt bekant med den redan 1750 avlidne kungen? Vid kungens död var S:t Priest dessutom bara 15 år. Var kan man läsa om mordet på Johan V - den här skildringen verkar ju relativt fridfull - http://domjoaoquinto.blogspot.com/2008/ ... joo-v.html