Norrländska flottningen

[Stefan Lundgren]

Flottningen från skogen till sågverken vid kusten är både känt och väldokumenterat. Bl a tog Mauritz Nyström upp 39 vattendrag i Norrland där det förekom flottning.

Tornio Älv
Muonio Älv
Kalixälven
Töreån
Råneåälven
Rosån
Lillepite älv
Rokån
Jävreån
Åby älv
Byske älv
Skelleftåälven
Storkåge älv
Flarkån
Bure älv
Dalkarlsån
Rickleån
Tavleån
Sävarån
Ratuån
Umeälven
Hörneån
Öreälven
Leduån
Husumån
Skvällån
Loån
Ledingeån
Näskeån
Moälven
Nätraån
Sillreån
Indalsälven
Laxsjöån
Oxsjöån
Hiån
Ljungan
Henboån
Ljusnan

Not 42 s 338, 1982

Det var många stockar som aldrig kom fram till sågverken, antingen fastnade de nånstans eller så var det någon/några som snodde stockarna för egna behov. Det går nog aldrig med säkerhet att fastställa hur många stockar som försvann under flottningssäsongen. Det var förstås ett riskfyllt arbete, under en flottning var det mycket som kunde hända. Exempelvis drunkningsolyckor.......Varför företog man detta jobb, det fanns inte någon annan transportsätt som kunde uppfylla flottningens transportering till sågverken.

Stefan

[Donkeyman]

Flottningen fortsatte i en annan form utanför många av älvarna. Där samlade man stockarna och gjorde timmerflottar av dem. Att flottlägga var en verksamhet som krävde specialkunskap. Man använde en så kallad ramstol där timret stuvades enligt ett speciellt system. Så spände man ihop allt sammans med kättingar. Slutligen samlade man flottarna till timmersläp som drogs med bogserbåt till skogsindustrierna.

Jag jobbade själv i flera omgångar med havsbogsering av timmerflottar. Något som var en stor industri fram till slutet på 80-talet. Orsaken var att det helt enkelt var billigt. Med bogserbåten "Kempe" drog vi 75 ramar (flottar) från Småland till Husum på 10 dagars bogsering. Om vädret tillät. För det mesta tog det lite längre tid. MEN - man behövde 1000 långtradare med släp för att ersätta ETT sådant släp.

När det gäller flottningen i älvarna så fanns det över huvud taget inte någon alternativ transportmöjlighet förrän in på 60-talet. Då lastbilen tog över. Och tåget på vissa sträckor.

Fast det fanns en fördel till med flottningen. De stockar som flottades blev indränkta med vatten på ett sätt som ökade kvaliteten. På flera av de stora pappersindustrierna har man än i dag virkesintag genom sjön. Bland nackdelarna finner man bland annat att det krävs mycket folk samt att det bara finns transportmöjlighet under en kort period av året.

[CvD]

Du glömde Dalälven, där det även finns ett flottningsmuseum (i Gysinge)
http://www.sandviken.se/flottning

/CvD

[Sarvi]

Njae... vill inte hålla med om att kvalitetförbättringen vid flottninng. Rent virkestekniskt så är det korrekt att ordentligt fuktigt virke är bättre än tort. Största kvalitetsrisken för rundvirke är nämligen inte väta utan torka. En rejält sur timmerstock drabbas inte av insektsangrepp eller bakterie- och mögelangrepp. Inom sågverksindustrin är man mest bekymrad över blåning av virket, dvs angrepp av en svamp som gör att det färdiga virket får blågröna fläckar och ränder - något som förstås gör att det inte kan användas i några synliga snickerier. Massaindustrin drabbas också av kvalitetsproblem när virket torkar. Och flottning är ju förstås våtläggning av timret. Dock barkades och torkades ofta timret innan det släpptes iväg på flottleden. Detta för att minska andelen sjunktimmer. Då kunde timret drabbas av angrepp innan det kom i vattnet. När det sedan kom iväg så var det inte alltid det kom fram till destinationen i tid. Ibland kunde det bli liggande i mellansjöar i väntan på bogsering eller vattenpåslåpp från kraftverksdammar. Och när det kom fram blev timret ofta liggande länge. Flottning kunde ju bara ske när vattenståndet var högt nog. Det lagrade virket blev gult och hade ofta ojämn fukthalt. Ur massasynpunkt vill man ha färskt, ljust virke med en jämn och hög fukthalt. Barken användes också som bränsle i industrierna, och ett tag fick man köra bark från flottningsledernas början till industrierna.

Andra nackdelar med timmerflottning var dels att det blev en del spill. Dels genom att timmer helt enkelt bröts sönder eller spräcktes i forsarna, och dels genom att en del stockar förvandlades till sjunktimmer. Dessutom var det en arbetsintensiv sysselsättning, men säsongsbunden. Inte bara i själva flottningsarbetet, utan även i arbetet med att hålla flottningslederna fria från allsköns skräp och hinder. Under efterkrigstiden kom dessutom regleringen av de norrländska vattendragen igång på allvar, och det betydde att man fick bygga speciella flottrännor för att ta sig förbi kraftverks- och magasinsdammar. Kraftverksägarna klagade på problem med timmer i turbinintagen. Rensingen av älvfårorna gjorde också fisket lidande, då bottenekologin ändrades och yngelbottnar förstördes. Men det var en långvarig epok i svensk skogshistoria - faktiskt var de så sent 1991 som flottning i industriell skala försvann från Sverige - Klarälven närmare bestämt.

[Stefan Lundgren]

Du glömde Dalälven, där det även finns ett flottningsmuseum (i Gysinge)
http://www.sandviken.se/flottning

/CvD

Nej, det vet jag om, tog bara upp de större vattenleder norr om Dalälven.

Stefan

[Stefan Lundgren]

Jag kan disktutera vissa delar från NE.

Från NE
Den moderna skogsindustrin började utvecklas i mitten av 1800-talet. Flottning hade emellertid förekommit i betydande skala långt tidigare, t.ex. i Västerdalälven och Österdalälven av gruvvirke till Falu koppargruva. Den äldsta kända sammanslutningen för flottning är Wästerdala-Wede-Companie, bildat 1648 av köpmän från Falun för denna verksamhet. I Göta älv flottades virke för flottans behov, och i de norrländska älvarna förekom flottning av tjärtunnor och mastträd.

Jo, det var ett bra transportsätt förut och framför allt innan järnvägen började att transportera virke. Det har förekommit i stort sett över hela landet, men det var bara i Norrland som Mauritz Nyström behandlade. I en förordning från 1789 så kan man läsa om att det var allmogen som fick sköta om flottningen av virke. Det var någonting som man höll på med på sina håll även under 1900-talet och fram till vattenregleringen av de större norrländska vattendragen började komma till sin gång.

Enligt citatet här ovanför så var det olika behov, på Dalälven så skulle virket transportera till Falun, på Göta älv för flottans behov. Jag förmodar också att det förekom flottning till bl a Karlskrona till nya fartyg etc.

Från NE
Enligt en förordning av 1880 ankom det på länsstyrelserna att inrätta allmänna flottleder, i vilka det stod var och en fritt att transportera flottgods, under förutsättning att de ingick i en flottningsförening. I flottlederna utfördes efter hand omfattande arbeten för att underlätta flottningen, t.ex. strömrensningar, anläggning av spardammar för vattenmagasinering, ledkistor, strandskoningar och flottningsrännor.

Vad det gick ut på var att man kunde transportera vad som helst om det var en förutsättning att man var mer i en flottningsförering. Det var mycket arbete med att hålla flottningsrännorna fria från obehagliga överraskningar. För jag läste i Nyströms bok att det var drygt en tredjedel av virket som försvann under sträckans gång.

Hittade också det där från NAD, det är också lite historik kring själva flottningen, kommenterar det inte nu. Det är bara information om att detta arkiv finns tillgänglig för den som är intresserad.

Från NAD
Dalelfvarnes Flottningsförening Enskilda arkiv A:357 Kopparfors AB
Inledning, historik samt arkiv Dalelfvarnes Flottningsförening började sin verksamhet 1865 och kom att vara aktivt ända fram till flottning- ens nedläggning 1970. Dalälven bildas av två grenar, Österdalälven och Västerdalälven, som rinner från sina källor i Norges fjälltrakter i s.ö. riktning genom Dalarna. I Gagnefs kyrkby förenas de bägge grenarna till Dalälven som slutligen mynnar ut i Gävlebukten. Då den nya tidens storflottning började var det för Bergslaget endast en fortsättning på vad som sedan länge hade pågått. På de större vattendrag, där flottningen drivits kontinuerligt - Västerdalälven, Vanån och Dalälven - hade Korsnäsbolaget att söka anslutning. Detta synes ha börjat på våren 1855, då Georg de Laval fick tillstånd att flotta 900 timmer tillsammans med Bergslagstimret. Denna samverkan blev upprinnelsen till det bolag som senare bildades. Den 27 maj 1865 fastställde länsstyrelsen genom utslag reglemente för flottning å nämnda vattendrag. Trots att reglementet vann laga kraft samma år blev bolaget officiellt konstituerat först på stämman den 23 april 1866. Till direktörer valdes P.A. Jacobsson,Bergslaget samt Chr.N. Skröder,Korsnäsbolaget.

Bolaget började snart intressera sig för den flottning som bedrevs på Österdalälven och dess bivatten. Frågan aktualiserades på allvar vid bolagsstämman den 8 januari 1870. Man kom överens om att hos KB ansöka om ett gemensamt flottningsbolag för hela flottledssystemet ovan Torsång med tillämpning av det år 1865 fastställda reglementet. Ansökan till KB undertecknades av Bergslaget, Korsnäsbolaget och handelshuset Astrup & Sörensen. Efter Kungl. Maj:ts utslag, den 30 december 1870, konstituerade sig det utvidgade bolaget den 27 maj 1873 under namnet Dalelfvarnes-Thorsångs Flottningsbolag. Verksamhetsområdet sträckte sig ned till Torsångs bro. I samband med en omredigering av reglementet, som fastställdes av KB den 8 maj 1877, ändrades namnet till Dalelfvarnes-Thorsångs Flottningsförening. Verksamhetsområdet flyttades ned t.o.m. Torsångs bro. 1890 ändrades namnet till Dalelfvarnes Flottningsförening.

Den 23 augusti 1878 bildades Dalelfvarnes-Thorsångs Strömbyggnads Aktiebolag. Av aktiekapitalets 300 aktier erhöll Bergslaget och Korsnäsbolaget vardera 85 medan 42 gick till den tredje av Trebolagens intressenter, Kopparfors & Hofors. Skutskärsbolaget gick in med 64 aktier. Särna- och Uddeholms bolagen hade tillsammans 13 och de återstående 11 aktierna innehades av Avesta-Garpenberg. 1896 ändrades namnet till Dalelfvarnes Strömbyggnads Aktiebolag. Uppdelningen på en flottningsförening och ett strömbyggnadsbolag kom att sätta sin prägel på verksamheten ända in på 1930-talet.

Arkivet, som mäter knappt en hyllmeter och är i ett gott skick, består av årsräkenskaper för verksamheten på Österdalälven, Älvdalens distrikt under S.G. Landgraff, åren 1885-1900. Andra arkivbildare med information om Dalelfvarnes Flottningsförening är Kopparfors AB. Arkivet finns tillgängligt för forskning på landsarkivet i Härnösand.

Dalälvarnas flottningsförenings arkiv finns tillgänglig på landsarkivet i Härnösand, det finns många av sådana där arkiv kvar från olika flottningsföreningar i Sverige.

Stefan

[Magnus L]

http://www.haparanda.se/forvaltning/sko ... 07-09.html

Flottare med färg - en utmärkt bok för den som vill ta reda på mer.

[frejs väpnare]

Gustaf Schröder berättar i sina böcker mycket om flottningen under 1800-talet.
"En bruksbokhållares minnen", "En timmermärkares minnen", "Minnen från skogarna" och övriga böcker med jaktminnen.

Han anställdes som inspektor i Oreälvens flottningsförening 1863, och sedan Korsnäsbolaget från 1864 (Sic). Dessförrinnan var han verksam i Värmland - Klarälven. Extra intressant är att Schröder var verksam innan de stora jordreformerna sprängde allmänningsskogarna, så han kan berätta hela utvecklingen av skogens bolagisering.