We Were Soldiers
Jag har ännu inte sett filmen men vill ändå göra ett par kommentarer då jag läst boken som filmen bygger på. Det är svårt att avgöra en skildrings trovärdighet. Om Oliver Stones Plutonen har hög trovärdighet därför att han var i Vietnam så borde denna film också ha det då bokens författare även de var i Vietnam. Att personerna bakom själva har upplevt det de skildrar kan nog allmänt sägas vara en trovärdighetshöjande faktor men mycket kan påverka detta. Det kan t.ex. finnas en vilja att skildra något ur en speciell vinkel för att få fram en politisk poäng. Det är också så att människor kan uppfatta samma situation olika beroende på en rad saker. Det kan också vara så att deras upplevelser från samma krig skiljer sig åt beroende på tid, plats, förband osv precis som nämnts i tidigare inlägg.
Jag har läst andra skildringar om det förband som skildras i filmen/boken under samma tid. Även i dessa finns det en obändlig tro på amerikanska värderingar. Nu verkar det som om filmen kanske har skruvat detta ytterligare ett varv men det kan faktiskt i grunden stämma att de var präglade av ett Amerika av kommunisthat, familjevärden och drömmen om att med vapen få försvara de rätta värdena.
Kriget var nytt och grabbarna från mellanvästern var på ett korståg mot kommunismen som inte skulle bli långvarigt. Med åren skulle idealen blekna och problemen öka. Dock inte hos alla. Jag känner en kille som var i Vietnam i flera omgångar under de sista åren på 60-talet och han säger att det var den bästa tiden i hans liv.
Jag har läst andra skildringar om det förband som skildras i filmen/boken under samma tid. Även i dessa finns det en obändlig tro på amerikanska värderingar. Nu verkar det som om filmen kanske har skruvat detta ytterligare ett varv men det kan faktiskt i grunden stämma att de var präglade av ett Amerika av kommunisthat, familjevärden och drömmen om att med vapen få försvara de rätta värdena.
Kriget var nytt och grabbarna från mellanvästern var på ett korståg mot kommunismen som inte skulle bli långvarigt. Med åren skulle idealen blekna och problemen öka. Dock inte hos alla. Jag känner en kille som var i Vietnam i flera omgångar under de sista åren på 60-talet och han säger att det var den bästa tiden i hans liv.
Vietnam och östfronten
Många verkar tro att alla amerikaner i Vietnam var nerknarkade rasister.l Detta eftersom det enligt många "experter" här flödade av knark i Vietnam. Samtidigt så hyllas de tyskar som slogs på östfronten, det var tuffa killar det, de drack också sprit som satan och även där delades droger ut för att soldaterna skulle orka hålla sig vakna. så vad är skillnaden ? Sitta i en firebase i Vietnam och röka på eller vid Charkov och peta i sig amfetamin eller vad de nu tog ?
Sen haltar som någon innan mig skrev jämförelsen mellan We were soldiers och Plutonen markant. Det skiljer några år då mycket hände i vietnam och på hemmafronten. Ungefär som att jämföra fälttåget i Frankrike -40 och östfronen -44.
Sen haltar som någon innan mig skrev jämförelsen mellan We were soldiers och Plutonen markant. Det skiljer några år då mycket hände i vietnam och på hemmafronten. Ungefär som att jämföra fälttåget i Frankrike -40 och östfronen -44.
Vem påstår att det är någon större skillnad?Många verkar tro att alla amerikaner i Vietnam var nerknarkade rasister.l Detta eftersom det enligt många "experter" här flödade av knark i Vietnam. Samtidigt så hyllas de tyskar som slogs på östfronten, det var tuffa killar det, de drack också sprit som satan och även där delades droger ut för att soldaterna skulle orka hålla sig vakna. så vad är skillnaden ?
Det är väl självklart att folk berusar sig i krig precis som många berusar sig i fredstid och jag dömer ingen för det.
Men att det knarkades mer i Vietnam än på östfronten inser nog du också , precis som det troligen dracks mer vodka på östfronten än i Vietnam.
Nu har jag sett filmen. Den förtjänar både ris och ros. Jag tror nog att den idyll av religion, "american family values" och plikttrogenhet som präglar första delen av filmen verkligen fanns under första delen av 60-talet. Detta inte minst i ett nyupprättat "elitförband". Det är också värt att notera att de som skilldras är officerarna och deras familjer. En grupp som i USA ses som en medelklass bastion.
Dock blir det hela lite svårt att uthärda då jag uppfattar det som inte en skildring av värderingar under en passerad historisk epok utan som en hyllning till de rätta värdena. Det är idealiserande av en idyllisk tid. Jag noterade att det inte fanns en ful hustru på regimentet.
När sedan förbandet hamnar i strid i Vietnam så framstår Gibsons rollfigurs envishet att stå upp när kulorna flyger runt omkring som föga trovärdigt. Detsamma gäller de första dödsfallens lugna heroiska dödsögonblick med fosterlandet och frun på läpparna.
Annars tycker jag stridsscenerna är bra. Hade jag sett filmen innan Saving Private Ryan och Black Hawk Down hade jag nog ansett att de var exeptionella men efter dessa två filmer sticker de inte ut.
Jag saknar en mer utvecklad skildring av utvecklingen av "AirCav". Den behandlades alldeles för flyktigt i mina ögon. De hade gärna fått byta ut lite aftonbön mot taktikutveckling.
Scenen med journalisterna som embarkera en helikopter anser jag precis fånga den känsla som man kan få. Jag vet av egen erfarenhet från Bosnien att det är lätt att betrakta dem som asgamar. De har inte varit med. De vet ingeting. Tror nog att det är svårt att hitta en tydligare in. outgroup än mötet mellan soldater som varit i strid och journalister.
Dock blir det hela lite svårt att uthärda då jag uppfattar det som inte en skildring av värderingar under en passerad historisk epok utan som en hyllning till de rätta värdena. Det är idealiserande av en idyllisk tid. Jag noterade att det inte fanns en ful hustru på regimentet.
När sedan förbandet hamnar i strid i Vietnam så framstår Gibsons rollfigurs envishet att stå upp när kulorna flyger runt omkring som föga trovärdigt. Detsamma gäller de första dödsfallens lugna heroiska dödsögonblick med fosterlandet och frun på läpparna.
Annars tycker jag stridsscenerna är bra. Hade jag sett filmen innan Saving Private Ryan och Black Hawk Down hade jag nog ansett att de var exeptionella men efter dessa två filmer sticker de inte ut.
Jag saknar en mer utvecklad skildring av utvecklingen av "AirCav". Den behandlades alldeles för flyktigt i mina ögon. De hade gärna fått byta ut lite aftonbön mot taktikutveckling.
Scenen med journalisterna som embarkera en helikopter anser jag precis fånga den känsla som man kan få. Jag vet av egen erfarenhet från Bosnien att det är lätt att betrakta dem som asgamar. De har inte varit med. De vet ingeting. Tror nog att det är svårt att hitta en tydligare in. outgroup än mötet mellan soldater som varit i strid och journalister.
Just detta beror kanske mer på att folk inte direkt är beredda att punga ut 95 kr för att se en hög med symöteskärringar.Haegg skrev:. Jag noterade att det inte fanns en ful hustru på regimentet.
Ovanstående kan jag hålla med om, men det är trots allt bara en filmHaegg skrev:...jag uppfattar det som inte en skildring av värderingar under en passerad historisk epok utan som en hyllning till de rätta värdena. Det är idealiserande av en idyllisk tid
...
dödsfallens lugna heroiska dödsögonblick med fosterlandet och frun på läpparna.
jag tycker om soldater som röker lite gräs, de känns mer mänskliga då tycker jag.
Leary skickade en miljon doser LSD ut dit oxå, kan ju inte påstå att det är ngt man skulle ta i djungeln där o må bra av, men intressant ändå att de gjorde det.
så, är denna filmen sevärd, alltså så bra att man bör betala för att se den?
Leary skickade en miljon doser LSD ut dit oxå, kan ju inte påstå att det är ngt man skulle ta i djungeln där o må bra av, men intressant ändå att de gjorde det.
så, är denna filmen sevärd, alltså så bra att man bör betala för att se den?
Wreezig, jag hittade siffrorna nu...Leonidas skrev:Men det är en stereotyp som skapats av Hollywood. Jag har sett fakta på antalet narkomaner och svarta. Det knarkades eller söps inte mer under Vietnamkriget än i andra krig. De svarta amerikanska soldaternas mängd
översteg inte befolkningssammansättningen i USA.
Jag har frågat Marcus om de här siffrorna och var man kan få tag på dem. Så vi får se.
A FEW VIETNAM WAR FACTS
9,087,000 military personnel served on active duty during the official Vietnam era from Aug.5,1964 to May 7, 1975.
Approximately 73% of the US servicemen who served in Vietnam were volunteers.
86% of the men who died in Vietnam were Caucasians, 12.5% were black, 1.2% were other races
Vietnam Veterans represented 9.7% of their generation.
240 men were awarded the Medal of Honor during the Vietnam era.
Severely disabled: 75,000
100% disabled: 23,214
5,283 lost limbs.
1,081 sustained multiple amputations.
Men under the age of 21 killed: 61%
Married men killed: 17,539
Average age of men killed: 22.8 years.
97% of Vietnam-era veterans were honorably discharged.
91% of Vietnam Veterans say they are glad they served
74% said they would serve again even knowing the outcome
There is no difference in drug useage between Vietnam Veterans and non veterans of the same age group (from a Veterans Administration study)
Isolated atrocities committed by American soldiers produced torrents of outrage from antiwar critics and the news media while Communist atrocities were so common that they received hardly any attention at all. The United States sought to minimize and prevent attacks on civilians while North Vietnam made attacks on civilians a centerpiece of its strategy. Americans who deliberately killed civilians received prison sentences while Communists who did so received commendations. From 1957 to 1973, the National Liberation Front assassinated 36,725 South Vietnamese and abducted another 58,499. The death squads focused on leaders at the village level and on anyone who improved the lives of the peasants such as medical personnel, social workers, and school teachers. -Nixon-
Vietnam Veterans are less likely to be in prison - only 1/2 of one percent of Vietnam Veterans have been jailed for crimes
85% of Vietnam Veterans made a successful transition to civilian life
Five men killed in Vietnam were only 16 years old.
The oldest man killed was 62 years old.
Vietnam veterans have a lower unemployment rate than our non-vet age group
87% of the American people hold Vietnam Vets in high esteem
The first soldier to die in combat in Vietnam was James Davis, in 1958. He was with the 509th Radio Research Station. Davis Station in Saigon was named for him.
Five men killed in Vietnam were only 16 years old
11,465 KIAs were less than 20 years old
The oldest man killed was 62 years old
U.S. MILITARY CASUALTIES IN SOUTHEAST ASIA
DEATHS BY CASUALTY TYPE AND SERVICE
CASUALTY TYPE USA USMC USN USAF USCG
HOSTILE - KILLED 25,358 11,491 1,115 537 4
HOSTILE - DIED OF WOUNDS 3,566 1,476 150 49 1
HOSTILE - DIED WHILE MISSING 1,960 108 325 1,130 0
HOSTILE - DIED WHILE CAPTURED/INTERNED 45 10 36 25 0
NONHOSTILE - DIED OF OTHER CAUSES 4,907 1,436 579 531 2
NONHOSTILE - DIED OF ILLNESS/INJURIES 1,437 314 69 170 0
NONHOSTILE - DIED WHILE MISSING 928 3 281 141 0
AS OF MARCH 31, 1997 58,184
Source: Military Casualties pages from the Department of Defense
main source http://remembervietnam.homestead.com/thevietnamwar.html
Nu har även jag set filmen!
Det är uppebart att Hollywood inte längre förmår att skapa intressanta krigsfilmer.
Jag var från början skeptisk, sedan jag sett en intervju med "Hjälten" Mel Gibson i the Oreilly Factor (Fox news), men efter att ha läst kommentarerna i denna tråd beslöt jag mig för att trots allt ge filmen en ärlig chans. Det gick inget vidare...
Efter att ha genomlidit de första 10 minuterna spolade jag fram till tidpunkten för själva slaget. -Kanske kunde lite maffiga stridsscener rädda den kväljande, sentimentala sidostoryn tänkte jag (fortfarande med ett öppet sinne). Dessa förhoppningar grusades snabbt. "Hjältens" agerande i början av slaget (när kulorna viner kring hans huvud) sopar i ett slag bort all trovärdighet.
En smula besviken belöt jag ändå att ge filmen en sista chans -kanske kunde den ses som en renodlad actionfilm? Men tyvärr, inte heller det fungerade. Slaget bestod mest av några utbrott M16 smatter akompanjerat av stråkmusik och utdragna dödsscener i ultra-rapid. Och gång på gång avslutades det hela med en airstrike napalm. Ännu värre var naturligtvis de återkommande sekvenserna från militärbasen, där kvinnorna väntade på dödsbuden. Inte heller skildringen av den hygglige Vietnamesiske befälhavaren kändes trovärdig (eller passande i en actionfilm).
We were the Soliders är inget mer än ännu ett sentimentalt flaggviftar spektakel, den saknar djup, känsla, trovärdighet och underhållande våld.
En mycket, mycket dålig film.
Det är uppebart att Hollywood inte längre förmår att skapa intressanta krigsfilmer.
Jag var från början skeptisk, sedan jag sett en intervju med "Hjälten" Mel Gibson i the Oreilly Factor (Fox news), men efter att ha läst kommentarerna i denna tråd beslöt jag mig för att trots allt ge filmen en ärlig chans. Det gick inget vidare...
Efter att ha genomlidit de första 10 minuterna spolade jag fram till tidpunkten för själva slaget. -Kanske kunde lite maffiga stridsscener rädda den kväljande, sentimentala sidostoryn tänkte jag (fortfarande med ett öppet sinne). Dessa förhoppningar grusades snabbt. "Hjältens" agerande i början av slaget (när kulorna viner kring hans huvud) sopar i ett slag bort all trovärdighet.
En smula besviken belöt jag ändå att ge filmen en sista chans -kanske kunde den ses som en renodlad actionfilm? Men tyvärr, inte heller det fungerade. Slaget bestod mest av några utbrott M16 smatter akompanjerat av stråkmusik och utdragna dödsscener i ultra-rapid. Och gång på gång avslutades det hela med en airstrike napalm. Ännu värre var naturligtvis de återkommande sekvenserna från militärbasen, där kvinnorna väntade på dödsbuden. Inte heller skildringen av den hygglige Vietnamesiske befälhavaren kändes trovärdig (eller passande i en actionfilm).
We were the Soliders är inget mer än ännu ett sentimentalt flaggviftar spektakel, den saknar djup, känsla, trovärdighet och underhållande våld.
En mycket, mycket dålig film.
Recension av we were soldiers
Här kommer en recension av en lärare i film och media skrivit i smålandsposten om denna film med Mel Gibson.
Själv har allt negativt om filmen fått mig att avstå från att se denna film jag vill inte råka ut för ännu en Black Hawk Down shock.We were soldiers
Regi: Randall Wallace
Medverkande: Mel Gibson, Madeleine Stowe, Barry Pepper, Greg Kinnear, Sam Elliot med flera. Visas på Filmstaden
Recenserad: Tisdag 4 juni 2002
En patriotisk idealiserad krigsbild
Byggd på general Hal Moores och journalisten Joseph Galloways minnesanteckningar från slaget i la Drang-dalen i Sydvietnam i november 1965 visualiserar Randall Wallace en idealiserad krigsbild med patriotiska förtecken och förklarar USA:s deltagande som politiskt nödvändigt för att stoppa spridningen av kommunistisk ideologi.
Hal Moore, som här spelas av Mel Gibson med få ansiktsuttryck, leder den amerikanska styrkan som slåss mot en numerärt överlägsen nordvietnamesisk armé. Slaget är blodigt och understryker USA:s tapperhet och osjälviska hjältemod. Wallace drar också stora växlar på att staben i Washington svek sina soldater genom att desinformera Moore om storleken på fiendestyrkorna. Om vi skall hitta en tidigare film av samma politiska anti-kommunistiska propagandadignitet kan nämnas De gröna baskrarna i regi av John Wayne (1968). Svagheten här är också att Wallace inte hittar någon balans mellan krigshelvetet ute på slagfältet och de politiska orsakerna till att Amerika deltog i konflikten. Till det kommer filmens övertydlighet med sin koppling mellan detta slag och general Custers blodiga nederlig i indiankriget vid Little Big Horn 1876.
Kaj Wickbom
Jag får instämma i ditt påstående men som B-films freak gillade jag napalm scenen där jänkaren blev lite bränd.We were the Soliders är inget mer än ännu ett sentimentalt flaggviftar spektakel, den saknar djup, känsla, trovärdighet och underhållande våld.
Det är cooltmen annars skulle filmen kunna bli bra med lite förändringar , Mel Gibson passar inte alls i sin roll och blir bara en stereotyp över hjältemodiga amerikaner.
...
Fundering.
I filmen ser vi de två veteranerna Mel och hans kollega ibland gå omkring helt orädda bland vinande kulor och granatnedslag. Kan förstå om många tycker det verkar vara totalt overkligt och skapat av Hollywood.
MEN. Faktum är att i väldigt många vittnesskildringar från tex Andra Världskriget beskriver soldaterna just detta faktum att många officerare som varit med ett tag betedde sig just på det viset. Vilket ofta resulterade i döda officerare...
Är det ett naturligt beteende att människor vänjer sig vid faran och ignorerar den efter ett tag? Trots att man vet vad som kan hända.
Kommentarer?
/Gribing
I filmen ser vi de två veteranerna Mel och hans kollega ibland gå omkring helt orädda bland vinande kulor och granatnedslag. Kan förstå om många tycker det verkar vara totalt overkligt och skapat av Hollywood.
MEN. Faktum är att i väldigt många vittnesskildringar från tex Andra Världskriget beskriver soldaterna just detta faktum att många officerare som varit med ett tag betedde sig just på det viset. Vilket ofta resulterade i döda officerare...
Är det ett naturligt beteende att människor vänjer sig vid faran och ignorerar den efter ett tag? Trots att man vet vad som kan hända.
Kommentarer?
/Gribing
