Henrik Arnstad om "The Pacific"

[B Hellqvist]

Henrik Arnstad kommer med några märkliga spekulationer om anledningen till att "The Pacific" gjordes. Han har uppenbarligen tumme med någon på DN, då hans konspiratoriska resonemang får fritt spelrum. Han är medlem på forumet (användarnamnet "few"), så han omfattas av det skydd reglerna ger mot personangrepp.

Från DN Kultur, 101228:

Är ”Pacifics” japaner nutida talibaner?

I morgon börjar succéserien ”Pacific” i SVT som skildrar amerikanska soldaters strid mot japaner under andra världskriget. Men varför kommer den just nu? Henrik Arnstad anar ett historiepolitiskt debattinlägg.

På alla hipsters medie-mecka, butiken Papercut i Stockholm, har personalen laddat inför julhandeln. Tv-serien ”Pacific”, ett drama om amerikanska marinkårssoldaters strider mot japaner under andra världskriget, har landat i Sverige i form av en större dvd-box. Försäljningen går strålande. Till skillnad från många krigsfilmer är denna tv-serie salongsfähig även hos den bildade medelklassen. Bakom ”Pacific” står nämligen dramakungarna på HBO (Sopranos, Mad Men, True Blood, et cetera) och producenterna heter Steven Spielberg och Tom Hanks. Serien är alltså ett tungt exempel på det som på akademikerspråk kallas för historiebruk: ett försök att forma vårt kollektiva historiemedvetande.

”I det officiella Japan finns andra världskriget inte, har aldrig ägt rum och just därför är dess existens ännu sextio år senare så påtaglig”, skriver författaren Yukiko Duke, som häromåret utkom med en utmärkt bok om slaget vid Iwo Jima. Märkligt nog förminskades minnet av striderna i Stilla havet även i USA efter freden 1945, om än av helt andra orsaker. Den amerikanska historiekulturen fokuserade i stället på striden mot nazismen. Andra världskriget blev en saga om demokratins ödeskamp mot Hitlers barbari. Denna saga hade – och har fortfarande – stora problem, sett ur ett torrt faktaperspektiv. Andra världskriget var främst ett krig mellan Sovjetunionen och Nazityskland. Därom råder konsensus inom historievetenskapen. ”Alla andra krigsskådeplatser var sekundära eller bestämda av utgången av den tysk-ryska kampen”, skriver historikern Alf W Johansson.

Men efter freden blev den av USA så idoliserade Josef Stalin (”uncle Joe”) i stället fiende i kalla kriget. Historieskrivningen blev ett slagfält. För att radera sovjetsoldaten från historiemedvetandet hamrades i stället bilden in av den amerikanske stridsmannen och betydelsen av hans insats på Normandies stränder i juni 1944. Denna ideologiskt styrda bild – som synts i Spielbergs och Hanks film ”Saving Private Ryan” och deras uppföljande tv-serie ”Band of Brothers” – har dock haft en oavsiktlig bieffekt. Den drabbade även de USA-soldater som 1941–1945 besegrade Japan.

Detta skildras i ”Pacifics” mest gripande scen, då veteranerna från Stilla havs-kriget kommer hem tidigt 1946. Det har gått mer än ett halvår sedan segern över Hitler firades. De hemvändande möts inte av parader, utan får ta en taxi från järnvägsstationen. Taxichauffören – som är veteran från striderna i Europa – bjuder dem på resan. ”Vi fick åtminstone festa i Paris”, säger han. ”Och vad fick ni? Malaria och träskfeber.”

En egenskap hos striden mot Nazityskland är att den, redan i samtiden, övergick från att vara en klassisk stormaktskonflikt till att laddas med moralism. Avskyn mot Hitler gällde inte bara hans krigiska utrikespolitik, utan även den kriminella tyska inrikespolitiken. Men kampen mot axelmakten Japan saknade denna dimension. I stället var bakgrunden att två regionala stormakters intressesfärer växte och kolliderade, mitt i Stilla havet. Med krig som följd. För Japans del var striden mot USA en utväxt av erövringskriget i Kina, som startade redan tidigt på 1930-talet. Det var där de stora japanska resurserna sattes in. Därmed blev det japanska anfallskriget mot USA, som startade i och med attacken på Pearl Harbor 7 december 1941, ett strategiskt misstag. Den japanska tanken var att amerikanerna skulle skrämmas till fredsförhandlingar, men i stället greps USA av krigisk vrede. Japan skulle bekrigas och besegras, till vad pris som helst.

Mot sin vilja blev amerikanerna sedan allierade med Storbritannien och Sovjetunionen, då Adolf Hitler förklarade krig mot USA några dagar efter Pearl Harbor (den isolationistiska amerikanska opinionen förutsatte initialt ett separatkrig mot Japan). Dock undslapp alltså amerikanerna i stort att delta i de europeiska markstriderna. Vid tiden för landstigningen i Normandie 1944 återstod enbart demoraliserade rester av den tyska krigsmakten. I stället blev det USA:s roll att 1941–1945 mödosamt bekämpa japanska förband i Stilla havet.

Regissören Quentin Tarantinos uppmärksammade film om andra världskriget, ”Inglourious Basterds”, driver förtjänstfullt med konceptet som på engelska kallas för ”based on a true story”. Måltavla är producentparet Steven Spielberg och Tom Hanks, som i hela sin krigsproduktion (allt ifrån ”Saving Private Ryan”, via ”Band of Brothers” till den aktuella ”Pacific” håller fanan högt angående anspråk på historisk autencitet.

I ”Pacific” får tittaren den slutgiltiga bekräftelsen på detta i sista avsnittet, då det avslöjas att de marinkårssoldater som skildrats existerat i verkligheten. Känslan av realitet förstärks av den moderna filmkrigssagans berättarteknik. Striderna är gränslöst vidriga, inklusive ruttnande likdelar i sovplatsen på slagfältet, provianten är knapp, människor dör som flugor (inklusive en av huvudpersonerna) och tröttheten hos de stridande är enorm. Allt detta är historiskt korrekt. Den amerikanska krigsmakten var relativt svag 1941 (vilket är förklaringen till att Adolf Hitler – med viss rätt – inte oroade sig över att förklara krig mot USA). Men för den som vill studera ”Pacific” som ideologiskt drivet historiebruk gäller det snarare att försöka se vad som inte skildras. Vad som exkluderas. Och framför allt – varför kommer denna tv-serie just 2010?

För det första är bilden av japanen i ”Pacific” en kliché. Fienden är vilt skrikande figurer (”banzai!”) som drar sina samurajsvärd. Jämför med Clint Eastwoods briljanta dubbelfilm ”Flags of our Fathers” respektive ”Letters from Iwo Jima” (bägge 2006), där han effektivt ställer de amerikanska respektive japanska perspektiven mot varandra.

För det andra skildrar ”Pacific” kriget utan storskalig historisk kontext, vilket gör det nästan omöjligt för vanliga tittare att problematisera tv-serien.

För det tredje kräver hjältesagan en exkludering av de amerikanska tveksamheter som kriget innebar. Till exempel framhävs att marinkårssoldaterna inte tog krigsfångar, vilket de är stolta över i ”Pacific”. ”Marines take no prisoners”, väser de. Men vad hände då i verkligheten med japanska soldater som omringades? ”Pacific” skildrar hur de, med rullande ögon, utför idiotiska bajonettanfall alternativt spränger sig själva i luften med en handgranat. Senare års studier visar att de hade goda skäl. Tillfångatagna japaner torterades ofta av amerikanska soldater. Och några av dessa krigsförbrytare var alltså – implicit – de verkliga huvudpersoner som ”Pacific” förser med hjältegloria. Det är inte oproblematiskt, även om detta resonemang inte bör överskugga de japanska förbrytelserna under kriget (som massakern i Nanjing 1937).

Men den verkligt intressanta frågan är varför ”Pacific” kommer just i år. Vad har fått radarparet Steven Spielberg och Tom Hanks att överge sagan om menige Ryan och hans brödraskap i Europa – och i stället bege sig till Stilla havet? Vi kan lägga märke till att ”Saving Private Ryan” och ”Band of Brothers” bägge tillkom åren runt 2000, då spänningarna steg mellan USA och dess europeiska allierade från kalla kriget (Storbritannien, Frankrike och Tyskland). I USA fanns en känsla av att dessa nationer visade otacksamhet, med tanke på den amerikanska insatsen under andra världskriget. ”If it wasn’t for us, you guys would be speaking German by now”, var ett amerikanskt argument som användes när irritationen nådde kokpunkten, inför anfallet mot Irak 2003. Framför allt tv-serien ”Band of Brothers” tjänade då det politiska syftet att övertyga både amerikaner och européer om USA:s historiska roll som godhetens krigare. Bushregimen jämförde Saddam Hussein med Hitler. Men i ”Pacific” 2010 strider amerikanerna i ett bleknande beige-grått sterilt landskap, som ska föreställa vulkanöar i Stilla havet på 1940-talet. Liknar inte miljön Afghanistan?

Vissa egenskaper understryks hos de japanska soldaterna. De strider utan heder, skjuter civila och förefaller sakna professionalism. Japanernas vapen är i stället religiös fanatism (”deras kejsare är deras Gud – de strider för sin Gud”, kommenterar en amerikansk soldat bittert). Detta gör att japanerna i ”Pacific” fortsätter strida även 1945, trots att de i allt väsentligt redan förlorat kriget. De vägrar ge upp, till de amerikanska soldaternas frustration. Precis som talibanerna i Afghanistan förlorar alla slag – medan själva kriget emot dem ändå verkar omöjligt att vinna (utan de atombomber som avslutar striderna i ”Pacific” – till rollfigurernas oerhörda glädje och lättnad).

Är alltså japanerna i ”Pacific” i själva verket nutida talibaner? Och är Steven Spielberg och Tom Hanks medvetna om att denna fråga är möjlig att ställa? Eller har de bara intuitivt gjort sin tv-serie, utan tanke på produktionen som ett nutida historiepolitiskt debattinlägg? Det får vi troligen aldrig veta.

Ändå är ”Pacific” ett gott exempel på historiebruk. I detta utgör svenskarna konsumenter – både som köpare av dvd-boxen och som stridande soldater i Afghanistan.

Henrik Arnstad, historiker och författare

[Martin Lundvall]

Jag ska titta på det första avsnittet imorgon, jag var helt ovetande om att detta skildrade talibaner. Nu vet jag bättre, tack.

/Martin

[B Hellqvist]

Henrik Arnstad har anklagats för att vara en tendentiös historiker, som inte låter historiska fakta komma i vägen för sin politiska agenda. Hans betraktelse över "The Pacific" lär nog ge hans kritiker vatten på kvarnen. Flera av hans påståenden antyder antingen bristande historiska kunskaper, eller selektiv användning av fakta. Oavsett vilket som är orsaken, så talar det inte väl för hans rykte som historiker.

Men efter freden blev den av USA så idoliserade Josef Stalin (”uncle Joe”) i stället fiende i kalla kriget. Historieskrivningen blev ett slagfält. För att radera sovjetsoldaten från historiemedvetandet hamrades i stället bilden in av den amerikanske stridsmannen och betydelsen av hans insats på Normandies stränder i juni 1944. Denna ideologiskt styrda bild – som synts i Spielbergs och Hanks film ”Saving Private Ryan” och deras uppföljande tv-serie ”Band of Brothers” – har dock haft en oavsiktlig bieffekt. Den drabbade även de USA-soldater som 1941–1945 besegrade Japan.

Det kanske kommer som en total överraskning för Arnstad, men de olika krigförande länderna har för det mesta skildrat den egna sidans insatser i kriget. I Sovjet förtegs de västallierades insatser och det bistånd som under stor fara fraktades till Sovjet, och sovjetiska (och senare ryska) filmer handlar så gott som uteslutande om Röda arméns heroiska kamp mot hitlerismen. Att amerikanska filmer skulle ha glömt bort Stilla havs-fronten motsägs av de många filmer som gjorts på temat ("Sands of Iwo Jima", "Tora! Tora! Tora!", "Midway", och två versioner av "Den tunna röda linjen", för att nämna några).

Mot sin vilja blev amerikanerna sedan allierade med Storbritannien och Sovjetunionen, då Adolf Hitler förklarade krig mot USA några dagar efter Pearl Harbor (den isolationistiska amerikanska opinionen förutsatte initialt ett separatkrig mot Japan). Dock undslapp alltså amerikanerna i stort att delta i de europeiska markstriderna. Vid tiden för landstigningen i Normandie 1944 återstod enbart demoraliserade rester av den tyska krigsmakten. I stället blev det USA:s roll att 1941–1945 mödosamt bekämpa japanska förband i Stilla havet.

Arnstad glömmer – eller undviker att nämna – de amerikanska markstriderna i Nordafrika 1942-43, på Sicilien 1943, och norrut genom Italien 1943-45. Visserligen var tyskarna till stor del decimerade när de västallierade landsted i Normandie, men de erbjöd ändå påtagligt motstånd i Normandie, i Nederländerna, vid Tysklands västgräns, och gick t.o.m på offensiven i december 1944.

Regissören Quentin Tarantinos uppmärksammade film om andra världskriget, ”Inglourious Basterds”, driver förtjänstfullt med konceptet som på engelska kallas för ”based on a true story”. Måltavla är producentparet Steven Spielberg och Tom Hanks, som i hela sin krigsproduktion (allt ifrån ”Saving Private Ryan”, via ”Band of Brothers” till den aktuella ”Pacific” håller fanan högt angående anspråk på historisk autencitet.

"Based on a true story" kan nog även gälla Arnstads påstående om Tarantinos skäl till att göra "Inglorious Basterds". Själv ville Tarantino göra en remake på den italienska filmen "Inglorious Bastards" från 1998. Arnstad får gärna gräva fram en intervju eller två, där Tarantino säger att han ville driva med Spielbergs mer högstämda 2VK-epos...

Men för den som vill studera ”Pacific” som ideologiskt drivet historiebruk gäller det snarare att försöka se vad som inte skildras. Vad som exkluderas. Och framför allt – varför kommer denna tv-serie just 2010?

...därför att det tog sju år från att man började planera för den till att den hade premiär? När nyheten om att "The Pacific" skulle göras (juli 2003) var talibanerna starkt försvagade, och var långt ifrån den kraft de är idag.

För det första är bilden av japanen i ”Pacific” en kliché. Fienden är vilt skrikande figurer (”banzai!”) som drar sina samurajsvärd. Jämför med Clint Eastwoods briljanta dubbelfilm ”Flags of our Fathers” respektive ”Letters from Iwo Jima” (bägge 2006), där han effektivt ställer de amerikanska respektive japanska perspektiven mot varandra.

Arnstad är antingen okunnig om utvecklingen av japanernas taktik, eller så är hans argumentation oärlig. Som det framgår i både "The Pacific" och i "Letters From Iwo Jima", så var banzaianfallet något som användes ofta av japanerna, och att det var mindre vanligt att de organiserade sitt försvar på djupet (som på Saipan, Iwo Jima och Okinawa).

För det andra skildrar ”Pacific” kriget utan storskalig historisk kontext, vilket gör det nästan omöjligt för vanliga tittare att problematisera tv-serien.

Vill man se en dokumentär om kriget i Stilla havet, så finns det sådana att köpa. "The Pacific" följer några marinsoldater, och handlingen baseras på deras memoarer. När man sitter in en djungel och väntar på nästa japanska anfall är de storpolitiska spörsmålen det sista som bekymrar den enskilde soldaten.

För det tredje kräver hjältesagan en exkludering av de amerikanska tveksamheter som kriget innebar. Till exempel framhävs att marinkårssoldaterna inte tog krigsfångar, vilket de är stolta över i ”Pacific”. ”Marines take no prisoners”, väser de. Men vad hände då i verkligheten med japanska soldater som omringades? ”Pacific” skildrar hur de, med rullande ögon, utför idiotiska bajonettanfall alternativt spränger sig själva i luften med en handgranat. Senare års studier visar att de hade goda skäl. Tillfångatagna japaner torterades ofta av amerikanska soldater. Och några av dessa krigsförbrytare var alltså – implicit – de verkliga huvudpersoner som ”Pacific” förser med hjältegloria. Det är inte oproblematiskt, även om detta resonemang inte bör överskugga de japanska förbrytelserna under kriget (som massakern i Nanjing 1937).

Arnstad slänger in en brasklapp i sista sekunden, men glömmer (?) att nämna att hatet mot japanerna hade sin grund i anfallet på Pearl Harbor (som skedde utan krigsförklaring) och händelser som dödsmarschen på Bataan. Japanska soldater kunde spela döda eller sårade, för att sedan spränga sig själva och de amerikanska soldater eller sjukvårdare som försökte hjälpa dem. Detta skildras i serien, likaså hur en japansk soldat blir måltavla för marinsoldater som "leker" med honom. Det förekommer också flera scener där marinsoldater plundrar japanska lik på guldtänder. "The Pacific" försöker inte dölja att sådana händelser ägde rum. Att man inte tog fångar berodde också till stor del på att japanska soldater sällan gav sig.

Men den verkligt intressanta frågan är varför ”Pacific” kommer just i år. Vad har fått radarparet Steven Spielberg och Tom Hanks att överge sagan om menige Ryan och hans brödraskap i Europa – och i stället bege sig till Stilla havet? Vi kan lägga märke till att ”Saving Private Ryan” och ”Band of Brothers” bägge tillkom åren runt 2000, då spänningarna steg mellan USA och dess europeiska allierade från kalla kriget (Storbritannien, Frankrike och Tyskland).

"Saving Private Ryan" kom 1998, när Bill Clinton var president, och "Band of Brothers" spelades in under Clintons sista år. Arnstad får allt komma med övertygande argumentation för att det förekom spänningar mellan USA och dess allierade.

I USA fanns en känsla av att dessa nationer visade otacksamhet, med tanke på den amerikanska insatsen under andra världskriget. ”If it wasn’t for us, you guys would be speaking German by now”, var ett amerikanskt argument som användes när irritationen nådde kokpunkten, inför anfallet mot Irak 2003. Framför allt tv-serien ”Band of Brothers” tjänade då det politiska syftet att övertyga både amerikaner och européer om USA:s historiska roll som godhetens krigare. Bushregimen jämförde Saddam Hussein med Hitler.

Väl att märka är att första avsnittet av "Band of Brothers" hade premiär två dagar före 11/9 2001. Om Arnstads konspiratoriska tänkande ska stämma, måste republikanerna ha planerat att Bush skulle komma till makten och att al Qaida skulle slå till mot USA, och varit förutseende nog att uppdra åt Hollywoodliberalerna Spielberg och Hanks att spela in en tv-serie som skulle kunna användas i propagandasyfte...

Men i ”Pacific” 2010 strider amerikanerna i ett bleknande beige-grått sterilt landskap, som ska föreställa vulkanöar i Stilla havet på 1940-talet. Liknar inte miljön Afghanistan?

Särskilt Afghanistans skärgård...

Vissa egenskaper understryks hos de japanska soldaterna. De strider utan heder, skjuter civila och förefaller sakna professionalism. Japanernas vapen är i stället religiös fanatism (”deras kejsare är deras Gud – de strider för sin Gud”, kommenterar en amerikansk soldat bittert). Detta gör att japanerna i ”Pacific” fortsätter strida även 1945, trots att de i allt väsentligt redan förlorat kriget. De vägrar ge upp, till de amerikanska soldaternas frustration. Precis som talibanerna i Afghanistan förlorar alla slag – medan själva kriget emot dem ändå verkar omöjligt att vinna (utan de atombomber som avslutar striderna i ”Pacific” – till rollfigurernas oerhörda glädje och lättnad).

Den dag talibanerna anfaller i självmordsvågor med dragna kroksablar kan möjligen Arnstads krystade försök att finna en koppling besannas.

Är alltså japanerna i ”Pacific” i själva verket nutida talibaner? Och är Steven Spielberg och Tom Hanks medvetna om att denna fråga är möjlig att ställa? Eller har de bara intuitivt gjort sin tv-serie, utan tanke på produktionen som ett nutida historiepolitiskt debattinlägg? Det får vi troligen aldrig veta.

Med tanke på att "The Pacific" gjorts av två Hollywoodliberaler, och att serien började planeras innan talibanerna blivit en kraft att räkna med, så får nog Arnstad vänta på att verkligheten ska arrangera sig efter hans önskemål...

Arnstads artikel är ett missfoster till konspirationsteori, där Hollywood springer Pentagons ärenden. Om hans relevans som historiker hänger på artikeln, har han straffat ut sig från skrået och parkerat sig själv i det politiska pamflettmakeriets utmarker.

[Niedzwiadek]

Jag vill tacka för en utmärkt analys av Arnstads artikel. När jag läste artikeln tidigare i DN så kändes det som att Arnstad som vanligt famlade efter halmstrån.

Just The Pacific kan inte anklagas för att förneka att faktumet att striderna i stilla havet brutaliserade de amerikanska soldaterna.

Det finns fantastisk scen där Snafu roar sig med att kasta småsten i japanskt kranium fyllt av en blandning av regnvatten och hjärnsubstans.

[cats]

Tack för en bra analys av Henrik Arnstads artikel. Har just själv sett första avsnittet av "The Pacific" och upptäckte heller inga talibaner i serien.

Om man skall komma med kritik, tycker jag tidshoppet blev onödigt långt i serien mellan att kriget inleddes för USA:s del, och att slaget om Guadalcanal inleddes. De defensiva striderna emellan Pearl Harbor och Guadalcanal nämndes inte alls. Ett tidshopp på ca. 8 månader, som kan ge sken av att först attackerade Japan, och sen slog USA tillbaks.

Riktigt så var det ju inte.

[B Hellqvist]

Anledningen till "tidshoppet" var att man valt att följa de tre personer, varav ingen var med i striderna större delen av 1942.

[Blixten]

Även jag tackar för en bra analys och tack för tv-tipset! Jag hade missat att den kom på tv och har den inte på skiva. Det blir en högtidsstund ikväll!