Ernst Brunner: ”Anckarström och kunga­mordet"

[Pewi]

Anders Larssons avh tror jag faktiskt finns med i litteraturlistan, men han kan knappast ha läst den. Särskilt inte som han så kraftigt betonar hertig Karls roll, som Larsson faktiskt helt frikänner från inblandning om jag minns det rätt.

Sen är det ju rent bedrövligt att ingen verkar se igenom Brunners självförhärligande retorik och se alla öppna dörrar som han slår in... "Jag tillhör det utdöende släkte som faktiskt orkar gå till källorna". Har han överhuvudtaget läst någon vetenskaplig litteratur?

[Ben]

I intervjuer förefaller det vara "förbjudet" att förhålla sig kritiskt till hans påståenden. Jag har sett flera stycken, såväl i olika TV-program som i pressen, och inte någon intervjuare har hittills exempelvis tagit upp detta med hans förteckning över otryckta källor. Den ser ut så här:

Riksarkivet:
Kongl. Majt:s och Rikets Svea hovrätts Protokoller hållna i Stockholm år 1792
Konseljprotokoll i inrikes-civilärenden 1792
Konseljprotokoll i justitieärenden 1792

Svea hovrätts arkiv:
Krigsexpeditionen, registratur 1792, ingående diarium 1792
protokoll i Överståthållarämbetet 1792

Krigsarkivet
Kungliga Biblioteket
Slottsarkivet
Stockholms stadsarkiv
Uppsala landsarkiv
Uppsala universitets arkiv: Filosofiska fakultetens arkiv
Uppsala universitetsbibliotek
Vallentuna kommunarkiv
Visby landsarkiv

Några fotnoter finns inte i boken, så det går inte att den vägen förstå vilka dokument han använt i t.ex. "Visby landsarkiv". Det finns heller inte några vidare preciseringar någon annanstans i boken, så en kritisk läsare har ingen som helst möjlighet att förstå vilka dokument i "Visby landsarkiv" han har använt och för vilka uppgifter de utnyttjats. Alla arkivhänvisningar från "Krigsarkivet" och nedåt är följaktligen ur användarsynpunkt fullkomligt värdelösa.

Där ovanför finns vissa egendomligheter. Jag har inte närmare granskat fallet Anckarström, men ingår verkligen "Krigsexpeditionen, registratur, ingående diarium 1792" i Svea hovrätts arkiv? Normalt skulle man förvänta sig att hitta dylikt bland Krigsexpeditionens handlingar (SE/RA/11203). Svea hovrätts arkiv finns f.ö i Riksarkivet, så uppställningen i källförteckningen är redan där egendomlig.

Är inte "Protokoll i Överståthållarämbetet" något man normalt hittar i Stockholms stadsarkiv eller ligger kanske något bland hovrättens arkiv pga undersökningen av mordet?

Någon intervjuare borde alltså fråga: "Hur ska den läsare göra som vill kontrollera dina påståenden, t.ex. uppgiften att du hittat ett antal nya medsammansvurna? Vilka dokument i t.ex. "Uppsala universitetsbibliotek" ska vederbörande titta på?"

[Ben]

Brunner har ju i olika sammanhang betonat att boken bygger på verkliga källforskningar och kritiserat forskare som litar på andrahandskällor. På sidan 15-18 finns ett ganska bra exempel på hur Brunner omsatt detta i praktiken. Han skildrar där kungamördarens fars militära karriär på ett sätt som synnerligen starkt påminner om redogörelsen i Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige Svenska Män, del 1 (1835). Så här skriver Brunner exempelvis om faderns karaktär (s. 18):

Under hela denna tid som krigare hade han levt med de enklaste vanor, med torftig föda. Han, mördarens far, hade levt med en stränghet i seder som för en adelsman var lika ovanliga som berömliga. De gånger krigaren Anckarström fördes på tal var det den allvarsamma återhållsamheten som omnämndes, men också böjelsen för granna kläder och tvister som löstes med våldsamma handgemäng.

Som ung var han hetsig, men lynnet i allt det här skulle snabbt ändras.

Detta kan lämpligen jämföras med formuleringarna i nämnda Biographiskt Lexicon..., I, s. 180 f:

Under hela den förflutna tiden hade han lefvat med en tarflighet i födan och med en stränghet i seder, som för hans stånd och år vore så ovanlige som berömlige: deremot hade han (sic) dittills granna kläder och hetsiga handgemäng utgjort den rådande böjelsen; de följande åren ändrades dock lynnet i allt detta märkeligen.

[Ben]

En av de ting Brunner ofta fört fram är att han skulle ha upptäckt att polismästaren Liljensparre och dennes handgångne man Christian af Stenhoff mycket tidigt skulle ha haft ögonen på Anckarström. Stenhoff skulle alltså på Liljensparres uppdrag ha gjort sig till god vän med Anckarström och därmed skulle polismästaren ha känt till attentatsplanerna i förväg. Driven av personliga ambitioner skulle han då ha valt att låta dem fortgå utan ingripande.

I Joakim Malmströms avhandling om Eds socken (Herrskapen och den lokala politiken) förekommer Stenhoff i samband med behandlingen av ett förslag från 1779 om att bygga ut kyrkans läktare (s. 147 f.). Stenhoff, Elis Schröderheim och grosshandlaren Erik Giers inlämnade det året en sådan framställning. Enligt Malmström skulle Stenhoff på 1770-talet ha införskaffat Torsåker i grannförsamlingen Hammarby, en egendom Anckarström senare arrenderade. Malmström förmodar att Stenhoff ägt mark också i Eds socken, men konstaterar att 1779 är enda gången Stenhoff dyker upp i Ed.

Det är inte omöjligt att Malmström här misstagit sig. Tittar man i mantalslängderna förefaller Stenhoff kunna beläggas på Torsåker först under 1790-talet. Däremot är det tydligt att Stenhoff just 1779 har vistats i Eds socken av någon anledning, han figurerar således även som dopvittne i juni 1779 tillsammans med bl.a denne Giers (Arkiv Digital, Ed C I:2, bild 74) och Margareta Silnecker Ehrensparre (1747-1786).

Margareta Ehrensparre är synnerligen intressant i Anckarströmsammanhang, eftersom hon var mor till kungamördarens hustru. Går man till husförhörslängden för Ed (Arkiv Digital, Ed AI:8, bild 74) finner man mycket riktigt på Runsa såväl Margareta Ehrensparre som hennes dotter Gustaviana, kungamördarens blivande hustru. På samma sida, också under Runsa, finns "Mad. Anna Beata Stenhoff", född 1741. Det är förstås intressant att hitta en Stenhoff jämte Ehrensparre även här, också detta 1779. Anna Beata Stenhoff var tydligen Christians äldsta syster.

Följaktligen ter det sig inte alls osannolikt att kungamördarens blivande fru och svärmor var bekanta med denne Christian af Stenhoff långt innan några attentatsplaner började smidas och att det var i sin egenskap av vän till mor och dotter som Stenhoff kom att umgås med Anckarström, till exempel då de båda reste till Skåne för att bevaka A:s hustrus arv.

[Ben]

Det kan tilläggas att man via Arkiv Digital också kan komma åt mycket omfattande bouppteckningshandlingar efter Margareta Silnecker Ehrensparre (Göta hovrätt EXIBA:55, nr 37 a-b).

Av dem framgår att Brunner fått ytterligare minst en sak om bakfoten. Han skriver (s. 107):

Sedan överste Löwen gått i rysk tjänst hade Ehrensparre varit förmyndare åt denne. Förmyndarskapet övertogs nu av Anckarströms lärare i Uppsala, assessor Hallenberg, men eftersom Hallenbergs uppgift blev att bringa reda i det Löwenska förmyndarskapet så kunde han inte samtidigt ta sig an Ehrensparres arv.

Ett studie av bouppteckningen ger vid handen att förmyndaren hette Magnus Hallenborg. Anckarströms informator i Uppsala var historikern Jonas Hallenberg, se Ahnlund, N., Jonas Hallenberg. Stockholm, 1957, s. 49 ff.

Jag tror alltså att man med "visst fog" kan ifrågasätta bokens kvalitet och grundligheten i de påstådda forskningarna.

[Ben]

Brunner hänvisar flera gånger till Anckarströms bouppteckning, vilket är en smula intressant eftersom han under rubriken "Svea hovrätt" i sin källförteckning anger ett par serier handlingar, men inte något om just de adliga bouppteckningarna. På sidan 115-116 skriver han t.ex.:

Anckarströms tillgångar utgjordes huvudsakligen av reverser mot inteckningar i Thorsåker och Stjärnebergs säterier, utfärdade av mor och dotter Åkerhielm och Lybecker, samt av ryttmästaren Rudbeck.

Kort därefter återger Brunner ett brev från denne ryttmästare Rudbeck till Anckarström, vilket läsaren förstås lätt kan uppfatta vara hämtat ur något arkiv.

Det visar sig dock att Carl Forsstrand i boken Konung och adel (2. uppl., 1914) sidan 167 skriver så här:

Bouppteckningen förrättades redan den 14 april eller medan Anckarström ännu var i lifvet. Tillgångarna utgjordes hufvudsakligen af reverser mot inteckningar i Thorsåkers och Stjärnebergs säterier, utfärdade af friherrinnorna Åkerhielm och Lybecker samt ryttmästaren Rudbeck.

Det av Brunner återgivna brevet har Forsstrand på sidan 142. Särskilt intressant är att det i Forsstrands version förekommer följande fras:

Jämte tillönskan af en frögdefull hälg för Dig och de Dina får jag på det högsta anhålla hos min Broder om de återstående 987 rdr, emedan Setong* ej will längre vänta.

Som förklaring till "*" har Forsstrand i en not skrivit:

Möjligen felskrifvet i stället för Seton, den rike grosshandlaren, som af Gustav III köpte Ekolsund.

I Brunners version låter samma mening:

Jämte tillönskan av en fröjdefull helg för Dig och de Dina får jag på det högsta anhålla hos min Broder om de återstående 987 rdr, emedan Setong (felskrivet för Seton, den rike grosshandlaren) ej vill längre vänta.

Brunners ihärdiga upprepande av att han hela tiden gått till källorna och hans kritik av forskare som använder andrahandskällor ter sig alltså som något malplacerad. Det är ganska uppenbart att inte bara brevet från Rudbeck till Anckarström utan också informationen om reverserna kommer från Forsstrands bok. Inte minst den av Brunner infogade parentesen om "Seton" är talande.

[Hexmaster]

Tack för ihärdigt och obarmhärtigt grävande.

[Ben]

Många frågetecken kan som tidigare antytts sättas vid skildringen av kungamördarens fars militära karriär. Det heter där bl.a. (s. 15 f.):

1745, då han var fyllda 16, följde han och brodern David en trupp unga adelsmän som under överstelöjtnant Leslie avgick från Göteborg för att träda i fransk tjänst. Ankommen till Metz anställdes han som fänrik vid regementet Royal Suedois. Vid Spens regemente avancerade samtidigt hans äldre bror till stabskapten.

Denna Leslies expedition har behandlats bl.a. av fransmannen Claude Nordmann i Historisk tidskrift 1959, men mest relevant i sammanhanget är kanske Margareta Beckmans Under fransk fana (1995), vilken skildrar Royal Suédois historia utifrån bl.a. franskt material (inget av dessa båda arbeten är upptagna i Brunners litteraturlista).

Beckman skriver att Leslie i december 1745 lyckades rekrytera ett 50-tal kaptener samt 78 löjtnanter och fänrikar. Dessa började anlända till Lille den 2 oktober 1746. Den 12 kom de båda bröderna Carl David och Jakob Johan Anckarström.

I officersförteckningen i slutet av boken säger Beckman att Carl David blev sekundlöjtnant vid Royal Suédois 1 oktober 1745 och att han deltog i fälttåget i Flandern 1748 samt belägringen av Maastricht samma år. Om Johan Jakob sägs bara att han blev fänrik 1745 och senare såväl löjtnant som kapten (det låter onekligen lite konstigt att bröderna skulle ha fått officersfullmakter redan 1 oktober 1745 om de rekryterades först i december samma år - möjligen kan förklaringen vara att detta är vad som sägs i ättartavlorna).

Kvarstår gör dock problemet med att brodern "samtidigt" skulle ha blivit stabskapten vid Spens regemente. Spens regemente (som var svenskt) tillkom nämligen först 1749. Att Carl David då blev stabskapten där sägs också i ättartavlorna.

På sidan 16 skriver så Brunner:

Två år senare hade han avancerat till löjtnant. Sedan följde belägringen av den flamländska staden Namur. Staden hade ett citadell i vinkeln mellan två floder. Det hade i många hundra år intagits, förgäves beskjutits, erövrats och återgivits.

Vid belägringen 1747 utmärkte sig kungamördarens pappa.

Löjtnant Anckarström från Styngsberg i Tierp var orädd och tapper.

Inte långt efter freden, då citadellet i Namur återlämnades bara för att kort tid senare fullständigt raseras av Josef II, steg han till häst och vände tillbaka till fäderneslandet.

Av sammanhanget framgår alltså att fadern på fransk sida ska ha deltagit i en belägring av Namur och att citadellet efter freden återlämnades, för att kort därpå raseras på initiativ av Josef II.

Då förhåller det sig så att fransmännen intog Namur redan 1746 (som bl.a. framgår här: http://www.fortified-places.com/namur/). Detta skedde dessutom redan i september, alltså innan bröderna Anckarström anlände till krigsskådeplatsen.

Josef II var född 1741 och det Österrikiska tronföljdskriget avslutades redan 1748. Det verkar alltså ganska osannolikt att Josef II "kort efter" 1748 skulle ha låtit rasera Namurs citadell. I verkligheten skedde det tydligen också först i början av 1780-talet.

[Ben]

Och för att anknyta till det jag antydde ovan om tidiga kontakter mellan Christian af Stenhoff och Anckarström, i synnerhet då med den senares fru och svärmor:

När den blivande kungamördarens förste son döptes den 4 januari 1784 i Vallentuna kyrka stod följande personer faddrar (Vallentuna C I:1):

Herr Lagman Henric (sic) af Stenhoff på S. Benhamra, herr Secreteraren Carl Ulric Ankarström, Pastorskan Brita Caisa Rudh, Mademoiselle Anna Beata Stenhoff

Denne "Henric" torde utan vidare vara Christian, någon annan mansperson med adelsnamnet "af Stenhoff" fanns inte (Christian av Stenhoff med bl.a. systern Anna Beata finns också ännu 1793 på Stora Benhamra, se Vada A I:3, s. 1).

Man torde alltså med gott samvete kunna konstatera att hela den Brunnerska teorin om att Stenhoff på polismästare Liljensparres uppdrag i slutet av 1780-talet skulle ha nästlat in sig hos Anckarström för att spionera på honom är helt felaktig. Stenhoff och dennes syster Anna Beata var nämligen av allt att döma gamla vänner till Anckarströms svärmor och hustru.

Av det torde i sin tur följa att man förmodligen kan avfärda Brunners påståenden om att polismästare Liljensparre kände till attentatsplanerna och lät dem fortgå i förhoppning att tjäna på att Gustav III mördades.

Man kan givetvis också konstatera att Brunner med stor sannolikhet inte har tittat i dopboken, i annat fall skulle han rimligen ha reagerat för faddrarnas namn.

[Ben]

Man kan också ifrågasätta Brunners kunskaper om 1700-talsterminologi. På sidan 103 redogör Brunner för omfattningen av godset Häringe:

Godset bestod av Häringe och Hammarstad, 7 matlag säteri med underlydande 36 torp, 22 matlag frälse och 18 matlag frälseskatte.

Detta "matlag" är naturligtvis en i sammanhanget högst egenartad term. Förklaringen torde vara att det i olika äldre översiktsverk ofta används "mtl" ganska genomgående istället för "mantal".

Här det då emellertid inte givet att det är Brunner som felat. Han har nämligen tydligen den egenheten att skriva ut sina manus för hand och dessa handskrivna manuskript skrivs sedan (om jag förstår saken rätt) rent av någon annan person. Ett handskrivet "mtl" skulle alltså av en i ämnet okunnig renskrivare kunna ha uppfattats som förkortning för "matlag". Det är dock lite egendomligt att misstagen undgått faktagranskaren, men det är naturligtvis svårt att veta hur lång tid vederbörande hade till sitt förfogande.

[Ben]

Sedan verkar också vissa inslag i redogörelsen för Anckarströms flyttningar mellan olika gårdar en smula tveksam. Så hävdas det på s. 103-104 att Anckarström redan 1784 flyttade till Torsåker och började arrendera godset av major Rudbeck.

Ser man till husförhörslängden för Hammarby socken (A I :2) upptas under Torsåker (ff. 48) åren 1782-1787 major Rudbeck med fru och svärmor. Där finns också några av fru Rudbecks yngre syskon, liksom makarnas barn. I ättartavlorna anges också att Rudbecks barn för åren 1781-85 föddes på Torsåker.

När det sedan gäller Anckarströms barn är det först den 1787 födde Carl David som uppges vara född på Torsåker. Går man då tillbaka till husförhörslängden för Torsåker visar det sig att det är först 1788 som Anckarström med familj redovisas under Torsåker (ff. 95). Första gången de förekommer i dopboken är just i samband med Carl Davids dop den 17 juni 1787 (Hammarby C I:2, ff 52).

Det finns alltså vissa skäl att misstänka att Anckarström med familj kom till Torsåker först 1787. Misstanken styrks av bouppteckningen över Anckarströms svärmor 1786 (Arkiv Digital, Göta hovrätt EXIBA:55, nr 37, bild 603). Där uppger Anckarström (maj 1786) nämligen att han på sin gård Mellösa förvarar några sängkläder som tillhör dödsboet.

Summa summarum: Det förefaller följaktligen finnas viss anledning att tvivla på att Brunner har fördjupat sig i ovan redovisade källor. Bokens undertitel "Historien i sin helhet" är kanske därför inte helt rättvisande.

[Ben]

Som tidigare berörts har Brunner i bokens inledning påfallande svårt med släkten Anckarströms äldre led. På sidan 291 blir det åter problem:

Sista skjutsstationen för åkande söderifrån var Älvkarleby vid Dalälven nära dess utlopp i havet. Älvkarleby bruk hade anlagts av kamreren i Bergskollegium Claes Depken, "nobil. Anckarström N:o 987". Hans son Carl David Depken var kungamördarens farbror och född på Sågarbo vid Älkarleby. Det var även hans fars, överstelöjtnantens, barndomshem.

Adliga ätten Anckarström har först och främst nr 897, inte nr 987. Någon Carl David Depken fanns inte. Däremot fanns Carl David Anckarström, som mycket riktigt var kungamördarens farbror. Denne Carl David var dock född 1724 och kan av den anledningen naturligtvis inte ha varit son till den år 1702 avlidne Claes Depken.

På Sågarbo var enligt ättartavlorna Claes Anckarström (1688-1759), alltså kungamördarens farfar, född.

[Ben]

i den här typen av historiska skildringar går det att iaktta hur Brunner gärna suger upp tidigare författares slående formuleringar och gör dem till sina egna. På s. 292-293 finns ännu ett par sådana exempel:

De personer som under föregående riksdag 1789 särskilt och på ett uppseendeväckande sätt hade biträtt kungens avsikter var preussiske ministern Borck, en fullkomlig berlinerupplaga av Machiavelli.

Detta jämförs lämpligen med Adolf Ludvig Hamiltons Anekdoter till svenska historien under Gustaf III:s regering, utgivna av Oscar Levertin 1901. Där heter det (s. 133):

De som egentligen omgåfvo honom och biträdde hans afsikter med sina råd voro följande. Preussiske ministern Borck, en fullkomlig berlinerupplaga av Machiavelli.

Brunner har avsevärt minskat ned Hamiltons långa uppräkning med åtföljande karaktärsskildringar, men han fortsätter så här:

Man räknade in polismästaren Liljensparre, biskop Wallquist, lagmännen Ahlman och Nordin och till kungens mer ovärdiga redskap, till dem som särskilt befläckade hans ära, som kungen lät sig förnedras av, räknades en tredje lagman - Christian af Stenhoff, traktören på rojalistiska smörgåsklubben.

Detta motsvaras hos Hamilton (s. 134) av:

Jag förbigår en prost Nordin, en lagman Nordin, utsedd till landtmarskalken Lewenhaupts vägledare, en lagman Stenhoff, preses i konungens klubb, ovärdiga men nödvändiga redskap, som omgåfvo majestätet, befläckade hans glans och förnedrade hans tänkesätt.

Det här visar också problemet med att skriva en biografi utan notapparat, att skriva "gestaltande". I en klassisk vetenskaplig biografi skulle man här naturligtvis ha resonerat kring dessa uppgifter, diskuterat Hamiltons värde som källa och sedan med en not tydligt angett var läsaren hittar originalet. Med Brunners modell framgår det inte vem som fäller dessa värdeomdömen, men läsaren frestas förstås att uppfatta dem som författarens egna, baserade på omfattande arkivforskningar och formulerade på ett sätt som litterärt passar ihop med tiden som skildras.

[Ben]

På sidan 128 berör Brunner propagandan i samband med krigsutbrottet 1788. Han skriver där bl.a.:

Stockholmsupplagan av Inrikes tidningar var mycket stor och såldes på tre dagar i 16 000 exemplar.

Källan för det här avsnittet är antagligen Stig Bobergs bok Kunglig krigspropaganda (1967). På sidan 11 behandlar Boberg det mycket spridda propagandatrycket Aftryck af et från Finland ankommit bref, af 14 september 1788, angående åtskillige stämplingar samt hwad som händt wid Fredrikshamns belägring. Boberg skriver:

De två boktryckare, som svarade för stockholmsupplagorna, försäkrade att de på tre dagar sålt 16 000 exemplar.

Formuleringen är alltså mycket snarlik, men rör två helt olika saker. Boberg refererar (s. 6) dessutom ett brev från Liljensparre till Gustav III av den 22 juli 1788, i vilket den förstnämnde tydligen uppger att Inrikes tidningar i huvudstaden bara hade ca 200 läsare.

Lite längre ned skriver Brunner:

Folk "trängdes fasligt" runt dessa publikationer. Dagligt Allehanda "köpes och läses i alla gathörn".

Också detta verkar vara hämtat ur Bobergs arbete, som på sidan 12 refererar en uppgift ur J. Hjerpes dagboksanteckningar i vilken denne noterar att "folket fasligt trängdes" den dag som det tidigare nämnda finska brevet utkom. Boberg uppger strax därefter att ett annat ögonvittne (J.A. Ehrenström) den 24/11 1788 skrev att brevet "köpes och läses i alla gathörn".

Summa summarum: Med tanke på de påfallande likheterna i formuleringarna förefaller det alltså troligt att Brunner har blandat ihop Inrikes tidningar och Dagligt Allehanda med Aftryck af et från Finland ankommit bref.

[Ben]

Brunner har också påfallande svårt med Gustav III:s ålder. På sidan 31 är kungen vid tiden för stadskuppen 1772 "24 år". I själva verket var han född i januari 1746 och var alltså vid tillfället gott och väl 26.

På sidan 101 sysslar den enligt Brunner 38-årige Gustav III sommaren 1783 med diverse oanständigheter. På knappt 11 år har kungen alltså hunnit bli 14 år äldre.

Det är också något egendomligt med Anckarströms bostäder i Stockholm. På sidan 108 bor han med familj vintern 1786 i "Anckarcronska huset på Regeringsgatan 80", men på sidan 142 ligger det "Ankarcronska huset" plötsligt på Regeringsgatan 108.

Sedan har vi detta med "matlag". Kanske är renskrivaren likväl oskyldig. På sidan 130 betalar nämligen Anckarström sitt arrende:

Anckarström hade ju fått arrenderätten över Thorsåker förnyad på livstid. Han betalade årligen 1974 Rd för herresätet med sina matlag och sin ägovidd av 394 hektar.

Apropå detta med arrende så verkar det ha varit en hund begraven någonstans. På s. 116 är halva årsarrendet för Torsåker 787 riksdaler, men på sidan 130 är årsarrendet 1974 riksdaler. 787 + 787 borde ju bli 1574, inte 1974. Kan boven i dramat vara en svårläst siffra i manuskriptet? Eller höjde Rudbeck arrendet?