När Sverige halkade in i andra världskriget
Re: När Sverige halkade in i andra världskriget
Du kanske skall börja en karriär som författare FNP... Sveriges Tom Clancy. Förbannat kul läsning, väntar på fortsättning...
No one can prevent me from raising towers in babylon
Re: När Sverige halkade in i andra världskriget
Stockholm, Försvarstaben, 21 juni kl 1945
C Fst Und, Öv Carlos Adlercreutz (CA)
C C-byrån, Mj Carl Petersén (CP)
ÖB, Genlt Thörnell (ÖB)
C Fst: Genmj Axel Rappe (AR)
ÖB: "Ja tack... ja,jag väntar.""Hallå, hallå? Är det statsrådet?" "Utmärkt general Thörnell här.... T-H-Ö-R-N-E-L-L!" "Ja, ja... ja, jag är ledsen att störa statsrådet på detta sätt men..., på resa ja... ja, jag förstår det men detta är viktigt!" "Ja, nej det kan inte vänta...nej...ja, naturligtvis!" "Jo, det är så att tyskarna har höjt beredskapen i Norge...ja, ja... nej, bara i Norge vad vi vet, men...ja, ja... någon form av angrepp...ja, ... inte omöjligt, men inte troligt..., ja..., ja...orderna går ut nu...nej...nej...ja.., jag förstår.""Vem talar med statsministern?" "Utmärkt! Tack,då statsrådet och glad midsommar!"
ÖB:"Ja, så var det klart!" Det blev i stort som vi trodde, selektiva beredskapsåtgärder i gränszonen...., inget provocerande etc..."" Statsrådet talar med statsministern och jag är kallad till regeringen på måndag kl 1400 för en dragning av läget."
"Axel, se till att samtliga kår- och fördelningschefer personligen till dig bekräftar att de mottagit ordern." "Du får avgöra om någon av dem redan "gjort helg".
"CA, du får alarmera polisdistrikten och ditt eget folk, vi måste få rapporter om eventuella femtekolonnare så snart som möjligt - vi vill inte ha något Eben-Emael - framför allt inte i Boden!""Men, det lär väl inte bli lätt att skilja folk och fä en kväll som denna... "
"CP, kläm ur den där gynnaren allt du kan och ta in vilket folk du än behöver, vi får ta det under "särskilda omkostnader".
"Fan att vi inte vet mer!"
"Attachéerna har inte..?" "Nej, nej, då hade ni naturligtvis....""Förlåt mig mina herrar men, nu börjar jag bli lite trött. "
AR:"General, ni kan gott dra er tillbaka för kvällen. Vi har bemanning här hela natten och jag kan hantera eventuella frågor.""Jag ringer om något inträffar, men jag måste erkänna att jag skeptiskt till att allt detta gäller oss."
ÖB:"Axel, du har rätt.""Mina herrar, jag drar mig tillbaka för aftonen." "Vi träffas här på söndag kl 1600, för att gå igenom underlaget inför dragningen - ja, om vi inte ses tidigare!" "Se till att meddela växeln var ni kan nås!" "God kväll mina herrar!"
C Fst Und, Öv Carlos Adlercreutz (CA)
C C-byrån, Mj Carl Petersén (CP)
ÖB, Genlt Thörnell (ÖB)
C Fst: Genmj Axel Rappe (AR)
ÖB: "Ja tack... ja,jag väntar.""Hallå, hallå? Är det statsrådet?" "Utmärkt general Thörnell här.... T-H-Ö-R-N-E-L-L!" "Ja, ja... ja, jag är ledsen att störa statsrådet på detta sätt men..., på resa ja... ja, jag förstår det men detta är viktigt!" "Ja, nej det kan inte vänta...nej...ja, naturligtvis!" "Jo, det är så att tyskarna har höjt beredskapen i Norge...ja, ja... nej, bara i Norge vad vi vet, men...ja, ja... någon form av angrepp...ja, ... inte omöjligt, men inte troligt..., ja..., ja...orderna går ut nu...nej...nej...ja.., jag förstår.""Vem talar med statsministern?" "Utmärkt! Tack,då statsrådet och glad midsommar!"
ÖB:"Ja, så var det klart!" Det blev i stort som vi trodde, selektiva beredskapsåtgärder i gränszonen...., inget provocerande etc..."" Statsrådet talar med statsministern och jag är kallad till regeringen på måndag kl 1400 för en dragning av läget."
"Axel, se till att samtliga kår- och fördelningschefer personligen till dig bekräftar att de mottagit ordern." "Du får avgöra om någon av dem redan "gjort helg".
"CA, du får alarmera polisdistrikten och ditt eget folk, vi måste få rapporter om eventuella femtekolonnare så snart som möjligt - vi vill inte ha något Eben-Emael - framför allt inte i Boden!""Men, det lär väl inte bli lätt att skilja folk och fä en kväll som denna... "
"CP, kläm ur den där gynnaren allt du kan och ta in vilket folk du än behöver, vi får ta det under "särskilda omkostnader".
"Fan att vi inte vet mer!"
"Attachéerna har inte..?" "Nej, nej, då hade ni naturligtvis....""Förlåt mig mina herrar men, nu börjar jag bli lite trött. "
AR:"General, ni kan gott dra er tillbaka för kvällen. Vi har bemanning här hela natten och jag kan hantera eventuella frågor.""Jag ringer om något inträffar, men jag måste erkänna att jag skeptiskt till att allt detta gäller oss."
ÖB:"Axel, du har rätt.""Mina herrar, jag drar mig tillbaka för aftonen." "Vi träffas här på söndag kl 1600, för att gå igenom underlaget inför dragningen - ja, om vi inte ses tidigare!" "Se till att meddela växeln var ni kan nås!" "God kväll mina herrar!"
Re: När Sverige halkade in i andra världskriget
Svensk-Norska gränsen, Swordfish Mk I "A2F" ur 810:e divisionen HMS Ark Royal, 22 juni, kl 0535
Löjtnant Fredrick Harcourt Smith betraktade den omgivande klarblå himlen med uppenbar avsmak: "Det är ju ljust som på dagen!" utbrast han plötsligt.
"Upprepa, skepparn!". Det sprakade till i hörlurarna. Smith insåg att han inte hållit tankarna för sig själv utan faktiskt talat rakt in i mikrofonen, vilket hans skytt, sergeant Brown, givetvis hade snappat upp. Brown var pigg och alert: "Något vi lär behöva under det här uppdraget" reflekterade Smith, denna gång noga med att inte tala högt.
"Det var inget Brown!" "Jag tänkte högt, det var allt!".
"Lustigt, jag kunde svurit på att skepparn sa: - Förbannade skitväder!"
Smith, skrockade för sig själv men valde att inte kommentera Browns lika fräcka som träffsäkra iakttagelse.
Skitväder! Skitljus! Skitsol! Skituppdrag! det mesta med detta här uppdraget var faktiskt skit.
Det började redan under gårdagen när alla begrep att färden var ställd nordvart, mot Norge, något de flesta ansåg vara helt fel med tanke på var kriget egentligen fördes. Det blev inte bättre under uppdragsgenomgången, "Det förvirrade thépartyt" som Smiths gode vän, tillika 810:e divisionens lustigkurre, löjtnant Orr omedelbart kallade tillställningen. Träffsäkert det också, då thé:t dök upp mitt i genomgången serverat av yrvakna mässupppassare som snabbt kördes ut igen, bara för att återkomma 5 minuter senare ditkommenderade av-gud-vet-vem.
Alltnog alla hade de väckts mitt i natten, vilket i och för sig inte var så dumt eftersom det indikerade en gryningsräd vilket normalt var det näst bästa alternativet efter skymningsräden. Det vill säga om det nu funnits någon gryning, vilket det inte gjorde på denna lattitud, vid denna tid på året.
"Jösses!" tänkte Smith "VIlken pappskalle kom på det här?" "Anfalla tyskarna i dagsljus?" Om det hade rört sig om sjöstridskrafter hade saken kommit i ett annat läge, men alla sådana förhoppningar grusades raskt när genomgången började.
"OPERATION NORTHERN LIGHT - bombanfall mot gruvorna i Kiruna"
"Vad i helvete är Kiruna? och var ligger det", Orr kunde inte tygla sin tunga. Detta visade sig vara inledningen på en genomgång som snarast lämnade efter sig fler frågor än den besvarade. Om Smith hade förstått saken rätt gick uppdraget ut på att förstöra så mycket som möjligt av järnmalmsgruvorna med tillhörande infrastruktur utanför det lilla samhället Kiruna i det neutrala landet Sverige.
Den första haken var att det inte fanns några flygfotografier av målet, utan enbart en mycket enkel skiss på en griffeltavla. Tilldelade kartor hade alldeles för dålig upplösning för att vara till mer hjälp än för överskådlig navigering. Den andra haken var att motståndet var helt okänt och att instruktionerna för hanterandet av detta var glasklara endast på en punkt: "Undvik civila förluster!" I händelse av haveri fanns inga flygfält eller ens vägar till hjälp. För den händelse man föll i svenska eller för den delen tyska händer skulle var och en uppge att man fått i uppdrag att bomba tyska ställningar vid Storlien men att kompassen visat fel!
"Herregud!" tänkte Smith och mötte sina kollegors lika klentrogna blickar.
"Herregud! Vilken idiot har beordrat det här?", återigen var det Orr som inte kunde hålla tyst, denna gång fick han sig dock en skrapa och sjönk sedan längre ned i stolen med ett ljudligt stön.
Den tredje haken var alltså ljusförhållandena. Visserligen utgavs försäkringar om att svenskt motstånd vid målområdet var osannolikt eftersom allt svenskt jaktflyg och luftvärn befann sig i södra Sverige och dessutom anföll man under svenskarnas största fyllehelg, varför alla i vilket fall som helst låg och sov ruset av sig kl 6 på morgonen. Men likafullt skulle de långsamma Swordfish planen och de något snabbare Skua maskinerna anfalla i vad som endast kunde beskrivas som fullt dagsljus efter att flugit över fientligt territorium i över en halvtimme. Om svenskarna hade luftvärn och var det minsta beredda fanns risk för en massaker.
Den fjärde haken var att man måste göra två anflygningar över Kiruna - Den första för att överhuvudtaget hitta och identifiera målen och den andra för att bomba och detta dessutom på lägsta höjd och med låg fart för maximal precision. Varje mål skulle dessutom pekas ut för och godkännas av respektive divisionschef innan det fick anfallas.
"Det fick vara hur det ville med den saken nu" tänkte Smith, "Nu är vi i alla fall på väg och hitills har det mesta gått efter ritningarna vilket ändå måste räknas som positivt."
Hela lufthavet över fjällvidderna syntes vimla av flygplan, formationerna låg perfekt "Nästan som uppvisningarna före kriget" tänkte Smith. Kom det bara an på flygskicklighet och numerär fanns det hopp för företaget. Förutom Smiths egen Swordfish hade Ark Royal ytterligare 33 Swordfish ur 810:e, 818:e och 820:e divisionerna i luften. Dessutom 18 Skua I ur 800:e och 803:e divisionerna. Glorious bidrog med 23 Swordfish ur 812:e och 823:e divisionerna samt 9 Sea Gladiator ur 804:e.
Ytterligare 20 minuter förflöt, förutom fartvindens vinande i stöttor och stag tillsammans med Pegasus motorns jämna surrande hördes inga andra ljud. Plötsligt sprakade det till hörlurarna "Målet i sikte, påbörja anflygning" I samma ögonblick syntes ledarplanet vagga med vingarna, vilket successivt följdes av respektive divisonschef.
Smith följde ledarplanet noggrant med blicken, förde fram spaken något och lätt planet sakta påbörja höjdnedtagningen.
"Brown!", "Ja skepparn?" , "Kontrollera sprutan, nu går vi in!"
Löjtnant Fredrick Harcourt Smith betraktade den omgivande klarblå himlen med uppenbar avsmak: "Det är ju ljust som på dagen!" utbrast han plötsligt.
"Upprepa, skepparn!". Det sprakade till i hörlurarna. Smith insåg att han inte hållit tankarna för sig själv utan faktiskt talat rakt in i mikrofonen, vilket hans skytt, sergeant Brown, givetvis hade snappat upp. Brown var pigg och alert: "Något vi lär behöva under det här uppdraget" reflekterade Smith, denna gång noga med att inte tala högt.
"Det var inget Brown!" "Jag tänkte högt, det var allt!".
"Lustigt, jag kunde svurit på att skepparn sa: - Förbannade skitväder!"
Smith, skrockade för sig själv men valde att inte kommentera Browns lika fräcka som träffsäkra iakttagelse.
Skitväder! Skitljus! Skitsol! Skituppdrag! det mesta med detta här uppdraget var faktiskt skit.
Det började redan under gårdagen när alla begrep att färden var ställd nordvart, mot Norge, något de flesta ansåg vara helt fel med tanke på var kriget egentligen fördes. Det blev inte bättre under uppdragsgenomgången, "Det förvirrade thépartyt" som Smiths gode vän, tillika 810:e divisionens lustigkurre, löjtnant Orr omedelbart kallade tillställningen. Träffsäkert det också, då thé:t dök upp mitt i genomgången serverat av yrvakna mässupppassare som snabbt kördes ut igen, bara för att återkomma 5 minuter senare ditkommenderade av-gud-vet-vem.
Alltnog alla hade de väckts mitt i natten, vilket i och för sig inte var så dumt eftersom det indikerade en gryningsräd vilket normalt var det näst bästa alternativet efter skymningsräden. Det vill säga om det nu funnits någon gryning, vilket det inte gjorde på denna lattitud, vid denna tid på året.
"Jösses!" tänkte Smith "VIlken pappskalle kom på det här?" "Anfalla tyskarna i dagsljus?" Om det hade rört sig om sjöstridskrafter hade saken kommit i ett annat läge, men alla sådana förhoppningar grusades raskt när genomgången började.
"OPERATION NORTHERN LIGHT - bombanfall mot gruvorna i Kiruna"
"Vad i helvete är Kiruna? och var ligger det", Orr kunde inte tygla sin tunga. Detta visade sig vara inledningen på en genomgång som snarast lämnade efter sig fler frågor än den besvarade. Om Smith hade förstått saken rätt gick uppdraget ut på att förstöra så mycket som möjligt av järnmalmsgruvorna med tillhörande infrastruktur utanför det lilla samhället Kiruna i det neutrala landet Sverige.
Den första haken var att det inte fanns några flygfotografier av målet, utan enbart en mycket enkel skiss på en griffeltavla. Tilldelade kartor hade alldeles för dålig upplösning för att vara till mer hjälp än för överskådlig navigering. Den andra haken var att motståndet var helt okänt och att instruktionerna för hanterandet av detta var glasklara endast på en punkt: "Undvik civila förluster!" I händelse av haveri fanns inga flygfält eller ens vägar till hjälp. För den händelse man föll i svenska eller för den delen tyska händer skulle var och en uppge att man fått i uppdrag att bomba tyska ställningar vid Storlien men att kompassen visat fel!
"Herregud!" tänkte Smith och mötte sina kollegors lika klentrogna blickar.
"Herregud! Vilken idiot har beordrat det här?", återigen var det Orr som inte kunde hålla tyst, denna gång fick han sig dock en skrapa och sjönk sedan längre ned i stolen med ett ljudligt stön.
Den tredje haken var alltså ljusförhållandena. Visserligen utgavs försäkringar om att svenskt motstånd vid målområdet var osannolikt eftersom allt svenskt jaktflyg och luftvärn befann sig i södra Sverige och dessutom anföll man under svenskarnas största fyllehelg, varför alla i vilket fall som helst låg och sov ruset av sig kl 6 på morgonen. Men likafullt skulle de långsamma Swordfish planen och de något snabbare Skua maskinerna anfalla i vad som endast kunde beskrivas som fullt dagsljus efter att flugit över fientligt territorium i över en halvtimme. Om svenskarna hade luftvärn och var det minsta beredda fanns risk för en massaker.
Den fjärde haken var att man måste göra två anflygningar över Kiruna - Den första för att överhuvudtaget hitta och identifiera målen och den andra för att bomba och detta dessutom på lägsta höjd och med låg fart för maximal precision. Varje mål skulle dessutom pekas ut för och godkännas av respektive divisionschef innan det fick anfallas.
"Det fick vara hur det ville med den saken nu" tänkte Smith, "Nu är vi i alla fall på väg och hitills har det mesta gått efter ritningarna vilket ändå måste räknas som positivt."
Hela lufthavet över fjällvidderna syntes vimla av flygplan, formationerna låg perfekt "Nästan som uppvisningarna före kriget" tänkte Smith. Kom det bara an på flygskicklighet och numerär fanns det hopp för företaget. Förutom Smiths egen Swordfish hade Ark Royal ytterligare 33 Swordfish ur 810:e, 818:e och 820:e divisionerna i luften. Dessutom 18 Skua I ur 800:e och 803:e divisionerna. Glorious bidrog med 23 Swordfish ur 812:e och 823:e divisionerna samt 9 Sea Gladiator ur 804:e.
Ytterligare 20 minuter förflöt, förutom fartvindens vinande i stöttor och stag tillsammans med Pegasus motorns jämna surrande hördes inga andra ljud. Plötsligt sprakade det till hörlurarna "Målet i sikte, påbörja anflygning" I samma ögonblick syntes ledarplanet vagga med vingarna, vilket successivt följdes av respektive divisonschef.
Smith följde ledarplanet noggrant med blicken, förde fram spaken något och lätt planet sakta påbörja höjdnedtagningen.
"Brown!", "Ja skepparn?" , "Kontrollera sprutan, nu går vi in!"
Senast redigerad av 2 FNP, redigerad totalt 24 gång.
Re: När Sverige halkade in i andra världskriget
Det här är intressant. Kanske ligger pansartåget Kiruna eller Boden i närheten och kan skjuta med luftvärnskulsprutor? Någon automatkanontropp lär det väl finnas i området?
Luftvärnskulsprutor lär det finnas en hel del av i alla fall.
Luftvärnskulsprutor lär det finnas en hel del av i alla fall.
Re: När Sverige halkade in i andra världskriget
Det kontrafaktiska kriget tar tydligen inte hänsyn till att malmfälten faktiskt hade ett rätt starkt luftvärnsförsvar!von Adler skrev:Det här är intressant. Kanske ligger pansartåget Kiruna eller Boden i närheten och kan skjuta med luftvärnskulsprutor? Någon automatkanontropp lär det väl finnas i området?
Luftvärnskulsprutor lär det finnas en hel del av i alla fall.
Tillägger att Sverige som sänt 70 (!) 40 mm lv-kanoner med utrustning till Finland samt ett tiotal 7,5 cm:s (Källa: sid. 101 ur Leif Björkmans "Det svenska vinterkriget 1939-1940) strax efter marsfreden lyckades få flertalet återlämnade.
Utdrag ur boken "Sveriges sak är vår" (av Krister Walhbäck och Göran Broberg), dagboksanteckning av Persson i Falla den 18 maj 1940 om högergruppen i riksdagens diskussion om den begärda tyska transiteringen av krigsmateriel till Narviksområdet.
-----
"Gustaf Tamm trodde att tyskarna måhända var oroliga för att engelsmännen skulle taga eller bomba malmfälten i Kiruna. Vi borde därför se till att tillräckliga trupper funnos för deras försvar och även låta tyskarna veta detta snarast möjligt.
(Statsrådet) Gösta Bagge: Den militära ledningen säger att malmfälten äro fullt tilläckligt försedda med luftvärn.....och därom ha tyskarna fått underrättelse". - Framställningen om transitering avslogs.
-----
Engelsmännen måste rimligen också i det kontrafaktiska kriget ha underrättats om det kraftigt utökade luftvärnet vid malmfälten. Men det är naturligtvis möjligt att meddelandet kom bort i den militära byråkratin, kanske t.o.m att det råkade hamna i Indien.....
Det är alltså med den uppläggning det engelska luftangreppet ovan fått att emotse bl.a. avsevärda flygplansförluster......
P.S. Angående att meddelandet kanske hamnade i Indien.... Inte alls orimligt eftersom de allierades kunskaper om den skandinaviska geografin tydligen var rätt undermåliga. General Edmond Ironside, chef för imperiets generalstab, trodde således när han studerade en karta över Skandinavien att riksgränslinjen mellan Sverige och Norge var en järnväg som förband södra Norge med norra Norge och Narvik och som kunde användas för att sända de allierades trupper dit. Han fick faktiskt upplysas om detta sitt misstag!
Edit: Smärre förtydliganden samt det "kontrafaktiska spelet" genomgående ändrat till det "kontrafaktiska kriget".
Senast redigerad av 3 Stilleben, redigerad totalt 27 gång.
Re: När Sverige halkade in i andra världskriget
Läget 22 Juni 1940
- Bilagor
-
- 22 Juni 1940.jpg (239.43 KiB) Visad 1170 gånger
Re: När Sverige halkade in i andra världskriget
Kiruna, Swordfish Mk I "A2F" ur 810:e divisionen HMS Ark Royal, 22 juni, kl 0601
Divisionen flög in från nordväst på 300 meters höjd. Smith fick snabbt syn på det berg som över vilken gruppen Ark Royal skulle flyga in på en sydlig kurs. Gruppen Glorious skulle ligga parallellt ca 1000 m mer åt väster med inflygning över den sjö som nu snabbt närmade sig. Grupperna skulle ägna första löpan åt att identifiera mål med anknytning till gruvbrytningen för att sedan gira runt - ost- respektive västvart, för att sedan gå in för anfall från den ursprungliga inflygningspunkten.
Berget var betydligt högre än vad Smith fått uppgift om, om inte divisionschefen steg skulle höjdskillnaden snabbt gå ned till något hundratal meter eller mindre.
Än så länge hade ingen rapporterat någon aktivitet vare sig i luften eller på marken. Inte för att man kunde förvänta sig någon - med undantag för den tomma malmbanan hade de endast sett någon enstaka stuga - i övrigt, tomma fjällvidder, myrar och skogspartier. Men, detta skulle nu ändra sig - Från staden Kiruna steg rök vilket klart slog fast att någon mänsklig aktivitet ändå pågick - därmed fanns också risken.... Smiths tankar avbröts: "Alla Able detta är Able 2A" sprakade det till i lurarna "Påbörja inflygning, rapportera upptäckta mål i ordning, slut kom" kvittenserna kom snabbt och i god ordning, 810:e divisionen låg i täten, det stora berget närmade sig nu allt snabbare. Uppenbarligen fanns inget luftvärn grupperat där, för i så fall hade de redan legat under beskjutning - Smith undslapp sig en liten suck av lättnad
när divisionen klarade bergskammen med mindre än hundra meter till godo och staden Kiruna nu bredde ut sig på andra sidan.
Kiruna, 22 juni, kl 0602
"Hallå, hallå!?, Vakthavande - korpral Nilsson, här!"
Telefonen hade med en ilsken ringsignal väckt landstormsmannen Elof Nilsson ur dennes halvslummer där han stod lutad i observationsvärnet mitt emellan pjäsplatserna vid norra delen av bangårdsområdet.
Rösten i andra ändan var märkbart upphetsad. "Dom kommer! Dom kommer!..." "Ja.... ja... jag menar, flygföretag från väst passerar nu... kurs SO till S...fart 150 höjd 500 m... minst... 50 maskiner... i flera divisioner......... det här är nummer 4... kom...?" - Det snurrade i Elof Nilssons huvud - Om rapporten var korrekt innebar det att ett flyganfall var mindre än 1 minut bort! Han tittade ut över LUOSSAJÄRVI och kisade med ögonen för att stänga ute solglittret.... där! Jodå, solen blänkte till i något som bara kunde vara flygplan!
"Detta är Nilsson uppfattat, klart slut!" Han slängde luren i klykan och greppade tag i klockkläppen: "Flyglarm! Flyglarm!" Nilsson skrek allt vad han orkade samtidigt som han ringde i klockan så hårt att han omgående blev tillfälligt döv av ringandet.
Nilssons ansträngningar bar omgående frukt, ur de godsvagnar som tjänade som förläggning tumlade nu troppens bemmanning ut. De föregående veckornas förberedelser och träning visade nu sitt värde - Visserligen såg de något korpulenta landstormsmännen smått komiska ut, när de i mer eller mindre halvklätt tillstånd, samtidigt försökte få på sig uniformen, ta med sig anbefalld utrustning och i snabb takt förflytta sig till respektive drabbningsplats.
"Nilsson! Nilsson!" "Lägesrapport!" Fänrik Eriksson måste ha sovit i uniformen, tänkte Nilsson förvånat när troppchefen plötsligt dök upp från ingenstans, oklanderligt klädd som för parad. Nilsson slutade ringa i klockan, men innan han hann svara, tycktes hela himlen över sjön vimla av flygplan. Eriksson kom helt av sig och stirrade i likhet med Nilsson på skådespelet.
"5 ...10....15....20... jag får det till 23 dubbeldäckade och det ser ut som det ligger en division längre bort och högre upp" Nilsson räknade högt. "Det är bra Nilsson, ni behöver inte skrika. Se om ni kan få kontakt med batterichefen på telefon." "Jag inspekterar troppen.", Eriksson skyndade i väg och Nilsson lyfte luren för att söka kontakt med batterichefen. Samtidigt hörde han flyglarmssirénerna.
Divisionen flög in från nordväst på 300 meters höjd. Smith fick snabbt syn på det berg som över vilken gruppen Ark Royal skulle flyga in på en sydlig kurs. Gruppen Glorious skulle ligga parallellt ca 1000 m mer åt väster med inflygning över den sjö som nu snabbt närmade sig. Grupperna skulle ägna första löpan åt att identifiera mål med anknytning till gruvbrytningen för att sedan gira runt - ost- respektive västvart, för att sedan gå in för anfall från den ursprungliga inflygningspunkten.
Berget var betydligt högre än vad Smith fått uppgift om, om inte divisionschefen steg skulle höjdskillnaden snabbt gå ned till något hundratal meter eller mindre.
Än så länge hade ingen rapporterat någon aktivitet vare sig i luften eller på marken. Inte för att man kunde förvänta sig någon - med undantag för den tomma malmbanan hade de endast sett någon enstaka stuga - i övrigt, tomma fjällvidder, myrar och skogspartier. Men, detta skulle nu ändra sig - Från staden Kiruna steg rök vilket klart slog fast att någon mänsklig aktivitet ändå pågick - därmed fanns också risken.... Smiths tankar avbröts: "Alla Able detta är Able 2A" sprakade det till i lurarna "Påbörja inflygning, rapportera upptäckta mål i ordning, slut kom" kvittenserna kom snabbt och i god ordning, 810:e divisionen låg i täten, det stora berget närmade sig nu allt snabbare. Uppenbarligen fanns inget luftvärn grupperat där, för i så fall hade de redan legat under beskjutning - Smith undslapp sig en liten suck av lättnad
när divisionen klarade bergskammen med mindre än hundra meter till godo och staden Kiruna nu bredde ut sig på andra sidan.
Kiruna, 22 juni, kl 0602
"Hallå, hallå!?, Vakthavande - korpral Nilsson, här!"
Telefonen hade med en ilsken ringsignal väckt landstormsmannen Elof Nilsson ur dennes halvslummer där han stod lutad i observationsvärnet mitt emellan pjäsplatserna vid norra delen av bangårdsområdet.
Rösten i andra ändan var märkbart upphetsad. "Dom kommer! Dom kommer!..." "Ja.... ja... jag menar, flygföretag från väst passerar nu... kurs SO till S...fart 150 höjd 500 m... minst... 50 maskiner... i flera divisioner......... det här är nummer 4... kom...?" - Det snurrade i Elof Nilssons huvud - Om rapporten var korrekt innebar det att ett flyganfall var mindre än 1 minut bort! Han tittade ut över LUOSSAJÄRVI och kisade med ögonen för att stänga ute solglittret.... där! Jodå, solen blänkte till i något som bara kunde vara flygplan!
"Detta är Nilsson uppfattat, klart slut!" Han slängde luren i klykan och greppade tag i klockkläppen: "Flyglarm! Flyglarm!" Nilsson skrek allt vad han orkade samtidigt som han ringde i klockan så hårt att han omgående blev tillfälligt döv av ringandet.
Nilssons ansträngningar bar omgående frukt, ur de godsvagnar som tjänade som förläggning tumlade nu troppens bemmanning ut. De föregående veckornas förberedelser och träning visade nu sitt värde - Visserligen såg de något korpulenta landstormsmännen smått komiska ut, när de i mer eller mindre halvklätt tillstånd, samtidigt försökte få på sig uniformen, ta med sig anbefalld utrustning och i snabb takt förflytta sig till respektive drabbningsplats.
"Nilsson! Nilsson!" "Lägesrapport!" Fänrik Eriksson måste ha sovit i uniformen, tänkte Nilsson förvånat när troppchefen plötsligt dök upp från ingenstans, oklanderligt klädd som för parad. Nilsson slutade ringa i klockan, men innan han hann svara, tycktes hela himlen över sjön vimla av flygplan. Eriksson kom helt av sig och stirrade i likhet med Nilsson på skådespelet.
"5 ...10....15....20... jag får det till 23 dubbeldäckade och det ser ut som det ligger en division längre bort och högre upp" Nilsson räknade högt. "Det är bra Nilsson, ni behöver inte skrika. Se om ni kan få kontakt med batterichefen på telefon." "Jag inspekterar troppen.", Eriksson skyndade i väg och Nilsson lyfte luren för att söka kontakt med batterichefen. Samtidigt hörde han flyglarmssirénerna.
Re: När Sverige halkade in i andra världskriget
Kiruna, 22 juni, kl 0603
" Där! Där! Till höger! Se!" Brown var märkbart upphetsad och Smith vred snabbt på huvudet. "Vad?....ja...nu ser jag!"
Förutom bangårdsområdet som omgående rapporterats in, såg nu Smith springande män, män i något som liknade uniformer, även om de märkliga trekantiga hattarna gjorde att de mer påminde om operettfigurer ur en Gilbert och Sullivan föreställning.
"Där! Där! Luftvärnspjäs!" Brown hade verkligen bra syn, tänkte Smith, men även han såg nu att de springade männen nådde fram till vad som bara kunde vara en pjäsplats. Det verkade dock som deras uppmärksamhet fanns mot sjön, mot Glorious gruppen.
Smith väntade på sin tur i målrapporteringskedjan och rapporterade sedan i luftvärnspjäsen över radion. I samma ögonblick hördes ljudet från flyglarmssiréner från den underliggande staden. "Helvete! De är verkligen på alerten!"
"Fänrik! Första pjäs klar!" skrek pjäsbefälhavaren när Eriksson närmade sig. Servisen var inte helt reglemetsenligt klädd, men det struntade Eriksson i, pjäsen var verkligen eldberedd och ammunitionslangarna höll snabbt på att langa fram mer ammunition.
"Det är bra! Håll er beredda vi har inte fått eldtillstånd ännu, det kan ju vara någon form av felnavigering!", Eriksson rusade vidare mot den andra pjäsen.
"Fänrik! Andra pjäs, personalen närvarande, mekaniskt haveri vid laddning, plundring pågår!" pjäsbefälhavaren föreföll samlad,
"Helvete!" tänkte Eriksson. "Vad hände?"
"Vet ej, fänrik. Vi plundrar och demonterar kilen, det skall vara klart inom 5 minuter." När Eriksson nu kommit riktigt nära såg han med egna ögon hur servisen under högljudda svordomar slet med metallen.
"Gott!" "Kämpa på, Jag är straxt tillbaka" med det vände Eriksson och skyndade bort mot observationsvärnet och det väntande samtalet med baterichefen.
Kirunas stadskärna var inte alltför imponerande, men det mest konfunderande var att ingen rapporterade in något som direkt kunde kopplas till en gruva. Först när stadskärnan passerats insåg Smith att gruvan var ett dagbrott som dessutom låg inom gruppen Glorious ansvarsområde. "Jaha, vad gör vi nu?" funderade han och sneglade samtidigt åt bränslemätaren.
Divsionerna girade runt och flög tillbaka på en nordlig kurs vilket förde Smith längre ostvart och bortom Kiruna.
"Chefen första tropp här, får jag tala med battterichefen!" Eriksson fick anstränga sig för att inte flåsa i luren
"Ja..., kapten Svärd här!"
"God morgon kapten, första tropp första pjäs eldberedd, andra pjäs havererad, beräknas klar om fem minuter."
"Det var bra Eriksson... har han sätt någon fientligheter?"
"Nej kapten, vi har inte observerat några anfall - kan det röra sig om en felnavigering?"
"Hmm...., det är inte omöjligt, vi avvaktar lite...., men kommer de tillbaka så skjut varningseld. Vi har i detta läge inte tillåtelse att skjuta verkanseld - den rätten har dragits tillbaka."
"Uppfattat kapten jag återkommer!"
" Där! Där! Till höger! Se!" Brown var märkbart upphetsad och Smith vred snabbt på huvudet. "Vad?....ja...nu ser jag!"
Förutom bangårdsområdet som omgående rapporterats in, såg nu Smith springande män, män i något som liknade uniformer, även om de märkliga trekantiga hattarna gjorde att de mer påminde om operettfigurer ur en Gilbert och Sullivan föreställning.
"Där! Där! Luftvärnspjäs!" Brown hade verkligen bra syn, tänkte Smith, men även han såg nu att de springade männen nådde fram till vad som bara kunde vara en pjäsplats. Det verkade dock som deras uppmärksamhet fanns mot sjön, mot Glorious gruppen.
Smith väntade på sin tur i målrapporteringskedjan och rapporterade sedan i luftvärnspjäsen över radion. I samma ögonblick hördes ljudet från flyglarmssiréner från den underliggande staden. "Helvete! De är verkligen på alerten!"
"Fänrik! Första pjäs klar!" skrek pjäsbefälhavaren när Eriksson närmade sig. Servisen var inte helt reglemetsenligt klädd, men det struntade Eriksson i, pjäsen var verkligen eldberedd och ammunitionslangarna höll snabbt på att langa fram mer ammunition.
"Det är bra! Håll er beredda vi har inte fått eldtillstånd ännu, det kan ju vara någon form av felnavigering!", Eriksson rusade vidare mot den andra pjäsen.
"Fänrik! Andra pjäs, personalen närvarande, mekaniskt haveri vid laddning, plundring pågår!" pjäsbefälhavaren föreföll samlad,
"Helvete!" tänkte Eriksson. "Vad hände?"
"Vet ej, fänrik. Vi plundrar och demonterar kilen, det skall vara klart inom 5 minuter." När Eriksson nu kommit riktigt nära såg han med egna ögon hur servisen under högljudda svordomar slet med metallen.
"Gott!" "Kämpa på, Jag är straxt tillbaka" med det vände Eriksson och skyndade bort mot observationsvärnet och det väntande samtalet med baterichefen.
Kirunas stadskärna var inte alltför imponerande, men det mest konfunderande var att ingen rapporterade in något som direkt kunde kopplas till en gruva. Först när stadskärnan passerats insåg Smith att gruvan var ett dagbrott som dessutom låg inom gruppen Glorious ansvarsområde. "Jaha, vad gör vi nu?" funderade han och sneglade samtidigt åt bränslemätaren.
Divsionerna girade runt och flög tillbaka på en nordlig kurs vilket förde Smith längre ostvart och bortom Kiruna.
"Chefen första tropp här, får jag tala med battterichefen!" Eriksson fick anstränga sig för att inte flåsa i luren
"Ja..., kapten Svärd här!"
"God morgon kapten, första tropp första pjäs eldberedd, andra pjäs havererad, beräknas klar om fem minuter."
"Det var bra Eriksson... har han sätt någon fientligheter?"
"Nej kapten, vi har inte observerat några anfall - kan det röra sig om en felnavigering?"
"Hmm...., det är inte omöjligt, vi avvaktar lite...., men kommer de tillbaka så skjut varningseld. Vi har i detta läge inte tillåtelse att skjuta verkanseld - den rätten har dragits tillbaka."
"Uppfattat kapten jag återkommer!"
Re: När Sverige halkade in i andra världskriget
Kiruna, 22 juni, kl 0615
Under återinflygningen uppstod förvirring. Tydligen ville chefen för Ark Royal Gruppen byta målområde och därmed få den västliga inflygningen över sjön mot dagbrottet, något chefen för Glorious gruppen först motsatte sig, men sedan bejakade efter visst palaver över radion. Under tiden började divisionerna cirkla i väntan på entydiga order. Smith kände hur olusten ökade, allt oftare sneglade han på bränslemätaren.
"Skepparn, vad håller vi på med?"
"Vi väntar på order, Brown och mer vet inte jag heller, så du kan sluta fråga"
Så till sist kom ordern och divisionerna försökte återta formation, men det var en hopplös uppgift vilket innebar att den andra inflygning kom att ske med divisionerna utspridda åt alla håll.
Ark Royal gruppen fick order att anfalla "malmvagnar, växellokomotiv, grävmaskiner, transportband och annan liknande infrastruktur". Swordfish divisionerna skulle gå in först. Glorious gruppen skulle anfalla på bangården stående malmvagnar och lokomotiv. Omdisponeringen gjorde att Gloriousgruppen till råga på allt kom på efterkälken.
"Se de kommer tillbaka!" Nilsson kunde inte dölja sin upphetsning. "Då var det inte någon felnavigering i alla fall."
"Första pjäs! Beredd avge varningseld mot västra gruppen!" "Andra pjäs! Beredd avge varningseld mot norra gruppen!"
"Eriksson darrar inte på manschetten" tänkte Nilsson, men vi får allt se när det gäller.
Smith drog på full gas och lät maskinen sjunka ner mot sjön, på 30 m höjd planade han ut, "Brown, Nu gäller det!"
"Varför skjuter de inte?", det var Browns röst i hörlurarna. Tonen bådade lika av illa maskerad oro som förvåning.
"Ingen aning, bara tacka och ta emot!", Smith försökte låta lugn och behärskad, men märkte ändå att röstläget låg högre än vanligt.
"Varför skjuter vi inte?", det var Per Karlsson, vänsterladdare och normalt biträde i den kooperativa mjölkaffären, som uttalade vad alla tänkte. "Vi borde visa dom djävlarna att Sverige lekar man inte med!"
"På mål i sida!" det var sidriktaren Ljungner "På mål i höjd!" höjdriktaren Raktalainen var bara marginellt långsammare.
"Eld! Eld! Eld!" röt Eriksson.
"Helvete! Dom skjuter på oss!" Smith ryckte ofrivilligt i spaken och planet följde villigt med. Brisaderna hamnade dock väl bortom och betydligt högre än den framrusande flygfloden.
"Det måste vara varningseld" tänkte Smith, så illa skjuter ingen. "Måtte vi hinna undan"
"De viker inte tum fänrik vad skall vi göra?", Eriksson såg för ett ögonblick rådvill ut men så: "En salva till, närmare den här gången!" Pjäserna dunkade ånyo ur sig en fyrskottssalva. Brisaderna låg nu väsentligen närmare och flera Swordfish plan vinglade till.
Allt gick nu plötsligt mycket snabbt: Från någonstans bakom ett uppställt tågsätt hördes plötsligt smattret från en kulspruta.
"Dom skjuter på oss!" skrek Karlsson
"Vad i helv...!?" Eriksson såg hur ett av Swordfish planen plötsligt stegrade sig för att sedan omedelbart långsamt gira bort över sjön med en växande rökstrimma från motorn.
"Able 1 A det här är Able 1 D ! träffad, avbryter!"
"Jaha, nu börjar det på allvar" Tänkte Smith "Skepparn, jag ser en kulspruta utanför tågsättet därborta - får jag besvara elden?", Smith tvekade, ordern var explicita vad gällde civila, men det här var ju inte civila? "Ok, försök driva bort dom, men lägg inte elden på mål" "Uppfattat!", Brown lät upplivad och straxt började kulsprutan att smattra.
Efter bara någon sekund såg Smith att hans exempel följdes av åtminstone två andra flygplan.
"Helvete! Helvete! Helvete!" Eriksson förstod att det skyttekompani som med tåg varit på väg mot Riksgränsen, men gjort uppehåll under natten, på något sätt fått en kulspruta eldberedd och dessutom lyckats träffa ett av de långsamma Swordfishplanen. Till råga på allt var det uppenbart att engelsmännen besvarade elden!
"Fänrik! fänrik!" det var Nilsson, "Fänrik! Batterichefen i telefon han vill veta vad som händer"
I samma ögonblick öppnade 20 mm troppen vid stationshuset eld.
På två röda var Eriksson vid telefonen "Chefen, Eriksson här! Varningselden utan verkan, vi - eller rättare sagt I 19 - har precis skjutit ned en Swordfish med kulspruta, vad skall jag göra? Är vi i krig med England?"
"Nej... men...vad tror du? Är det ett anfall?" Eriksson tvekade, men... "Ja, det är ett anfall! De är ute efter gruvorna och bangården, anhåller att omedelbart få öppna verkanseld!"
"Fänrik! Fänrik!" "Det kommer fler plan rakt emot oss! Emot stan!" Nilsson pekade mot Gruppen Glorious som nu kom svepande ned utefter LUOSSAVAARA.
"Kapten, jag behöver ett beslut nu!" "Ja, ja, skjut!.... Verkanseld tillåten... gör vad du kan!" Erikssons blick mötte Nilssons, nu gällde det!
Smith började nästan tro att de skulle klara sig, sjöns södra strand närmade sig snabbt och den ensamma kulsprutan tystades snabbt när servisen hals över huvud kastade sig i skydd. "Utmärkt Brown! Jag tror...." resten av orden gick förlorade när fyra granater briserade mitt bland flygplanen.
Smith märkte genast att flygplanet träffats. Hans blick svepte över instrumenten, men inget ovanligt syntes, han drog ett djupt andetag - kroppen fungerade som den skulle och han kände ingen smärta - "Brown!" "Ja skepparn!" "Är du OK?" "Jajamän, men det var lite väl nära för min smak om man säger så." Smith kunde inte låta bli att le, men det var innan han såg de knytnävstora hål som slitits upp i det övre högra vingplanet. Sen bröt det verkliga helvetet ut.
Pjäserna sköt nästan oavbrutet under de tio minuter som återstod innan de sista brittiska planen kom utanför porté.
Serviserna skrek, svor, laddade och vevade frenetiskt. Mössor och vapenrockar låg snart på marken tillsammans med drivor av tomhylsor. Ammunitionslangarna sprang och sprang och fler än en tvingades stanna för att kräkas av ansträngning. Första pjäs sköt initialt mot Ark Royal gruppen över sjön och sköt där med säkerhet ned två Swordfish med ytterligare två troliga. Efter målväxling stödde man den ensamma andra pjäs och tillsammans lyckades de skjuta ned ytterligare två Swordfish med ytterligare två möjliga. Det bröt upp Glorious attacken fullständigt. Trots att en division Gladiator tappert försökte anfalla pjäserna för att bryta väg för bombplanen. Två Gladiatorer sköts ned och ytterligare en träffades.
Ark Royal gruppen fångades över sjön också av elden från 20 mm troppen vid Stationsbyggnaden och till sist också av 40 mm troppen vid KIRUNAVAARA. Tillsammans lyckades man skjuta ned fem Swordfish och skada ytterligare tre. Otroligt nog pressade Ark Royal gruppen igenom sitt anfall och fällde sina bomber över dagbrottet, järnvägsspår och arbetsmaskiner. Det var dock Skua anfallet som åstadkom de enda allvarliga skadorna. Till priset av två nedskjutna flygplan lyckades man träffa två lokomotiv, åtta järnvägsvagnar, en spårväxel, stationsbyggnaden samt en omformarstation. Allvarligast var att en av de träffade vagnarna innehöll en mindre kvantitet ammunition, vilken exploderade och antände flera intillstående vagnar och tvingade alla i närheten att skyndsamt ta skydd undan kringflygande kulor och splitter.
Smith kämpade med kontrollerna, vindrutan var sönderslagen, motorn gick ojämnt, instrumenten visade konstiga värden och planet var otroligt trögstyrt. "Brown!" "Ja skepparn!" "Det går inte, jag blir tvungen att hitta någonstans att sätta ner henne! Gör nödvändiga förberedelser... och lycka till!" Smith sökte med blicken, men hittade inget lämpligt fält.
"Jag får sätta ned henne på den där sjön" tänkte Smith när han fick syn på en sjö till vänster, en kilometer söder om staden. "Brown, vi kommer landa på vattnet" "Alla Able det här är Able 2 F, jag går ned på sjön söder om stan."
Planet uppförde sig förvånansvärt väl den sista biten. Landningen blev betydligt mjukare än Smith vågat hoppas på och maskinen slog inte runt. Han blev dock översköljd av vatten när motorn och det nedre vingparet slog i vattnet - Han kastades framåt i selen, men förlorade inte medvetandet och kunde därför efter någon sekund känna hur vattnet snabbt steg på golvet. Han kämpade av sig selen och rafsade åt sig de få saker av nytta han kunde hitta. Han reste sig upp och vände sig mot Brown, som redan var på väg över sittbrunnskanten. "Bra Brown! Jag kommer". Han tog ett djupt andetag och hoppade ned i det kalla vattnet. Förvånad tog han i botten redan när vattnet gick honom till midjan. Hans blick mötte den lika snopne Browns. De kunde inte låta bli att skratta åt den absurda situationen och tog sig endast med svårighet i land och förblev sittande på ett par klippor i strandkanten. "Jaha, där står hon" Smith betraktade Swordfishplanet som stod liksom parkerat 25 meter ut från stranden. När allt övrigt ljud tystnat hörde de bägge den intensiva artillerielden från KIRUNA. När de tittade upp mot himlen såg de rökpuffar och desperat manövrerande flygplan, en del med svarta röksvansar efter sig.
Det tog nästan en timme innan en patrull Landstormsmän nådde de två flygarna på stranden av ALA LOMPOLO. Smith och Brown var först oroliga över hur de skulle bli bemötta, men denna oro skingrades snart när de såg de godmodiga farbröderna i sina operettuniformer komma pustande. Ingen talade mer än några få ord engelska, men ett gemensamt utbyte av cigaretter mot brännvin gjorde stämningen avspänd. Tillsammans förflyttade sig den lilla gruppen till en lastbil
där Jimmy Orr och hans skytt redan väntade. "Vad var det jag sa" började Orr och flinade "Ett förvirrat théparty!"
Under återinflygningen uppstod förvirring. Tydligen ville chefen för Ark Royal Gruppen byta målområde och därmed få den västliga inflygningen över sjön mot dagbrottet, något chefen för Glorious gruppen först motsatte sig, men sedan bejakade efter visst palaver över radion. Under tiden började divisionerna cirkla i väntan på entydiga order. Smith kände hur olusten ökade, allt oftare sneglade han på bränslemätaren.
"Skepparn, vad håller vi på med?"
"Vi väntar på order, Brown och mer vet inte jag heller, så du kan sluta fråga"
Så till sist kom ordern och divisionerna försökte återta formation, men det var en hopplös uppgift vilket innebar att den andra inflygning kom att ske med divisionerna utspridda åt alla håll.
Ark Royal gruppen fick order att anfalla "malmvagnar, växellokomotiv, grävmaskiner, transportband och annan liknande infrastruktur". Swordfish divisionerna skulle gå in först. Glorious gruppen skulle anfalla på bangården stående malmvagnar och lokomotiv. Omdisponeringen gjorde att Gloriousgruppen till råga på allt kom på efterkälken.
"Se de kommer tillbaka!" Nilsson kunde inte dölja sin upphetsning. "Då var det inte någon felnavigering i alla fall."
"Första pjäs! Beredd avge varningseld mot västra gruppen!" "Andra pjäs! Beredd avge varningseld mot norra gruppen!"
"Eriksson darrar inte på manschetten" tänkte Nilsson, men vi får allt se när det gäller.
Smith drog på full gas och lät maskinen sjunka ner mot sjön, på 30 m höjd planade han ut, "Brown, Nu gäller det!"
"Varför skjuter de inte?", det var Browns röst i hörlurarna. Tonen bådade lika av illa maskerad oro som förvåning.
"Ingen aning, bara tacka och ta emot!", Smith försökte låta lugn och behärskad, men märkte ändå att röstläget låg högre än vanligt.
"Varför skjuter vi inte?", det var Per Karlsson, vänsterladdare och normalt biträde i den kooperativa mjölkaffären, som uttalade vad alla tänkte. "Vi borde visa dom djävlarna att Sverige lekar man inte med!"
"På mål i sida!" det var sidriktaren Ljungner "På mål i höjd!" höjdriktaren Raktalainen var bara marginellt långsammare.
"Eld! Eld! Eld!" röt Eriksson.
"Helvete! Dom skjuter på oss!" Smith ryckte ofrivilligt i spaken och planet följde villigt med. Brisaderna hamnade dock väl bortom och betydligt högre än den framrusande flygfloden.
"Det måste vara varningseld" tänkte Smith, så illa skjuter ingen. "Måtte vi hinna undan"
"De viker inte tum fänrik vad skall vi göra?", Eriksson såg för ett ögonblick rådvill ut men så: "En salva till, närmare den här gången!" Pjäserna dunkade ånyo ur sig en fyrskottssalva. Brisaderna låg nu väsentligen närmare och flera Swordfish plan vinglade till.
Allt gick nu plötsligt mycket snabbt: Från någonstans bakom ett uppställt tågsätt hördes plötsligt smattret från en kulspruta.
"Dom skjuter på oss!" skrek Karlsson
"Vad i helv...!?" Eriksson såg hur ett av Swordfish planen plötsligt stegrade sig för att sedan omedelbart långsamt gira bort över sjön med en växande rökstrimma från motorn.
"Able 1 A det här är Able 1 D ! träffad, avbryter!"
"Jaha, nu börjar det på allvar" Tänkte Smith "Skepparn, jag ser en kulspruta utanför tågsättet därborta - får jag besvara elden?", Smith tvekade, ordern var explicita vad gällde civila, men det här var ju inte civila? "Ok, försök driva bort dom, men lägg inte elden på mål" "Uppfattat!", Brown lät upplivad och straxt började kulsprutan att smattra.
Efter bara någon sekund såg Smith att hans exempel följdes av åtminstone två andra flygplan.
"Helvete! Helvete! Helvete!" Eriksson förstod att det skyttekompani som med tåg varit på väg mot Riksgränsen, men gjort uppehåll under natten, på något sätt fått en kulspruta eldberedd och dessutom lyckats träffa ett av de långsamma Swordfishplanen. Till råga på allt var det uppenbart att engelsmännen besvarade elden!
"Fänrik! fänrik!" det var Nilsson, "Fänrik! Batterichefen i telefon han vill veta vad som händer"
I samma ögonblick öppnade 20 mm troppen vid stationshuset eld.
På två röda var Eriksson vid telefonen "Chefen, Eriksson här! Varningselden utan verkan, vi - eller rättare sagt I 19 - har precis skjutit ned en Swordfish med kulspruta, vad skall jag göra? Är vi i krig med England?"
"Nej... men...vad tror du? Är det ett anfall?" Eriksson tvekade, men... "Ja, det är ett anfall! De är ute efter gruvorna och bangården, anhåller att omedelbart få öppna verkanseld!"
"Fänrik! Fänrik!" "Det kommer fler plan rakt emot oss! Emot stan!" Nilsson pekade mot Gruppen Glorious som nu kom svepande ned utefter LUOSSAVAARA.
"Kapten, jag behöver ett beslut nu!" "Ja, ja, skjut!.... Verkanseld tillåten... gör vad du kan!" Erikssons blick mötte Nilssons, nu gällde det!
Smith började nästan tro att de skulle klara sig, sjöns södra strand närmade sig snabbt och den ensamma kulsprutan tystades snabbt när servisen hals över huvud kastade sig i skydd. "Utmärkt Brown! Jag tror...." resten av orden gick förlorade när fyra granater briserade mitt bland flygplanen.
Smith märkte genast att flygplanet träffats. Hans blick svepte över instrumenten, men inget ovanligt syntes, han drog ett djupt andetag - kroppen fungerade som den skulle och han kände ingen smärta - "Brown!" "Ja skepparn!" "Är du OK?" "Jajamän, men det var lite väl nära för min smak om man säger så." Smith kunde inte låta bli att le, men det var innan han såg de knytnävstora hål som slitits upp i det övre högra vingplanet. Sen bröt det verkliga helvetet ut.
Pjäserna sköt nästan oavbrutet under de tio minuter som återstod innan de sista brittiska planen kom utanför porté.
Serviserna skrek, svor, laddade och vevade frenetiskt. Mössor och vapenrockar låg snart på marken tillsammans med drivor av tomhylsor. Ammunitionslangarna sprang och sprang och fler än en tvingades stanna för att kräkas av ansträngning. Första pjäs sköt initialt mot Ark Royal gruppen över sjön och sköt där med säkerhet ned två Swordfish med ytterligare två troliga. Efter målväxling stödde man den ensamma andra pjäs och tillsammans lyckades de skjuta ned ytterligare två Swordfish med ytterligare två möjliga. Det bröt upp Glorious attacken fullständigt. Trots att en division Gladiator tappert försökte anfalla pjäserna för att bryta väg för bombplanen. Två Gladiatorer sköts ned och ytterligare en träffades.
Ark Royal gruppen fångades över sjön också av elden från 20 mm troppen vid Stationsbyggnaden och till sist också av 40 mm troppen vid KIRUNAVAARA. Tillsammans lyckades man skjuta ned fem Swordfish och skada ytterligare tre. Otroligt nog pressade Ark Royal gruppen igenom sitt anfall och fällde sina bomber över dagbrottet, järnvägsspår och arbetsmaskiner. Det var dock Skua anfallet som åstadkom de enda allvarliga skadorna. Till priset av två nedskjutna flygplan lyckades man träffa två lokomotiv, åtta järnvägsvagnar, en spårväxel, stationsbyggnaden samt en omformarstation. Allvarligast var att en av de träffade vagnarna innehöll en mindre kvantitet ammunition, vilken exploderade och antände flera intillstående vagnar och tvingade alla i närheten att skyndsamt ta skydd undan kringflygande kulor och splitter.
Smith kämpade med kontrollerna, vindrutan var sönderslagen, motorn gick ojämnt, instrumenten visade konstiga värden och planet var otroligt trögstyrt. "Brown!" "Ja skepparn!" "Det går inte, jag blir tvungen att hitta någonstans att sätta ner henne! Gör nödvändiga förberedelser... och lycka till!" Smith sökte med blicken, men hittade inget lämpligt fält.
"Jag får sätta ned henne på den där sjön" tänkte Smith när han fick syn på en sjö till vänster, en kilometer söder om staden. "Brown, vi kommer landa på vattnet" "Alla Able det här är Able 2 F, jag går ned på sjön söder om stan."
Planet uppförde sig förvånansvärt väl den sista biten. Landningen blev betydligt mjukare än Smith vågat hoppas på och maskinen slog inte runt. Han blev dock översköljd av vatten när motorn och det nedre vingparet slog i vattnet - Han kastades framåt i selen, men förlorade inte medvetandet och kunde därför efter någon sekund känna hur vattnet snabbt steg på golvet. Han kämpade av sig selen och rafsade åt sig de få saker av nytta han kunde hitta. Han reste sig upp och vände sig mot Brown, som redan var på väg över sittbrunnskanten. "Bra Brown! Jag kommer". Han tog ett djupt andetag och hoppade ned i det kalla vattnet. Förvånad tog han i botten redan när vattnet gick honom till midjan. Hans blick mötte den lika snopne Browns. De kunde inte låta bli att skratta åt den absurda situationen och tog sig endast med svårighet i land och förblev sittande på ett par klippor i strandkanten. "Jaha, där står hon" Smith betraktade Swordfishplanet som stod liksom parkerat 25 meter ut från stranden. När allt övrigt ljud tystnat hörde de bägge den intensiva artillerielden från KIRUNA. När de tittade upp mot himlen såg de rökpuffar och desperat manövrerande flygplan, en del med svarta röksvansar efter sig.
Det tog nästan en timme innan en patrull Landstormsmän nådde de två flygarna på stranden av ALA LOMPOLO. Smith och Brown var först oroliga över hur de skulle bli bemötta, men denna oro skingrades snart när de såg de godmodiga farbröderna i sina operettuniformer komma pustande. Ingen talade mer än några få ord engelska, men ett gemensamt utbyte av cigaretter mot brännvin gjorde stämningen avspänd. Tillsammans förflyttade sig den lilla gruppen till en lastbil
där Jimmy Orr och hans skytt redan väntade. "Vad var det jag sa" började Orr och flinade "Ett förvirrat théparty!"
Re: När Sverige halkade in i andra världskriget
Anfallet mot Kiruna 22 juni 1940
- Bilagor
-
- Gruppen Ark Royals anfallsväg
- Kirunavaara fr NÖ.jpg (155.25 KiB) Visad 982 gånger
-
- Anfallet mot Kiruna 22 juni 1940.JPG (193.94 KiB) Visad 981 gånger
Re: När Sverige halkade in i andra världskriget
Jag måste säga att jag finner scenariot ovan rätt orealistiskt! Ett brittiskt flyganfall mot Kiruna skulle ju riskera att driva Sverige i armarna på Tyskland och även att få konsekvenser för Finland!
Jag följer dock här ovanstående scenario och konstaterar:
Att ett stort antal flygplan efter skador och/eller förlorad orientering har måst nödlanda på olika platser i Sverige - men även minst 8 stycken i Finland!
Att finnarna har avlämnat en mycket skarp protest i London och hotat med, om striderna inte upphör, att avbryta den mycket krigsviktiga nickelexporten från Petsamo till England.
Att även ryssarna har avgett en skarp protest i London. Mycket olycksbådande har det dessutom i Moskvaradion uttalats att striderna i nordligaste Sverige även berör Finland och därmed hotar Sovjets säkerhet.....
Att tyskarna strålar av förtjusning över det (speciellt som det också misslyckades!) brittiska flyganfallet och ser det som självklart att svenskarna måste ha tysk hjälp gentemot de allierade, vilket också omedelbart erbjudits. Avböjes detta måste de nog, vilket de också antytt, ta Sverige under sitt beskydd....
Att den svenska regeringen har avgett en mycket skarp protest i London, men efter att nästan hela dagen ha suttit i sammanträde och fått ta del av ovanstående underrättelser, ännu inte vet vad den skall företa sig.
Även hur flyganfallet genomfördes är tvivelaktigt. Att använda hangarfartygsbaserade plan med deras svårigheter att hitta tillbaka till hangarfartygen (som under tiden även kan ha blivit bombade av tyskarna!) verkar vara orealistiskt.FNP skrev: tor apr 23, 2009 10:31 pm
Hela lufthavet över fjällvidderna syntes vimla av flygplan, formationerna låg perfekt "Nästan som uppvisningarna före kriget" tänkte Smith. Kom det bara an på flygskicklighet och numerär fanns det hopp för företaget. Förutom Smiths egen Swordfish hade Ark Royal ytterligare 33 Swordfish ur 810:e, 818:e och 820:e divisionerna i luften. Dessutom 18 Skua I ur 800:e och 803:e divisionerna. Glorious bidrog med 23 Swordfish ur 812:e och 823:e divisionerna samt 9 Sea Gladiator ur 804:e.
Jag följer dock här ovanstående scenario och konstaterar:
Att ett stort antal flygplan efter skador och/eller förlorad orientering har måst nödlanda på olika platser i Sverige - men även minst 8 stycken i Finland!
Att finnarna har avlämnat en mycket skarp protest i London och hotat med, om striderna inte upphör, att avbryta den mycket krigsviktiga nickelexporten från Petsamo till England.
Att även ryssarna har avgett en skarp protest i London. Mycket olycksbådande har det dessutom i Moskvaradion uttalats att striderna i nordligaste Sverige även berör Finland och därmed hotar Sovjets säkerhet.....
Att tyskarna strålar av förtjusning över det (speciellt som det också misslyckades!) brittiska flyganfallet och ser det som självklart att svenskarna måste ha tysk hjälp gentemot de allierade, vilket också omedelbart erbjudits. Avböjes detta måste de nog, vilket de också antytt, ta Sverige under sitt beskydd....
Att den svenska regeringen har avgett en mycket skarp protest i London, men efter att nästan hela dagen ha suttit i sammanträde och fått ta del av ovanstående underrättelser, ännu inte vet vad den skall företa sig.
Re: När Sverige halkade in i andra världskriget
Planen behöver inte hitta tillbaka till sina hangarfartyg, de kan landa på Bardufoss. Dessutom lär hangarfartygen alla ligga i Narviksfjorden, så det är nog inte så svårt att hitta dem.
Re: När Sverige halkade in i andra världskriget
Medalj för arbetet och den mycket underhållande läsningen. Sluta inte även om jag har synpunkter.
Frågan jag ställer mig är om man vill stoppa järnmalmen vore detta det bästa sättet med ett flyganfall? Man sitter på den ena av två hamnar och jag inbillar mig att det vore mycket mer diskret att sabotera järnvägslinjen (singularis) eller/och Luleås hamn, kanske parat med mineringar. Där skulle man dessutom kunnat blåneka om eventuell inblandning vilket är lite svårt med flygplansvrak och tillfångatagna piloter. Ligger väl inte heller så långt ifrån vad britterna hade för sig i andra sammanhang.
Mina 2 € cent.
MVH
Hans
Frågan jag ställer mig är om man vill stoppa järnmalmen vore detta det bästa sättet med ett flyganfall? Man sitter på den ena av två hamnar och jag inbillar mig att det vore mycket mer diskret att sabotera järnvägslinjen (singularis) eller/och Luleås hamn, kanske parat med mineringar. Där skulle man dessutom kunnat blåneka om eventuell inblandning vilket är lite svårt med flygplansvrak och tillfångatagna piloter. Ligger väl inte heller så långt ifrån vad britterna hade för sig i andra sammanhang.
Mina 2 € cent.
MVH
Hans
Re: När Sverige halkade in i andra världskriget
mmHans skrev:Medalj för arbetet och den mycket underhållande läsningen. Sluta inte även om jag har synpunkter.
Frågan jag ställer mig är om man vill stoppa järnmalmen vore detta det bästa sättet med ett flyganfall? Man sitter på den ena av två hamnar och jag inbillar mig att det vore mycket mer diskret att sabotera järnvägslinjen (singularis) eller/och Luleås hamn, kanske parat med mineringar. Där skulle man dessutom kunnat blåneka om eventuell inblandning vilket är lite svårt med flygplansvrak och tillfångatagna piloter. Ligger väl inte heller så långt ifrån vad britterna hade för sig i andra sammanhang.
Mina 2 € cent.
MVH
Hans
Luleå Hamn sa Bull
http://www.communigate.co.uk/hants/glarac/page1.phtml
Cheers
/John T.
-
svartekaptenen
- Medlem
- Inlägg: 601
- Blev medlem: 9 september 2007, 19:31
- Ort: Malmö
Re: När Sverige halkade in i andra världskriget
jag har också lite svårt med att det används Swordfish torped plan mot
landmål, om nu Engelsmännen förfogar över flygfält i Norge varför inte skicka
in Hampdens eller Wellingtons? Det skulle nog ge större effekt.
landmål, om nu Engelsmännen förfogar över flygfält i Norge varför inte skicka
in Hampdens eller Wellingtons? Det skulle nog ge större effekt.