Väcker den här gamla tråden...
Fråga till JohnT och KingKong, eller andra engagerade: Finns det några planer på uppdatering av den svenska OOB:n? Jag upplever att den inte är riktigt med verkligheten överrensstämmande, speciellt med avseende på roligare förband som bussskytte, 80-talets Mekbat F mfl.
(Har förresten kört ett par möten mellan nskbat org 85 och deras TOEM-motståndare, dvs ett förstärkt MekReg... det går smärtsamt uselt för norrlandsskyttet.)
RYSSEN KOMMER!! i SP:MBT 3.0
Re: RYSSEN KOMMER!! i SP:MBT 3.0
Svar ja.
Förändringar kommer huvudsakligen att gälla för förband från slutet av 60-talet och framåt. Det blir få ändringar av vapenprestanda eller s.k. "ammo load out", vilket gör t.ex PBV302 rätt kass i understödsrollen jmf med en M113 vars 12.7mm ksp kan panga på bra mycket längre. Många svenska system har i jmf med andra länder i spelet lägre am.tilldelning (?).
Norrlandsskyttebrigadens förband har lagts till, engelska beteckningar används i fortsättningen vilket kan få många att dra på munnen, t.ex ArcBde ATGM Co, ArcBde Recce Co, ArcBde Bn AT Pl...., men det blir inga fler Nskkomp utan ksp iallafall. (Jag gav också Norrlandsskytteförbanden en liten morale modifier - men det är osäkert om den får bestå
)
Lokalförsvarsförband har också lagts till i form av t.ex. Local Defence Coy 69/Local Defence Coy 86/Local Defence Coy 88S/Local Defence Coy 88N/Loc Def Bn Spt/Loc Def Howitzer Coy - man kan säga att dessa är något sämre utrustade infanteriförband med lägre morale/exp (de är lite fetare, lite tröttare osv än brigadskytteförbanden).
Vissa förändringar av Pansarskytteförbanden har gjorts samt vissa förband har tillkommit, t.ex Pbrig spaningskomp, pansarskyttekompani typ Gotland osv.
Kvar att kolla igenom är främst IB77, de flesta typer av jägarförband (dock inte Fskj och Flygbasjägare vilka är klara), samt modern organisation.
Några få enheter har också skapats, mest är det olika typer av infanterigrupper men också några fordon, t.ex. Tgb 11, Pbv 4022 eller Ltgb 394 (som alltså Mekbat F åker i).
Vissa förändringar, som visserligen vore korrekta - t.ex att göra KompArtEgrp del av ett Norrlandsskyttekompani går icke pga begränsningar i hur AI:n använder indirekt eldunderstöd. Det finns också begränsningar i hur stora och välbeväpnade spaningsgrupper får vara.
Arbetet med OOBn är halv-officiell - kan man säga - blir det godkänt så hamnar det i det officiella spelet.
Jag tar gärna emot hjälp eller ideér.
Förändringar kommer huvudsakligen att gälla för förband från slutet av 60-talet och framåt. Det blir få ändringar av vapenprestanda eller s.k. "ammo load out", vilket gör t.ex PBV302 rätt kass i understödsrollen jmf med en M113 vars 12.7mm ksp kan panga på bra mycket längre. Många svenska system har i jmf med andra länder i spelet lägre am.tilldelning (?).
Norrlandsskyttebrigadens förband har lagts till, engelska beteckningar används i fortsättningen vilket kan få många att dra på munnen, t.ex ArcBde ATGM Co, ArcBde Recce Co, ArcBde Bn AT Pl...., men det blir inga fler Nskkomp utan ksp iallafall. (Jag gav också Norrlandsskytteförbanden en liten morale modifier - men det är osäkert om den får bestå
)Lokalförsvarsförband har också lagts till i form av t.ex. Local Defence Coy 69/Local Defence Coy 86/Local Defence Coy 88S/Local Defence Coy 88N/Loc Def Bn Spt/Loc Def Howitzer Coy - man kan säga att dessa är något sämre utrustade infanteriförband med lägre morale/exp (de är lite fetare, lite tröttare osv än brigadskytteförbanden).
Vissa förändringar av Pansarskytteförbanden har gjorts samt vissa förband har tillkommit, t.ex Pbrig spaningskomp, pansarskyttekompani typ Gotland osv.
Kvar att kolla igenom är främst IB77, de flesta typer av jägarförband (dock inte Fskj och Flygbasjägare vilka är klara), samt modern organisation.
Några få enheter har också skapats, mest är det olika typer av infanterigrupper men också några fordon, t.ex. Tgb 11, Pbv 4022 eller Ltgb 394 (som alltså Mekbat F åker i).
Vissa förändringar, som visserligen vore korrekta - t.ex att göra KompArtEgrp del av ett Norrlandsskyttekompani går icke pga begränsningar i hur AI:n använder indirekt eldunderstöd. Det finns också begränsningar i hur stora och välbeväpnade spaningsgrupper får vara.
Arbetet med OOBn är halv-officiell - kan man säga - blir det godkänt så hamnar det i det officiella spelet.
Jag tar gärna emot hjälp eller ideér.
Re: RYSSEN KOMMER!! i SP:MBT 3.0
Ja, det är f-n inte lätt...Sarvi skrev:(Har förresten kört ett par möten mellan nskbat org 85 och deras TOEM-motståndare, dvs ett förstärkt MekReg... det går smärtsamt uselt för norrlandsskyttet.)
...du får acceptera att fienden har de flesta fördelar på sin sida, räckvidd, skydd, eldkraft, numerär..., spelar du mot AI:n så har du antagligen ett taktiskt övertag dock. Kör du meeting engement är kanske den bästa lösningen upprepade eldöverfall i syfte att nöta ner fienden för att sedan slå ut en motstöt...
Re: RYSSEN KOMMER!! i SP:MBT 3.0
Tack för svaren! Låtom oss hoppa att förändringarna landar i OOB:n vad det lider. 
En "inbyggd" svaghet för nsk (och egentligen för alla svenska förband) är att mineringsfunktionen i spelet är sisådär. Med tanke på hur mycket minor som t.e.x en nskbat släpade omkring på, och vilken stor roll minorna hade i taktiken, så är det inte konstigt att förbanden blir lite handikappade i winsp.
En "inbyggd" svaghet för nsk (och egentligen för alla svenska förband) är att mineringsfunktionen i spelet är sisådär. Med tanke på hur mycket minor som t.e.x en nskbat släpade omkring på, och vilken stor roll minorna hade i taktiken, så är det inte konstigt att förbanden blir lite handikappade i winsp.
Re: RYSSEN KOMMER!! i SP:MBT 3.0
Erkännes, men det lär inte bli någon ändring på det.Sarvi skrev:En "inbyggd" svaghet för nsk (och egentligen för alla svenska förband) är att mineringsfunktionen i spelet är sisådär.
Visst - det har föreslagits att ge mineringsfunktion åt pionjärer/ingengörer a lá SPWAW och även om det antagligen är möjligt så tror jag inställningen it ain't gonna happen är rätt cementerad. Det anses ligga utanför spelets ramar.
Vill man ha tillgång till minor så måste man köra mission defend.
En annan nackdel för nsk är att vissa datorgenererade kartor ska föreställa södra Sverige och har gott om öppna ytor - vilket passar ryssen som handen i handsken.
Re: RYSSEN KOMMER!! i SP:MBT 3.0
Har kört lite WinSP MBT igen, nu är spelet uppe i version 5.5.
Prövade scenariot "Leopard Terror" som utspelar sig i augusti 1986. Tredje världskriget har brutit ut i Europa, för vilken gång i ordningen i det här spelet är svårt att säga, och NATO och Warsawapaktens styrkor utkämpar våldsamma strider. Delar av den tyska 12. pansarbrigaden är grupperad i trakten av Raenkam i Bayern och utrustad med de nya Leopard 2-stridsvagnarna får brigaden i uppgift att fördröja framryckande tjeckoslovakiska och sovjetiska pansarförband.
Stridsgruppen består först och främst av
- stridsvagnsbataljon med tre kompanier (strv typ Leopard 2)
- pansarskyttebataljon med tre kompanier (strf typ Marder)
som har förstärkts med
- spaningskompani (ptgb typ Luchs)
- pansarvärnskompani (pvrbv typ Jaguar 1)
- granatkastarkompani (grkpbv typ Panzermörser M113 12 cm)
- haubitsbatteri (bandhaub typ M109G)
- luftvärnspluton (lvkv typ Gepard)
- luftvärnsrobotpluton (lvrbv typ Roland)
Som ytterligare understöd finns även
- tungt haubitsbatteri (bandhaub typ M110 20,3 cm)
- raketartilleribatteri (MLRS)
- haubitsbataljon (15,5 cm)
- två fyrgrupper attackflyg typ F-104G
Terrängen är omväxlande skogskantade fält och vägar och mindre grupper av bebyggelse. Centralt finns de båda större byarna Raenkam och Warmleiten. När slaget inleds har pansarvärnskompaniet grupperat något tillbakadraget på ett par kullar. Med den positionen kan kompaniet täcka både centern och den norra flanken. Skyttebataljonens kompanier hålls också i bakgrunden och jag låter den luftvärnsgrupp (lvrb typ stinger) som ingår i varje kompani sitta av och gruppera sig på öppen mark, medan skyttet och vagnarna får hålla sig i skogen. Även om stridsgruppen har ganska gott om luftvärn så finns det stor risk för att östblockets attackflyg kommer att bli talrikt. Pansarvärnskompaniet har en uppenbart utsatt position på sina kullar men det kan inte hjälpas. De tre stridsvagnskompanierna kommer att få ta mycket av striden i det här slaget och med tanke på att man troligen kommer att vara numerärt underlägsna får alla order om att inte skjuta på för långa avstånd för att undvika slöseri med ammunitionen. Stridsvagnskompanierna fördelas ungefär lika längs fronten med viss tyngdpunkt på norra flanken.
Den övergripande planen är att låta stridsvagnarna framrycka så snabbt som möjligt innan sammanstöt med fienden och sedan bryta kraften i anfallet genom omväxlande eldöppnande och reträtter innan det fientliga artilleriet och numerären hinner få övertaget. Till slut kanske jag kan göra motanfall.
Första stridsvagnskompaniet får framrycka och inta stridsställningar vid ett stort fält norr om Raekam, med undantag för en pluton som får gruppera inne i själva byn. Därmed håller huvuddelen av kompaniet den norra flanken och plutonen i byn kan decimera fientliga förband som tränger in i själva Raenkam. Andra stridsvagnskompaniet får i huvudsak hålla sig mellan Raenkam och Warmleiten med en pluton inne i Warmleiten, medan tredje kompaniet huvudsakligen försöker täcka terrängen söder om Warmleiten. Spaningskompaniets Luchs-vagnar skickas samtidigt så långt framåt som möjligt för att undersöka var anfallets tyngdpunkt kommer att hamna.
Det dröjer inte länge förrän spaningskompaniets vagnar hamnar i skottväxling med tjeckiska BMP-1:or och strax dyker även tjeckiska stridsvagnar i form av T-55:or upp. Spaningskompaniet drar sig bakåt under eldgivning och förlorar någon vagn under reträtten. Noterar att det verkar vara ett kategori C-förband med äldre materiel... men många! Under tiden har mina stridsvagnar hunnit inta stridsställningar med bra skottfält och framförallt goda möjligheter att retirera. Rapporterna från spaningsenheterna talar ett entydigt språk: det är åtminstone ett stridsvagnsregemente (tre bataljoner) plus troligen en motoriserad skyttebataljon.
Nu blir det strid på allvar. I norr går det riktigt bra - det stora öppna fältet norr om byn som täcks av två stridsvagnsplutoner visar sig vara en dödsfälla för de tjeckiska förband som försöker sig på att utflankera mina styrkor norrifrån. Jag blir dock tvungen att efter en ganska kort strid ge upp både Raekam och Warmleiten till fienden. Mina 12 cm granater sopar visserligen gatorna rena från fiender men jag fruktar att avsuttet infanteri ska framrycka genom bebyggelsen och öppna eld på kort avstånd. Ett bekymmer är också den södra flanken där terrängen inte medgett att jag kan täcka hela fronten. En å som löper i nord-sydlig riktning i den bakre delen av södra området inger ett visst lugn men för att bevaka ett vadställe som jag upptäckt skickat jag en pluton pansarskytte för att försvara vadstället.
Mina gamla stridsställningar i Raekam och Warmleiten utryms och ett ögonblick efter att jag lämnat dem överöses de med indirekt eld, både raketartilleri och eldrörsartilleri. Trösten är att mitt artilleri, som hittills varit helt tyst, öppnar eld och åsamkar det fientliga artilleriet svåra förluster. När jag drar mig tillbaka från byarna ser jag hur tjeckiska förband svärmar in, men deras framgång grumlas av att mitt artilleri nu öppnar eld mot byarna och snart brinner stora delar av bebyggelsen. De tjeckiska stridsvagnar och pansarbandvagnar som lyckats löpa gatlopp genom eldstormen hälsas när de kommer ut på västra sidan av bebyggelsen av såväl stridsvagnsgranater som pansarvärnsrobotar från pansarvärnskompaniet som nu blandar sig i striden. Artilleriet fortsätter att duellera, till nackdel mestadels för de tjeckiska förbanden.
Nu anländer också fientligt attackflyg: Su-22 i olika versioner, MiG-21:or och vågor av Su-25:or slår mot mina styrkor. Pansarvärnskompaniet tar en del stryk men värre är att mina Roland luftvärnsrobotvagnar också slås ut. Det innebär att jag inte längre har något luftvärn med lång räckvidd utan får förlita mig på luftvärnskanonvagnarna och Stinger-robotarna, vilket gör att det fientliga flyget får mycket lättare att komma inom skotthåll. En och annan Leopard faller nu också offer för det talrika attackflyget.
I söder har jag åter skickat fram ett par spaningsenheter sedan jag konstaterar att den tjeckiska tyngdpunkter verkar ligga i den norra och centrala sektorn. Plötsligt dyker en ny och ovälkommen silhuett upp i skogsbrynet... en T-72. De tjeckiska förbanden har hittills bara haft T-55AM1? Det är ett sovjetiskt förband som framrycker, och det på min klent skyddade södra flank. Jag väljer att kalla in hela den attackflygstyrka jag har till mitt förfogande, alla åtta plan i ett anfall för att målmätta fiendens luftvärn. Efter en kort väntan dånar så fyra rotar Starfighters in över en ryska kolumn som rullar fram längs en väg. Raketer och splitterbomber regnar ner och många stridsvagnar och pansarbandvagnar exploderar. Den sovjetiska styrkan är åtminstone en bataljon men den decimeras svårt av attackflygets insats. Tyvärr kräver det starka fientliga luftvärnet ett högt pris av flygarna - flera skjuts ner och de överlevande flygplanen linkar alla hem mer eller mindre skadskjutna. Ingen mer flygarhjälp...
Trycket blir nu hårt på södra flanken och jag tvingas ideligen falla tillbaka och inta nya skjutställnigar för att inte blir överflyglad. Den skyttepluton som sändes för att skydda vadstället vid ån får användning för sina Milan pansarvärnsrobotar och lyckas i sista stund avspisa den pansrade trevare som skickats ut åt deras håll.
Äntligen ebbar kraften ut i det fientliga anfallet. I norr har jag redan inlett en beskjutning av det redan illa åtgånga Raekam medan första pansarskyttekompaniet sitter upp och framrycker för att sammanstråla med stridsvagnarna som fortfarande står utanför byn. När elden lyfter kör stridsvagnar och pansarvagnar in i byn och möter endast svagt motstånd. Raekam är återerövrat!
Samma förfarande med andra skyttekompaniet och andra stridsvagnskompaniet och artilleriet gör att Warmleiten snart också är återtaget. Här är dock motståndet hårdare (på grund av för kort förbekämpning?) och pansarskyttekompaniet tar en del förluster. Spridda salvor från det återstående fientliga artilleriet gör orsakar också en del tapp.
När striden är slut står tyskarna åter som herrar i Warmleiten och Raekam, även om inte mycket är sig likt i de en gång idylliska små byarna. Kriget går vidare.
Sluträkningen visar på att på den tyska sidan har 57 man stupat eller sårats, sjutton pansarfordon av olika typ har förstörts och fyra attackflygplan har skjutits ned.
På den tjeckisk-sovjetiska sidan är dock förlusterna avsevärt större: 1035 man är stupade, sårade eller tillfångatagna, 234 pansarfordon har blivit förstörda och inte mindre än 19 attackflygplan har skjutits ned.
Prövade scenariot "Leopard Terror" som utspelar sig i augusti 1986. Tredje världskriget har brutit ut i Europa, för vilken gång i ordningen i det här spelet är svårt att säga, och NATO och Warsawapaktens styrkor utkämpar våldsamma strider. Delar av den tyska 12. pansarbrigaden är grupperad i trakten av Raenkam i Bayern och utrustad med de nya Leopard 2-stridsvagnarna får brigaden i uppgift att fördröja framryckande tjeckoslovakiska och sovjetiska pansarförband.
Stridsgruppen består först och främst av
- stridsvagnsbataljon med tre kompanier (strv typ Leopard 2)
- pansarskyttebataljon med tre kompanier (strf typ Marder)
som har förstärkts med
- spaningskompani (ptgb typ Luchs)
- pansarvärnskompani (pvrbv typ Jaguar 1)
- granatkastarkompani (grkpbv typ Panzermörser M113 12 cm)
- haubitsbatteri (bandhaub typ M109G)
- luftvärnspluton (lvkv typ Gepard)
- luftvärnsrobotpluton (lvrbv typ Roland)
Som ytterligare understöd finns även
- tungt haubitsbatteri (bandhaub typ M110 20,3 cm)
- raketartilleribatteri (MLRS)
- haubitsbataljon (15,5 cm)
- två fyrgrupper attackflyg typ F-104G
Terrängen är omväxlande skogskantade fält och vägar och mindre grupper av bebyggelse. Centralt finns de båda större byarna Raenkam och Warmleiten. När slaget inleds har pansarvärnskompaniet grupperat något tillbakadraget på ett par kullar. Med den positionen kan kompaniet täcka både centern och den norra flanken. Skyttebataljonens kompanier hålls också i bakgrunden och jag låter den luftvärnsgrupp (lvrb typ stinger) som ingår i varje kompani sitta av och gruppera sig på öppen mark, medan skyttet och vagnarna får hålla sig i skogen. Även om stridsgruppen har ganska gott om luftvärn så finns det stor risk för att östblockets attackflyg kommer att bli talrikt. Pansarvärnskompaniet har en uppenbart utsatt position på sina kullar men det kan inte hjälpas. De tre stridsvagnskompanierna kommer att få ta mycket av striden i det här slaget och med tanke på att man troligen kommer att vara numerärt underlägsna får alla order om att inte skjuta på för långa avstånd för att undvika slöseri med ammunitionen. Stridsvagnskompanierna fördelas ungefär lika längs fronten med viss tyngdpunkt på norra flanken.
Den övergripande planen är att låta stridsvagnarna framrycka så snabbt som möjligt innan sammanstöt med fienden och sedan bryta kraften i anfallet genom omväxlande eldöppnande och reträtter innan det fientliga artilleriet och numerären hinner få övertaget. Till slut kanske jag kan göra motanfall.
Första stridsvagnskompaniet får framrycka och inta stridsställningar vid ett stort fält norr om Raekam, med undantag för en pluton som får gruppera inne i själva byn. Därmed håller huvuddelen av kompaniet den norra flanken och plutonen i byn kan decimera fientliga förband som tränger in i själva Raenkam. Andra stridsvagnskompaniet får i huvudsak hålla sig mellan Raenkam och Warmleiten med en pluton inne i Warmleiten, medan tredje kompaniet huvudsakligen försöker täcka terrängen söder om Warmleiten. Spaningskompaniets Luchs-vagnar skickas samtidigt så långt framåt som möjligt för att undersöka var anfallets tyngdpunkt kommer att hamna.
Det dröjer inte länge förrän spaningskompaniets vagnar hamnar i skottväxling med tjeckiska BMP-1:or och strax dyker även tjeckiska stridsvagnar i form av T-55:or upp. Spaningskompaniet drar sig bakåt under eldgivning och förlorar någon vagn under reträtten. Noterar att det verkar vara ett kategori C-förband med äldre materiel... men många! Under tiden har mina stridsvagnar hunnit inta stridsställningar med bra skottfält och framförallt goda möjligheter att retirera. Rapporterna från spaningsenheterna talar ett entydigt språk: det är åtminstone ett stridsvagnsregemente (tre bataljoner) plus troligen en motoriserad skyttebataljon.
Nu blir det strid på allvar. I norr går det riktigt bra - det stora öppna fältet norr om byn som täcks av två stridsvagnsplutoner visar sig vara en dödsfälla för de tjeckiska förband som försöker sig på att utflankera mina styrkor norrifrån. Jag blir dock tvungen att efter en ganska kort strid ge upp både Raekam och Warmleiten till fienden. Mina 12 cm granater sopar visserligen gatorna rena från fiender men jag fruktar att avsuttet infanteri ska framrycka genom bebyggelsen och öppna eld på kort avstånd. Ett bekymmer är också den södra flanken där terrängen inte medgett att jag kan täcka hela fronten. En å som löper i nord-sydlig riktning i den bakre delen av södra området inger ett visst lugn men för att bevaka ett vadställe som jag upptäckt skickat jag en pluton pansarskytte för att försvara vadstället.
Mina gamla stridsställningar i Raekam och Warmleiten utryms och ett ögonblick efter att jag lämnat dem överöses de med indirekt eld, både raketartilleri och eldrörsartilleri. Trösten är att mitt artilleri, som hittills varit helt tyst, öppnar eld och åsamkar det fientliga artilleriet svåra förluster. När jag drar mig tillbaka från byarna ser jag hur tjeckiska förband svärmar in, men deras framgång grumlas av att mitt artilleri nu öppnar eld mot byarna och snart brinner stora delar av bebyggelsen. De tjeckiska stridsvagnar och pansarbandvagnar som lyckats löpa gatlopp genom eldstormen hälsas när de kommer ut på västra sidan av bebyggelsen av såväl stridsvagnsgranater som pansarvärnsrobotar från pansarvärnskompaniet som nu blandar sig i striden. Artilleriet fortsätter att duellera, till nackdel mestadels för de tjeckiska förbanden.
Nu anländer också fientligt attackflyg: Su-22 i olika versioner, MiG-21:or och vågor av Su-25:or slår mot mina styrkor. Pansarvärnskompaniet tar en del stryk men värre är att mina Roland luftvärnsrobotvagnar också slås ut. Det innebär att jag inte längre har något luftvärn med lång räckvidd utan får förlita mig på luftvärnskanonvagnarna och Stinger-robotarna, vilket gör att det fientliga flyget får mycket lättare att komma inom skotthåll. En och annan Leopard faller nu också offer för det talrika attackflyget.
I söder har jag åter skickat fram ett par spaningsenheter sedan jag konstaterar att den tjeckiska tyngdpunkter verkar ligga i den norra och centrala sektorn. Plötsligt dyker en ny och ovälkommen silhuett upp i skogsbrynet... en T-72. De tjeckiska förbanden har hittills bara haft T-55AM1? Det är ett sovjetiskt förband som framrycker, och det på min klent skyddade södra flank. Jag väljer att kalla in hela den attackflygstyrka jag har till mitt förfogande, alla åtta plan i ett anfall för att målmätta fiendens luftvärn. Efter en kort väntan dånar så fyra rotar Starfighters in över en ryska kolumn som rullar fram längs en väg. Raketer och splitterbomber regnar ner och många stridsvagnar och pansarbandvagnar exploderar. Den sovjetiska styrkan är åtminstone en bataljon men den decimeras svårt av attackflygets insats. Tyvärr kräver det starka fientliga luftvärnet ett högt pris av flygarna - flera skjuts ner och de överlevande flygplanen linkar alla hem mer eller mindre skadskjutna. Ingen mer flygarhjälp...
Trycket blir nu hårt på södra flanken och jag tvingas ideligen falla tillbaka och inta nya skjutställnigar för att inte blir överflyglad. Den skyttepluton som sändes för att skydda vadstället vid ån får användning för sina Milan pansarvärnsrobotar och lyckas i sista stund avspisa den pansrade trevare som skickats ut åt deras håll.
Äntligen ebbar kraften ut i det fientliga anfallet. I norr har jag redan inlett en beskjutning av det redan illa åtgånga Raekam medan första pansarskyttekompaniet sitter upp och framrycker för att sammanstråla med stridsvagnarna som fortfarande står utanför byn. När elden lyfter kör stridsvagnar och pansarvagnar in i byn och möter endast svagt motstånd. Raekam är återerövrat!
Samma förfarande med andra skyttekompaniet och andra stridsvagnskompaniet och artilleriet gör att Warmleiten snart också är återtaget. Här är dock motståndet hårdare (på grund av för kort förbekämpning?) och pansarskyttekompaniet tar en del förluster. Spridda salvor från det återstående fientliga artilleriet gör orsakar också en del tapp.
När striden är slut står tyskarna åter som herrar i Warmleiten och Raekam, även om inte mycket är sig likt i de en gång idylliska små byarna. Kriget går vidare.
Sluträkningen visar på att på den tyska sidan har 57 man stupat eller sårats, sjutton pansarfordon av olika typ har förstörts och fyra attackflygplan har skjutits ned.
På den tjeckisk-sovjetiska sidan är dock förlusterna avsevärt större: 1035 man är stupade, sårade eller tillfångatagna, 234 pansarfordon har blivit förstörda och inte mindre än 19 attackflygplan har skjutits ned.
Re: RYSSEN KOMMER!! i SP:MBT 3.0
Bra jobbat, Sarvi! Stilig AAR!Sarvi skrev:Prövade scenariot "Leopard Terror" som utspelar sig i augusti 1986. Tredje världskriget har brutit ut i Europa, för vilken gång i ordningen i det här spelet är svårt att säga, och NATO och Warsawapaktens styrkor utkämpar våldsamma strider.
...jag har för vana att "låta" tredje världskriget bryta ut i augusti 1985 i enlighet med John Hackett's The Third World War, även om det finns undantag.
Vad gäller den svenska OOB:n så har vissa uppdateringar gjorts, bl.a. förbättrade ikoner (Pbv 302 är rätt nice numera) men de flesta brister vad gäller org kvarstår - dessutom förekommer fortfarande 'what if' formationer utrustade med prototyper som antagligen aldrig kommer att ingå i några förband (Amos system, Strf 4040/56). Jag är fortfarande på jakt efter korrekta uppgifter på svensk org, många luckor att fylla fortfarande - särskilt perioden efter brigadernas död är knivig...
Re: RYSSEN KOMMER!! i SP:MBT 3.0
Ja, en utvecklad svensk OOB står högt upp på önskelistan! Men spelets OPFIRE-funktion har förbättrats avsevärt i den nyaste versionen, bara det gör att spelandet blir mer varierat. Spelets AI har också blivit lurigare och är inte längre fullt så stereotyp i sitt taktiska uppträdande.
Körde nyss scenario 192 - Victory or Walhalla, aug 1985. Förutsättningarna är ett ryskt överraskande angrepp på Sverige med svensk halvtaskig mobilisering. Just det här scenariot utspelar sig på Gotland, där två sovjetiska marininfanteribataljoner, förstärkta med stridsvagnar har skaffat sig ett brohuvud i Slite. Lokalförsvar i form av ett ingenjörskompani (18. komp) och ett hemvärnskompani håller fortfarande - nätt och jämt - Slite kyrka och skolan (hej folkrätt!). En reducerad bataljon i form av två pansarskyttekompanier (19. och 20. komp) och ett spaningskompani, plus stab-och trosskompaniet får i uppgift att gå till motanfall och kasta fienden i havet. Understöd finns i form av en haubitsbataljon (10,5 cm) och en stridsvagnspluton (strv 102R). Luftvärnet består av två boforskanoner. Detta kan bli knepigt...
I högsta fart framrycker pansarskyttekompanierna mot Slite. Lokalförsvaret lär bli hårt pressat och just nu är det inte läge för någon försiktig framryckning. Framryckningsvägen är ändå ganska skyld nere i Cementas stenbrott. Spaningskompaniet får order om att dela upp sig - en pluton får göra sväng norröver för att rekognosera Österby, andra pluton får undersöka själva Cementafabriken och den tredje får i uppgift att gå söder om Slite kyrka och utröna var fienden står i själva Slite. Chefen för ingenjörkompaniet begär nu eld från haubitsbataljonen mot infartsvägarna nordväst om kyrkan - fientligt infanteri trycker på! Granater faller över marininfanteriet samtidigt som ingenjörerna närmast öppnar eld. Ingenjörerna hinner inte få av många skott innan de i sin tur drabbas av indirekt eld som verkar komma från hamnområdet. Ingplutonen som ligger sämst till faller tillbaka mot kyrkan.
Nu angrips även ingenjörerna som har grupperat i skolbyggnaden. Ingenjörerna kan utveckla en förödande eldkraft på korta avstånd och därför passar positionen i den stora och bastanta byggnaden dem bra. Fienden försöker gång på gång att slå sig in skolan men möts av kpisteld, handgranater och buntladdningar. En pluton PT-76 kör in på skolgården men skjuts bort av en träffsäker grg-skytt. Hemvärnet gör också sitt till för att hålla undan det fientliga infanteriet - speciellt gruppen med två st ksp m/36 är effektiv.
Spaningen har samtidigt upptäckt att Cementfabriken är besatt av fientligt infanteri och på kullen norr om fabriken har fi pvrbskyttar gått i ställning. Inte att tänka på att framrycka där... Lite artillerield över kullen ger dom åtminstone lite huvudvärk. 19. komp sitter av och får gå norr om kyrkan för att försöka rädda ingenjörkompaniets norra flank. 20. komp får istället göra en kringgående rörelse söderut för att försöka komma åt fiendens södra flank och lätta på trycket mot skolkomplexet. Avsittning i de södra delarna av slite och försiktig framryckning mot Storgatan och torget. Stridsvagnsplutonen kommer ifatt 20. kompaniet och rasslar sakta framåt bakom skyttet för att snabbt kunna ge eldunderstöd.
Stab och trosskompaniet, som består av en pionjärpluton, två skytteplutoner och pansarvärn i form av två pvtgb 1111, får i uppgift att återta cementfabriken. De går i utgångsläge i trädridån väster om fabriken och inväntar en skyddande rökskärm från artilleriet.
I skydd av röken tar man sig snabbt in i byggnaden och överraskar fienden som med hjälp av pionjärernas eldkraft på kort avstånd oväntat lätt nedkämpas. Några fientliga skyttegrupper försöker fly från fabriken men skjuts ned av de hämdlystna svenskarna.
Stridens intensitet ökar nu ytterligare. 19. kompaniet möter framryckande stridsvagnar och hejdas, att bekämpa T-55:or med aktivt pansar är inte det enklaste. SoT i cementfabriken får fullt upp med att stå emot fientliga återerövringsförsök. Eftersom det svenska jaktflyget eller försynen verkar hålla det sovjetiska attackflyget borta låter jag boforskanonerna gå i ställning norr om cementfabriken och ägna sig åt att skjuta bort framryckande infanteri. En fientlig pvrbgrupp lyckas dock pricka mina luftvärnskanoner när ammunitionen nästan är slut...
Kraften i anfallet mot skolan och kyrkan avtar nu äntligen- samtidigt som 20. kompaniet med stöd av stridsvagnsplutonen rensar hus efter hus i södra Slite. En och annan BTR dyker upp men på de trånga bygatorna är de ingen match för stridsvagnar och infanteri i samverkan. Anfallsmålen besätts av svenska trupper och striden slutar med att de i hamnen grupperade 2S1 bandhaubitsarna förstörs av granatgevärs- och stridsvagnseld, till priset av en förstörd Centurion. Enstaka sovjetiska trupper finns kvar runtom byn men Slite är återerövrat och det fientliga brohuvudet krossat.
Ett roligt scenario där jag fick avsevärt mindre förluster än väntat, mycket tack vare fiendens envetenhet att försöka bryta igenom frontalt mot kyrkan och skolan, samt i ärlighetens namn fi:s relativa brist på artilleri och flyg.
Körde nyss scenario 192 - Victory or Walhalla, aug 1985. Förutsättningarna är ett ryskt överraskande angrepp på Sverige med svensk halvtaskig mobilisering. Just det här scenariot utspelar sig på Gotland, där två sovjetiska marininfanteribataljoner, förstärkta med stridsvagnar har skaffat sig ett brohuvud i Slite. Lokalförsvar i form av ett ingenjörskompani (18. komp) och ett hemvärnskompani håller fortfarande - nätt och jämt - Slite kyrka och skolan (hej folkrätt!). En reducerad bataljon i form av två pansarskyttekompanier (19. och 20. komp) och ett spaningskompani, plus stab-och trosskompaniet får i uppgift att gå till motanfall och kasta fienden i havet. Understöd finns i form av en haubitsbataljon (10,5 cm) och en stridsvagnspluton (strv 102R). Luftvärnet består av två boforskanoner. Detta kan bli knepigt...
- Nam.gif (58.73 KiB) Visad 374 gånger
Nu angrips även ingenjörerna som har grupperat i skolbyggnaden. Ingenjörerna kan utveckla en förödande eldkraft på korta avstånd och därför passar positionen i den stora och bastanta byggnaden dem bra. Fienden försöker gång på gång att slå sig in skolan men möts av kpisteld, handgranater och buntladdningar. En pluton PT-76 kör in på skolgården men skjuts bort av en träffsäker grg-skytt. Hemvärnet gör också sitt till för att hålla undan det fientliga infanteriet - speciellt gruppen med två st ksp m/36 är effektiv.
Spaningen har samtidigt upptäckt att Cementfabriken är besatt av fientligt infanteri och på kullen norr om fabriken har fi pvrbskyttar gått i ställning. Inte att tänka på att framrycka där... Lite artillerield över kullen ger dom åtminstone lite huvudvärk. 19. komp sitter av och får gå norr om kyrkan för att försöka rädda ingenjörkompaniets norra flank. 20. komp får istället göra en kringgående rörelse söderut för att försöka komma åt fiendens södra flank och lätta på trycket mot skolkomplexet. Avsittning i de södra delarna av slite och försiktig framryckning mot Storgatan och torget. Stridsvagnsplutonen kommer ifatt 20. kompaniet och rasslar sakta framåt bakom skyttet för att snabbt kunna ge eldunderstöd.
Stab och trosskompaniet, som består av en pionjärpluton, två skytteplutoner och pansarvärn i form av två pvtgb 1111, får i uppgift att återta cementfabriken. De går i utgångsläge i trädridån väster om fabriken och inväntar en skyddande rökskärm från artilleriet.
I skydd av röken tar man sig snabbt in i byggnaden och överraskar fienden som med hjälp av pionjärernas eldkraft på kort avstånd oväntat lätt nedkämpas. Några fientliga skyttegrupper försöker fly från fabriken men skjuts ned av de hämdlystna svenskarna.
Stridens intensitet ökar nu ytterligare. 19. kompaniet möter framryckande stridsvagnar och hejdas, att bekämpa T-55:or med aktivt pansar är inte det enklaste. SoT i cementfabriken får fullt upp med att stå emot fientliga återerövringsförsök. Eftersom det svenska jaktflyget eller försynen verkar hålla det sovjetiska attackflyget borta låter jag boforskanonerna gå i ställning norr om cementfabriken och ägna sig åt att skjuta bort framryckande infanteri. En fientlig pvrbgrupp lyckas dock pricka mina luftvärnskanoner när ammunitionen nästan är slut...
Kraften i anfallet mot skolan och kyrkan avtar nu äntligen- samtidigt som 20. kompaniet med stöd av stridsvagnsplutonen rensar hus efter hus i södra Slite. En och annan BTR dyker upp men på de trånga bygatorna är de ingen match för stridsvagnar och infanteri i samverkan. Anfallsmålen besätts av svenska trupper och striden slutar med att de i hamnen grupperade 2S1 bandhaubitsarna förstörs av granatgevärs- och stridsvagnseld, till priset av en förstörd Centurion. Enstaka sovjetiska trupper finns kvar runtom byn men Slite är återerövrat och det fientliga brohuvudet krossat.
Ett roligt scenario där jag fick avsevärt mindre förluster än väntat, mycket tack vare fiendens envetenhet att försöka bryta igenom frontalt mot kyrkan och skolan, samt i ärlighetens namn fi:s relativa brist på artilleri och flyg.