Sverige utan politiken som startade med hattar och mössor?

[mekkomarie]

[Delat från "Lincolns politik"]

Hur hade Sverige sätt ut utan politiken som startade med hattar och mössor? Vad har ni för ide? Vad har gjort Sverige bättre av det?

[Fredrik Andersson]

Nu är vi inne på kontrafaktiska området här så vi ska nog vara försiktiga med alltför vidlyftiga utsvävningar. Men för att föra tråden framåt - om vi inte haft den sk frihetstiden under 1700-talet så tror jag att vi haft mer eller mindre enväldiga kungar fram till slutet av 1700-talet eller möjligen fram en bit in på 1800-talet innan de republikanska idéerna från Frankrike nått hit. Slutresultatet hade blivit något snarlikt det vi har nu men jag tror att övergången från absolut monarki till någon form av demokrati hade blivit mycket våldsammare, kanske rent utav en fransk revolution i typisk svensk "mini-version"?

[von Adler]

Traditionellt stödde sig de svenska kungarna på de självägande bönderna i maktkampen mot adeln. Någon slags revolution tror jag inte vi får förrän 1848, då vi möjligtvis har en tillräckligt stor klass av fattiga lantarbetare (statare) och daglönare (proletärer) i städerna för att kunna vara en tredje maktfaktor. Och tills dess undrar jag om inte man börjat arbeta för ett mer parlamentatiskt system.

[sapient]

Fast om vi tänker bort frihetstiden, kan vi nog inte tänka oss mindre krig än tidigare. (De återkommande krigen var ju kännetecknande för centralstyret av riket och kungamakten.)

Och med tanke på att nederlaget i "hattarnas krig", ihop med det ständiga motståndet mot nya skatter, var en djupt bidragande orsak till dalaupproret 1743 ("den stora daldansen"), så måste vi nog tänka oss att risken för uppror hade varit stor ändå.

Dessutom får man ta med i beräkningen, att omvälvningar tenderar att bli större ju längre de skjuts upp - mer dramatiska, mer blodiga osv. Utan frihetstidens inledande reformer (inte minst enväldets avskaffande i sig) hade det fortfarande funnits en enorm krigströtthet hos bondebefolkningen.

Vi vet heller inte vilken ekonomisk politik som hade bedrivits. Nu stimulerades handeln och tillverkningen, genom rikliga subventioner, under en merkantilistisk idé. Det absorberade en del av de begynnande befolkningsöverskottet (nu när det inte fördes ständiga krig, som under enväldets tid).

Det är ett typiskt volatilt skede i en stat, när stora ekonomiska förändringar sker. (Det var det så klart ändå, under frihetstiden - men det hade inte blivit mindre av en starkare kungamakt.)

Slutligen är frågan hur det hade gått med det skiftet inom jordbruket, som ju påbörjades vid mitten på 1700-talet och pågick ändå in på 1820-talet. Hade en kungamakt sökt genomdriva det snabbare (med större motstånd) eller inte alls (med större risk för återkommande svält)?

Båda fallen kan vara grogrund för oroligheter.

[von Adler]

Både Hattarnas Ryska Krig och Pommerska Kriget uppstod ju för att Hattarna var mutade av fransmännen? Om vi antar att Ulrika Eleonora fortsätter att styra som enväldig monark, vad är det som säger att hon skulle gå i krig på fransk begäran? Man kan notera att Karl XIs tid som enväldig monark var en av de fredligaste på länge i Sverige.

[sapient]

I kontrafaktisk historieskrivning kan man så klart göra som man vill. Men därmed kan man ju också gå så långt som att tänka bort annars rimliga konsekvenser - och då är det ju inte längre någon större mening att efterfråga "vad hade hänt om..?".

Jag ville peka på vad jag tyckte var flera faktorer som saknades i din, förvisso mycket korta skiss. I ett avseende pekade du själv på en viktig förutsättning för social oro, nämligen "en tillräckligt stor klass av fattiga lantarbetare (statare) och daglönare (proletärer) i städerna", vilket ju i hög grad skulle bero på vilken ekonomisk politik som hade förts.

Ja, det har så klart funnits kungar som krigat mindre - liksom kungar som krigat mer. Men 1700-talet (och det tidiga 1800-talet)var inte, generellt, en tid som kännetecknades av frånvaro av konflikter i Europa. Sverige stod utanför flera större konflikter, efter att stormaktsväldet hade fallit samman. Men vi var ingalunda utanför alla konflikter - framför allt var det ju spänningarna mellan Sverige och Ryssland som dominerade utrikespolitik.

Hela den perioden har också, i den faktiska historien, kännetecknats av en kamp för ökad folkstyre som i hög grad förts underifrån - även om de grupper som ursprungligen saknade politisk makt inte heller var särdeles organiserad eller militant. Men att tänka bort denna process, är en tämligen långtgående redigering. Den startade inte med "hattarna och mössorna" och den dog inte heller när frihetstiden dog.

Jag menar att det är sannolikt att den kampen i Sverige hade blivit mer accelererad - och möjligen även också blodigare - om en del av de reformer som faktiskt gjordes (i huvudsak mot slutet av frihetstiden) hade uteblivit. Både reformer i mer demokratisk riktning och reformer som lättade olika slags bördor och ålägganden på folket.

Jag har pekat på ett par tillfällen som redan innebar kraftiga missnöjesyttringar varav inte minst "den stora daladansen" hade kunnat utvecklas till en revolution, om fler grupper hade hunnit sluta upp innan de blodiga händelserna på Gustav Adolfs torg.

Och ja - givetvis kan man tänka bort alla dessa faktorer. Men då menar jag att det blir mer av rent önsketänkande - allt för mycket regi, alltför lite historia. Men det är så klart en högst personlig uppfattning.

[medundersåte]

Jag har pekat på ett par tillfällen som redan innebar kraftiga missnöjesyttringar varav inte minst "den stora daladansen" hade kunnat utvecklas till en revolution, om fler grupper hade hunnit sluta upp innan de blodiga händelserna på Gustav Adolfs torg.

Fast en av anledningarna till missnöjet under denna daldans var uttryckligen bristen på kungligt envälde. En stark kungamakt sågs av folket som en garant mot herrevälde, kungen uppfattades som de fattigas beskyddare och ju mindre makt kungen hade, desto sämre skydd ansåg sig utsatta grupper ha mot exploatering. Frihetstidens likheter med det karolinska enväldet var också stora ur ett mer institutionellt perspektiv, en liten grupp politiker styrde i mångt och mycket enligt samma suveränitetsprincip som de enväldiga kungarna.

[Ben]

Alldeles bortsett från att den här sortens spekulationer aldrig blir mer än just spekulationer så kan det vara värt att hålla i minnet att det karolinska enväldet både växte fram (1680-) och avskaffades (1718-19) utan våldsamma inre oroligheter, så en försening av dess fall hade inte med självklarhet inneburit att det så småningom skett efter inbördeskrig och massavrättningar. Enväldet hade gissningsvis bestått så länge det hade funnits en monark som var stark nog för att försvara det och så länge som det hade funnits självklara arvingar till tronen. Om Karl XII vid sin död hade efterlämnat en erkänd vuxen manlig arvinge skulle gissningsvis "revolutionen" 1719 helt ha uteblivit.

Vilken politik enväldiga 1700-talskungar skulle ha fört är mycket vanskligt att sia om. Förmodligen hade de, åtminstone inledningsvis, varit minst lika uppfyllda av revanschtankar som den tidiga frihetstidens politiker var. Riksdagens och rådets makt hade förblivit liten och de väldiga mängder frihetstida riksdagshandlingarna som finns bevarade i Riksarkivet skulle aldrig ha kommit till. Det hade följaktligen resonerats betydligt mindre och handlats betydligt mer. Om sedan resultatet av revanschförsöken hade blivit så annorlunda är väl mer tveksamt.

[von Adler]

Det är förstås väldigt, väldigt svårt att sia om vilken slags utrikespolitk som fortsatt enväldiga svenska kungar jade fört på 1700-talet.

I teorin förlorade Sverige ingen militär kapacitet med förlusterna i freden 1721 - de territorier som förlorades var inte med i indelningsverket. I praktiken inledes en nedgång i förmåga, delvis på grund av de lägre inkomsterna, delvis på grund av korruptionen.

Hattarnas ryska krig kom till på fransk begäran, under idén om att Sveriges armé var stark nog att slå till mot Ryssland - vilket den inte var. Hade en enväldig monark gått i krig på samma vis? Det är möjligt. Franska subventioner drev de svenska vapnen under en stor del av stormaktstiden. Hade armén då varit bättre? Hade korruptionen varit lägre? Inte omöjligt. Hade det räckt till en seger mot Ryssland? Förmodligen inte. Möjligtvis kan man bevara 1721 års gränser.

1700-talet är för övrigt en period med fantastiska personligheter i Sverige. Män som Chydenius, Linné, Celsius och af Chapman och många andra.

Vad gäller revolutioner och oroligheter kan man notera att den gamla alliansen mellan självägande böner och kungamakten hade bestått. Daldansen uppstod i och med missnöje med korruption, adelsstyre och misslyckade krig.

Man brukar säga att reform eller revolution blir absolut nödvändig när stora grupper av samhället hamnar utanför den etablerade ordningen. I Sverige kom "århundradets reform" när ståndsriksdagen avskaffades 1866 för att en växande klass av industrialister, grosshandlare och andra rika inte representerades i riksdagen. De fattiga, proletärer och lantarbetare, röstade med fötterna och emigrerade till USA i enorma skaror.

Skulle man kunna tänka sig en upplyst absolut monark i Sverige? Någon som anammar Chydenius idéer?

Utrikespolitiskt kan man se att en absolut monark skulle vilja återställa Östersjöväldet och eventuellt lägga beslag på Norge för att slippa den pistolen i ryggen vid framtida konfrontationer med Ryssland.

En konfrontation med Ryssland är möjlig när de är i krig med Ottomanerna (och Krimtatarerna) eller man störs av stora oroligheter i Polen. I krig med Ottomanerna låg man 1735-1739, 1768–1774 och 1787–1792. I Polen var ryssarna tvungna att gå in med stora styrkor 1768-1772.

[Ben]

Hattarnas ryska krig kom till på fransk begäran, under idén om att Sveriges armé var stark nog att slå till mot Ryssland - vilket den inte var.

Det är högst tveksamt. Revanschtanken hade funnits ända sedan 1721 och omhuldades av de allra flesta. Skillnaden mellan exempelvis Arvid Horn och hans mer aktivistiska efterträdare låg inte i inriktningen av politiken utan i hur och när revanschtanken skulle omsättas i praktisk politik. Frankrikes roll var nog i praktiken ganska modest och dess utrikepolitik motarbetade på vissa punkter rentav den svenska, som när dess ambassadör i Konstantinopel hjälpte till att mäkla fred mellan Ryssland och Ottomanska riket.

[sapient]

Kungamakten ses gärna som beskyddare, när den av någon anledning är frånvarande, försvagad et.c. I tider när den är stark - och det är den som pålägger folket extra bördor - så minskar populariteten högst avsevärt.

Givetvis hade utvecklingen kunnat ta många olika vägar. Jag vill inte få det att framstå som om enväldet på något sätt var ödesbestämt att gå under när det gjorde det - det går att tänka sig många olika utvecklingsriktningar.

Men jag vände mig mot att något förenklat beskriva det som kungamakten alltid kunnat luta sig mot de självägande bönderna. (Mot adeln.) Det har ju funnits sådana epoker. Det har ju också funnits epoker då de självägande bönderna varit kungamaktens främsta fiender.

När Gustav III begick statskupp och krossade frihetstiden, så hade det ju inte någon stark anslutning hos folket. Han stödde sig på de värvade regementena och garnisonerna. Inledningsvis verkar folkopinionen ha varit avvaktande, men framför allt när G III utvecklade sina krigiska planer, struntade i fortsatta inrikespolitiska reformer (som hade tagit fram mot slutet av frihetstiden et.c.) så växte utbrett missnöje i folkleden.

Så det är inte givet vad som är populärast - en stark kungamakt eller parlamentariskt styre. Det beror mycket på vilken politik som förs.

[medundersåte]

Kungamakten ses gärna som beskyddare, när den av någon anledning är frånvarande, försvagad et.c. I tider när den är stark - och det är den som pålägger folket extra bördor - så minskar populariteten högst avsevärt.
[...]
Men jag vände mig mot att något förenklat beskriva det som kungamakten alltid kunnat luta sig mot de självägande bönderna. (Mot adeln.) Det har ju funnits sådana epoker. Det har ju också funnits epoker då de självägande bönderna varit kungamaktens främsta fiender.

Såväl 1600- och 1700-talen kännetecknades av ett starkt stöd för kungamakten, trots att skatterna ökade. Om kungen pålägger folket extra bördor så sågs det snarare som ett exempel på en svag kungamakt, när resurser togs ut av bönderna istället för adeln så ansågs det som ett bevis för att adeln hade tillskansat sig makt på kungens bekostnad. Det rör sig alltså om ett helt annorlunda sätt att tänka än idag. Kungamakten var snarast en konstant god kraft att jämföra med hur folket/demokratin/jämställdheten/marknaden (stryk det ej önskvärda) uppfattas nuförtiden. Bönderna var inte fiender till kungen, de stred för kungen även när de såg sig tvingade att gripa till vapen mot honom.

När Gustav III begick statskupp och krossade frihetstiden, så hade det ju inte någon stark anslutning hos folket. Han stödde sig på de värvade regementena och garnisonerna. Inledningsvis verkar folkopinionen ha varit avvaktande, men framför allt när G III utvecklade sina krigiska planer, struntade i fortsatta inrikespolitiska reformer (som hade tagit fram mot slutet av frihetstiden et.c.) så växte utbrett missnöje i folkleden.

Ändå så var det adeln och inte bönderna som mördade kungen. Bara för att det gjordes reformer så behöver ju dessa inte automatiskt gillats av samhällets bottenskikt. Frihetstiden var en period av proletarisering där torpares och bruksarbetares rättigheter urholkades. Riksdagen hade visserligen viss makt, men bondeståndet hölls i stor mån utanför. Det var även stor skillnad på de självägande bönderna i riksdagen och torpare, drängar och pigor.