Vad hade om unionen med Norge kunnat räddas?

[Gavrilo Princip]

Jag vill höra vad läsarna tror om möjligheterna att den svensk-norska unionen hade kunnat fortleva.
Hur hade det blivit då?

Såvitt jag vet var allt i stort sett frid och fröjd under Karl XIV Johans och Oskar I:s regeringar. Däremot började unionen knaka i fogarna i takt med industrialiseringen under Karl XV:s och slutligen Oskar II:s regeringstid. Norrmännen idkade handel i mycket större utsträckning än Sverige, som valde att satsa mer på industri.

Norge lär i slutet av 1800-talet ha haft världens tredje största handelsflotta. Unionen föll på att Stortinget krävde ett eget norskt konsulatväsen, eftersom man ansåg det förödmjukande att behöva vända sig till svenska konsulat i utlandet. Till en början var dt bara det politiska partiet Venstre som drev denna fråga i Stortinget, medan det moderata Höire mer tog den svenska regeringens ståndpunkt.

Till slut var även Höire tvunget att bejaka frågan om egna norska konsulat, eftersom ett fortsatt motstånd hade kunnat äventyra Höires ställning i Stortinget och även bland allmänheten.

Till slut -men försent för att kunna rädda unionen - kom man fram till att konsulatsväsendet var möjligt att separera från utrikespolitiken.

OM nu Norge hade kunnat få öppna egna konsulat runtom i världen så hade unionen kanske kunnat överleva. Men för hur lång tid? Hade den i alla fall upplösts senare under 1900-talet eller hade vi varit förenade än idag? Hur hade det gått med norska språket? Hade vi smält ihop till ett folk? Hade vi rentav blivit så konfluenta att skilda konsulatväsen hade blivit en parentes i unionens historia? Kanske bevekelsegrunderna för och därmed behovet av ett eget konsulatväsen hade självdött allteftersom tiden gick.

Många brukar säga att det var bra att unionen upplöstes, ty annars hade Sverige blivit invaderat av Hitlers armé. Är det så säkert? Sverige blev ju aldrig invaderat/ockuperat i verkligheten, så varför skulle vi ha blivit det om unionen med Norge bestått i obruten följd från 1814 till 1940? Eller skulle norrmännen gripa chansen att förklara sig självständigt från Sverige när 100 000-tals tyska soldater börjat landsättas över hela den skandinaviska halvön och och Gustav V och hans regering fått fly hals över huvud till.. ja vart då?

Vad tror ni?

[Jurgen Wullenwever]

Vi hade en liknande tråd för ett tag sedan:
viewtopic.php?f=43&t=34592&start=0
Dess utgångspunkt skiljer sig en aning från din fråga, enär den förutsätter att Norge var svenskt 1940, men är annars ungefär densamma.

[Jurgen Wullenwever]

Många brukar säga att det var bra att unionen upplöstes, ty annars hade Sverige blivit invaderat av Hitlers armé. Är det så säkert? Sverige blev ju aldrig invaderat/ockuperat i verkligheten, så varför skulle vi ha blivit det om unionen med Norge bestått i obruten följd från 1814 till 1940? Eller skulle norrmännen gripa chansen att förklara sig självständigt från Sverige när 100 000-tals tyska soldater börjat landsättas över hela den skandinaviska halvön och och Gustav V och hans regering fått fly hals över huvud till.. ja vart då?

Stalin sade till tyskarna att de inte fick erövra Sverige, så det skulle inte ha hänt 1940.

Tyskarna hade inte obegränsade resurser, och kunde inte sätta in hundratusentals soldater i Skandinavien om de strax skulle gå in i Frankrike.

I Danmark stannade kungen och regeringen kvar i landet.

[Markus Holst]

frågan är väl ifall konsulatväsendet var den springande punkten, eller om separationsviljan var större än så. Jag tror att om man hade löst konsulatfrågan hade norrmännen snart börjat kämpa för någon annan rättighet. Min uppfattning är att norrmännen i grunden inte ville ha någon union. Hade man löst konsulatkrisen hade unionen ändå brustit några år senare.

[Donkeyman]

Jag tror att konsulatskrisen bara var toppen på isberget. Ända sedan 1814 var Norge självstyrande med sitt eget Storting och sin egen Grundlag. Unionen omfattade bara gemensamt kungahus och gemensam utrikespolitik.

Det var inte bara i Sverige som en våg av nationalromantik sköljde genom landet. Detta var avsevärt mer omfattande i Norge. Där kronan på verket var det nya Norska skriftspråk som Ivar Aasen utvecklade. Det som i dag kallas "Nynorsk". Men alla kulturyttringar, all debatt, all opinionsbildning gick ut på självständighet. Det fanns över huvud taget inte något som helst stöd för en fortsatt union. Man kan snarare hävda att det var märkligt att den överlevde så länge som till 1905.

Detta är en parallell till att det i dag inte finns underlag för medlemskap i EU. Argumenten emot är inte krassa sakskäl utan emotionella. Men de är så starkt fästade hos folket att det knappast kommer att ske någon som helst förändring under lång tid framöver.

[jeger]

La oss ikke glemme hva denne tråden egentlig dreier seg om, sett fra både svensk og norsk side, ikke minst i historisk sammenheng,-Hva om unionen hadde kunnet reddes?
Personlig ser jeg den såkalte "konsulatsaken" som et vikarende motiv for bruddet i 1905. Saken ble jo også løst,men for sent.
Det var og er mer mellom våre to folk som samler enn som skiller,og svaret blir da at h v i s vi den gang hadde klart å redde unionen,så hadde vi hatt et sterkt,nøytralt,fredelig og rikt Norden basert på gjensidig respekt for de to folks egenheter.
Språklig er ikke forskjellen eller skilnaden stort større enn mellom Scotland og England; det ville ha vært til å leve med og på sikt ville vi antagelig kunnet ha utviklet en ytterligere språklig tilnærming.Rent sosial-politisk har vi utviklet den nordiske velferdsmodell,og når nordmenn og svensker kommer sammen f eks i utlandet, ja da står vi sammen og snakker sammen på "skandinavisk".For noen år siden var det under en diplomatisk mottakelse i Amman en herre som spurte meg om vi hadde hva han kalte " et felles språk"? Mitt svar var noe i retning av at det hadde og har vi rent faktisk basert på en felles språkbasis som går på selve forståelsen, ikke bare språklig, men også i mange andre henseender. Hans kommentar var da, "Most interesting" og så kom spørsmålet om hvorfor vi da ikke var en nasjon selv med to folk? Jeg tror jeg brukte de neste 30 min på å fortelle om" 1905 og alt det der",hvortil han ristet på hodet og utbrøt "Beyond me".
Jeger