After Action Report IL2 A.E.P.

[HomeGuardSoldier]

16 maj 1944

Jag har inte orkat skriva dagbok förrän nu, och istället försökt att sysselsätta mig med daglig promenader runt flygfältet, knäövningar, armhävningar och har sedan förra veckan även deltagit i fotbollsmatcherna mellan piloterna och vaktmanskapet, även om det inte har gått så bra ännu på den punkten – när det gäller fotboll så har jag aldrig varit särskilt duktig, inte ens i min barndom och ungdom. Men det får mig åtminstone att inte hela tiden tänka på Petter och Jonas. Min fysiska kondition blir allt bättre och det gör allt mindre ont att belasta armen och benet. Fortsätter det i den här takten så kommer jag att vara i flygform om lite mer än tre veckor.

I början av förra veckan kom det officiella beskedet: Jonas är saknad i strid sedan den 22 april och frågan är väl om man någonsin kommer att hitta hans kropp, då det inte finns några vittnen till var någonstans bakom de sovjetiska linjerna han ens har försvunnit – det kan kort sagt vara var som helst. Jag hoppas bara att han åtminstone har fått någon slags begravning och inte bara lämnats kvar på marken likt en gammal disktrasa där han har fallit. Så gör åtminstone vi med de sovjetiska piloter som påträffas döda på finländskt territorium – vi begraver dem på plats och markerar ut platsen med ett enkelt träkors.

För mor och far måste detta ha varit ett hårt slag, en son stupad och en son saknad i strid bakom fiendens linjer – allt på en och samma dag. Jag vill inte ens försöka att sätta mig in i deras situation, tror inte ens att jag kan det ens i min vildaste fantasi. Men även om jag självklart saknar både Petter och Jonas, så har jag i åtminstone ett av dödsfallen fått ett avslut och kan gå vidare med mitt liv, hur sakta och jobbigt det än känns. Att Jonas i vredesmod har gjort en sådan dum sak går inte heller att ändra på, det är bara att acceptera situationen som den är och att försöka minnas de båda för de fina människor de var inuti, och fortfarande är i mitt innersta. Tomas stortrivs i sin nya tjänst. Visst, han måste se överdrivet proper och välklädd ut och tänka på att göra honnör och stå i givakt perfekt hundra gånger om dagen, men han slipper risken att dö varje dag, vare sig det är på grund av markattackflygplan, partisaner eller artilleribeskjutning. Han har dessutom för sina mer än tre trogna år som lastbilschaufför i arméns tjänst blivit befordrad till Fältväbel och även förlänats med Frihetsmedaljen av andra klass. Utmärkelsen fick Tomas för att under två dagar ha kört iväg otaliga lastbilslaster med svårt sårade från fronten till ett fältsjukhus, där samtliga lyckades överleva. Det har Tomas gjort sig mer än förtjänt av tycker jag.

På mitt nattduksbord har jag nu också ett inramat foto av Tomas, Petter och Jonas tillsammans, taget någon gång i oktober 1943 vid ett sällsynt tillfälle då tiden fanns att ta ett en bild av dem på en gång. Det är en anonym kamrat till de tre ur IR61som har skickat fotografiet till mig, mycket omtänksamt av den okända välgöraren. Alla tre ser uppriktigt glada och välmående ut där. Jag tänker på dem varje dag innan jag går och lägger mig och ber en kort bön för för deras välgång och lycka uppe i Himmelen. Samma anonyma kamrat skrev även i ett bifogat brev om omständigheterna kring Petters död och Jonas försvinnande. Enligt hans brev så hade Petter och hans spaningsgrupp under några dagars tid spanat mot ett starkt sovjetisk näste och hade order att slå ut det. De lyckades, efter att under flera dagar osedda noga ha studerat vaktposternas placeringar, rutiner och vaktavlösningar, till slut infiltrera ställningen och mitt i detta, medan Petter förberedde sig för att kasta in en handgranat in i en dörröppning, täckt av en kamrat, dök helt oväntat en sovjetisk soldat upp i skyttegravsgången och sköt Petter på nära håll rakt i bröstet med en kpist – Petter dog omedelbart. Hans kamrat dödade ryssen, och därefter stormade man snabbt hela komplexet, dödade samtliga ryssar man påträffade, tog med sig Petters kropp och drog sig snabbt därifrån. Strax innan klockan tio på lördag förmiddagen återkom spaningsgruppen med Petters döda kropp. Jonas såg obemärkt detta och innan någon hann fatta något hade han hunnit gå in i korsun, hämta sin utrustning och sitt prickskyttegevär och redan försvunnit längs med samma väg som spaningsgruppen hade kommit tillbaka. Till vaktposten hade han sagt att han hade fått order att gå ut på ”jakt”, vilket inte var var något ovanligt – det var hans arbetsuppgift som prickskytt Men han gick ut på ”jakt” helt ensam, vilket aldrig brukade hända. Det var först därefter som man förstod att han hade gett sig iväg för att hämnas sin tvillingbrors död. Enligt avsändaren till brevet, som var daterat den 8 maj, så var Jonas fortfarande saknad i strid, då han ännu inte hade återkommit ifrån sitt enmanskorståg. Men jag känner på mig att han är död, att hans kropp har inte bara hittats ännu, för jag tror att Jonas talar till mig genom mina drömmar om nätterna.

Faktum är att jag faktiskt har drömt en hel del om både Petter och Jonas även innan den 24 april. Drömmarna började redan under natten mellan lördagen och söndagen, mellan 22 och 23 april. I drömmarna innan det tråkiga beskedet kom såg jag de båda som genom ett glas med korvspad, klart men ändå oklart. Efter begravningen så kan jag se Petters ansikte klart och tydligt i drömmarna, där han är obekymrad, glad, kramar om mig och ber mig att inte oroa sig för honom – han har det bra nu säger han till mig. Men drömmarna om Jonas är desto otydligare. Jag ser honom stående, hållandes sitt prickskyttegevär strax under mynningen med höger hand och med gevärskolven mot marken, i ett skogsområde med en gammal, extremt lång tall och några distinkta, stora stenbumlingar, i närheten rinner det en bäck, för jag kan höra det porlande vattnet. I drömmarna verkar han vara både bekymrad och vilse, som om han inte vet var han befinner sig, men vill med en armrörelse få mig att titta mot bäcken, som jag inte kan se, hur mycket jag än vill. Det är alltid samma område han befinner sig i när han dyker upp i mina drömmar – är det Jonas som på så vis försöker tala om var han befinner sig, så att hans kropp kan hittas? En del av mig vill inte att hans kropp ska hittas, för jag vet inte om krafterna räcker för en till begravning av en till bror till mig. En del av mig vill kunna begrava Jonas, så att jag en dag efter kriget, även kan lägga blommor även vid hans gravsten och visa min vördnad.

Idag efter att min lättare tjänstgöring var slut för dagen så tilldelades jag min nya Messerschmitt, en Bf 109G-6 med serienumret MT-430, av en Löjtnant ur markpersonalen. Till skillnad från min MT-232, som var helt grönmålad på ovansidan, naturligtvis med lite vinterkamouflage när jag tog över den, så var MT-430 målad i två gråtoner längst upp och med spräckliga prickar i samma färger på flygkroppssidorna över den himmelsgrå färgen. De finländska identitetsmärkningarna såg också lite annorlunda ut: Inte blå hakkors på en vit cirkel utan på en gråaktig, som inte syntes lika väl mot flygplanets i övrigt gråaktiga kamouflagemålning. Till min stora glädje så hade min blivande MT-430 den nyare typen av huv med pansarglas istället för en solid pansarplåt bakom flygföraren och en kabinhuv utan några som helst vertikala stöttar ovantill och på sidorna. Den hade även den nyare typen av sidoroder och hade fått det taktiska numret ”Röd 5” målat längst upp på stjärtfenan, precis ovanför stabilisatorerna De gula Östfront-identifieringsfälten var de samma som hos min gamla MT-232. Löjtnanten ur markpersonalen berättade för mig att vapnen redan var inskjutna och ursäktade sig sedan med ett ”Ah, just det, glömde bara en sak – vänta här Fänrik Svensson, jag kommer snart tillbaka.” Jag stod kvar och väntade, undersökte Messerschmitten lite närmare, och till slut kom Löjtnanten tillbaka. ”Vi hade ju helt glömt bort, Ni har ju skjutit ner åtta flygplan, så då får Ni givetvis måla på åtta segerränder på Ert flygplan.” Det var först nu som jag såg att han hade med sig en liten pensel, en färgburk med vita färgrester på och en avlång, rektangulär schablon, även den med vita färgrester på. Sedan ställde han allt på en flerdubbelt ihopvikt duk ovanpå vänster stabilisator. ”Lämna bara kvar det här vid flygplanet när Ni är färdig, så hämtar jag det senare, jag måste ändå tillbaka till Ert flygplan. Vi ses vid fotbollsträningen, Fänrik Svensson!”. Jag valde att måla på mina segerränder under vänster stabilisator, med ett lite större mellanrum mellan sträck nummer fem och sträck nummer sex. Därefter lade jag ner duken på gräset och lade resten av sakerna ovan på duken. Sedan gick jag iväg till officerskorsun för att byta om till fotbollsspelandet.

Träningen, som går betydligt bättre nu, ger mig något annat att tänka på än bara mina bröders bortgång och försvinnande. Ingen människa orkar ju i längden med att bara vara bekymrad och sorgsen. Nu klarar jag utan problem mer än 25 armhävningar och mer än 10 uppdragningar i en metallstång. Häromdagen övergick promenaderna runt flyg till löpträning, inte på olympisk nivå direkt, men ändå i ett lugnare tempo. Och ovanpå det knä- och benövningarna och fotbollsträningen mellan vaktmanskapet och piloterna. Nej, inom en månad så kommer jag att vara i flygform igen. Det är jag säker på.

Jenny har skrivit ett brev tillbaka sedan dödsbeskedet om Petter. Hon har beklagat sorgen väldigt mycket, men är samtidigt glad för min brorhustru och deras dotter att han äntligen har fått en tjänstgöring, som håller honom borta från fronten. Hon önskar givetvis att den här lättare tjänstgöringen kunde fortsätta ända till krigsslutet, men förstår samtidigt att min egentliga tjänst är som jaktpilot, och det kommer att innebära dagliga faror så snart jag börjar flyga stridsuppdrag igen. Jag funderar på att ta en anställning som civil passagerarpilot så snart jag kan återvända till Sverige igen efter att min frivilliga finländska krigstjänstgöring är slut, för jag avslutar alltid något jag har påbörjat. Det är en ren principsak. Men att sitta i ett krigsflygplan igen efter detta har jag inte, inte ens vid F10 Ängelholm hemma i trygga Skåne.

Måste lägga mig nu. Det är mitt i veckan och jag har tjänstgöring imorgon bitti igen.

[HomeGuardSoldier]

15 juni 1944

Då har det gått en månad – nästan – sedan jag skrev några rader i dagboken senast. Idag är det torsdag och egentligen skulle det ha varit min allra första stridsflygning på fyra månader i måndags, den 12 juni. Men då en av de andra två flygofficerarna hade kräksjuka hela förra helgen så fick jag hoppa och istället leda hans fyrgrupp. Det gick väl som väntat, efter mer än fyra månaders stabstjänst så sköt jag som en blind kråka – det enda jag träffade var luft! Men å andra sidan så sköt vi ner 14 av de sovjetiska flygplanen utan egna förluster, så jag får väl ta till mig mina pilotkamraters ord att det delvis var tack vare mitt ledarskap i luften. Och igår var det mitt andra jaktuppdrag i min nya MT-430. Vi sköt ner nio IL-2-markattackflygplan – samtliga – varav jag fick en på min meritlista. Sikten från förarkabinen är helt otrolig – det är mycket lättare att få en uppfattning om sin omgivning nu. En av piloterna, Sergeant Ollia ur den första fyrgruppen, saknad i strid, då han tvingades lämna sin Messerschmitt över sovjetiskt område. Han har varit med oss ända sedan januari, bara två veckor efter min ankomst, tråkigt att förlora grabben, hoppas bara att vår sovjetiska motståndare har behandlat honom väl.

Dessa IL-2-flygplan är otroligt svåra att skjuta ner. Jag har mött dem två gånger tidigare, och det är otroligt svårt att rå på dem, då de har en akterskytt beväpnad med en 12,7 mm-kulspruta – mer än nog för att skjuta ner min Messerschmitt med en enda välriktad skottsalva – och dessutom är de välbepansrade till förbannelse. Taktiken jag använde idag var att dyka ner och anfalla dem underifrån, där akterskytten inte kan skjuta mot mig, och första gången träffade jag vänstervingen på grupptrean, sedan dök jag ner igen och attackerade gruppettan genom att underifrån göra en snabb roll uppåt bakom honom och sedan målinriktat uppifrån beskjuta förarkabinområdet och därefter snabbt göra en undanmanöver åt höger. Den här gången blev det en fullträff – jag dödade akterskytten och piloten, flygplanet tappade sakta höjd, gick sedan ner i en allt brantare högergående spiraldykning och förintades sedan i en explosion mitt i skogen nedanför mig. Nedskjutning nummer nio i ordningen var ett faktum, inte för att jag egentligen bryr mig om det så mycket...för mig handlar det helt enkelt om att överleva. Ju fler sovjetiska flygplan vi skjuter ner, desto färre riskerar vi att möta.

För ungefär tre veckor sedan, efter att noga ha övervägt saken om och om och om igen, så bad jag en av de högre officerarna vid flottiljstaben att ta reda på vad chefen för den spaningsgrupp som Petter tillhörde heter. För drömmen där Jonas står i skogspartiet och pekar mot den porlande bäcken har återkommit natt efter natt efter natt, ungefär som en film man har sett alldeles för många gånger och inte kan få bort från näthinnan, och den har blivit intensivare – han ser ut att ljudlöst ropa åt mig att titta mot bäcken, som jag fortfarande inte kan se, bara höra avlägset. När jag visste vad spaningsgruppchefen hette så skrev jag ett brev där jag förklarade att jag är Petters och Jonas bror och att jag har haft samma konstiga dröm varje natt den senaste tiden. Sedan så beskrev jag platsen så noga jag bara kunde ur minnet och frågade om de kanske kunde undersöka saken när tillfälle gavs, om de kanske visste vilken plats jag beskrev, om de ändå skulle ut mot det området och bedriva spaningsverksamhet och riskerna för dem inte var för stora. Jag vill ju inte att de ska dö på kuppen, bara för att jag vill veta vad som har hänt min bror, samtidigt så kan det vara skönt att få ett avslut, ett slutgiltigt besked. Jag får se vad det leder till, men nu har jag åtminstone gjort någonting.

Till Jenny har jag tidigare skrivit att min lättare tjänstgöring slutar den 12 juni, så hon vet om att jag nu har återgått till ordinarie flygtjänst. I ett brev som kom till mig från Jenny förra veckan så skriver hon att hon tror hon att väntar barn – hon har mått illa och kräkts väldigt mycket den senaste månaden, dessutom har hennes menstruation upphört, enligt hennes mor ett tydligt tecken på att hon är gravid. Vi var ju bara tillsammans en enda natt utan att använda kondom, gick det så fort för Jenny att bli gravid? Alla andra gånger då vi – i smyg naturligtvis – har haft äktenskapligt umgänge har vi sett till att använda kondom, i allra största hemlighet försedda av min svägerska och hennes make, då mina svärföräldrar är mycket traditionella av sig. Hon verkar vara lika förvånad som jag, vi hade väntat oss att det skulle ta betydligt längre tid. Väntar hon vårt första barn så ändrar det på allting – jag vill inte att mitt barn växer upp utan sin pappa, jag vill vara med under barnets uppväxt. Herregud, hur ska jag kunna förklara för mitt framtida barn vad jag har gjort här i Finland, att jag har skjutit på och dödat andra människor, hur ska jag kunna förklara det på ett bra sätt? Tankarna börjar snurra i mitt huvud, jag ska bli pappa? Det är jättestort. Jag ska besvara brevet om en vecka, allra först måste jag få ordning på mina tankar.

Jag har redan för två månader sedan funderat på att ansöka om att avsluta min tjänstgöring här i Finland den 31 juli och därefter återvända till Sverige igen, samtidigt vill jag inte svika mina finländska pilotkamrater, som jag vet kämpar för ett fritt Finland. Just nu så vet jag helt enkelt inte. Jag är ju här frivilligt, det är ingen som tvingar mig, till skillnad från mina bröder, som på grund av sitt finländska medborgarskap tvingades tjänstgöra i Finland för Finlands frihets skull – två av dem har redan offrat sina liv för sitt andra fosterland. Än så länge har jag bara nämnt dessa tankar för divisionschefen, som har gett mig rådet att fundera på saken i lugn och ro och därefter meddela honom mitt beslut, så att han kan meddela det uppåt. Jag har också sagt att min hustru kanske också väntar barn. Han klandrar mig inte, utan säger – precis som jag redan vet om – att jag är här frivilligt, men vill jag ändra mig och fortsätta tjänstgöra tills det är slut så får jag det också. Fundera på saken i lugn och ro, låt saken bero och mogna, så kommer kommer rätt beslut att tas. Men jag har ännu inte nämnt dessa tanker för Jenny, och tänker inte göra det förrän det har kommit så långt att beslutet har tagits och jag vet att det bara är två veckor eller så kvar.

När jag väl har kommit hem till Sverige igen så funderar jag på att söka en tjänst som flyglärare vid F5 Ljungbyhed. Att träna upp blivande piloter känns helt okej för min del, men jag kommer inte att ha någon större lust att sätta mig i ett beväpnat jaktflygplan under skarp beredskap igen efter min tjänstgöring här i Finland – jag har fått nog av det. Det står redan klart. Dessutom ligger Ljungbyhed inte långt från Ängelholm, där jag och Jenny då kan bo kvar bland släkt och vänner. Ja just det, jag får inte glömma att köpa en bil när jag kommer tillbaka till Ängelholm igen – min gamla Ford Model A från 1930 sålde jag strax innan det var dags att bege sig till Finland, ingen idé att ha en bil stående när den inte kommer till användning. Jag fick inte extremt mycket pengar för den, men det räckte åtminstone till att finansiera resan till Finland samt att delvis betala för bröllopet mellan mig och Jenny. Sedan kommer jag också att ha min finländska officerslön att ta ut när det är dags att bege sig till Sverige igen – här i Jappila har man ju inte direkt något att spendera pengar på, så pengarna samlas i princip bara på hög i det oändliga.

Tomas fortsätter sin tjänstgöring som stabschaufför i Helsingfors. Han trivs fortfarande jättebra där han är just nu – inga livsfaror bortsett från andra bilar på vägarna, inkvartering i en enkel men jättefin lägenhet mitt i centrala Helsingfors på gångavstånd till hans arbetsplats, inga mygg mitt i skogen, inga markattackflygplan...hans lista över saker som är positiva med tjänsten kan göras jättelång. Tomas skriver att han är nervös, hans hustru och dotter ska komma på besök i Helsingfors om två veckor – det är första gången på tre år som han träffar sin dotter, senast de sågs var hon ett år gammal. Nu har hon redan lärt sig prata och fått egna intressen. De ska stanna i en vecka och Tomas har fått en veckas permission för att kunna tillbringa lite kvalitetstid med sin familj. Det måste vara roligt för honom att äntligen – efter mer än tre år – få träffa dem igen.

Jag tittar på fotografiet av mina tre bröder på nattduksbordet vid sängen i officerskorsun. Nu är det bara två av oss fyra bröder kvar, en är i relativ säkerhet i Helsingfors och den andra, jag, löper stor risk att dö varje gång huven till min Messerschmitt stängs och flygplanet lyfter mot himlen. Mor och far är naturligtvis mycket ledsna, en stor underdrift, över förlusten av Petter och Jonas, mycket oroliga över att jag är här i Jappila och flyger stridsuppdrag och mycket lättade över att Tomas har en relativt ofarlig tjänstgöring i Helsingfors, långt borta från allt krigande. Hur länge till ska det här kriget egentligen pågå? När ska vansinnet ta slut? När ska världen äntligen bli förnuftig igen?

[HomeGuardSoldier]

23 juni 1944

Idag kom det ett glädjande besked: Jag kommer att den 30 juli, på en söndag, att på avsluta min frivilliga krigstjänstgöring här i Finland. Igår ansökte jag genom min divisionschef om att få avsluta min tjänst här vid HLeLv 24, orsaken jag angav var familjeskäl, jag ska ju bli pappa i december någon gång och skulle gärna vilja vara hemma i Sverige innan sommaren är slut. Inga bittra känslor från flottiljstabens sida, jag är ju trots allt här frivilligt, de har tvärtemot varit tacksamma över att ha fått en till utbildad jaktpilot till sitt förfogande. De har idag till och med kontaktat svenska ambassaden i Helsingfors och även flottiljledningen vid F10, på så sätt bör jag kunna återgå till min tidigare tjänst i Ängelholm på ett ganska smidigt sätt. Det kommer dock att bli jobbigt med språkomställningen – under mer än ett halvårs tid har jag bara pratat och hört finska, även om en och annan här har pratat finlandssvenska med mig, vissa ord på rikssvenska har till och med försvunnit ur mitt ordminne. Jag får helt enkelt ta det ett ord i taget i början innan svenskan, eller rättare sagt skånskan, börjar flyta på igen.

Idag är det fredag och från och med måndag så har jag på egen begäran återigen stabstjänstgöring vid flottiljstaben. Jag kommer verkligen att sakna att flyga, det är en total frihet, men jag kommer inte att sakna riskerna som det innebär. Min MT-430 tilldelas under tiden en annan jaktpilot, så att den inte bara står på marken och inte gör någon nytta. Men innan den nya piloten tog över flygplanet och mina tolv segerränder målades över med kamouflagefärg så bad jag flottiljfotografen att ta några fotografier av mig jämte mitt gamla flygplan iförd flygklädsel, det blev fem fotografier totalt. Jag bad honom att framkalla två kopior av varje åt mig och lämna i en mapp på min säng i officerskorsun.

Sist jag hade någon flygning var i tisdags, den 20 juni, innan dess var det under lördagen och söndagen. Nu har vi äntligen både gott om flygplan och piloter igen och kan rotera flyguppdragen mellan varandra, så att få vila ut sig ordentligt mellan flygningarna känns jätteskönt, om man jämför med hur det var i början av året. Då var jag helt utmattad efter vissa flygningar.

Flygningen i tisdags vet jag inte om man kan beteckna som en direkt framgång. Visst, störtbombplanen vi eskorterade förstörde hela den fientliga transportkolonnen, som var vårat utpekade mål, men samtidigt lyckades vi – trots våra ansträngningar – bara rädda ett av de totalt tre Ju 87-flygplanen från att bli nedskjutet, dessutom förlorade vi en Messerschmitt och en pilot, dödad i strid, även om vi sköt ner åtta attackerande La-5-jaktplan, det fåtal som var kvar gav sig av strax därefter – det kom helt enkelt så många attackerande jaktflygplan att vi inte hann med att hålla dem borta från störtbombarna. I det här läget är varje pilot och flygplan guld värda och att förlora en av varje känns som ett hårt slag. Att inte lyckas med att helt och hållet skydda de flygplan man har haft som uppgift att beskydda känns som ett massivt misslyckande. Själv lyckades jag skjuta ner två flygplan inom loppet av två minuter. Det var mycket tur inblandat – jag och min rotetvåa lyckades överraska två La-5-jaktplan totalt, vi anföll rakt ur solen, och jag slösade ingen tid med att genast öppna eld så snart den sovjetiska rotevåan var i mitt sikte. Han fick ena vingen bortskjuten och lämnade snabbt sitt flygplan med fallskärm, roteettan var jag tvungen att jaga kapp under en kortare luftstrid och sedan exploderade flygplanet helt enkelt i luften efter en tvåsekunderseldskur som träffade direkt och med full kraft...jag måste ha träffat pilotens syrgastank med en av 2 cm-granaterna...jag kan inte förklara den oväntade explosionen på något annat sätt. Samtliga flygplan ur min fyrgrupp återvände till Jappila, vilket känns skönt för min del som ansvarig officer.

Dessa två nedskjutningar har visat sig bli mina två allra sista nedskjutningar här vid HLeLv 24. Totalt har jag skjutit ner 12 flygplan under 21 stridsflygningar, samtliga med fiendekontakt. Senare, när jag har tiden, lugnet och ron, ska jag för skojs skull räkna ut mina totala flygtimmar i här vid HLeLv 24, hade det inte varit för den brutna armen och det brutna benet så hade de varit betydligt fler, retligt men inget att göra åt.

I lördags sköt jag även ner en P-40 över Finska Viken, han hade försökt att svänga innanför min svängradie, men gett sig av då detta hade misslyckats. Efter en kortare förföljningsstrid besköt jag honom från bara 50 meters håll – jag hade ont om ammunition och ville vara absolut säker på att träffa – han började omedelbart att brinna bara 100 meters över vattnat, stackaren hade ingen chans att överleva när roderkablarna till hans höjd- och sidoroder började förstöras i flygplansbranden, utan slog efter bara femton sekunder ner i vattnet i över 400 kilometer i timmen och gick i tusen bitar. Men jag tillbringade de fem första minuterna av luftstriden med att göra allt för att undvika att själv bli nedskjuten, därav att jag hade ont om ammunition, våra sovjetiska motståndare blir allt skickligare i luften. Gruppsjuan och gruppåttan, som jag ansvarade för, blev under tiden nedskjutna, inget jag kunde göra något åt medan jag själv kämpade för min egna och min rotetvåas överlevnad. Åtminstone så överlevde min rotetvåa och kunde återvända till Jappila flygfält. Jag vet med mig att jag i den situation jag var i då inte kunde göra något för att rädda de två piloterna i min fyrgrupp, ändå tar jag förlusten av dem personligt, trots att ingen här har gett mig som ansvarig officer skulden för det hela. Men jag kan ändå inte hjälpa att känna att jag var ansvarig för detta.

Nu har jag även besvarat Jennys brev. Det var, inte så förvånande, ett ovanligt känslosamt brev från min sida. Naturligt ser jag fram emot att bli pappa, det kändes skönt att kunna berätta för Jenny, min älskade hustru, att jag kommer hem till Sverige i början av augusti och att jag under tiden har fått en säker placering vid flottiljstaben, att det inte blir några fler stridsflygningar för min del. Jag skrev även ett brev till Tomas i Helsingfors och berättade samma sak samt ett brev till mor och far, så att även de vet att en till son har fått en säker tjänstgöring och kommer återvända hem. Jag önskar bara att Petter och Jonas också hade fått återvända hem vid liv och god hälsa.

Nu ska jag njuta av en ledig helg utan den stress som stridsflygningar innebär. Vädret kommer enligt vår meteorolog att bli fint under helgen, frågan är om jag inte helt enkelt ska lägga mig i en solstol och passa på att läsa en kriminalroman i det fina vädret.

[HomeGuardSoldier]

29 juli 1944

Imorgon flygs jag till Helsingfors med ett av Finska Flygvapnets transportflygplan, ett som ändå ska avgå dit. Det flyger härifrån klockan 10:15, naturligtvis med jakteskort – ett nödvändigt ont i dessa osäkra tider. Väl på plats i Helsingfors så ska jag träffa Tomas, som har ledigt den här helgen, äta en längre lunch med honom och senare på eftermiddagen avgår det ett flygplan till Åland, där jag ska besöka Petters och Jonas gravar, hedra deras minne en sista gång innan det är dags att återvända till Sverige. Tidigt på måndagen, 31 juli, avgår det ett flygplan från Mariehamn till Stockholm, därifrån tar jag mig med tåg tillbaka till Nässjö, och därifrån till Eksjö, troligen med taxi, där jag kommer att stanna cirka en vecka och bara suga in atmosfären av hemma, bara vara hemma hos mor och far igen, mor och far som jag egentligen inte har tillbringat kvalitetstid med på flera år. Det ska bli skönt att bara gå på stan i civila kläder igen, sätta mig på en ljugarbänk och titta på folk som går förbi, kanske fika med några gamla vänner, utan några betungande gradmarkeringar på en militär uniform. Först därefter kommer det bli aktuellt att bege mig till Ängelholm och min älskade hustru igen – hon är naturligtvis viktig, men min allra närmaste familj känns just nu ännu viktigare. Jag hoppas att hon förstår och inte tar illa vid sig, för så är det inte alls menat från min sida. Min barndomsvän Petteri har jag självklart redan ringt upp och tackat för chansen att få tjänstgöra i Finland, något som inte hade varit möjligt utan hans hjälp. Framför allt är jag tacksam över att ha fått spaka Bf 109, ett flygplan jag varit mycket fascinerad av ända sedan mina tidiga vuxenår.

Förra veckan fick jag ett brev från spaningsgruppchefen vid IR61, daterat den 22 juni, han som jag skrev till för ganska länge sedan. Han skrev ett kort brev, där han lät meddela att Jonas kvarlevor råkade påträffas av en spaningspatrull den 21 juni. Att brevet nått mig först nu är inte så konstigt med tanke på händelseutvecklingen de senaste fyra veckorna, när Finlands överlevnad står på spel så är fältposten mindre prioriterad än mat, ammunition och förnödenheter. Han skrev inte i detalj om den sannolika dödsorsaken, men mellan raderna så förstod jag att Jonas inte direkt hade råkat ut för något trevligt, att hans död inte direkt hade varit fridfull och angenäm. De hade redan samma dag skickat hans kvarlevor vidare bakåt från den främsta linjen och troligtvis skulle de transporteras till Mariehamn, där Jonas sannolikt redan har begravts. Nu vilar han åtminstone i helgad jord där hemma, istället för att bara ligga övergiven någonstans i skogen. Åtminstone så får jag tillfälle att besöka hans gravsten om några dagar. Jag skrev ett kort tackbrev tillbaka. Detta brevet förklarar också varför drömmarna om Jonas för mer än en månad sedan drastiskt har ändrat karaktär. Den sista drömmen jag hade om honom var för drygt fyra veckor sedan, och i den så stod han fridfullt och avslappnat jämte Petter. De båda vinkade till mig och vände sig sedan om och gick iväg. Jag fick spontant känslan av att båda två var lyckliga nu, att båda två hade det bra där de befann sig och inte längre led.

Finlands öde har nämligen under de fyra senaste veckorna avgjorts under fyra våldsamma offensiver från vår sovjetiska motståndares sida – slutet av juni till mitten av juli vid Tali-Ihantala, början av till mitten av juli vid Viborgska Viken, början till mitten av juli vid Äyräpää-Vuosalmi och under ett par våldsamma dagar vid Nietjärvi. Alla fältslagen har slutat med tydliga finländska defensiva segrar, och även våra jaktpiloter var inblandade, likaså våra tyska vapenbröder, som deltog med pansarvagnar, artilleri, infanteri och stridsflygplan. Jag är glad över att inte ha deltagit i dessa stridsflygningar, att jobba vid flottiljstaben och hjälpa till att planera alla flygningar under dessa fältslag har varit mer än hektiskt nog – det har varit långa och intensiva arbetsdagar, och efter arbetsdagen var slut så stupade jag bara i sängen, helt utmattad. Det är därför jag inte har orkat skriva något på så lång tid. Min insats under fältslagen blev att hjälpa till att organisera flygverksamheten vid HLeLv 24 – eskortflygningar och renodlade jaktsvep, men våra jaktpiloter har till och med varit med i enstaka spontana beskjutningar mot sovjetiska marktrupper och fordonskolonner från luften – allt för att försvåra för vår sovjetiska motståndare. Ansträngningarna lyckades, Finland förblev fritt och oantastat av vår stora och otrevliga granne.

I onsdags, den 26 juli, tvingades vi överge Jappila flygfält, då frontlinjen hade buktat farligt nära flygfältet och vi flyttade istället till Kolkkala flygfält, beläget rakt söder om Viborg och några mil rakt väster om Jappila. Samtidigt inledde vår sovjetiska motståndare en till offensiv mot byn Ilomantsi, belägen norr om sjön Ladoga, ungefär i höjd med Vaasa. Slaget pågår fortfarande, ett av vår sovjetiska motståndares sista försök att besegra Finland. Men här är läget under kontroll, än så länge bör det tilläggas. När jag i onsdags fick reda på att det behövdes åtta Messerschmitt-piloter som jakteskort åt våra tre transportflygplan så anmälde jag mig genast som frivillig, detta var en allra sista chans att delta i en stridsflygning. Jag fick till min stora glädje flyga min gamla MT-430. Flygningen varade bara 11 minuter och var helt händelselös, men det var ändå en fröjd att få spaka min gamla MT-430 en allra sista gång innan det var dags att återvända hem till Sverige. Jag njöt av varje sekund.

Idag på morgonen har jag lämnat in min finska utrustning samt uniformspersedlar till förrådet, de kommer att behövas av en annan jaktpilot som kommer att ta min plats här, istället är jag nu iklädd min svenska flygvapenuniform. Under den tidiga förmiddagen hölls en kort avtackningsceremoni för mig, och vädret passade verkligen, lätt blåsigt och klarblå himmel. Ett kort tal av flottiljchefen, överräckande av en lädermapp innehållande bevis och vittnesmål för mina 12 bekräftade nedskjutningar, min personliga flygloggbok, personliga omdömen för min insats som jaktpilot, ansvarig officer med mera – Allt i dubbel uppsättning, en uppsättning på finska och en uppsättning översatt till svenska för F10 Ängelholms räkning, och därefter applåder av de närvarande officerarna, underofficerarna och piloterna. Då jag redan nu vet att jag kommer att hålla i en föreläsning vid F10 om mina erfarenheter här ifrån Finland så har jag även bett flottiljstaben att skicka med kopior av filmerna med nedskjutningarna med min gamla MT-430, som är utrustad med en vapenkamera som automatiskt filmade området framför flygplanet varje gång något av vapnen avlossades. Detta för att visa mina gamla kamrater i Ängelholm vad luftstrid innebär i verkligheten, det enda som krävs är en filmprojektor, vilket de naturligtvis har till förfogande. Tyvärr så hade inte min MT-232 någon vapenkamera, det hade varit intressant att kunna visa dessa också.

Jag känner mig både hedrad och stolt över att ha gjort min del av insatsen för att bevara Finland fritt, en känsla jag kommer att ha kvar hela livet tror jag. Efter avtackningsceremonin var det dags att äta lite middag, jag var vrålhungrig. Därefter var alla tvungna att återgå till sina respektive tjänstgöringar och jag begav mig till officerskorsun för att i lugn och ro packa ihop mina personliga tillhörigheter, jag ville absolut inte glömma kvar något här. Därefter deltog jag för allra sista gången i fotbollsträningen mellan vaktmanskapet och piloterna. Efter detta satte jag mig i en solstol utanför korsun och läste en bok i det fina eftermiddagsvädret – efter någon timme hade jag visst somnat. Jag vaknade först för en halvtimme sedan, klockan 19:30. Då hade det redan börjat att mörkna och solen hade redan gått ner bakom horisonten. Jag packar även ner min flygvapenuniform, imorgon vill jag har civila kläder på mig. Uniformen tar jag på mig igen när det är dags för tjänstgöring vid F10 Ängelholm. På kvällen räknar jag ihop min totala flygtid här vid HLeLv 24, totalt rör det som om exakt 10 flygtimmar under strid fördelat på 22 flyguppdrag, varav 21 med fiendekontakt, detta utöver de otaliga flygtimmar jag har samlat ihop vid det Kungliga Svenska Flygvapnet samt under utbildningen på Bf 109 i Tyskland.

Det enda jag nu har kvar att packa ner är den här dagboken och min penna, det ska packas ner imorgon bitti, innan frukost. Nu är det dags att sova en allra sista natt här i officerskorsun, sedan bär det av mot Sverige igen.

[HomeGuardSoldier]

20 augusti 1944

Idag är Jenny och min svärföräldrar bortresta över dagen, de reste iväg tidigt i morse och kommer tillbaka först under den tidiga kvällen. Det gör inget, vi kan faktiskt behöva en paus från varandra efter att ha tillbringat nästan all tid tillsammans sedan jag återvände till Ängelholm för två veckor sedan. Jag passar på att skriva i dagboken, något jag inte har haft tid till eller energi med sedan nästan tre veckor tillbaka. Men jag måste ändå få ordning på tankarna som har samlats sedan avskedet ifrån HLeLv 24 och mina kära kamrater där. Tre av dem har jag lämnat min adress till, så vi kan hålla kontakt med varandra efter kriget. Jag har även fått deras hemadresser i Finland.

Det kändes konstigt att lämna Finland efter mer än ett halvår där. Transportflygplanet eskorterades av fyra Messerschmittar och jag var den enda passageraren – i övrigt fanns det bara gods lastat ombord. Ungefär halvvägs till Helsingfors tog fyra andra Messerschmittar från HLeLv 34 över jakteskorten och våra Messerschmittar gav sig av tillbaka till Kolkkala flygfält igen. Men strax innan avlösningen såg jag två av våra Messerschmittar flyga allt närmare transportflygplanet, till slut var de så nära att jag kunde se den taktiska numreringen på det närmaste flygplanet och svagt urskilja pilotens ansikte – det var divisionschefen. Han log och gjorde en honnör mot mig, jag besvarade den och log tillbaka, och därefter ökade de två Messerschmittarna avståndet igen. Annars ägnade jag flygningen åt att skumma igenom innehållet i det pappersmaterial jag fick under avtackningsceremonin, jag hade fått mycket goda omdömen både som jaktpilot och som ansvarig flygofficer, skönt att veta att tiden här i Finland verkar ha lönat sig för min framtida karriär som yrkesofficer inom det Kungliga Svenska Flygvapnet. För jag vill verkligen fortsätta som flygvapenofficer, jag har bara ingen lust att skjuta mot andra människor igen – någonsin mer.

Tomas hade naturligtvis njutit till fullo av att äntligen efter tre år fått träffa sin familj igen. De gick på stan, fikade, åt middag ute...efter ett par dagar så hade även blygheten hos hans dotter släppt, hon kände igen sin pappa. Men den veckan gick fort, alldeles för fort, och plötsligt var det dags för hans hustru och dotter att resa tillbaka till Eksjö igen. Men Tomas visste att kriget äntligen snart är över. Han berättade för mig att så snart kriget är slut så ska han begära avsked ur armén, åka tillbaka till Eksjö, genast ansöka om svenskt medborgarskap och därefter får det helt enkelt ge sig vad som händer. Han tänker i alla fall stanna kvar i Eksjö hädanefter, Finland har han fått nog av efter fyra år vid den finländska armén. Jag och Tomas åt lunch i nästan tre timmar – det var så kul att bara sitta i centrala Helsingfors och prata om allt som föll oss in, tyvärr gick tiden alltför snabbt. Tomas hade inte fått besked om att Jonas kvarlevor hade hittats, den nyheten kom från mig. Till skillnad från mig så hade han mer än gärna deltagit vid begravningen, bara för att få ett avslut. Framåt eftermiddagen var det tyvärr dags att säga på återseende i hemma i Sverige igen, jag hade ett flygplan till Åland att passa.

Det var fint att se Petters och Jonas gravstenar, de är begravda jämte varandra, tillsammans för alltid – precis som de var i verkliga livet, åtminstone fram till 1940. Det såg så fridfullt ut här. I en blomsterbutik köpte jag två jättefina blombuketter och la en vid vardera gravsten och sa ett sista farväl till mina två bröder innan det var dags att ge mig av och i lugn och ro titta på resten av Mariehamn, något jag inte har gjort på många, många, många år. Det senaste besöket var präglat av sorg, nu är jag här för att se mig omkring och suga in atmosfären. Alla barndomsvänner från Åland är naturligtvis i krigstjänst i Finland. Men flera gamla Mariehamnsbor känner igen mig, det blir många intressanta och roliga konversationer. Det visar sig att flera barndomsvänner till mig redan har stupat under kriget, inte helt oväntat men ändå så tråkigt att få veta. Bortsett från den ökade militära närvaron så har inte mycket förändrats här, livet har gått vidare som vanligt. En övernattning i ett jättetrevligt pensionat, därefter avreste flygplanet som tog mig till Stockholm relativt tidigt på morgonen.

Stockholm är en stad som jag aldrig har gillat och aldrig kommer att gilla så länge jag lever – alldeles för stor för min egen del. Så det blev i stort sett raka spåret från Bromma flygplats till Centralstationen, och därifrån första bästa tåg till Nässjö. Därifrån kunde jag sedan ta en taxi. Underbart att bara titta ut genom fönstret och iaktta landskapet som susade förbi. Jag pratade med andra passagerare som satt jämte mig och mittemot och berättade en vit lögn om att jag har varit på kortbesök hos en vän i Stockholm – mer berättade jag inte. Det är ingenting de behöver veta om, jag har inte någon lust med nyfikna frågor och att bli kallad ”krigshjälte” av någon naiv person som inte har någon som helst aning om vad han eller hon pratar om. På frågan om varför jag inte tjänstgör i Beredskapen svarar jag helt enkelt att jag har haft permission och nu är på väg tillbaka till Eksjö, där jag är stationerad vid I12, och att jag inte gillar att ha på mig uniform under ledigheten. Det räcker som svar på deras frågor. Som svar på frågan om jag känner någon Lundström, Nilsson, Persson eller vad alla de nu nämner heter, som också tjänstgör där, svarar jag att det är så många namn att komma ihåg och att jag generellt sett har ett dåligt namnminne. Först framåt kvällen är jag hemma i Eksjö igen efter en lång dags resande. Jag knackar på hos mor och far, kramar om dem hårt och länge, säger några korta ord, därefter beger jag mig till mitt gamla pojkrum, klär av mig och somnar omedelbart i min gamla säng, som mor så omsorgsfullt har bäddat så fint. Jag är helt slutkörd, men jag är äntligen hemma – hemma i gamla Eksjö igen.

Dagen efter, onsdag morgon, vaknar jag först vid 11-tiden – mor och far har låtit mig sova ut ordentligt efter den långa resan, vad omtänksamt av dem. En sen frukost och sedan fräschar jag upp mig under duschen, därefter tillbringar jag, mor och far hela dagen på altanen vid deras trädgård. Vad skönt det är att bara sitta där och dricka kaffe och äta lite kaka till och sedan äta middag. Jag har saknat sådana här stunder. Det finns mycket att prata om, och av naturliga skäl leds samtalen in på Petter och Jonas. Mor och far betraktar mig nyfiket, jag har förändrats säger de, jag har blivit mer reserverad och tillbakadragen efter min krigstjänstgöring i Finland och verkar mer tung till sinnet än jag var innan dess. Det är svårt att hitta orden att beskriva det på ett bra sätt, de förstår helt enkelt inte. Till slut efter en jättelång stunds tystnad säger jag helt enkelt att läget har varit sådant att jag har varit tvungen att skjuta mot andra människor, i vissa fall t.o.m. dödat andra människor, och att detta gör att jag inte alltid mår så bra inombords, att vissa bilder helt enkelt inte går att få bort ur huvudet. De ställer inga fler frågor om det och vi byter samtalsämne till mer vardagliga ämnen. Naturligtvis pratar vi också om mitt och Jennys barn, deras barnbarn, som är på väg, och om min älskade hustru, som tålmodigt väntar på mig i Ängelholm. De är naturligtvis mycket glada över att bli farmor och farfar igen och vill ha många foton av barnbarnet när det väl har fötts, självklart ska de få det.

På torsdagen fortsätter jag att umgås med mor och far, men ger mig ut på stan under eftermiddagen. Folk i rörelse hela tiden, fullt upptagna med sina vardagliga göromål. Jag träffar på två gamla vänner från Rekryten vid I12 1935 och blir inbjuden att fika med dem. De berättar om sina dagliga arbeten, sin vardag, om sina familjer och frågar mig sedan vad jag gör nu. Jag börjar med att jag numera är jaktpilot och officer vid F10 i Skåne, gifte mig för fem månader sedan samt att vi någon gång vid skiftet under 1944 och 1945 väntar vårt första barn. Att jag precis har återvänt från en frivillig krigstjänstgöring i Finland säger jag inte, de skulle inte förstå. Samtalet håller sig runtomkring ämnet familj och jobb. Den enda av dem arbetar numera som möbelsnickare och den andra som glasmästare. De båda ger mig många tips om det kommande föräldraskapet och är intresserade av att just jag har blivit flygvapenofficer, de minns mitt tafatta sätt under Rekryten. Jag berättar att det är intensivt med Neutralitetsvakten i västra Skåne, särskilt med närheten till Danmark och Tyskland, och att det har börjat komma jättestora fyrmotoriga bombflygplan till svenskt luftrum och försöker med händerna visa hur stora de är jämfört med våra jaktflygplan. Efter en timme skiljs vi åt och lyckoönskar varandra, och jag fortsätter att gå på stan. Färden fortsätter sakta genom de gamla träkvarteren och därefter beger jag mig hemåt igen.

Fredagen ägnar jag helt hållet hemma hos mor och far. På eftermiddagen kommer Tomas hustru Kerstin med dotter på besök, vad roligt att få träffa dem också. Tomas dotter går genast till mina föräldrar för att leka ute i trädgården, medan jag och Kerstin pratar om allt som har hänt. Hon är mycket glad över att Tomas sannolikt kommer att återvända helskinnad till Eksjö när kriget är slut, hon glädjer sig också över att jag ska bli pappa – njut av tiden medan barnet är litet, säger hon, rätt som det är så är barnet stort. Jag berättar lite kort för henne om min krigstjänstgöring. Framåt kvällen går de två hem igen, det är dags för Tomas dotter att lägga sig. De bor bara 500 meter ifrån mina föräldrar. Kerstin och hennes dotter kommer förbi även på lördagen, den här gången under förmiddagen. Återigen går hennes dotter till mina föräldrar och jag och Kerstin fortsätter att prata i köket. Vi alla fem åt en gemensam kvällsmat, därefter var det dags för Kerstin att gå hem och lägga dottern igen. Jag somnade tidigt, för tidigt på söndagen hade jag ett tåg till Malmö att passa, en taxi från Eksjö till Nässjö var redan beställd, därefter tog jag mig till Ängelholm med buss.

Måndagen den 7 augusti återsåg jag äntligen min älskade Jenny. Jag ringde på dörren till hennes föräldrahem, en fin villa inte långt från havet, hon öppnade och vi föll genast i varandras armar – vi kramades och kysstes i säkert fem minuter innan vi släppte taget om varandra och till slut gick in i köket och satte oss ner, höll händer och bara pratade. Mina svärföräldrar störde oss inte, de lät oss njuta av ögonblicket. Herregud vad jag har saknat Jenny! Det går inte med ord att beskriva den saknad jag har känt och den glädje jag kände när jag äntligen såg henne igen, det är omöjligt att beskriva den lättnad över att återigen få krama om henne och känna hennes kropp hårt pressad mot min. Att få hålla hennes händer och veta att hon verkligen finns där på riktigt, och inte bara läsa hennes handskriva ord i ett brev, som har färdats från Ängelholm till ett flygfält någonstans i det avlägsna Finland. Efter ungefär en halvtimme reser vi oss från köksbordet och beger oss in i finrummet, där mina svärföräldrar leende väntar i hörnsoffan. I hennes föräldrahem kommer även jag att få bo tills dess att vi kan skaffa ett eget gemensamt boende, vilket kan dröja. Min gamla lägenhet genom F10 Ängelholms försorg har ju redan tilldelats en annan flygofficer. Under tiden så kan jag cykla till och från F10, en bil får jag köpa vid ett senare tillfälle. Totalt har vi varit ifrån varandra i fyra månader och 11 dagar, på tok för länge.

Under två veckors tid har jag och Jenny gått hand i hand på stan i Ängelholm, vi har badat tillsammans i havet, jag har helt glömt bort hur vacker hon är i en baddräkt, vi har ätit på restaurang, vi har varit på kafé, vi har tillsammans varit hemma hos min svägerska och hennes make...att på morgonen vakna upp jämte Jenny har varit en ren glädje, att varje morgon få återse henne jämte mig. Jag ser att hennes mage faktiskt är lite större än tidigare, att där inne så finns hennes och mitt första gemensamma barn. Jag lägger handen på magen och försöker föreställa mig det växande barnet inuti. Det är en underdrift att säga att jag gläder mig jättemycket.

Imorgon påbörjar jag min flygtjänst vid F10 igen, en konstig känsla efter mer än ett halvår i Finland. Men förra lördagen, den 12 augusti, var jag redan där och höll en föreläsning om mina erfarenheter från luftkriget i Finland. Då samtliga åhörare var utbildade jaktpiloter fokuserade jag på att berätta om de olika sovjetiska flygplanstyper jag hade mött i strid, om hur de skiljde sig från varandra beträffande manöverbarhet, stigförmåga, beväpning och så vidare samt hur det kändes att delta i en luftstrid på riktigt, på liv och död, där motståndaren inte tvekar en sekund att skjuta mot dig och till och med döda dig om det så behövs – rädslan, dödsångesten, hur det är att faktiskt skjuta mot en annan människa, hur jag framgångsrikt ledde mina fyrgrupper i strid, vad som är viktigt vid eskort av andra flygplan, hur det känns att själv bli nedskjuten och lämna ett flygplan i fallskärm... Alla lyssnade intresserat. Sedan visade jag filmen med alla nedskjutningar i min MT-430, gör pauser, kommenterar, låter filmen rulla vidare och ser deras reaktioner när jag lugnt berättar att det bästa sättet att skjuta ner en tungt bepansrad Il-2 är att helt enkelt döda besättningen, särskilt den mycket farliga akterskytten. En del ser rent chockade ut när jag säger detta. Sedan visas nedskjutningen av P-40-planet som sköts i brand på bara 100 meters höjd. Jag berättar att han störtade i Finska Viken bara femton sekunder senare och inte hann lämna flygplanet. Sist visas min nedskjutning av de två Yak-planen. Vissa reagerar med förskräckelse när de ser vingen på det första flygplanet slitas loss av eldskuren från min MT-430 och ser ännu mer chockade ut när det andra flygplanet helt enkelt exploderar i luften. Jag förklarar att mina granater måste ha träffat syrgastanken. Efter filmvisningen besvarar jag deras frågor under de 30 minuter som är kvar av föreläsningen och därefter applåderar alla. Jag ser på mina kollegor att det här var mycket lärorikt för dem, att de har lärt sig mycket nytt och fått något att tänka på och fundera över.

Nu ser jag fram emot att äntligen starta ett nytt liv tillsammans med Jenny, att äntligen få bilda familj tillsammans med henne och starta en ny gren av familjen Svensson, den här gången i Ängelholm istället för i Eksjö. Jag är full av förhoppningar inför framtiden, även om jag inte direkt ser fram emot Neutralitetsvakten igen, först efter det att kriget är över kan jag äntligen lämna jaktflyget och ändra inriktning på min flygvapenkarriär, där jag trots allt vill fortsätta att vara verksam. Får se hur saker och ting utvecklar sig i framtiden.

Prolog

Johan Svensson befordrades en dryg månad efter sitt återinträde vid F10 Ängelholm till Löjtnant och fortsatte, även om det var motvilligt, plikttroget att flyga jaktflygplan under Neutralitetsvakten, ända fram till juli 1945, då hans ansökan om att bli flyginstruktör vid F5 Ljungbyhed äntligen godkändes. I början av januari 1945 föddes hans och Jennys dotter, som fick namnet Ingeborg. I början av augusti 1948 föddes deras andra barn, en pojke som fick namnet Ingmar. Samma år flyttade familjen till ett eget litet hus i Ängelholm, då det började bli för trångbott hemma i svärföräldrarnas villa. När barnen blev större och nyfiket frågade om sträcken på flygplanet, som pappa stod jämte i fotot, sa han bara att han hade lekt tafatt i luften och att det var ett sträck för varje gång han hade fångat någon. När de frågade om de fotot av hans tre bröder sa han en del av sanningen, två av dem hade lämnat jordelivet och var nu i himlen. Han ville inte prata om krigsupplevelserna, som fortfarande plågade honom, med familjen, utan pratade bara om det med Tomas och kamraterna i Finland – de hade gått igenom precis samma upplevelser och förstod honom. Han fortsatte att arbeta som flyginstruktör vid F5 Ljungbyhed fram till sin pensionering som Major 1982, och hade då tjänstgjort de sista 13 åren vid administrationen. Under åren som gick efter krigsslutet i Finland blev Johan i egenskap av finländsk krigsveteran årligen inbjuden till och åkte till det Finländska Flygvapnets firande av Finlands Självständighetsdag den 6 december, ända tills 1996, då hälsan och åldern gjorde att han inte längre orkade med den långa resan, dessutom var det mot slutet för varje år som gick allt färre av kamraterna kvar. Han fick en särskild inbjudan att bevittna sista flygningen med Bf 109 i Finland den 13 mars 1954, ett ljuvt minne som han kom att vårda resten av livet. Han glömde aldrig bort sina kamrater vid det Finländska Flygvapnet 1944. Johans älskade Jenny avled efter en längre tids sjukdom 1997, 78 år gammal. Johan själv avled av gammal ålder 2005, 87 år gammal, i Eksjö, dit han hade flyttat efter Jennys bortgång, och efterlevdes av barnen Ingeborg och Ingmar, fem barnbarn och två barnbarnsbarn. Vid hans begravning medverkade, utöver familjen, även två av kamraterna från HLeLv 24. Han begravdes på egen begäran i Ängelholm, där han hade tillbringat större delen av sitt långa liv, jämte sin älskade Jenny.

Tomas återvände till Eksjö i början av oktober 1944 och började nästa genast att arbeta för ett lokalt åkeri. Han fick till slut svenskt medborgarskap i mars 1945. I juni 1945 föddes deras andra barn, en flicka som fick namnet Eva. Tomas pensionerades slutligen 1985. Precis som Johan så gillade Tomas aldrig att prata om sin tjänstgöring under kriget, till barnen sa han helt bara att han körde lastbil i skogen och mot slutet skjutsat runt högre officerare i Helsingfors, alla de obehagliga arbetsuppgifterna ville han helst av allt glömma bort. Han avled av ålderskrämpor 2004, vid 82 års ålder i Eksjö, och efterlevdes av hustrun Kerstin, barnen Evelina och Eva, sex barnbarn, fyra barnbarnsbarn och ett barnbarnsbarnbarn. Bara ett år senare dog hans älskade Kerstin vid 83 års ålder. Hon begravdes jämte sin make vid Eksjö Kyrkogård. Precis som Tomas hade sagt till Johan vid deras möte sommaren 1944 så återvände Tomas aldrig mer till Finland, utan stannade kvar i Sverige. De fyra åren vid den finländska armén hade räckt för hans del.

1950 ansökte hela familjen Svensson om att få Petters och Jonas kvarlevor flyttade från Mariehamns kyrkogård till Eksjö kyrkogård. Året efteråt begravdes de på nytt hemma i Eksjö, där de hade levt sina sista nio år fram tills dess att militärtjänstgöringen 1940 hade kallat dem till Finland. Återigen begravdes de jämte varandra. Både Johan och Tomas besökte regelbundet deras gravar under åren som gick. Till slut var det bara Johan som regelbundet, i den mån hans sviktande hälsa tillät, besökte sina tre avlidna bröders gravar. Till slut var även Johan borta – cirkeln var sluten.

[HomeGuardSoldier]

Då är denna AAR avslutad.

En lite rolig notering jag har gjort är att inget av de slagen som Finland vann mot Sovjetunionen under sommaren 1944 är med i spelet, inte så konstigt då Il-2 är ett datorspel som är utvecklat i Ryssland.

HGS