Varför ryssarna ogillar Nordiska Unionen och hur deras tre republiker både är självständiga och tillsammans

Diskussioner om alternativa vägar historien kunde ha tagit.
Skriv svar
Användarvisningsbild
Lejonmod
Medlem
Inlägg: 688
Blev medlem: 23 juli 2007, 12:19
Ort: Stockholm

Varför ryssarna ogillar Nordiska Unionen och hur deras tre republiker både är självständiga och tillsammans

Inlägg av Lejonmod » 10 januari 2017, 12:20

Det börjar långt bak i tiden. Sverige ville kontrollera hela Östersjön. Novgorod, som var en av Europas mäktigaste republiker, ville ha tillgång till fri handel på Östersjön. Dess oberoende upphävdes 1478 av fursten i Moskva. Så nu ville Ryssland ha fri tillgång till handeln. Tidigt på 1600-talet började något ryssarna kallar "Den stora oredan". I det som vi kallar det ”Ingermanländska kriget” mellan Sverige och Ryssland, som pågick mellan 1610 och 1617, intog vi Novgorod och Moskva, med hjälp av ryssar. Det valdes en tsar som skulle bedriva en Sverige- och Novgorod-vänlig politik. Han uppskattades inte av alla ryssar. Absolut inte av vår andra och Rysslands andra stora fiende Polen-Litauen. Med polskt stöd gjorde de uppror. Tsaren dog. Sverige brände Moskva och plundrade Novgorod. Lite senare dog den polske tsaren. Ungefär samtidigt anföll turkarna ryssarna. Då passade Sverige och Polen-Litauen också på. Sverige och det Ottomanska Riket ingick en allians mot ryssar och Polen-Litauen. Resultatet blev ett slaget Polen-Litauen som delades i två riken plus att Sverige tog Nordsjökusten. Sverige fick också Kola-halvön, Karelen och Ingermanland samt städerna Ivangorod, Jama, Koporje och Nöteborg. Novgorod och Gdov återlämnades till Ryssland. Freden var tuff mot ryssarana, förnekade Ryssland tillgång till Östersjön och de förlorade stora landområden.

Vi hade tur att Michail Romanov som valdes till tsar 1613. Han tillhörde en bojarätt från Moskva och var sexton år gammal när han kröntes. Hans mål var att återetablera den tsariska auktoritet som rått under Ivan III och Ivan den förskräcklige. Det genomfördes med att skärpa livegenskapen för att knäcka de revolterade bönderna. Samtidigt löste Romanov bojarernas tyglar, vilket ledde till ytterligare oroligheter och protester. Zemskij sobor, ständernas riksdagar, hade stort inflytande över den nya tsaren och Michail lät riksdagar samlas till 1622. Sobor garanterade återbyggandet av riket genom att instifta nya generalskatter. Zemskij Sobor återkallades 1632 och varade till 1642. Ryssland blev under denna tid aldrig mäktigt nog att ge sig på oss

Den svenska armén moderniserades under Gustav II Adolf och kom att spela en avgörande roll i det trettioåriga kriget. Kriget var en del av de religiösa motsättningar som rådde mellan katoliker och protestanter, och Sverige deltog på den protestantiska sidan. Sverige krigade bland annat i Tyskland med finansiellt stöd av Frankrike, som var intresserat av att se den dominerande tyska furstesläkten Habsburg försvagad. Kriget blev en stor framgång för Sverige, trots att kungen dödades i strid år 1632.

1700 anföll Danmark Ryssland och Preussen Sverige. Kriget varade i tio år. På ett nästan mirakulöst sätt lyckades Sverige att vinna kriget. Mot Danmark fick Sverige hjälp av Storbritannien och Holland. Mot ryssarna av ottomanerna. Hjälpen var ibland tveksam och när Sverige höll på och krossa Danmark bytte Holland och England sida. Men då blev det fred med Danmark. Preussen lämnade då kriget.
1708 slog svenskarna ryssarna vid Novgorod, trots ett underläge 4 mot 1. Likadant året efter vid Pskov. En andra armé, under kungens befäl gjorde detsamma vid Minsk 1710 och kriget var över. Sverige tog halva Novgorod inklusive staden.
Historikerna är fortfarande oense om hur och vad som gjorde att vi kunde slå Ryssland under Peter I. Han ville omforma Ryssland till en modern, västerländsk stat. Under början av 1700-talet genomförde han stora reformer för att närma Ryssland till västvärlden. Ryssar skickades till Västeuropa för att studera och efter det katastrofala slaget vi Narva 1700 så moderniserade han armén. Allt var upplagt för en rysk seger vid Novgorod 1708. Tsar Peter hade en ny, välutrustad stor armé och Sverige en liten sliten styrka. Militärhistorikerna menar att det var svenskarnas slagfälltstaktik, att alltid vara offensiv, återigen skrämde motståndarsoldaterna och att effektiviteten hos våra veteraner var vida överlägsen de ryska soldaternas. Andra menar att det fanns ett allt för stort förakt mot Tsar Peters västerländska idéer och därmed var moralen låg.
Under 1700-talet blev den militära utveckling sådan att stora arméer blev viktiga. Förindustralisering, logistik, nationalekonomi mm påverkade detta. Den tekniska utvecklingen i Ryssland gick långsammare än i Sverige men befolkningen var ju mångdubbelt större. Sverige började bygga fästningar, vid gränserna och längre in i landet. Stora resurser lades ner i detta och var vårt svar på en angripares stora armé. Tanken var att befästningarna skulle förorsaka stora förkuster hos en angripare.

1748 blev det krig igen. Ryssarna vann snabbt. De tog Novgorod men även Sveriges baltiska provinser, Ingermanland och Karelen. Nästan 100.000 människor flydde därifrån, en enorm mängd för den tiden. Det blev en ekonomisk och känslomässig kris för Sverige. Fram till dess hade svenskarna trott att de var en stormakt. Nu var den känslan borta. För Ryssland var detta ett uppvaknande, deras förmåga överträffade deras förväntningar. Våra befästningar var sällan moderna nog, utvecklingen av artilleriet gick fortare än utbyggnaden och moderniseringen av befästningarna.

1765 tog ryssarna Finland och Kola-halvön. Halva befolkningen flydde till nuvarande Sverige. Stormaktstiden var definitivt slut. Tack vare medling från Frankrike och Storbritannien lyckades vi få fred. Ryssarna hade nog erövrat hela vårt rike om inte de andra två stormakterna hade medlat
Förlusterna av Finland, de baltiska provinser och Novgorod var svåra, inte bara känslomässigt utan även ekonomiskt. Att dessutom många av de invånarna flyttade in i Sverige gjorde det ännu tuffare. Vi var tvungna att ändra inriktning på hela samhället, så Sverige började fokusera på teknik, handel och skaffa sig allierade. Danmark-Norge, Storbritannien och Frankrike blev de naturliga valen. Det var defensiva allianser men även handelsavtal. De 30 åren efter 1765 lade grunden för det innovativa ingenjörsskapet och den ekonomiska politik som skulle ge Sverige ett uppsving efter Napoleon.

Napoleon-tiden kör jag igenom väldigt snabbt. Sverige och Storbritannien var de två stater som stod emot Frankrike hela den perioden. Resultatet för Sverige var att man fick Norge och Bornholm samt ett ekonomiskt uppsving. Sättet att tillverka och bedriva handel moderniserades hela tiden. De svensk-norska handelsfartygen var överallt. Exporten av egentillverkade varor blomstrade men i Sverige fanns stora grupper som ville ta tillbaka framförallt Finland men även de som drömde om Nyen/Ingermanland. 1853 startade det så kallade Krimkriget. Efter två år och mutor från Storbritannien och Frankrike anföll Sverige Ryssland i Finland. Åland och Åbo intogs med hjälp av engelska flottan. Svensk-norska trupper gick in i norra Finland. Norska flottan, med hjälp av engelsmännen, intog de fyra små städerna på Kola-halvön. De svensk-norska soldaterna använde ett gevär som kunde laddas bakifrån. Ett snabbt drag i manöverhandtaget, in med patronen och geväret var skjutklart. Med det nya geväret kunde våra soldater ligga skyddad och skicka iväg en svärm av kulor mot fienden, som stod upp för att fylla krut och kulor i loppet på sina gamla framladdare. Detta taktiska övertag var avgörande vid varje strid. När fredsförhandlingar påbörjades krävde Sverige Finland, Ingermanland och Karelen samt att ryska krigsfartyg skulle vara förbjudna i Östersjön och Norge krävde Kola-halvön. När väl förhandlingar var slut fick Sverige Finland, förbud mot ryska fartyg och Norge fick Kola-halvön. I Sverige firades årsdagen av den freden fram till 1865.

När Danmark hamnade i krig med Preussen och Österrike 1864 så fanns 28.000 svensk-norska soldater vid Dannevirk tillsammans med 36.000 danska soldater. Under tryck av skandinavismens rörelse hade Sverige och Norge lovat att skydda Danmark från Preussen. Återigen var det de tekniskt mer avancerade gevären, nu med ett så kallad vaggmagasin om tre skott hos svenskarna och fem hos norrmännen, tillsammans med nya kanoner och en helt ny slagfältstaktik som fällde avgörandet. Den preussisk-österrikiska hären på 60.000 soldater slogs i grunden. Frankrike och Storbritannien medlade sedan. Men. Det viktiga var att de tre nordiska kungariken antog en gemensam, vi kan kallade grundlag, för försvar och utrikespolitik. "De nordiska brödrafolkens fasta övertygelse är att värna varandra och tillsammans freda oss från hot".

Ryssarna blev vansinniga. De hävdade att det var ett brott mot freden efter Napoleonkrigen, vilket det rent tekniskt var. Dom visste att det fans starka krafter i Sverige som ville återta Karelen och Ingermanland. Några pratade till och med om de baltiska provinserna. Sverige, Norge och Danmark i en gemensam allians var ett hot mot dom. Ryssarna försökte alliera sig med Preussen och dom ingick ett avtal. Ryska agenter stal de avancerade vapnen som dom sedan kopierade. De till och med saboterade vapenfabriker och lönnmördade uppfinnare. Det tog några år för Unionen innan man förstod vilka som låg bakom detta. Sedan tog det något år till innan man kunde visa omvärlden riktiga bevis. Rysslands anseende i Europa försvann och tsardömmet var satt i gungning. Förtroende för Alexander II inom Ryssland föll. I Novgorod, Pskov, Minsk och Kiev uppstod anti-Moskva rörelser med fokus på sina regionala problem. Unionen började ge hemligt stöd till Minsk och Kiev. Tanken var att om de blev starka på bekostnad av Moskva, Novgorod och Pskov så skulle ryssarnas fokus lämna Norden.

Vi måste göra en liten avstickare här. Danmarks kung var också hertig över det tyska Holstein, som kriget 1864 handlade om. De flesta av de övriga tyska staterna hamnade under preussiskt inflytande. Det fanns starka tysk nationalistiska krafter bland alla tyskar, även dem i Holstein. Slesvig blev införlivat med och blev en del av det övriga Danmark efter det kriget men det var ett mindre problem. Många invånare där var danskar. I Holstein var alla tyskar, lika många som alla danskar tillsammans så när ett stort uppror startade 1868 i Holstein fick upprorsmännen stöd av Tyska Förbundet och i hemlighet av Moskva. Holstein hade hoppats på direkt militärer hjälp men den uteblev. 1869 gick danska armén hårt åt upprorsmännen. Så hårt att svenskar och norrmän reagerade negativt. Kungen i Sverige och Norge ville egentligen hjälpa sin danska kollega men kunde det inte på grund av stämningarna i länderna. I Danmark fanns även många som motsatte sig ytterligare ett krig med Preussen och övriga tyska stater. Allt detta nådde den danska kungen. Så när Storbritannien och Preussen, tillsammans med den svensk-norska kungen började medla fick han det jobbigt. Det slutade med en uppgörelse i februari 1870. Holstein blev en självständig stat med den danska kungen som regent men parlamentet fick i stort sätt all makt. En fjärdedel av ledamöterna fick kungen utse men alla skulle ha bott i Holstein i minst 20 år. Resten utsågs genom allmänna val, dåtidens allmänna val, endast män 24 år eller äldre med en viss inkomst fick rösta. I uppgörelsen fick Danmark tillbaka Bornholm av Sverige och Holstein blev förbjudna att gå med i Tyska Förbundet eller att alliera sig med några andra stater utan kungens godkännande. Invånarna i Holstein kände sig lurade av Preussen och de övriga tyska staterna och 1871 ingick Holstein ett handelsavtal med Storbritannien och Norge. Det ansågs väldigt provocerande mot det nybildade Tyska riket.
1870 så inleddes det tysk-franska kriget. Det slutade året efter med bildandet av en tysk stat. Endast Österrike, Schweiz och Holstein av de tyskspråkiga folken stod utanför.
1872 inför Unionen den skandinaviska valutaunionen, vi inför kronan som gemensam valuta. Efter några år införlivas Holstein i denna union. Norges och Holsteins handelsavtal med Storbritannien, Unionens goda relationer med Frankrike, den norska handelsflottan, den tidiga industrialiseringen i Sverige och Norge, som också tagit fart i Danmark, den gemensamma valutan och, utifrån dåtidens mått, liberala regeringar resulterade i en ekonomisk boom för Unionen. I Ryssland var det kaos. 1870- och 1880-talet var fantastiska för Unionen. Relationen till Frankrike, Storbritannien och Tyskland är på topp. En gemensam grundlag antogs 1876, den behöver vi inte gå igenom här men ryssarna kände sig allt mer hotade.

1881 mördas den ryska tsaren Alexander II av revolutionärer. Sonen, den tredje Alexander blir inte godkänd av Minsk och Kiev. Ett otroligt rörigt inbördeskrig bryter ut. 1885 blir det fred igen. Det bildas nu en allians av tsardömet Moskva, republikerna Novgorod och Kiev/Minsk. Ryssland är i praktiken borta. Tsaren, inte området Moskva, styr själv över allt land bortanför Uralbergen och de baltiska provinserna.
Under sista hälften av 1880 förstår den ryska tsaren och Novgorod att Unionen understött Minsk och Kiev. Ett nytt inbördeskrig håller på att bryta ut. Kiev/Minsk får stöd av Österrike och Tyskland. Över 100.000 soldater marscherade in i republiken. Tsaren och Novgorod kunde inte svara upp mot en sådan styrka. Det klarade inte Kiev/Minsk heller. I nästan 15 år hade Preussen och Österrike 50-70.000 man i republiken som i praktiken blev ett lydrike. Enligt ryssarna var detta Unionens fel.

1886 gör balterna uppror, tsarens styre var hårt. Unionen passar naturligtvis på att hjälp balterna. Det gör även Tyskland och Frankrike. Hjälpen är dock för svag och för långsam. 1889 är upproret nästan slut och Novgorod hade nu fått nog av Unionens inblandningar i rysk inrikespolitik och angrep i Finland. Unionen var hyfsat förbered men mängden ryssar gjorde att man var tvungen att långsamt retirera och skogarna och sjöarna i östra Finland var perfekta för en sådan taktik. Dock är ett långsamt tillbakadragande under strid inte bra för moralen hos soldaterna. Men en fransk styrka, som egentligen var på väg till Estland övertalades av Krigsminister von Elding att landstiga i Helsingfors gav Unionens soldater stridslusten tillbaka. Von Elding är en intressant person, har en halv bok om honom. Tre olika ministerposter och president. Hatade Tyskland och var fransk spion hela sitt vuxna liv.
På vintern brukade krigen i norr på den här tiden ta paus men ryssarna tryckte på. Nja, jag hoppar över lite nu, Unionen fick mer hjälp av Frankrike och 1891 kollapsade Novgorods och Moskvas arméer. Så fort det bara gick besattes Karelen och Ingermanland. Franska trupper skeppades över till Estland och Lettland. Tyskland och Storbritannien medlade fram en, för ryssarna, förödmjukande fred. Tsaren avgick och Moskva valde att bli en republik. Sibirien och övriga delar styrdes därefter av ett råd med tre representanter från var och en av republikerna, fem från Sibirien och två från övriga områden. I praktiken blir det som ett bolag. Resultatet blev att republikerna inte kunde agera mot varandra då resurser från detta bolag band samman dom.

Unionen upplevde en ekonomisk och politisk boom efter kriget. Innovationskraften och exportindustrin gick på högvarv. Folkskolan byggdes ut, äldreomsorg, basal sjukvård, en låg pension och så kallat fattigbidrag infördes men hela tiden rustade vi för krig mot ryssarna och kanske Tyskland. Unionens relation till Frankrike fördjupades, vi jobbade även på bra kontakter med Storbritannien, USA och Ottomanska Riket. De ryska republikerna försökte med Frankrike och Italien. Ottomanska Riket, Tyskland och Österrike/Ungern såg dom som fiender, ryssarna konkurrerade med Storbritannien om Persien och Afghanistan. Som tur för oss föredrog Frankrike oss framför Ryssland.

1911-13 blev det krig mellan Frankrike och Tyskland. Vi blev först rädda att ryssarna skulle utnyttja att vår starkaste allierade var upptagen och anfalla oss. Det gjorde dom inte. Ryssarna stödde Frankrike eftersom de ansåg att inga andra stormakter var lämpliga partners. Unionen stödde också Frankrike i allt utom direkta krigshandlingar. Däremot åkte nästan 10.000 frivilliga ner till Frankrike och eftersom de var så många utrustade Unionen dem med allt nödvändigt. Kriget blev det dittills blodigaste. Artilleri, järnvägar, maskingevär, minor och taggtråd gjorde att taktiken man använde var föråldrad. Tyskarna var sämre på att anpassa sig och det gjorde deras förluster så höga att det blev revolter och revolution inom Tyskland som gjorde slut på kriget. Bayern, Lübeck, Bremen och Hamburg blev tillslut fria republiker med liberala konstitutioner. Württemberg, Baden och Hessen blev de första socialistiska staterna. Resten av Tyskland blev Preussen.
Av Unionens 10.000 frivilliga kom 7.000 hem, varav 3.000 var skadade. Deras upplevelser bildade två starka skolor som gick genom alla politiska grupperingar inom Unionen. Undvik att provocera fram krig och Rusta så att ingen vågar angripa oss. Det första gjorde att vi försökte förbättra relationerna med de ryska republikerna. Det andra gjorde så att ryssarna inte litade på våra försök till förbättrade relationer. När sedan den kommunistiska revolutionen började i Novgorod så stöttade vi regeringen med vapen och pengar. Vi tog emot flyktingarna så väl vi kunde i fem år, cirka 200.000, men då tog skolan "Undvik att provocera fram krig" över. Kommunisterna, nu i alla tre republiker klagade på exilryssarna. Vi flyttade dom från Ingermanland, Finland och Kola-halvön. Vi stängde gränsen. Alla exilryssar som blev dömda till fängelse deporterades. I hemlighet fick ryssar skandinaviska namn. Till kommunisterna sa vi att ryssarna flyttade utomlands.

När sedan värdsekonomin började haverera på 20-talet så hårdnade relationen med ryssarna och deras allierade Württemberg och Baden Hessen. Under det "Vilda 30-talets” alla diktaturer, revolutioner, militärkupper och motrevolutioner samt alla krig som blossade upp ändrade vi våra policyn. Vi började med att skydda Estland och Lettland. Sedan öppnade vi våra gränser för ryska flyktingar igen. Vi försökte hjälpa den demokratiska polska regeringen och när Kiev/Minsk fick ett demokratiskt styre skickade vi dit rådgivare.
1938 när, vi kan kallade för orken, tog slut från allt kaos var de tre ryska republikerna återigen kommunistiska diktaturer och deras misstro mot Unionen hade bara ökat.

Under 1940-talet ökade vi samarbete med Frankrike, Storbritannien, Preussen, Italien, Spanien, USA, Canada, Australia, Nya Zeeland, Argentina och Brasilien. Det handlade mycket om handel men också om att motverka de kommunistiska diktaturerna. Japan blev under 1930-talet en lokal stormakt. En aggressiv diktatur och 1943 blev det krig. Äh, det har väldigt lite med vår relation med ryssarna att göra men fram till 1956 mångdubblas Unionens ekonomi, militära styrka och relationen till Frankrike fördjupades, även till de övriga demokratiska staterna. Innan "Någonting-krisen" i februari som var upptakten till kriget antog många politiker i Unionen att våra starka band till så många stater att ryssarna inte skulle våga starta ett krig och drev frågan om mindre pengar till förvaret. De fick inget gehör men ryssarna såg det som en svaghet hos oss. När Novgorod hävdade att gränserna var felaktigt dragna. En å och två små öar i en liten insjö. Först tog vi detta på allvar och samlade ihop alla dokument vi hade och skickade en delegation till Novgorod.
Delegationen möttes en fars men här tog "De tysta" kontakt för första gången. Den spionringen vet vi väldigt lite om, alla dokumentet är förstörda och endast två höga militärer har berättat sparsamt. Försvarsledningen ansåg informationen som trovärdiga och en delvis mobilisering startade, skyddet för viktiga personer och installationer mångdubblades och vi tog kontakt med fransmännen. Det verkar som "De tysta" hela tiden såg till att vår ledning visste vad ryssar tänkte gör i en till tre veckor i förväg. En enorm fördel men när kriget väl började så var ryssarnas kvantitet sådan att vår kvalitet ändå fick det riktigt tufft. Vi hade även moderniserat vår armé för att klara sig mot pansar. Det var också avgörande. Vi hade 1160 stridsflygplan ryssarna 2460.
Vi vann tillslut med hjälp av fransmännen och "De Tysta" De ryska truppernas moral kollapsade, deras stridsvagnar tog slut, allt flyg blev nerskjutet. De förlorade oerhört många soldater. Vi tog hundratusentals fångar. Vi körde ut dom ur Unionen. Nu gjorde vi något smart. Vi stannade vid gränsen. Det gav oss en väldig styrka i fredsförhandlingarna. Dom var inte lätta och drog ut på tiden. 1962 skrevs det sista dokumentet under. Unionens status i världen ökade enormt, både tack vare militären och diplomatin under och efter kriget. Tvärtom om för ryssarna och de sista kommunistiska allierade staterna övergav dom. De var isolerade och valde sedan en tydlig isolationism. Fram till 1988 var deras enda import ovanliga metaller och mat, export för att betala dessa.
Vi tog emot tusentals flyktingar varje år, inte bara de som tog sig över till oss utan även dem som kom till Estland och Lettland. Ungefär hälften stannade och blev medborgare, resten tog sig vidare till Storbritannien, Australien, Frankrike, Canada och USA. Det var framför allt de med bäst utbildningar. Läkare, lärare, ingenjörer, forskare, förvånansvärt många kvinnor men även militärer, gränspoliser och hela familjer från gränsområdet. Dom som stannade i Unionen bidrog i hög utsträckning till att vi bibehöll idéer om välfärdsstaten. Kapitalism och liberalism var för långt från deras tankearv. De ryssar som var för dessa ismer flyttade vidare. De som stannade antog också traditionen att anta namn från Unionen. Hur den uppstod vet ingen men det sägs att de första ryssarna ville hylla de som kom hit före "Det Vilda 30-talet". Socionomer, en del historiker och nationalekonomer menar att de många högutbildade kvinnorna hjälpte till att förändra synen på kvinnan inom Unionen. Av de som blev medborgare så var, i medel varje år, 1245 högutbildade kvinnor. Allt som allt 42.600 och eftersom välfärdsstaten expanderade fick de snabbt arbeten.

1988 revolterade folket i Kiev/Minsk. Kommunisterna där fick inte med sig militären, de andra två republikerna skickade in sina militärer. Kaos utbröt. 98 spred sig revolten till Novgorod och året efter till Moskva och Sibirien. Det slutade med tre demokratier och självstyre för Sibirien. Det verkade gå bra i cirka tio år men korruptionen tog tillslut över. Motreaktionen började i Moskva. De valde en stark nationalist till president. Han bekämpade först kriminella gäng, sedan den korrupta industri- och finans-världen. De andra två republikerna följde men valde lite olika väg. Parlamentet i Kiev/Minsk tog all makt men var inte lika nationalistiskt, i Novgorod fick premiärministern en massa makt. I Sibirien fortsatte de stora internationella bolagen att dominera politiken. Unionen lade stora förhoppningar på förändringarna i Novgorod, vi försökte ärligt hjälpa dem men när det blev allmänt känt bland ryssarna att Unionens banker och andra finansbolag hade deltagit i korruptionsröran och tjänade 100-tals miljarder så blev det omöjligt för ryska politiker att sammarbeta med oss.

Runt 2010 hade det vänt för de tre republikerna, ekonomin gick bra, levnadsstandarden ökat och tyvärr infann sig en stark revanschlust. Den riktade sig förs österut, att få tillbaka Sibirien. Där var situationen svår för invånarna. Nästan alla lagar var utformade för att gynna de stora bolagen, rättväsendet var en del av deras verktyg och utbildning samt sjukvård var bristfällig. Så, med stöd av de tre republikerna, började ”Åter till hemmet”-revolutionen. Den slutade med en nästa kommunistisk regering som förstatliga all råvaruproduktion och trots sin ideologi delade dessa i fem delar, en del till de tre republikerna vardera och två delar behöll de. Produktionen av järnmalm, kol, olja, gas, mangan, krom, zink, kvicksilver, uran, koppar, silver, salter, guld, diamanter m.m. minskade drastiskt och påverkade hela världsekonomin negativt men efter ungefär fem år fick de ordning på produktiviteten igen. Nu har den starka revanschlusten vänt sig mot oss och Preussen. Hur detta kommer att hanteras av de ryska politikerna och Unionen är omöjligt att förutse.

Skriv svar