Så är det med alla återanvändningsbara raketer. Den återanvändningsbara versionen av Falcon 9 väger t.ex. 505 ton på startplattan jämfört med 333 ton för den tidigare icke-återanvändningsbara Falcon 9 v1.0. Det mesta av de extra 172 tonnen är bränsle men också tyngre hållbarare strukturer. Den är så robust att undre raketsteget flög vidare en stund efter att övre raketsteget exploderade härom månaden. Grejen är att raketbränsle är billigt och kostar bara ett par procent av själva raketen. Det är inte dyrt att skicka upp tunga saker om man kan återanvända dem. Vi får se hur SpaceX lyckas med det, de har gett upp idén att återanvända övre raketsteget som bara har en (värdefull) raketmotor jämfört med första stegets 9.kblomster skrev:Alltså, nä, det där är helt uppåt väggarna fel. Rymdfärjan (och alla "spaceplanes") har grundproblemet att man måste släpa med sig en sjuhelsikes massa onyttig last hela vägen upp i omloppsbana och ner igen - i fallet STS så rörde det sig om bortåt 70 ton (!). Detta är naturligtvis oerhört olönsamt och är uppenbart redan på ritbordet.MedMigMotMig skrev:Rymdfärjan var en bra idé. Den blev dyr och flög sällan på grund av att det är svårare än man trodde. Man behövde försöka för att upptäcka det.
Även Airbus/Ariannespace och ULA satsar nu på återanvändningbara raketer. ULA:s idé är smartare än SpaceX ifall det funkar. Deras Vulcan-raket ska lossa sina motorer och fälla dem i fallskärm som fångas upp av en helikopter i luften. Såna fångsttest ska ha gjorts på 1960:talet utan framgång, men med modern teknologi har nya saker blivit möjliga. Airbus ska också lossa bara raketmotorerna, men landa dem med ett inbyggt propellerflygplan. Mycket mer extra vikt och dessutom behov av landningsbana. Rysslands Bajkal-idé verkar ligga på hatthyllan av goda skäl. De tänkte landa sina stora "common core boosters" till Angara, upp till 5 stycken, med jetmotorer och stora vingar. Som att skicka upp 5 extra Boeing 747:or tillsammans med raketen och ha 5 lokala landningsbanor tillgängliga i stort sett samtidigt. I vart kommer snart något koncept för återvinningsbara raketer att fungera, den idén har kommit för att stanna nu. Bara bra att flera olika sätt prövas samtidigt. $2,000/kg till omloppsbana framstår som helt realistiskt, inom bara några år. En cubesat väger 1.2 kg så snart kan man köpa sig en rymdfarkost till samma pris som en bättre dator. ULA:s Atlas V är som en klädd julgran med småsatelliter från enstaka chip på några gram till några ton som sekundär last. ULA leder den marknaden, vilket är mycket stimulerande för nya mindre rymdföretag och för universitet.
Ryska rymdfärjan Buran var smartare än amerikanarnas. Den ser på ytan snarlik ut, men det är för att det är nära den optimala aerodynamiska lösningen, liksom flygplan liknar varandra. Den flög framgångsrikt en gång, obemannad. USA:s rymdfärja kunde inte flygas obemannad (jag har hört att astronauterna krävde den designen för att få flyga oftare, de har åtminstone hög arbetsmoral) Dessutom kunde den flyga med annan last än Buran-färjan, fastbränsleraketerna och tanken fungerade som en egen jätteraket, Energia, och motsvarar det som NASA nu 30 år senare utvecklar i form av SLS baserat på "rymdfärjan utan färja". SLS är inte framtiden, men kan göra några (dyra) stordåd på 2020:talet, kan skicka 5 stycken Cassini-sonder till Saturnus samtidigt.
US Air Force använder idag den obemannad och hemlighetsfulla lilla rymdfärjan X-37. Air Force spenderar numera mer pengar på rymdfart än på flygplan! Och ESA har flugit Intermediate eXperimental Vehicle för att testa ut rymdfärjeliknande teknologi. Jag tror inte att rymdfärjeidén är död. Nu vet man mycket mer om hur man ska göra och har bättre material och allting. Mitt grundbudskap här är att rymdfart har mognat, likt Gråben (Wile E Coyote) har de flesta bara ännu inte insett att vi flyger. Smarta affärsmän har insett det.