För sydstatspoltitiker var dock status quo inte tillräckligt eftersom det sågs som ett långsiktigt hot mot slaveriet. Högsta domstolen var dominerad av sydstatare och 1857 hade de i fallet Dred Scott v. Sandford fällt en helt horribel dom. Konsekvensen av denna dom var att svarta aldrig kunde bli medborgare och att den federala regeringen inte hade mandat att förbjuda slaveri. HD-domen påverkade egentligen bara territorierna men den logiska slutsatsen av domens resonemang var att inte heller delstater kunde förbjuda slaveri. Detta krav framfördes också av sydstatspolitiker även om de förstod att nordstaterna aldrig skulle acceptera det. När den demokratiske presidentkandidaten Douglas vägrade att gå med på detta och istället även i fortsättningen låta enskilda delstater bestämma om slaveriet, valde sydstatsdemokraterna att bilda ett utbrytarparti i full förvissning om det i praktiken skulle garantera att Lincoln blev vald.
Valet av Lincoln blev ett svepskäl för att lämna unionen och skapa en ny statsbildning som kunde expandera slaveriet. I deras nya grundlag lade de också till en paragraf som stadgade att delstater inte kunde avskaffa slaveriet.
Inte alla slaverianhängare sympatiserade med separatisterna och de röstade främst på det unionistiska partiet Constitutional Union. På grund av valsystemet vann Lincoln överlägset i nord och sydstatsdemokraten i syd. Men räknat i procent av rösterna var det betydligt jämnare:
39,7 % – Lincoln
21,5 % – Douglas (nordstatsdemokrat)
14,4 % – Breckenbridge (sydstatsdemokrat)
12,6 % – Bell (unionist)
Inget parti var uttalade separatister och endast ett parti som fick 14,4 % ville expandera slaveriet. Men det var tydligen tillräckligt för att splittra unionen.
I Virginia var det extremt jämnt. Unionisten Bell fick 44,6 % av rösterna medan demokraten Breckenridge fick 44,5 %. Unionisterna hade övertaget i presidentvalet men den fortsatta händelseutveckling gick separatisternas väg. Virginia ville nämligen vara neutrala i inbördeskriget men Lincolns krav på att de skulle bidra med trupper ledde till att ett konvent röstade för att lämna unionen med sifforna 88 mot 55.
Av de officerare från Virginia som tjänstgjorde i USA:s armé valde 40 % att strida för unionen. Robert E. Lee var inte en av dem. Han begärde att få slippa strida mot sin hemstat, men hans överordnade Winfield Scott (som också var från Virginia) gav honom ett blankt nej. Lee valde därför att ansluta sig till sydstatsarmén.
Vad gäller Lees inställning till sydstaternas utträde ur unionen så är det visserligen dokumenterat att han var emot det i januari 1861. Men granskar man hans kommentar närmare så ser man att han inte tyckte att det var principiellt fel. Och i likhet med andra från Virginia så är det troligt att han ändrade uppfattning när Lincoln inte respekterade Virginias krav på neutralitet.
https://en.wikipedia.org/wiki/Robert_E._Lee#Civil_WarDespite opposing secession, Lee said in January that "we can with a clear conscience separate" if all peaceful means failed. He agreed with secessionists in most areas, rejecting the Northern abolitionists' criticisms and their prevention of the expansion of slavery to the new western territories, and fear of the North's larger population. Lee supported the Crittenden Compromise, which would have constitutionally protected slavery
Citatet visar också klart och tydligt att han var en av de extrema slaverianhängare som ville expandera slaveriet.
