Det Nya Riket (Heart of Iron Doomsday AAR)
-
Patrik Krantz
- Medlem
- Inlägg: 37
- Blev medlem: 13 april 2006, 20:44
Hej igen! Hoppas ni inte glömt bort min lilla berättelse(?), har haft det fullt upp, här kommer i alla fall nästa del.
1945
Det har gått fem veckor sedan den ödesdigra morgonen dagen efter Nyårsafton. Jag och mina vänner hade firat hela natten i slottet Versailles utanför Paris. Flera av rikets toppar var samlade i Paris för att diskutera kommande kampanjer. Tidigt på nyårsdagens morgon var jag på väg hem från slottet då bilen jag åkte i blev föremål för ett överfall. Partisaner som jag ännu inte vet nationaliteten på åkte upp utmed min bil och tömde därefter sina magasin. Min chaufför avled omedelbart och jag träffades av fem kulor. Tre i högra benet, två i min högra arm och en i sidan som punkterade min lunga. Efter denna salva kastades det en granat mot bilen men som genom ett under studsade granaten mot en kant på fönsterramen och ner i ett dike vilket med största sannolikhet räddade mitt liv. Tätt efter attentatet kom en patrull militärpoliser vilket skrämde iväg förövarna.
Jag har nu legat på ett sjukhus i lite mer än en månad och jag känner mig fortfarande mycket svag. Detta är förklaringen till varför mina rapporter uteblivit den senaste tiden. Fram till jag är starkare kommer rapporterna vara mer sparsamma, hoppas att min forna stryka snart infinner sig igen.
Jag såg till att komma till ett sjukhus där en skandinavisk lottakår var verksam. Efter denna nära-döden-upplevelse har ett starkt behov av att få vara nära landsmän (kvinnor) och att få tala sitt modersmål infunnit sig.
På östfronten fortsätter våra trupper att avancera österut med fortsatt frenesi. Då ryssarna har väldigt begränsat med pansar är det ingen match att ringa in stora områden och sedan krossa innehållet. Det går så pass bra att flera divisioner kan plockas bort och börja den långa färden tillbaka till Stettin där transportskepp ligger redo att ta trupperna till nya destinationer.
I min sjukhussäng har jag löpande fått ta del av topphemlig information om kommande attacker. En tidig morgon i början av april fick en sådan rapport mig att sätta morgonkaffet i halsstrupen. Hitler hade bestämt sig för att det nu var läge att påbörja anfallet mot England. Trots att jag ännu har svårt att gå slet jag genast tag i mina kryckor och gav order att jag genast måste bli skjutsad till till Avenue Montaigne, där högkvarteret för operationer i väst var beläget. Väl framme fann jag en febril aktivitet i huset. Inom några timmar var jag uppdaterad i den tilltänkta planen.
Full aktivitet
Sammanlagt 12 marindivisioner med tillhörande elitbrigader skulle tillsammans med två falskärmsjägardivisioner få ansvar för det svåra uppdraget att skapa ett brohuvud på ön. Därefter skulle trupper från östfronten som anslutet sig med trupper från Västafrika bilda huvudarmén. Denna huvudarmé delades sedan i sin tur in i två delar där den ena under ledningen av Fältmarskalk Rommel skulle inta London och den andra som leddes av Fältmarskalk von Manstain skulle skära av vägarna norrut och hindra brittiska trupper att ansluta sig till försvaret av London. En Skandinavisk reservstryka på 12 divisioner låg också förbered i Rennes för att snabbt säkra kustområden vi tagit över. Det hade varit långa överläggningar kring var på ön som attacken skulle äga rum. Till slut hade man kommit fram till att Cardiff på öns östkust var den bäst lämpade. Då området var väldigt kuperat och inte den mest naturliga anfallsplatsen var endast en brittisk division förlagd vid denna kust. Cardiff låg också nära Birmingham som våra generaler bedömde vara nyckeln till en framgångsrik attack mot London. I slutet av maj inleddes så denna gigantiska operation där ingen visste utkomsten. Tidigare under kriget hade jag kunnat använda mig av mina kunskaper i det historiska utfallet. Nu var det helt ny mark som skulle beträdas. Attacken inleddes med att 10 V2 bomber skickades mot Cardiff för att förstöra infrastrukturen och på så vis försvaga försvaret. Därefter skickades samtliga taktiska bombflyg dit för att ytterligare sprida kaos bland våra fiender.
Cardiff strax innan landstigningen
Tätt därefter kom sedan huvudattacken där flera vågor av marinsoldater stormade det branta kustområdet. Tillsammans med falmskärmsjägarna lyckades våra trupper upprätta ett brohuvud på bara några timmar. För första gången i modern tid hade Tyska trupper fått fotfäste på denna vindpinade ö!
Allt gick sedan väldigt fort. Rommel anföll först Birmingham och fortsatte sedan mot London där de brittiska trupperna blev fullständigt överraskade och gav snart upp.
Tyska trupper inne i London
Von Manstain lyckade även han med sitt uppdrag att skära av samtliga vägar norrut från London. Efter denna framgångsrika inledning hade de engelska trupperna inget att sätta emot.
Vårt pansar kunde snabbt och lätt avancera norrut och efter två månader var hela ön intagen. Det hela hade gått så snabbt att det nästan kändes overkligt. En av våra största fiender var nu i princip besegrade. Nu hade jag endast en stor fiende kvar som kunde hindra mig i mitt fruktansvärda uppdrag, USA!
Hitler vid Big Ben
Så fort vi fått kontroll över England skickades både Rommel och Von Manstain plus 12 pansardivisioner ner till Västafrika där vi återigen ska göra ett försök att bryta igenom USA:s försvar. Attacken kom den 18 september, till en början såg det bra ut och de amerikanska trupperna retirerade, innan vi hann nå fram och ta kontroll över det nyvunna området hade dock amerikanska försträkningar anlänt och vi kastades återigen tillbaka. Situationen i detta område verkar vara omöjligt att förändra. Vi kommer helt enkelt få vänta tills ännu mer trupper från öst kan ansluta sig.
Kort efter England var intaget började sex kustjägardivisioner förbereda sig för en attack mot Island. Island är en oerhört viktig strategisk plats för kommande operationer. Den 21 augusti anfaller våra trupper ön som endast bevakas av en brasiliansk division. Våra kustjägare som gjorde en sådan lysande insats i Cardiff fortsätter att övertyga. Inom några dagar har de säkrat ön.
Övrigt
Vår forskning har gått på högvarv sen min ankomst till denna tid. Här följer en kort redovisning.
Infanteri:
Här ligger vi bra till i samtliga discipliner, logistik har prioriterats. I dagsläget försöker vi få fram bättre mekaniskt infanteri för att underlätta partisanbekämpning i de gigantiska områdena i öst.
Flotta:
Har inte prioriterats. Kryssare och jagare är de enda fartygsslagen som håller någorlunda nivå. Dock inte i klass med våra fienders.
Flyg:
Här har vi lyckats forska fram jet-motorer till våra plan inom jakt, taktiskt- och marint bombflyg.
Pansar och artilleri:
Vi forskar i dagsläget på en ny pansartyp kallad E 50 Standardpanzer. Vårt artilleri håller högsta klass.
Industri:
Vår industri är i princip fulländad. Även kryptografi- och raketteknologin är långt framkommen.
Hemlig forskning:
V2 raketer är framforskade, dock har de inte visat sig vidare effektiva. Våra forskare har tagit fram, för denna tid, avancerade datamaskiner. Forskning inom atomteknologi är också på frammarsch, måtte vi lyckats med vårt uppdrag innan Fuhren får tillgång till dessa avskyvärda bomber.
Vår underrättelsetjänst rapporterar att USA sannolikt snart är klara med forskning kring fissionsbomb. Detta får alla att känna en stark oro.
Till min fasa har Hitler gett order om att bygga tre provsprängningsanläggningar för atomteknologi.
Läget på östfronten, 15 september
1945
Det har gått fem veckor sedan den ödesdigra morgonen dagen efter Nyårsafton. Jag och mina vänner hade firat hela natten i slottet Versailles utanför Paris. Flera av rikets toppar var samlade i Paris för att diskutera kommande kampanjer. Tidigt på nyårsdagens morgon var jag på väg hem från slottet då bilen jag åkte i blev föremål för ett överfall. Partisaner som jag ännu inte vet nationaliteten på åkte upp utmed min bil och tömde därefter sina magasin. Min chaufför avled omedelbart och jag träffades av fem kulor. Tre i högra benet, två i min högra arm och en i sidan som punkterade min lunga. Efter denna salva kastades det en granat mot bilen men som genom ett under studsade granaten mot en kant på fönsterramen och ner i ett dike vilket med största sannolikhet räddade mitt liv. Tätt efter attentatet kom en patrull militärpoliser vilket skrämde iväg förövarna.
Jag har nu legat på ett sjukhus i lite mer än en månad och jag känner mig fortfarande mycket svag. Detta är förklaringen till varför mina rapporter uteblivit den senaste tiden. Fram till jag är starkare kommer rapporterna vara mer sparsamma, hoppas att min forna stryka snart infinner sig igen.
Jag såg till att komma till ett sjukhus där en skandinavisk lottakår var verksam. Efter denna nära-döden-upplevelse har ett starkt behov av att få vara nära landsmän (kvinnor) och att få tala sitt modersmål infunnit sig.
På östfronten fortsätter våra trupper att avancera österut med fortsatt frenesi. Då ryssarna har väldigt begränsat med pansar är det ingen match att ringa in stora områden och sedan krossa innehållet. Det går så pass bra att flera divisioner kan plockas bort och börja den långa färden tillbaka till Stettin där transportskepp ligger redo att ta trupperna till nya destinationer.
I min sjukhussäng har jag löpande fått ta del av topphemlig information om kommande attacker. En tidig morgon i början av april fick en sådan rapport mig att sätta morgonkaffet i halsstrupen. Hitler hade bestämt sig för att det nu var läge att påbörja anfallet mot England. Trots att jag ännu har svårt att gå slet jag genast tag i mina kryckor och gav order att jag genast måste bli skjutsad till till Avenue Montaigne, där högkvarteret för operationer i väst var beläget. Väl framme fann jag en febril aktivitet i huset. Inom några timmar var jag uppdaterad i den tilltänkta planen.
Full aktivitet
Sammanlagt 12 marindivisioner med tillhörande elitbrigader skulle tillsammans med två falskärmsjägardivisioner få ansvar för det svåra uppdraget att skapa ett brohuvud på ön. Därefter skulle trupper från östfronten som anslutet sig med trupper från Västafrika bilda huvudarmén. Denna huvudarmé delades sedan i sin tur in i två delar där den ena under ledningen av Fältmarskalk Rommel skulle inta London och den andra som leddes av Fältmarskalk von Manstain skulle skära av vägarna norrut och hindra brittiska trupper att ansluta sig till försvaret av London. En Skandinavisk reservstryka på 12 divisioner låg också förbered i Rennes för att snabbt säkra kustområden vi tagit över. Det hade varit långa överläggningar kring var på ön som attacken skulle äga rum. Till slut hade man kommit fram till att Cardiff på öns östkust var den bäst lämpade. Då området var väldigt kuperat och inte den mest naturliga anfallsplatsen var endast en brittisk division förlagd vid denna kust. Cardiff låg också nära Birmingham som våra generaler bedömde vara nyckeln till en framgångsrik attack mot London. I slutet av maj inleddes så denna gigantiska operation där ingen visste utkomsten. Tidigare under kriget hade jag kunnat använda mig av mina kunskaper i det historiska utfallet. Nu var det helt ny mark som skulle beträdas. Attacken inleddes med att 10 V2 bomber skickades mot Cardiff för att förstöra infrastrukturen och på så vis försvaga försvaret. Därefter skickades samtliga taktiska bombflyg dit för att ytterligare sprida kaos bland våra fiender.
Cardiff strax innan landstigningen
Tätt därefter kom sedan huvudattacken där flera vågor av marinsoldater stormade det branta kustområdet. Tillsammans med falmskärmsjägarna lyckades våra trupper upprätta ett brohuvud på bara några timmar. För första gången i modern tid hade Tyska trupper fått fotfäste på denna vindpinade ö!
Allt gick sedan väldigt fort. Rommel anföll först Birmingham och fortsatte sedan mot London där de brittiska trupperna blev fullständigt överraskade och gav snart upp.
Tyska trupper inne i London
Von Manstain lyckade även han med sitt uppdrag att skära av samtliga vägar norrut från London. Efter denna framgångsrika inledning hade de engelska trupperna inget att sätta emot.
Vårt pansar kunde snabbt och lätt avancera norrut och efter två månader var hela ön intagen. Det hela hade gått så snabbt att det nästan kändes overkligt. En av våra största fiender var nu i princip besegrade. Nu hade jag endast en stor fiende kvar som kunde hindra mig i mitt fruktansvärda uppdrag, USA!
Hitler vid Big Ben
Så fort vi fått kontroll över England skickades både Rommel och Von Manstain plus 12 pansardivisioner ner till Västafrika där vi återigen ska göra ett försök att bryta igenom USA:s försvar. Attacken kom den 18 september, till en början såg det bra ut och de amerikanska trupperna retirerade, innan vi hann nå fram och ta kontroll över det nyvunna området hade dock amerikanska försträkningar anlänt och vi kastades återigen tillbaka. Situationen i detta område verkar vara omöjligt att förändra. Vi kommer helt enkelt få vänta tills ännu mer trupper från öst kan ansluta sig.
Kort efter England var intaget började sex kustjägardivisioner förbereda sig för en attack mot Island. Island är en oerhört viktig strategisk plats för kommande operationer. Den 21 augusti anfaller våra trupper ön som endast bevakas av en brasiliansk division. Våra kustjägare som gjorde en sådan lysande insats i Cardiff fortsätter att övertyga. Inom några dagar har de säkrat ön.
Övrigt
Vår forskning har gått på högvarv sen min ankomst till denna tid. Här följer en kort redovisning.
Infanteri:
Här ligger vi bra till i samtliga discipliner, logistik har prioriterats. I dagsläget försöker vi få fram bättre mekaniskt infanteri för att underlätta partisanbekämpning i de gigantiska områdena i öst.
Flotta:
Har inte prioriterats. Kryssare och jagare är de enda fartygsslagen som håller någorlunda nivå. Dock inte i klass med våra fienders.
Flyg:
Här har vi lyckats forska fram jet-motorer till våra plan inom jakt, taktiskt- och marint bombflyg.
Pansar och artilleri:
Vi forskar i dagsläget på en ny pansartyp kallad E 50 Standardpanzer. Vårt artilleri håller högsta klass.
Industri:
Vår industri är i princip fulländad. Även kryptografi- och raketteknologin är långt framkommen.
Hemlig forskning:
V2 raketer är framforskade, dock har de inte visat sig vidare effektiva. Våra forskare har tagit fram, för denna tid, avancerade datamaskiner. Forskning inom atomteknologi är också på frammarsch, måtte vi lyckats med vårt uppdrag innan Fuhren får tillgång till dessa avskyvärda bomber.
Vår underrättelsetjänst rapporterar att USA sannolikt snart är klara med forskning kring fissionsbomb. Detta får alla att känna en stark oro.
Till min fasa har Hitler gett order om att bygga tre provsprängningsanläggningar för atomteknologi.
Läget på östfronten, 15 september
Om ni inte redan har gjort det så ta en titt på en addon mod till HSR208DD på Stonyroad.
Den är fortfarande under utveckling men fullt spelbar och lätt att installera.
http://www.stonyroad.de/forum/showthread.php?t=6629
Ursäkta, jag ser nu att jag la inlägget i fel tråd, om någon vill/kan ta bort det är det OK med mig.
Mvh/Ola
Den är fortfarande under utveckling men fullt spelbar och lätt att installera.
http://www.stonyroad.de/forum/showthread.php?t=6629
Ursäkta, jag ser nu att jag la inlägget i fel tråd, om någon vill/kan ta bort det är det OK med mig.
Mvh/Ola
-
svartekaptenen
- Medlem
- Inlägg: 601
- Blev medlem: 9 september 2007, 19:31
- Ort: Malmö
-
Bernadotte
- Medlem
- Inlägg: 55
- Blev medlem: 2 februari 2008, 16:40
- Ort: kiruna
Re: Det Nya Riket (Heart of Iron Doomsday AAR)
Slutet 1946 – 1950
Bullret från den ankommande bilen stod i skarp kontrast till det lugn som under hela sommaren legat som en slöja över det grönklädda landskapet i nordvästra England där jag tillbringat denna ovanligt varma sommar. Efter flera års intensivt arbete fick jag mig äntligen en välbehövd vila. Jag hade av egen vilja valt att stanna i det ockuperade England. Att komma hem till ett nationalsocialistiskt Sverige skulle vara allt för plågsamt. Jag visste att bilens ankomsten betydde att det var slut på lugnet. En sista stor offensiv låg framför oss.
Det har gått en lång tid sen jag senast gjorde några anteckningar i min dagbok. Senast jag skrev kämpade fortfarande små fragment av den en gång så mäktiga Sovjetiska armén i isolerade områden i dem östra delarna av Sovjetunionen. Det som en gång kallades Sovjetunionen annekterades den 24 mars 1946, strax efter att Guderian nått Vladivostok där han krossat de sista ryska trupperna. Trots att den reguljära armén var upplöst så fortsatte partisankriget i oförminskad skala.
Hitler och vi andra i ledningsstaben insåg snabbt att vi aldrig skulle kunna få full kontroll över denna jättelika kontinent utan inhemska ledare som kunde tygla opinionen och motverka partisanverksamhet. Resultatet blev upprättandet av följande lydstater: Armenien, Kazakstan, Mongolia, Primorsk, Siberia, Transrural Republiken, Ukraina, Uzbekistan. Sakta men säkert började upproren avta.
Redogörelsen av det forna Sovjetunionens uppdelning
Ända sen vi iscensatte vår offensiv mot de nordvästra delarna av Afrika våren 1942 så har amerikanarna bitit sig fast utan att det funnits det minsta tecken på att de skulle ge vika.
Det skulle dröja många år innan läget på denna front var avklarad. De klamrade sig fast med full kraft och fyllde på med förstärkningar i samma takt som våra förstärkningar anlände från det ockuperade England. Det var i detta svåra läge som jag fick idén som skulle ta kriget i en ny riktning. Tillsammans med underrättelsetjänsten studerade vi USA truppantal och kom fram till att en stor del av deras totala armé faktiskt torde befinna sig i nordvästafrika (som var det sista området nära europa där de allierande fortfarande hade viss kontroll) Om våra uppgifter från underrättelsetjänsten stämde borde det amerikanska fastlandet ha ett begränsat försvar. Det var med detta som utgångspunkt som vår plan började utformas. Vid ett lyckat utfall kunde denna plan krossa vår sista stora fiende.
Planens mål var solklar, upprätta brohuvud på USA:s fastland och förgör trupperna i nordvästafrika. Generalerna i överkommandot var skeptiska inledningsvis när planen presenterades. Denna skepsis skulle dock snart förändras.
Under våren 1946 skickas en gigantisk armada med trupper mot USA:s nordöstra del. Femton elitkustjägardivisioner utgjorde spetsen på denna invasionsarmé, som understöddes av stridsflyg med baser på Grönland. Första delmålet var att inta New Foundland och använda denna ö som en språngbräda för vidare operationer mot fastlandet.
Transportskeppen på väg över atlanten
Under en lång tid innan denna operation, som fick namnet Wagner, förflyttades alla våra flygdivisioner med marinbombplan till baser i södra Spanien. Hela vår flotta har också under stor diskretion förflyttats till hamnar nära Gibraltarsundet, strax norr om Casablanka där de amerikanska trupperna bitit sig fast.
Vår armada mot det amerikanska fastlandet bestod nästan uteslutande av transportskepp. Vi räkande med stora förluster under transporten...och så blev det också. Vår armada var dock så stor att vi efter ett antal vågor med transportskepp kunde upprätta vårt brohuvud. Denna helt oväntade attack skapade den panik hos den amerikanska ledningen som vi hade hoppats på. Det dröjde inte länge fören vi fick in rapporter om att delar av de amerikanska trupperna i nordvästafrika började evakuera för att försvara hemmafronten. Amerikanarna hade gått i vår fälla! När de amerikanska transportskeppen lämnat hamnarna i Marocko sändes hela vår flotta ut, understödda av samtliga marinbombflygs-divisioner och där även Italiens flotta snabbt anslöt sig. Som om inte detta var nog iscensattes en gigantisk offensiv från inlandet av våra trupper i detta område i Afrika. Mängder med sönderskjutna amerikanska transportskepp med sårade soldater fick vända om till Casablanka och dem andra hamnstäderna. Där möttes de enbart av panik och kaos. Vårt bombflyg och flotta lyckades också strypa tillförseln av proviant och förnödenheter till de amerikanska trupperna och konsekvensen av denna lyckade operation blev en av de största enskilda segrarna i hela detta krig. Över 60 amerikanska divisioner blev förintade eller tillfångatagna. Efter fem långa år av strider utan resultat i området hade vi till slut fått amerikanarna på fall.
Afrikas nordvästra hörn
När väl brohuvudet var upprättat i nordöstra USA gick det hela relativt snabbt och friktionsfritt. Medan vi inväntade förstärkningar från striderna i västafrika stannade huvuddelen av vår armé kvar i området där vi landstigit medan våra snabba mekaniska infanterier och stridsvagnsförband avancerade västerut längs gränsen till Canada för sedan genom en pendelrörelse vända söderut och avancera mot USA:s huvudarmés flank (som var belägen i New York området) och därmed understödja huvudattacken.
Inringningen fulländad
Allt gick som planerat och när väl motståndarnas huvudarmé var krossad gick resten av operationen förhållandevis friktionsfri. Från att operation Wagner hade iscensatts hade det tagit tre år, under sensommaren 1949 var hela USA intaget.
Cermonin vid övertagandet
Den nya flaggan
Övriga händelser
Den 17 november 1947 utsätts Hitler för ett attentat, tyvärr misslyckas attentatsmännen på samma sätt som de tidigare gjort en gång i historien. Hitlers vedergällning blev lika hård som vid förra tillfället. Jag mister en av mina bästa generaler. Erwin Rommel blir avrättad tillsammans med de andra (se lista på bild)
Den tionde maj 1948 annekterar Japan Australien. Japan är nu herrar över asien. Drygt ett år efter detta, den tionde april 1949 annekterar Italien Sydafrika och tar därmed kontrollen över större delen av denna kontinent. Resten av världen (med undantag av sydamerika som förhöll sig neutral) kom därför att stå under Tysk kontroll. Så blev den nya världsordningen.
Efter detta skrevs det en sång till axelmakternas ära som blev mycket omtyckt och uppmärksammad
Epilog
Efter segern i USA begav jag mig hem till Sverige. Året var nu 1950 och det hade gått 16 år sen jag kom till denna turbolenta tid. Nu var allt lugnt, det var sensommar och på ytan verkade allt vara som vanligt. Jag visste dock att så inte var fallet....Sverige, eller Skandinavien som det nu hette var nationalsocialistiskt. Mitt uppdrag var slutfört, världen och mänskligheten var räddad undan ett tredje världskrig med kärnvapen.....men till vilket pris? Hur livet i denna nya världsordning kommer te sig kan bara framtiden utvisa. Skulle kanske mannen som förde mig till denna tid även ta mig tillbaka....eller skulle jag vara fast här....i vilket fall kommer jag alltid grubbla över mina val och om jag gjorde rätt. Och med dom orden avslutar jag nu denna dagbok.
Eder / Leonard von Adelcreutz
Jag, 16 år efter min ankomst till denna tid
Statistik
Lägg märke till Skandinaviens kapacitet
Bullret från den ankommande bilen stod i skarp kontrast till det lugn som under hela sommaren legat som en slöja över det grönklädda landskapet i nordvästra England där jag tillbringat denna ovanligt varma sommar. Efter flera års intensivt arbete fick jag mig äntligen en välbehövd vila. Jag hade av egen vilja valt att stanna i det ockuperade England. Att komma hem till ett nationalsocialistiskt Sverige skulle vara allt för plågsamt. Jag visste att bilens ankomsten betydde att det var slut på lugnet. En sista stor offensiv låg framför oss.
Det har gått en lång tid sen jag senast gjorde några anteckningar i min dagbok. Senast jag skrev kämpade fortfarande små fragment av den en gång så mäktiga Sovjetiska armén i isolerade områden i dem östra delarna av Sovjetunionen. Det som en gång kallades Sovjetunionen annekterades den 24 mars 1946, strax efter att Guderian nått Vladivostok där han krossat de sista ryska trupperna. Trots att den reguljära armén var upplöst så fortsatte partisankriget i oförminskad skala.
Hitler och vi andra i ledningsstaben insåg snabbt att vi aldrig skulle kunna få full kontroll över denna jättelika kontinent utan inhemska ledare som kunde tygla opinionen och motverka partisanverksamhet. Resultatet blev upprättandet av följande lydstater: Armenien, Kazakstan, Mongolia, Primorsk, Siberia, Transrural Republiken, Ukraina, Uzbekistan. Sakta men säkert började upproren avta.
Redogörelsen av det forna Sovjetunionens uppdelning
Ända sen vi iscensatte vår offensiv mot de nordvästra delarna av Afrika våren 1942 så har amerikanarna bitit sig fast utan att det funnits det minsta tecken på att de skulle ge vika.
Det skulle dröja många år innan läget på denna front var avklarad. De klamrade sig fast med full kraft och fyllde på med förstärkningar i samma takt som våra förstärkningar anlände från det ockuperade England. Det var i detta svåra läge som jag fick idén som skulle ta kriget i en ny riktning. Tillsammans med underrättelsetjänsten studerade vi USA truppantal och kom fram till att en stor del av deras totala armé faktiskt torde befinna sig i nordvästafrika (som var det sista området nära europa där de allierande fortfarande hade viss kontroll) Om våra uppgifter från underrättelsetjänsten stämde borde det amerikanska fastlandet ha ett begränsat försvar. Det var med detta som utgångspunkt som vår plan började utformas. Vid ett lyckat utfall kunde denna plan krossa vår sista stora fiende.
Planens mål var solklar, upprätta brohuvud på USA:s fastland och förgör trupperna i nordvästafrika. Generalerna i överkommandot var skeptiska inledningsvis när planen presenterades. Denna skepsis skulle dock snart förändras.
Under våren 1946 skickas en gigantisk armada med trupper mot USA:s nordöstra del. Femton elitkustjägardivisioner utgjorde spetsen på denna invasionsarmé, som understöddes av stridsflyg med baser på Grönland. Första delmålet var att inta New Foundland och använda denna ö som en språngbräda för vidare operationer mot fastlandet.
Transportskeppen på väg över atlanten
Under en lång tid innan denna operation, som fick namnet Wagner, förflyttades alla våra flygdivisioner med marinbombplan till baser i södra Spanien. Hela vår flotta har också under stor diskretion förflyttats till hamnar nära Gibraltarsundet, strax norr om Casablanka där de amerikanska trupperna bitit sig fast.
Vår armada mot det amerikanska fastlandet bestod nästan uteslutande av transportskepp. Vi räkande med stora förluster under transporten...och så blev det också. Vår armada var dock så stor att vi efter ett antal vågor med transportskepp kunde upprätta vårt brohuvud. Denna helt oväntade attack skapade den panik hos den amerikanska ledningen som vi hade hoppats på. Det dröjde inte länge fören vi fick in rapporter om att delar av de amerikanska trupperna i nordvästafrika började evakuera för att försvara hemmafronten. Amerikanarna hade gått i vår fälla! När de amerikanska transportskeppen lämnat hamnarna i Marocko sändes hela vår flotta ut, understödda av samtliga marinbombflygs-divisioner och där även Italiens flotta snabbt anslöt sig. Som om inte detta var nog iscensattes en gigantisk offensiv från inlandet av våra trupper i detta område i Afrika. Mängder med sönderskjutna amerikanska transportskepp med sårade soldater fick vända om till Casablanka och dem andra hamnstäderna. Där möttes de enbart av panik och kaos. Vårt bombflyg och flotta lyckades också strypa tillförseln av proviant och förnödenheter till de amerikanska trupperna och konsekvensen av denna lyckade operation blev en av de största enskilda segrarna i hela detta krig. Över 60 amerikanska divisioner blev förintade eller tillfångatagna. Efter fem långa år av strider utan resultat i området hade vi till slut fått amerikanarna på fall.
Afrikas nordvästra hörn
När väl brohuvudet var upprättat i nordöstra USA gick det hela relativt snabbt och friktionsfritt. Medan vi inväntade förstärkningar från striderna i västafrika stannade huvuddelen av vår armé kvar i området där vi landstigit medan våra snabba mekaniska infanterier och stridsvagnsförband avancerade västerut längs gränsen till Canada för sedan genom en pendelrörelse vända söderut och avancera mot USA:s huvudarmés flank (som var belägen i New York området) och därmed understödja huvudattacken.
Inringningen fulländad
Allt gick som planerat och när väl motståndarnas huvudarmé var krossad gick resten av operationen förhållandevis friktionsfri. Från att operation Wagner hade iscensatts hade det tagit tre år, under sensommaren 1949 var hela USA intaget.
Cermonin vid övertagandet
Den nya flaggan
Övriga händelser
Den 17 november 1947 utsätts Hitler för ett attentat, tyvärr misslyckas attentatsmännen på samma sätt som de tidigare gjort en gång i historien. Hitlers vedergällning blev lika hård som vid förra tillfället. Jag mister en av mina bästa generaler. Erwin Rommel blir avrättad tillsammans med de andra (se lista på bild)
Den tionde maj 1948 annekterar Japan Australien. Japan är nu herrar över asien. Drygt ett år efter detta, den tionde april 1949 annekterar Italien Sydafrika och tar därmed kontrollen över större delen av denna kontinent. Resten av världen (med undantag av sydamerika som förhöll sig neutral) kom därför att stå under Tysk kontroll. Så blev den nya världsordningen.
Efter detta skrevs det en sång till axelmakternas ära som blev mycket omtyckt och uppmärksammad
Epilog
Efter segern i USA begav jag mig hem till Sverige. Året var nu 1950 och det hade gått 16 år sen jag kom till denna turbolenta tid. Nu var allt lugnt, det var sensommar och på ytan verkade allt vara som vanligt. Jag visste dock att så inte var fallet....Sverige, eller Skandinavien som det nu hette var nationalsocialistiskt. Mitt uppdrag var slutfört, världen och mänskligheten var räddad undan ett tredje världskrig med kärnvapen.....men till vilket pris? Hur livet i denna nya världsordning kommer te sig kan bara framtiden utvisa. Skulle kanske mannen som förde mig till denna tid även ta mig tillbaka....eller skulle jag vara fast här....i vilket fall kommer jag alltid grubbla över mina val och om jag gjorde rätt. Och med dom orden avslutar jag nu denna dagbok.
Eder / Leonard von Adelcreutz
Jag, 16 år efter min ankomst till denna tid
Statistik
Lägg märke till Skandinaviens kapacitet
Re: Det Nya Riket (Heart of Iron Doomsday AAR)
Va kul att de kom en sista del till slut 
Kändes lite snopet när det tog slut
Bättre sent än aldrig som jag brukar säga
Kändes lite snopet när det tog slut
Bättre sent än aldrig som jag brukar säga