Regelverket baserar sig alltså på principen om Fractional-reserve banking där banken endast måste ha en bråkdel av det inlånade kapitalet i reserver. Det inlånade kapitalet är ju skulder för banken och balanserar tillsammans med det egna kapitalet utlåningen. Det riskerade kapitalet är dock inte hela det utlånade kapitalet utan endast den andel av detta som anses riskerat. Normalt drygt 50%. Dvs det primärkapital banken själv måste stå för motsvarar inte mer än ca 2-3% av utlåningen ! -Resultatet blir bl.a. en enorm hävstång för penningmängden vilket lätt urartar i en våldsam inflation, men i denna tråd tänkte jag att vi skulle hålla oss till det historiska riskperspektivet med förfarandet.
Naturligtvis kan det tyckas lågt med ovanstående procentsatser och enligt min mening är det också det, det räcker ju med motsvarande kreditförluster för att banken skall haverera. Men i praktiken har man också en viss säkerhetsmarginal, man vill ju inte bli av med tillståndet och det har faktiskt på det hela fungerat bra. Undantaget är den stora bankkrisen i just Sverige precis efter att systemet startats, men till systemets försvar så berodde den också på en politisk handläggning som kraftigt ökade riskerna. Inte bara det att man plötsligt droppade ett ohållbart valutaåtagande. Mitt i bankkrisen gick tex dåvarande finansinspektionschefen ut och sa, utan motivering, att man nu borde ta ut pengarna och sätta in dem i statsobligationer istället. Naturligtvis gav det en extra stor påfrestning på bankerna i en kritisk situation. Den bakomliggande orsaken kan man bara spekulera i, men givetvis kan statens egna svårigheter att få låna spelat en stor roll. Situationen var i vissa stycken närmast den motsatta mot idag.
Banker och politiker tyckte dock inte att detta var bra nog. Dels ville man kunna mäta fler risker, operationell risk osv. Gott så. Men man ville också använda egna mätmetoder och framför allt kunna låna ut ännu mer utan att öka kostnaderna. Bankerna för att kunna tjäna mer pengar och politikerna för att få fler röster genom att flöda marknaden med billigt kapital. Kapitalägarna är måhända fler än låntagarna, men de inser inte detta eftersom lånen är individuella medan besparingarna för flertalet är kollektiviserade och förvaltade av institut. Därför tjänar man alltid röster på att gynna låntagare. Dessutom ingår det som ett politiskt ideal i den socialistiska idén; i den mån politiska ideal fortfarande är levande.
Ett nytt regelverk, kallat basel 2, kom därför att utvecklas av BCBS under början av 2000-talet och hur tex svenska finansinspektionen argumenterade för att i möjligaste mån minska soliditeten och öka utlåningen har tidigare diskuterats här. Den största förändringen var dock att man införde en möjlighet för bankerna att använda sina egna riskmätningsmetoder, internal risk classification IRC eller IRK på svenska, för att bedöma hur mycket kapital man riskerat efter godkännande av de nationella övervakningsmyndigheterna. Ett EU-direktiv anger dock den struktur som måste följas. I Sverige började Basel 2 att successivt införas under 2007.
Den metod som i många fall infördes var value at risk. Begreppet är inte så godtyckligt som det kan verka utan står för en metod att utifrån historiska data och med statistiska metoder skatta hur stort värde som riskerar att förloras under en viss tidsrymd. EU-direktivet stipulerar också hur långa tidsserier man minst måste basera skattningarna på, på tok för korta enligt min mening. Värst verkar underskattningen vara för hushåll. Här stipuleras att metoden skall vara en portföljsimulering där risken för enskilda objekt skattas och korrelationerna sätts enligt på förhand givna samband i direktivet.
Man skulle kunna sammanfatta metoden med att det springer runt en hjord med zebror (hushåll) på savannen och sedan skattar man hur många av dem som kommer att bryta benen, bli uppätna av rovdjur eller allmänt dör, dvs orsakar kreditförluster minskat med hur mycket kött som statistiskt kan återvinnas ur kadavren. (En specialklausul ger dock vid handen att ingen bank får bedöma det som om mindre än 10% av köttet går förlorat i ett genomsnittligt kadaver.) Resultatet blir en löjligt låg riskskattning, ty inga tidsserier sträcker sig så långt tillbaka i tiden att den minns när en hel hjord senast sprang ner i en flod eller över ett stup. I själva verket lägger sig de flesta banker på 10-15% riskvikt resulterande i ett kapitalkrav på ca 1% och ett primärkapitalkrav på 0,5 % av utlånat belopp ! Jämför detta med den schablonmetod som finns som alternativ till IRK, enligt den så skall husållslån ges riskvikten 35% om pant finns upp till 75% av värdet och alla andra hushållslån 75% riskvikt. I praktiken blir det ca 50% i snitt, dvs ett fem gånger högre kapitalkrav.... Men politiker och banker är förstås helnöjda. Politikerna kan låna ut mer pengar och vinna röster och bankägarna kan låna ut mer pengar och tjäna mer pengar utan att behöva tillföra mer eget kapital. I själva verket har de inget val om de inte vill bli utkonkurrerade. Men vem skall egentligen låna ut de här pengarna och vilken ränta är egentligen rimlig, i synnerhet som hjorden verkar springa närmre stupet än på mycket länge, kanske till och med balansera på kanten? Risken har inte bara ett värde utan också ett pris !
Låt oss därför gå igenom de fyra stora bankernas senaste kvartalsrapporter.
Nordbanken först, de är långsammast att införa den nya metoden och därför kan man se hur det har sett ut enligt tidigare metod. Detta är dock ingen långsiktig garanti eftersom man redan börjat tunna ut kapitalbasen antagligen tryggt förvissade om att det bara är att byta metod.
Hushållslån: 123 miljarder euro, riskvikt 45% och kapitalkrav 8% av det, kapitalkrav 4,4 miljarder euro (varav endast hälften i primärkapital). Formellt kan man troligen minska detta med ca 3 miljarder euro ! På det viset skulle man kunna få upp den formella kapitaltäckningsgraden för hela portföljen från 9,4% idag (dvs nära gränsen på 8%) till ca 12%. Men är det verkligen rimligt att långivarana skall stå vid sidan om och acceptera det utan att kräva ett risktillägg?
http://www.nordea.com/sitemod/upload/ro ... 008_SE.pdf
Övriga banker har redan gjort förändringen, även om full effekt först nås om ett par år pga. övergångsregler.
Handelsbanken har fått upp kapitaltäckningsgraden från 9,2% till 15,2% med denna metod, dock formellt fortfarande endast till 10,3% pga övergångsreglerna. Hushållslånen uppgår till 559 miljarder SEK men kapitalkravet blir bara 3,8 miljarder !
http://www.handelsbanken.se/shb/inet/ic ... apport.pdf
SEB har fått upp kapitaltäckningsgraden från 9,3% till 12,7% med metoden (formellt ännu bara 10,4%) Hushållslånen uppgår till 469 miljarder SEK men kapitalkravet blir bara 4,7 miljarder !
http://hugin.info/1208/R/1262406/276803.pdf
Swedbank har fått upp kapitaltäckningsgraden från 8,5% (nära den nedre gräns som gällde för bara något år sedan) till 12,5% med metoden (formellt ännu bara 9,9%). Hushållslånen uppgår till 689 miljarder SEK men kapitalkravet blir bara 5,6 miljarder.
Anmärkningsvärt är att just Swedbank "glömmer" att skriva ut i klartext hur urusel kapitaltäckningen varit om den beräknats med de regler som gällde bara för något år sedan. Däremot är man något tydligare än övriga när man förklarar varför det blivit såhär.
Dock kunde man ju varit än tydligare och skrivit att kapitalkravet för hushållsportföljen i praktiken utraderats av formella skäl och att det är endast tack vare detta man håller näsan över ytan. Men en sådan skrivning hade förvisso varit överraskande.Övergång till Basel 2-regelverk
Övergången till Basel 2-regelverket innebär att kapitalkravet för den del av portföljen som nu beräknas enligt IRK har
minskat med 49 procent från 56 413 mkr till 28 541 mkr. Större delen av minskningen sker i hushållsportföljen där
kapitalkravet generellt minskar. I företagsportföljen är effekten blandad. Kapitalkravet ökar betydligt för vissa krediter och minskar samtidigt väsentligt för andra. På portföljnivå faller även kapitalkravet i företagssegmentet, dock mindre än i hushållssegmentet.
http://www.swedbank.se/sst/www/inf/out/ ... 286,00.pdf
Detta skrivet som en historisk bakgrund till varför kapitalägarna inte längre väljer att lita till att så länge bankerna klarar de formella kraven så lånar vi ut utan större räntepåslag utan nu har börjat ta ett eget ansvar och värderar bankerna var och en efter dess förmåga och potentiella risk.
Frågan är nu, vad innebär detta för den dagsaktuella politiska diskussionen om garantier och återställande av "normala" räntepåslag. Hur "normala" är egentligen dessa när man politiskt ändrat spelreglerna och ökat riskerna och vem skall egentligen låna ut till de enligt marknaden, med hänsyn till den ökade risken, uppenbart för låga räntorna som politikerna vill ha? Vad händer när man inte längre kan piska fram kapital, skall det inrättas en låneförmedling à la arbetsförmedling eller bostadsförmedling som ersättning för de i princip nationaliserade bankerna där medborgarna skall stå i kö tills det dyker upp någon kapitalägare som vill låna ut till de låga räntor politikerna kräver?
Tack! 
, Varjag