Gjordes service på armbandsur förr?

[Jurgen Wullenwever]

Idag tycker jag mig läsa litet varstans att mekaniska armbandsur behöver service vart femte år för att fungera riktigt och hålla länge. Det jag då undrar är om folk i gemen, förr i tiden när alla armbandsur var mekaniska handuppdragna klockor, verkligen lämnade in sina ur för service, eller om de blott använde dem så länge de gick och därefter skaffade en ny klocka om den gamla slutade fungera.

Service idag verkar kosta runt tusenlappen, och det finns många nya klockor av denna typ som kostar långt mindre, så det känns konstigt att under sådana förutsättningar lämna in en klocka, men jag vet inte hurdan prisbilden var förr om åren.

[Donkeyman]

Självfallet gjorde man service på sina klockor. I de flesta samhällen fanns de urmakare som gjorde den här sortens jobb som i de flesta fall bestod i rengöring. De billiga klockor som kostar mindre än en service gör är en uppfinning från moderna tider. En klocka var inte något billigt föremål förrän in på 1980-talet.

Själv har jag ett fickur som jag köpte år 1965. Jag använder det dagligen än i dag och går si så där vart femte år till urmakaren före rengöring och service. Men skillnaden mot i dag är att den stora mängden av så kallade urmakare bara tar in det till service och skickar det vidare till en verkstad någon stans. Men för bara 15-20 år sedan så gjorde de allra flesta jobbet själv i egen verkstad.

[Amund]

Service idag verkar kosta runt tusenlappen, och det finns många nya klockor av denna typ som kostar långt mindre, så det känns konstigt att under sådana förutsättningar lämna in en klocka, men jag vet inte hurdan prisbilden var förr om åren.

Det gäller ju de flesta produkter att samtidigt som de blivit billiga så har även kvaliteten sjunkit, detta i kombination med att arbetskraftskostnaden ökat gör att vi har ett slit och slängsamhälle. En julgransbelysning från 50-talet fungerar ofta fortfarande medan en billig nyinköpt går knappt att reparera och kasseras nog inom 2-3 år.

Själv har jag ett fickur som jag köpte år 1965. Jag använder det dagligen än i dag och går si så där vart femte år till urmakaren före rengöring och service.

Härligt att höra att någon använder sina värdesaker. Det är fortfarande en ganska stor marknad att reparera och underhålla gamla familjeklenoder såsom farfars gamla rova eller en väggklocka från barndomen, men inte är det lätt för riktiga urmakare idag. Det krävs mycket stor yrkesskicklighet att justera en balansfjäder i ett dyrt mekaniskt armbandsur, eller att justera in en gammal skeppskronometer, inte många klarar av dessa moment men samtidigt är det ytterst få som kan ta en anständig betalning för det utförda arbetet. Moderna trendiga klockaffärer utför knappast dessa arbeten, det ger för dåligt betalt för dem, dessutom tar de knappast något ansvar för arbetet, inte på samma sätt som en riktig urmakare.

[Hexmaster]

Det är bara några decennier sedan som urmakare var en "standardservice" som fanns även på mindre orter.

[B Hellqvist]

Med tanke på att armbandsuret bara har funnits i cirka 100 år, så borde det gå att hitta uppgifter om hur man brukade underhålla dem. När jag gick min optikerutbildning 1984-86, gjorde jag det på Stefansskolan i Borensberg, där även mikromekaniker och urmakare utbildades. Att kunna reparera armbandsur (och andra klockor) hör till vad en riktig urmakare ska klara; här i Skövde har vi minst två som har kompetensen.

[Jurgen Wullenwever]

Det är ju en sak att möjligheten till service fanns, men i vilken utsträckning användes den? Klockorna kanske fungerade tillräckligt väl tillräckligt länge för att hinna bli så nedgångna att man hellre köpte en ny när de inte längre fungerade.

Min bakomliggande anledning till frågan är att jag nyligen fick bese några gamla slitna armbandsur efter min morfader, som avled för ett antal år sedan, och alla utom ett var ur funktion, så det verkade troligt att de användes så länge de gick, varefter han köpte en ny. Jag vet dock icke om alla var hans, eller om han i sin tur hade erhållit dem från äldre anförvanter. De trasiga är schweiziska (Bison/Bison/Atlantic Milano) med okända fabrikationsår, medan det som fortfarande går är en amerikansk (?) Timex från 1972.

[Stighult]

Döden för urmakarna var nog när de batteridrivna digitalklockorna och quartzuren dök upp. Överlägsen precision och snabbt nere i priser som innebar att det bara var att köpa ny när batteriet var slut. Att sedan en "riktig" klocka är roligare och kul att äga är en annan femma.
I dag är det status att ha dyra klockor inte för att de är bättre eller mer praktiska utan för "märket" Med klockor för 30.000-40.000 i inköpspris kan den väl få en service för en tusenlapp vart femte år.

[varjag]

En klocka var inte något billigt föremål förrän in på 1980-talet.

1961 köpte jag en -

- för den då, kungliga summan av 850: kronor. Det var en mycket dyr klocka för sin tid....

Jag fick den ''servad'' av säljaren ngra år senare - den ''gick som en klocka''.

I Australien 1970 började stoppursmekanismen mankera men - INGEN av de lokala ''urmakarna'' vågade ens öppna min klocka.....

jag skickade den till Heuers i Schweiz, den kom tillbaka med en räkning, vad jag minns omkring 100 SwFr.

Omkring 1994 - lade stoppuret av, men klockan gick fortfarande. Jag lade undan henne - och köpte en annan....

2002 svarade jag på en påkostad bildannons - av köpare av ''gamla fina ur''.....skickade f0r evaluering - dom ringde tillbaka;

Ja du - den har haft ett hårt liv...

Jaså, ja med funkar ju utom stoppverket....

Jo men klockan är i dåligt skick, vad säger du om $100 dollars?

Jag säger - skicka tillbaka den ...

Jamen det är ett bra erbjudande.......

Hörru du, jag VET att det här är en oerhört sällsynt klocka i Australien, ja i hela världen idag......Ge mig $500 för den
eller skicka tillbaka den....

Jag måste ringa tilbaka om det....

Det gjorde han - jag fick $450 för Heuern -

Varjag

[Victorxxx]

Armbandsur av normalkvalitet havererade då och då kanske vart femte år eller så pga t ex att fjädern gick av. Hände mest vid åskväder. Då var det rimligt att också rengöra klockan. En annan vanlig haveriorsak var att folk fått vatten i klockan. Dyra klockor hade bättre tätning och behövde då ej rengöras så ofta. Behovet uppstod pga att smörjoljan tjocknar med tiden (oxidation och förångning av lågkokande fraktioner) så fjädern orkade dåligt driva klockan. En klocka för en arbetare (Certina tex) kostade 200 kr 1960 och en rengöring och fjäderbyte kanske 75 kr.

[a81]

Mekaniska ur drar sig ju några sekunder varje dygn. Folks klockor måste således ha gått flera minuter före/efter varandra. Jag anar att det var tillräcklig precision på 1800-talet, men hur hanterade man det på 1960-/1970-talet när mekaniska ur fortfarande dominerade? Hur undvek man att missa bussen eller komma för sent till möten? Ställde man mer regelbundet (oftare än idag) om klockan efter exempelvis klockan i radions sändningar?

[Markus Holst]

Mekaniska ur drar sig ju några sekunder varje dygn. Folks klockor måste således ha gått flera minuter före/efter varandra. Jag anar att det var tillräcklig precision på 1800-talet, men hur hanterade man det på 1960-/1970-talet när mekaniska ur fortfarande dominerade? Hur undvek man att missa bussen eller komma för sent till möten? Ställde man mer regelbundet (oftare än idag) om klockan efter exempelvis klockan i radions sändningar?

Ja, det gjorde man. Man ställde efter signalen på radio som sändes varje hel timma vid nyheter. Man jämförde med stationsklockan. På kvällarna var det ju klocka på TV innan kvällssändningarna kom igång. (Så visste man att det snart kom ett program: Var det testbild dröjde det länge till program. När klockan visades visste man att det bara var minuter tills programmen började.) Var man riktigt osäker ringde man fröken ur.

Och framför allt så såg man till att vara i tid. Jag tror att vi då räknade med längre ställtid än man gör idag. Eftersom vi aldrig var helt säkra på tiden var vi helst på stationen fem minuter innan tåget gick.

Att ha en klocka som gick rätt gav en nördig status.

[Stefan Karlsson]

När jag var ung på 60-70-talet gick man med klockan till urmakaren några hus bort. Han hade sin verkstad hemma i bostaden och min minnesbild är att en service eller reparation var relativt billigt.
Då fanns det urmakare lite var stans, men nu är frågan om det ens finns en i varje stad längre.

Att rucka klockan hörde vad jag minns till vanligheten och det var inget man gjorde själv. Eftersom man var nyfiken på allt mekaniskt och lite imponerad av urmakaren så lärde jag mig i unga år hur en klocka fungerade så att man kunde fixa enklare rengöring själv.

Jag har haft mekanisk klocka i hela mitt liv och kommer så att fortsätta av ren principsak och senaste 40 åren har det varit självuppdragande klockor, men att lämna på service idag är inget jag gör speciellt ofta eftersom det kostar rejält jämfört några futtiga kronor på 70-talet, eller så var han snäll och tog inte betalt som han borde, jag minns inte.

[StefanZ]

Mekaniska ur drar sig ju några sekunder varje dygn. Folks klockor måste således ha gått flera minuter före/efter varandra. Jag anar att det var tillräcklig precision på 1800-talet, men hur hanterade man det på 1960-/1970-talet när mekaniska ur fortfarande dominerade? Hur undvek man att missa bussen eller komma för sent till möten? Ställde man mer regelbundet (oftare än idag) om klockan efter exempelvis klockan i radions sändningar?

Ja det gjorde man ju.
Här kan jag påminna om tex militärens sedvänja att officerarna och ledande underofficerare fick ställa in klockorna inför varje militär aktion. Hade man ingen garanterat rättvis klocka ställde man den efter befälhavarens klocka. Redan på Horatio Hornblowers tid gjordes detta!

Vidare, låt mig påminna om den skönlitteräre Phileas Fogg i London, och den verklige professorn Emanuel Kant i Köningsberg. Som hade ytterst regelbundna vanor och när de gav sig ut på sina promenader i staden gjorde de det på klockslaget. Så till den grad att allmänheten brukade ställa in sina klockor när de passerade...
Å det är inte så underligt som det låter. Bägge dessa var inte bara original. Det var säkert också lite av teknikfreaks. Sålunda hade de intresse och råd med tidens bästa klockor - rena kronometrar.
Att ge sig iväg precis på minuten var lite av en demonstration: titta jag har en klocka som går rätt på minuten varenda dag!!! Rolex, ta och göm dig!

[StefanZ]

På tal om kronometrar. ATT det är för den tiden mycket exakta klockor, där är välkänt. En kronometer är därmed en synonym för en mycket bra och exakt klocka.

Att de användes mest till sjöss, är hyfsat känt.
Vad många inte vet, och inte alltid framgår klart i tex museitexter (såg en museiutställning om tiden och klockor, där detta INTE framgick), var att de användes parvis.
EN hade inställd tiden på hemmahamnen (alternativt Greenwich meridian). Och en kollade man den faktiska tiden ombord... Sedan kollade man skillnaden och visste därmed exakt hur långt bort längdgradsmässigt man har kommit..., i nautiska högst bokstavliga timmar och minuter,, och faktiskt även sekunder, med en skicklig navigatör.

Breddgraden var i allmänhet hyfsat känt. Det ser man om inte annat på solens höjdställning när den är som högst, dvs kl 12 mitt på dagen.

Men man kunde inte veta längdgraden. Det blev möjligt först när dessa helt exakta klockor konstruerades, och kunde tillverkas till ett rimligt pris, så varje långseglande båt hade råd med ett par...


Senare, när man hade både kronometrar och exakta tabeller, kunde ju även solens och månens upp och nergång användas, och var ännu enklare att observera. Lite matematiskt trix kunde iofs vara nödvändig. Men det är en annan historia.

[Sarvi]

I den lilla orten Tidavad (hundratalet invånare) mellan Skövde och Mariestad finns en bevarad urmakarverkstad:

https://www.hembygd.se/odensaker/page/12917