Månlandningar: ett stort framsteg eller en stor bluff?

[koroshiya]

Är japanerna också köpta? Och när tar NASAs pengar slut för att köpa folk. Vet du, MC, du skulle skriva till NASA och tala om att allt är avslöjat, så kan du säkert bli miljonär De kommer förstås att köpa även din tystnad.

Är japanerna köpta? haha, de har de varit sen 1945 och 2 atombomber.

Betyder det att bilden är fel? Nej givetvis inte. Saken är bara att du underbygger din logik påsamma sätt som MC här. Man kan inte bygga ett påstående på en fråga.

Jag tror inte alls på MC`s raketretorik, jag tror att han har fel i den frågan. Det betyder inte automatiskt att USA har varit på månen. Det är här som alla sidor snubblar i sin retorik. Som jag ser det så betyder det att de fick upp raketen i rymden, inget mer eller mindre. Det bevisar inte vart de flög med den.

Du, det är ingenting annat än en lögn.

Den som däremot underbygger sitt tänkande på samma sätt är du.

Jag ställer en fråga för nöjes skull efter att jag konstaterat vad det är. Det är inget annat än en inbjudan till MC att ge en annan förklaring.

Sluta vänligen att pracka på mig samma religiösa övertygelse som du och han sysslar med.

[Nord]

Är japanerna också köpta? Och när tar NASAs pengar slut för att köpa folk. Vet du, MC, du skulle skriva till NASA och tala om att allt är avslöjat, så kan du säkert bli miljonär De kommer förstås att köpa även din tystnad.

Är japanerna köpta? haha, de har de varit sen 1945 och 2 atombomber.

Betyder det att bilden är fel? Nej givetvis inte. Saken är bara att du underbygger din logik påsamma sätt som MC här. Man kan inte bygga ett påstående på en fråga.

Jag tror inte alls på MC`s raketretorik, jag tror att han har fel i den frågan. Det betyder inte automatiskt att USA har varit på månen. Det är här som alla sidor snubblar i sin retorik. Som jag ser det så betyder det att de fick upp raketen i rymden, inget mer eller mindre. Det bevisar inte vart de flög med den.

Du, det är ingenting annat än en lögn.

Den som däremot underbygger sitt tänkande på samma sätt är du.

Jag ställer en fråga för nöjes skull efter att jag konstaterat vad det är. Det är inget annat än en inbjudan till MC att ge en annan förklaring.

Sluta vänligen att pracka på mig samma religiösa övertygelse som du och han sysslar med.

Du känner att attack är bästa försvar? Den som har en religös övertygelse är ju du, som utan att ha sett eller varit där säger dig veta något om månlandningen. Precis som de kristna har hört om gud och jesus, och tror sig veta. De ska övertyga och frälsa alla andra. Förr i tiden brändes man på bål som kättare om man inte bekände sig till den rätta läran.

Jag säger mig inte veta och inte heller tro, vilket uppenbarligen retar dig, trist för dig. Men hur gör det mig till en religös fanatiker? Är det pga att jag inte håller med dig in din blinda övertygelse,och säger mig inte veta?

[MD650]

Då skribenter fortfarande inte kan hålla isär sak och person låses tråden tills vidare.

[B Hellqvist]

Medan hetsiga debattörer får tillfälle att svalna av, så kan man läsa en intressant intervju i DN idag:

De börjar bli gamla nu, männen som gick på månen i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Tre av de tolv som satt sin fot på en främmande himlakropp är döda: Jim Irwin avled i hjärtinfarkt 1991, Alan Shepard i leukemi 1998 och Pete Conrad i en motorcykelolycka 1999. Yngst av alla är Charles Duke som fyller 76 i oktober.

På lördagen fick jag möjlighet att träffa honom när han under några timmar befann sig på Tekniska museet i Stockholm. I fickan hade han sin Blackberry som är 100.000 gånger mera kraftfull än den dator som fanns ombord på Apollo 16 och som tog honom och kollegan John Young till månen.

Och trots åren har månen aldrig lämnat honom, i fyra decennier har Charles Duke längtat efter att åka tillbaka dit. I stället har han fått se det amerikanska bemannade rymdprogrammet läggas i malpåse.

– Människan skulle kunna bygga en bas på månen på samma sätt som vi i dag har forskningsstationer på Antarktis. Det finns mycket kvar att göra på månen, inte minst vetenskapligt. Sedan är det kanske dags att sikta mot Mars, säger den snart 76-årige astronauten som den 20 april 1972 blev den tionde människan att sätta sin fot på månytan.

Vilket inte var helt okomplicerat.

– Vi fick lära oss att gå på nytt när vi kom till månen. Gick det uppför hoppade vi som kängurur och gick det nedför gick vi med sidan före. Vår största skräck var att ramla på rygg, vilket jag gjorde en gång. Men ryggsäcken med alla livsuppehållande system höll. Jag och John ramlade många gånger.

Att gå på månen liknar inget på jorden, säger Charles Duke:

– Det är inte som att gå barfota på stranden. Man känner inte marken genom två par kraftiga stövlar. Men det finns en känsla av lätthet som gör att man vill hoppa. Även om man sjönk ned två centimeter varje steg man tar så kändes marken stadig. Jag kallade vår gångstil för Frankensteinsteget!

Vid ett av tillfällena snubblade John Young över en elkabel som gick av och ett under flera år planerat experiment fick ställas in.

Det fanns flera faror på månen. Eftersom vår närmaste granne saknar atmosfär finns hela tiden risken att träffas av en sten eller ett gruskorn från rymden runt omkring.

– Hade någon av oss träffats av en mikrometeorit och dräkten hade tappat trycket då hade det varit slut.

Och trots att gravitationen bara är en sjättedel av den på jorden, en person som väger 60 kilo känns som 10 kilo, så är det långt ifrån någon avkoppling att utföra ett arbete på månen.

– Rymddräkterna var stela och handskarna svåra att gripa med och den låga gravitationen gjorde att man fick hålla balansen hela tiden, allt detta gjorde att man fick spänna sig och det tog på krafterna. Men det var ändå svårt att sova. Man var ju på månen! Jag fick ta en sömntablett för att somna första kvällen. Jag ville ut och undersöka det som fanns där ute.

– Det kändes faktiskt som att vara hemma. Vi hade studerat platsen så noga att alla kratrar gick att känna igen.

Vad tänker du på när jag säger ordet rymden, frågar jag.

– Månen. Att resa i rymden, det största äventyr som jag någonsin kunde uppleva, svarar han.

Som pojke drömde han om annat.

Charles Duke växte upp i Charlotte i North Carolina och fram till dess han fyllde 16 år var scouting ett av hans och hans tvillingbrors stora intressen. Efter att ha fått flytta till Lancaster i grannstaten South Carolina i samband med studier tappade han kontakten med scouterna.

Då fanns det ännu inga rymdhjältar och bara tanken på att människan en dag skulle resa ut i rymden tillhörde mer science fiction-tidningarnas och Blixt Gordons-seriernas värld än den verklighet som en liten kille i Charlotte levde i. De första stora hjältarna, säger Charles Duke, var de amerikanska soldater som stred i andra världskriget.

– Som ung pojke bestämde jag mig för att jag också skulle tjäna mitt land och med tiden blev jag flygvapenpilot.

Det var först när han gick ut college som rymdåldern började göra sig märkbar och när han sedan började flyga inträffade något som kom att påverka honom och hela det amerikanska folket:

– Ryssarna sköt upp Sputnik 1957 och det blev en fruktansvärd chock för hela landet. Vi verkade så långt efter! Hur bar de sig åt? Vi visste inget.

Nasa upp ögonen för den duktige testpiloten med en examen i aeronautics sedan han anmält intresse för att bli astronaut. I april 1966 kom han att ingå i en grupp på 19 tilltänkta rymdfarare. Den femte kullen sedan Nasa inlett det bemannade rymdprogrammet.

– Det var mycket spännande. Att bli astronaut var det bästa jobbet man kunde få.

Charles Duke säger att det är viktigt att testa så många saker som möjligt. Först då kommer man att få uppleva de riktiga äventyren:

– Så jag anmälde mig som frivillig så fort jag någonsin kunde, säger han och skrattar.

1972 fick han alltså chansen. Efter år av träning och arbete på marken blev det hans tur att få flyga i rymden. Och inte bara i rymden, till månen, det mål som man kämpat mot ryssarna att nå först och som Neil Armstrong och Buzz Aldrin lyckades förverkliga 1969. Och när den första månlandningen ägde rum satt Charles Duke på första parkett och skapade historia. Det var han som var länken mellan astronauterna och markkontrollen i Houston:

– Det var helt tyst i kontrollrummet. Vi hade haft flera problem med kommunikationen mellan oss och Apollo 11. Flera larm visade att datorn inte fungerade som den skulle och när ”Örnen” var på väg att landa var bränslet på väg att ta slut.

– Neil Armstrong flög längs en bana som aldrig hade testats – då blev det allt tystare i kontrollrummet. Och kontrollrummet är nästan aldrig tyst. Nu kunde vi höra hur fläktarna surrade och datorer lät. Ingen sa ett ord.

– När jag ropade ”Örnen, 30 sekunder”, då var stämningen tät. Några sekunder senare hörde jag ”Kontakt, motorn avstängd”. Då förstod vi att de var nere. Det blev tyst en stund till innan Neil bekräftade: ”Houston, Tranquilitybasen, Örnen har landat.”

– Det gick en suck av lättnad genom rummet. ”Roger, vi har uppfattade det. Här har ni ett antal grabbar som nästan är blå men nu har vi börjat andas igen”, sa jag. Jag tror aldrig att Neil hade avbrutit landningen även om jag hade bett honom att göra det.

När Charles Duke tre år senare själv landade på månen med månlandaren ”Orion” hade han och kollegan John Young med sig flera svenska Hasselbladskameror med vilka de tog tusentals bilder. Och i bagaget fanns också en utfällbar månbil.

– Den var speciell att åka i, måndammet gjorde det halt och vi slirade omkring en del. Men topphastigheten var inte så hög. 17 kilometer i timmen! säger Charles Duke som också kunde konstatera att det inte alltid var så lätt att navigera med hjälp av Nasas medskickade kartor:

– De visade bara föremål större än 15 meter så det fanns gott om överraskningar för oss när vi skulle köra rovern.

Charles Duke själv blev känd sedan han lämnat ett porträtt på sig och sin familj kvar i måndammet. På baksidan av kortet hade han skrivit en hälsning till framtida rymdfarare. ”Det här är familjen till astronauten Duke från jorden. Landade på månen i april 1972.”

– Och så skrev vi våra namn. Jag var borta så mycket från familjen att jag ville göra dem delaktiga, säger Duke som i dag har två vuxna söner och nio barnbarn i åldrarna 3 till 19 år.

Pojkarna var 4 och 6 år då, i dag är de vuxna män. Så vad tycker de om att ha sina bilder liggande på månen, frågar jag.

– På den tiden tyckte de att det var häftig men i dag är det nog barnbarnen som är mest upphetsade över att bilden ligger där!

Charles Duke tillbringade 71 timmar och 14 minuter på månens yta varav 20 timmar och 15 minuter utanför månlandaren. Ändå är han väl medveten om att det finns de som tvivlar på att människan över huvud taget satt sin fot på en annan himlakropp. Själv tycker han att det är obegripligt och lite sorgligt och 2006 uttalade han sig i en dokumentärfilm om Apolloprojektet: ”Vi har varit på månen nio gånger. Varför skulle vi ha fejkat det nio gånger om vi fejkade det?”

Vad skulle han då själv säga är de tre viktigaste bevisen för att astronauter verkligen gått på månen?

– Det mest övertygande beviset just nu är bilderna från Lunar Reconniassance Orbiter som har tagit bilder på alla landningsplatserna. Där kan man se det vi lämnade efter oss. Månlandarens startplatta, experimenten, bilarna, fotspåren efter oss.

– Sedan hade ryssarna koll på oss och om vi hade lurats så hade de låtit världen veta det, säger han.

– Det tredje är att de stenar vi tog med oss tillbaka skiljer sig från något material man kan hitta på jorden. Inte minst deras radioaktiva signaturer.

Och så Charles Duke själv. Snart 76 år gammal kan man undra varför han skulle vidhålla en lögn.

– Tvivlarna och bluffmakarna och de ”bevis” som de lägger fram för att vi inte åkte till månen är lätta att motbevisa. När man berättar, punkt för punkt, varför påståendena inte håller, då håller publiken med. Men det kommer alltid att finnas folk som tvivlar.

När jag frågar Charles Duke vad detta tvivel säger om den utbildningen i naturvetenskap i våra skolor ger så svarar han först att han aldrig tänkt på den saken:

– Men det är sant. Man kunde ju tro att alla som gått high school borde ha undervisats om detta av sina lärare. Men så är det inte. Nyligen var jag i Arizona och en av föredragshållarna hade med sig en bok om USA:s historia. Där hade Apolloprogrammet fått en kvarts sida medan labourledaren Ceasar Chavez hade betydligt mer. Det är inte bra. Jag har inget mot Chavez men när ett av mänsklighetens största företag bara får två stycken då finns det ingen logik. Det är att förminska värdet av hundratusentals människors arbete.

Skulle han vilja åka tillbaka till månen i dag? Utan tvekan, säger Charles Duke. Det ville han samma dag som han landade på jorden. Till och med om han skulle tvingas lita på den, med dagens mått, primitiva teknologi som stod till buds 1972:

– Den fungerade! Det var ett grupparbete, vi gjorde inget av egen kraft även om besättningen fick hela uppmärksamheten. Men vi hade aldrig kommit i väg från startplattan ens om det inte hade varit för alla de hundratusentals människor som gjorde det möjligt. Det var de som var de verkliga hjältarna.

[B Hellqvist]

Tråden låses upp. Vänligen håll er till forumets regler, och avhåll er även från ilskna PM till andra medlemmar.

[Ori]

Denna bild förbryllar mig också litegrann:



Anledningen till det är att linsöverstrålningen vi ser här är inte i form av en rund sol. Jag har på alla tusentals foton jag själv tagit aldrig sett liknande reflex. Dessa har formen av en lampa med reflektorer. Men kanske någon av er lyckats få en liknande form i era linsöverstrålningar? Posta gärna dessa bilder om så är fallet.

Att skuggorna i detta fall "går ihop" trots att det inte ser ut som en grop bortser vi ifrån, och koncentrar oss på reflexerna.

En förklaring på reflektionerna: Clavius: Photography - lens flare

Och lite kring skuggor: Clavius: Photo Analysis - converging shadows

[gostap]

”Vi har varit på månen nio gånger. Varför skulle vi ha fejkat det nio gånger om vi fejkade det?”

tycker detta uttalande säger en hel del...
Att Buzz Aldrin (var det väl?) dessutom ger sig in i handgemäng är väl också förståeligt?
Att gjort en enastående prestation, riskerat livet etc etc och sedan bli ifrågasatt kan väl få vem som helst att tappa humöret...

[Jackson]

Att Buzz Aldrin (var det väl?) dessutom ger sig in i handgemäng är väl också förståeligt?
Att gjort en enastående prestation, riskerat livet etc etc och sedan bli ifrågasatt kan väl få vem som helst att tappa humöret...

Han tog till nävarna efter att Bart Sibrel kallat honom "en ynkrygg, en lögnare och en tjuv".

[mythcracker]

Skönt att tråden är upplåst. Jag tänker gå vidare med att belysa raketens hastighet utifrån Phil Pollacias video.

Jag börjar med att lägga ut en bild tagen av raketen 1.01.59 in i filmen. Man ser ganska tydligt proportionen mellan raketens längd och lågans längd. Lågans längd är ungefär 1,5-2 raketlängder, man kan kanske för enkelhets skull säga att proportionen är 1:1,75.

OBS! Detta är jätteviktigt för förståelsen av nästa videosekvens, som jag kommer att lägga ut i mitt nästa inlägg.

/MC

[gostap]

Att Buzz Aldrin (var det väl?) dessutom ger sig in i handgemäng är väl också förståeligt?
Att gjort en enastående prestation, riskerat livet etc etc och sedan bli ifrågasatt kan väl få vem som helst att tappa humöret...

Han tog till nävarna efter att Bart Sibrel kallat honom "en ynkrygg, en lögnare och en tjuv".

Efter att han vägrat svära på bibeln att han hade gått på månen ja.....
Väl ett ifrågasättande på sitt sätt?

[mythcracker]

Nu kommer vi till själva poängen. Se mitt föregående inlägg för att förstå detta - de hänger nämligen ihop.

Som ovan konstaterats så är raketens och lågans proportioner mot varandra ca 1:1,75.

Eftersom vi hela tiden pratat om skuggans förflyttning åt vänster (horisontellt), och alla de osäkerhetsfaktorer som vissa användare här tyckte sig kunna se i den förflyttningen, så byter vi mätriktning och mäter vertikalt. Istället för att mäta hastigheten utifrån raketskuggans förflyttning, tar vi nu och jämför i uppåtgående rikning med hjälp av raketens och lågans proportioner.

Bild 1 - 1:02.50 in i Phil Pollacias video. 0-tid. Raketen har just borrat sig in i molnet och dess mörka kropp har blivit osynlig för oss. Raketens låga däremot syns fortfarande i dess fulla längd nedanför molntäcket.

Bild 2 - 1:02.51 in i Phil Pollacias video. Ca 1 sekund efteråt har raketens skugga börjat visa sig till vänster om lågan och hålet, samtidigt som lågan till stor del fortfarande verkar sticka ut nedanför molntäcket, men är redan en aning på väg in i molnet.

Bild 3 - 1:02.52 in i Phil Pollacias video. Ca 2 sekunder har gått sedan den första bilden. Nu har har ett tydligt hål bildats i molnet och raketen och hela lågan har grävt sig in i molntäcket. Man ser tydligt hur lågans ände slickar hålets mitt i höjd med molntäckets nedre kant. Med tanke på raketens och lågans proportion i förhållande till varandra -- 1:1,75 -- så ligger raketen således ca 1,75 raketlängder ovanför molntäcket, kanske t.o.m. 2 längder om man ska vara generös. Raketskuggan har samtidigt förflyttat sig ungefär 2 raketlängder åt vänster, d.v.s. samma avstånd. Avståndet bekräftas således av analyser gjorda i båda rikningarna.

Slutsats: på 2 sekunder (mellan 1:02.50 och 1:02.52 i Phils video) har raketens skugga och själva raketen flyttat sig en sträcka motsvarande 1,75-2 egna längder. NASA säger att raketen går i 920 m/s efter 108 sekunders flygning. I så fall borde lågan ha blivit 9 gånger längre på ett kort ögonblick, annars hade den inte kunnat slicka molnhålets mitt i höjd med molntäckets underdel.

Farten på 104 +-4 m/s bekräftas således. NASA:s fart på 920 m/s stämmer inte. NASA:s tabell stämmer således inte heller. Och med en fart på 104 m/s hade raketen aldrig kunnat nå högre än 11,2 km (i själva verket ännu lägre), NASA påstår att den nu ligger på en höjd av 24 km, där för övrigt inga moln finns.

Nord, vad anser du om det här? Är det här tillräckligt logiskt att resonera som jag nu har gjort? Alla andra, är jag helt ute och seglar med mitt resonemang? Och snälla, prata inte om att Phil Pollacias video kanske är förfalskad eller något sådant, försök att vara objektiva nu.

Ta god tid på er, analysera, fundera.

/MC

[Nord]

Denna bild förbryllar mig också litegrann:



Anledningen till det är att linsöverstrålningen vi ser här är inte i form av en rund sol. Jag har på alla tusentals foton jag själv tagit aldrig sett liknande reflex. Dessa har formen av en lampa med reflektorer. Men kanske någon av er lyckats få en liknande form i era linsöverstrålningar? Posta gärna dessa bilder om så är fallet.

Att skuggorna i detta fall "går ihop" trots att det inte ser ut som en grop bortser vi ifrån, och koncentrar oss på reflexerna.

En förklaring på reflektionerna: Clavius: Photography - lens flare

Och lite kring skuggor: Clavius: Photo Analysis - converging shadows

Tack för att tråden låstes upp igen, då den är riktigt underhållande och intressant.

Vad gäller denna bild så finns det flera frågor, och kanske lika många svar.

1. Skuggorna i visiret går ihop, mot samma punkt. Detta borde vara omöjligt på plan mark med en och samma ljuskälla.

Nu hävdar vissa att det kan vara en grop där skuggorna lutar mot varandera. Och visst kan det vara så. Det kan också vara så att visiret gör så att det ser ut som om skuggorna lutar inåt, fast det i själva verket inte gör det. Jag har inget visir att testa med, vilket är lite synd.

2. I visiret ser man tydligt att det är en distinkt ljuspunkt på marken, vilken inte kan bortförklaras på samma sätt som att astronauten badar i ljus, nämligen med att det är en reflex från landaren, då den är bakom landaren. Ingenting lämnar reflexer på skuggsidan. Jag tror inte heller att ljuset runt astronauten är en ljusreflex från landaren, det ser helt enkelt inte ut så, däremot ser vi att starkt ljus kommer från vänster övre hörn. Detta ljus är enligt min mening det som kastar ljus över marken där han står.

3. De i mina ögon helt omöjliga ljusreflexer som bildas i de 2 runda reflexer form av en reflektor i bilden övre vänstra hörn.

Jag har ingen förklaring till detta som kan ha naturliga orsaker, därmed inte sagt att någon annan kan ha det.

4. De 2 runda ljusreflexerna i bilden stämmer inte överens med den strimma av reflex som är till höger om de 2 runda. Dra en linje mellan de 2 runda reflexerna och jämför vinkeln med den ljusstrimma till höger. Då kommer ni se att de i sin vänstra förlängning kommer att mötas. Alltså i en punkt inte långt ifrån landaren. Se bilden nedan.

[Nord]

Visare kan man då gissa att det finns flera lampor som riktas mot olika punkter, därav den ojämnt distribuerade ljussättningen.

Om det nu skulle vara fallet så förklarar det också att skuggorna går samman enligt bifogad bild nedan.

[Nord]

Jag fortsätter med lite fler bilder.


Orginalbilden från Nasa:



http://www.nasa.gov/images/content/3369 ... 46-710.jpg

Vi ser samma fenomen i denna bild.

1. Ett starkt ljsusken bakom astronauten i reflexenbilen på visiret.

2. Samma märkliga linsöverstrålningar. Jag öppnade denna i photoshop, tog verktyget "ruler" som är linjalen. Mätte avståndet i början av de 2 strecken och fick värdet 19:20. Mätte sen i slutet av strecken och fick värdet 23:40. Jag åskådliggör detta med röda streck i bilden nedan. Sen har vi den för mig oförklarliga ljuspunkten i hörnet också här.

3. Skuggorna från astronauterna och landaren förefaller att kraftigt gå ihop. hur det är möjligt här vet jag inte.
Bifogar också denna bild.

ladda hem orginalbilden från siten NASA via bifogad länk och gör era egna mätningar.

[Nord]

Samma bild där jag har följt upp de olika vinklarna med olika färger.
Jag får inte ihop ljuset, men det betyder kanske att jag har en foliehatt?